Skip to main content.

den 4 mars 2013


  Dagens tweets

Tyckte jag fick till en ganska bra fråga idag som handlar om diskussionen om surrogatmödraskap:

Men om surrogatmamman upplåter sin livmoder gratis då?

Och när jag hörde flyglarmet och gick igenom min och omgivningens brist på reaktion tänkte jag att det nog inte skulle vara så annorlunda vid skarpt läge. Vi har, som hoberna i Sagan om ringen, blivit ”idylliserade”:

 

den 20 februari 2013


  Överbefolkningen som kom av sig

För några veckor sedan intervjuade Dennis Prager, den amerikanske radioprataren, författaren Jonathan Last om hans senaste bok What to Expect When No One’s Expecting: America’s Coming Demographic Disaster. Den handlar nu inte, vad det verkar, så mycket om USA utan om problem världen över som ett resultat av krympande befolkningar.

Värst till ligger Japan där det nu säljs fler vuxenblöjor än barnblöjor och där en minister nyligen uttryckte, utan att få sparken, att de gamla borde dö lite fortare. Illa till ligger även Ryssland men där beror den krympande befolkningen på det extremt höga aborttalet: 13 aborter på 10 födda.

Detta och mycket mer får du en möjlighet till att lyssna på här.

[mejsaudio src=”http://basun.poluha.se/uploads/2013/02/Dennis-Prager-Show-Pragertopi1155523728.mp3″]

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

den 16 februari 2013


  Västvärldens fyra stora problem

För några veckor sedan skrev Svenska Dagbladets PJ Anders Linder följande i en ledare med rubriken Väst har blivit sämre på att vara väst:

Enligt Ferguson vilar den västliga civilisationens framgångar på ett samspel mellan fyra starka system av institutioner: demokrati, kapitalism, lagstyre och civilsamhälle. Och när väst nu tappar i ställning och inflytande gentemot övriga världen beror det inte bara på att allt fler länder blir bra på det som väst var först med att kunna, utan också på att väst har blivit sämre på att vara väst.

demokratin rättar man inte längre mun efter matsäck utan politikerna lovar förmåner för mer än vad de törs be om i skatter. Generationskontraktet är uppsagt. Dagens väljare drar glatt på sig skulder som lämnas åt de unga och ännu ofödda att betala.

Kapitalismens dynamiska kraft hålls tillbaka av makthavarnas övertro på att regleringar kan ersätta ansvaret hos enskilda individer.

Lagstyret blir alltmer av juristvälde. Istället för att, som under den dynamiska tiden av tillväxt, vara en kraft för individens rätt mot etableringshinder och privilegier, blir juridiken alltmer av en parasiterande kraft som sysslar med subventionsjakt och stämningar.

Civilsamhället förtvinar i takt med att storföretagen och staten tar över. Statsindividualismen skulle göra människor friare, men de blir framför allt ensammare och mera hjälplösa.

Denne Ferguson är den konservative ekonomiske historikern och Harvardprofessorn Niall Ferguson som för BBC:s räkning höll en serie på fyra förläsningar om de västvärldens fyra stora problem som Linder skriver om ovan. Dessa föreläsningar finns att hämta hem från BBC:s arkiv. Rekommenderas varmt!

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 15 december 2012


  Opium för folket

A true opium for the people is a
belief in nothingness after death””the
huge solace of thinking that for our
betrayals, greed, cowardice, murder
we are not going to be judged.

Czeslaw Milosz

den 3 december 2012


  Sverige = Sparta 2.0

Roland Poirier Martinsson raljerar i fredagens Världen idag över vår skola och debatten om adventsfirande i kyrkan. ”Vår svenska skola är konfessionell,” skriver Martinsson och räknar upp tre exempel. I frågan om människan är under- eller överordnad naturen tar skolan ställning för det förra. När det gäller sexualundervisningen utgår skolan från devisen ”ju mer desto bättre, bara kondomen är på” (här är det jag som raljerar). Och i familjen ska mannen göra samma saker som kvinnan. Detta kallas jämställdhet. Samtidigt får inte en präst läsa en välsignelse över barnen utan att bryta mot kravet på icke-konfessionalitet. Vi lever i ett paradoxernas land.

Martinsson frågar retoriskt ”Kan jag vägra skicka mina barn till den skolan?” Nej, det kan vi förstås inte. Vi har skolplikt i Sverige vilket innebär att vi måste placera våra barn i en skola med en statligt kontrollerad läroplan. Mycket har blivit bättre med friskolorna men även dessa granskas av skolinspektionen som kontrollerar om skolorna gör det som staten vill.

Samtidigt går stora delar av skatten till att finansiera skolorna. Det innebär alltså att vi har en ordning i Sverige där staten lägger beslag på stora delar av våra inkomster, tar våra barn ifrån oss och sätter dem i en skola som lär ut att sopsortering är höjden av godhet, där de enda relevanta frågorna om sexualiteten är ”gör det ont?” och ”kan du få någon könssjukdom?” och som lär ut att det näst mest viktiga hemma (efter sopsortering) är att mamma och pappa delar på dammsugningen.

Och för allt detta ska jag applådera det svenska systemet och tycka att Sverige nog är, när man tänker efter, himmelriket på jorden? Nej, för egen del tycker jag att systemet är djupt orättfärdigt. Det liknar det grekiska Sparta där barnen togs från föräldrarna och från tidig ålder drillades i krigföring. De klena bebisarna kastades helt sonika utför ett stup (se, även där en likhet med Sverige).

Allt detta pågår utan några större protester. Det är ett mått på den passivisering och hjärntvätt som vi blivit utsatta för.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 25 juni 2012


  Uncommon Knowledge

I helgen lyssnade på jag på fyra goda samtal på Uncommon Knowledge, en amerikansk podcast från Hoover-institutet. Jag kan rekommendera samtalen med Dennis Prager, som ni kanske redan är bekanta med, Thomas Sowell om hans bok Intellectuals and Society, den förre utrikesministern Condoleezza Rice om hennes tid i hetluften och kanske framförallt den brittiske historikern Andrew Roberts om hans bok The Storm of War som handlar om andra världskriget.

Fascinerande samtal, allihop! Här finns en klarsyn jag saknar hos svenska röster.

den 13 juni 2012


  basun fyller 10 år!

Denna dag för 10 år sedan skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Sidan hette då poluha.rocks.it (en gratisdomän) och verktyget jag använde för att skapa sidorna var Radio Userland. Detta var innan de stora bloggverktygen som WordPress och Blogger slog igenom och bloggen blev var mans egendom.

En av mina käpphästar från första början var att religiösa påståenden kan bedömas som alla andra; med förnuftet och logikens lagar. Det andliga tillhör inte en dimension som är onåbar för vårt förnuft. Med denna utgångspunkt kommenterade jag hetslagstiftningen, könsneutrala äktenskap och kanske framförallt det stora samtalet om den kristna trons sanningsanspråk som pågick under 2002 och 2003.

Samtidigt pågick en intensiv diskussion i samhället om USA och konflikten med Irak. Mitt intresse för etiska aspekter på våldsutövning väcktes av en präst som kategoriskt fördömde USA:s anfall mot Afghanistan. Anfallet var att möta ont med ont och våld löser inga problem, menade han. Återigen var här ett exempel på hur särskilda sanningar började gälla så fort man trädde in i en kyrka eller öppnade Bibeln. För hur kan man annars komma fram till sådana märkliga uppfattningar? Våld löser ju problem om det stoppar en tjuv eller mördare. Nåväl, det har blivit en hel del inlägg om detta ämne. Och en hel magisteruppsats! Och en längre artikel i Dagen!

Sedan frågar jag mig vad denna blogg hade varit utan KG Hammar och Christer Sturmark. De utgör båda två väldigt tacksamma meningsmotståndare i det att de har så tydligt fel. Medan Sturmark representerar den nyateistiska vågen i Sverige med sin ytliga, ogenomtänkta och vulgära kristendomskritik stod Hammar för en kritik av den kristna tron som var mer sofistikerad och antagligen mer förödande. Hammar talade till alla dem som ville tona ner kyrkans sanningsanspråk och den ”tunga teologin” om synd och dom till förmån för ett mer tillrättalagt och terapeutiskt evangelium. I hans fotspår vandrar nu många präster och pastorer med budskap tunnare än vatten.

Under åren har jag även försvarat Åsa Waldau, kritiserat Lena Andersson, försvarat USA:s invasion av Irak, kritiserat Jönköpings pingstförsamling (och särskilt Pelle Hörnmark) och försvarat Sarah Palin.

Under 2009 började jag så sakta vakna rent politiskt. Visserligen hade jag redan tidigare konstaterat att en kristen bör vara höger men mitt ställningstagande hade då inte så mycket att göra med principer för hur samhället bör organiseras för att kunna sägas vara gott. I en kritik av Broderskapsrörelsens nya manifest skriver jag om det socialistiska felslutet: ”om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten.” För även om vi har ”ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel.” I ett verkligt solidariskt samhälle hjälper vi varandra av fri vilja. Mer om detta i Ett parti för små som vill bli större, Om skatter och solidaritet och Påskuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida.

Över hela denna period på 10 år är det nog det moraliska haveri som aborter utgör det ämne som legat mig närmast hjärtat. Glädjande nog har det blivit lite mer accepterat att ventilera abortkritik. Men dödandet fortsätter i oförminskad skala.

När jag började skriva fanns det väldigt få kristna röster på nätet. Jag hade heller inga barn. Så det var inte svårt att finna motivation och tid. Idag är läget helt annorlunda. Antalet kristna röster är stort, tre barn (och en fru) pockar på uppmärksamhet och de ”sociala medierna” har förändrat landskapet på nätet. Det har därför blivit allt mer sällan som jag skriver. Samtidigt uppskattar jag skrivandet och det reflekterande som det kräver av mig. Och jag tycker att bloggen är ett bättre ställe att föra ordentliga samtal på än Twitter, Facebook och Google+. Ett inlägg där rullar snart förbi och är snabbt glömt. Så jag kommer att fortsätta här så länge jag har något att skriva om och tankar att utveckla.

Passa också på att läsa min artikel Pacifismen – en fara för freden som även den publiceras idag.

den 31 maj 2012


  Jan Björklund leker i sandlådan

Jan Björklund sänker sig till Christer Sturmarks nivå idag med sin artikel i Expressen om forskning som hotas av (virveltrumma) den katolska högern. Ja, där satt den! Det är den kristna högern som är i farten igen, nu i katolsk tappning. Och då vet vi att antingen freden eller människors hälsa är allvarligt hotade.

Det handlar förstås om embryonal stamcellsforskning. Och om att några länder där ”den kristna högern är stark” vill förbjuda att EU-medel används till denna forskning. Tänka sig att man kan ha invändningar mot embryonal stamcellsforskning! Det är ju bara en liten liten människa som man tar stamceller från för att använda för väldigt goda ändamål. Embryot är ju ändå dött så vem bryr sig?! Det har liksom blivit över efter IVF-behandlingar och måste annars kasseras. Etc etc. Man kan liksom höra Björklund säga att varför inte göra kompostjord av våra gamlingar istället för att kremera dem när de dör. Överskotten när jorden säljs kan läggas på vård och skola. Ändamålet, ändamålet, det är ändamålet som räknas!

Men om Björklund nu menar att det bara är religiösa tokerier som hindrar den embryonala stamcellsforskningen, varför vill ha han då omgärda den med restriktioner? Han skriver: ”Självklart är det inte någon lätt fråga. Självklart måste denna forskning kringgärdas av restriktioner. Självklart är det nödvändigt med etikprövning av varje enskilt forskningsprojekt.” Varför är det självklart en svår fråga? Kanske det beror på att det handlar om människoliv som går till spillo för att bedriva denna forskning. Och att hela hanteringen av människoliv är ovärdig (och ja, i detta inbegriper jag den IVF-behandling som resulterar i flera överblivna befruktade ägg).

Riktigt parodiskt blir det när Expressen under FAKTA skriver: ”George W Bush stoppade stamcellsforskning i USA. Vem vet vilket lidande han har skapat genom att fördröja forskningsresultat?” Den första meningen innehåller ett falskt påstående. Den andra en tendentiös fråga. Snacka om fakta!

Jag föreslår att Jan Björklund studerar forskningen kring de adulta stamcellerna lite granna. För några år sedan deltog en amerikansk läkare i The Opray Winfrey Show tillsammans med Michael J Fox och argumenterade där övertygande om att stamcellsdebatten faktiskt är död. Forskningen om de adulta stamcellerna är mycket mer lovande, menade han.

Andra skriver om: , ,

den 29 maj 2012


  ”Det känns inte som det är ok”

Frun satt och tittade på ett program på TV där en ung kvinna (under 40 år) berättar att hon känner att hon måste ut och jobba. ”Det förväntas av mig”. Hon kände ingen sådan press i London, där hon bott tidigare. Det slog mig att denna känslighet för omgivningens förväntningar och svårigheten att ignorera dem är ett märkligt och väldigt hämmande karaktärsdrag. Kanske är det typiskt svenskt? Jag känner igen den i mig själv och andra människor i min närhet beskriver samma sak.

Vi är bundna – inte så mycket av regler, lagar eller moral – utan av ofta subtila förväntningar på vårt beteende. Med lite större självständighet hade det lätt gått att rycka på axlarna åt sådana förväntningar. Om inget konkret hindrar mig så vad är det egentligen som stoppar mig från att göra det jag vill?

Det sägs ofta att detta är jantelagens hemland (trots ordets norska ursprung). Kanske är det så. Detta beroende av omgivningens tysta accepterade av mig verkar i alla fall vara ytterligare ett uttryck för vår fruktan för att sticka ut. Vi (svenskar) känner av omgivningarna och lär oss att tolka signaler, allt för att inte bli utstötta ur gruppen. Sedan lever vi i detta fängelse hela livet.

Men sanningen är att regler, lagar och moral är mycket viktigare än omgivningens förväntningar. Att bryta mot de förra innebär oftast en klar överträdelse som i sin tur kommer att bestraffas. Att bryta mot förväntningarna, däremot, behöver inte få några negativa konsekvenser. Det kan bli som när barnet ropar att kejsaren är naken. Våra ögon öppnas och vi befrias från en lögn och en rädsla.

Vägen ut ur fängelset blir då som följer: 1) Definiera vad vi vill. 2) Ta reda på om det finns några regler, lagar eller moraliska hinder för att göra vad vi vill. 3) Göra det.

Lätt som en plätt.

den 14 mars 2012


  Välfärdsstaten och det själviska samhället

Jag lyssnar nästan dagligen på den amerikanske radioprataren Dennis Prager. Hans radioprogram är radio när den är som bäst: tankeväckande, informativ, moralisk och rolig. Tre timmar varje vardag får vi lyssna på allt mellan himmel och jord. Mycket handlar om politik och Prager har ett stort inflytande bland USA:s konservativa. Han bjuder ofta in författare som får presentera sina böcker. Varje vecka har han tre återkommande program: ett om glädje, ett om de stora frågorna och ett om manligt och kvinnligt. Lyssnarna ringer in och man får en god uppfattning om hur vanliga amerikaner resonerar.

Dennis Prager ligger också bakom ”Prager University” som skapar korta videofilmer om politik, moral och religion. Mottot är: ”Give us 5 minutes and we’ll give you a semester”. Kaxigt och provokativt ja, men filmerna innehåller faktiskt mycket destillerad visdom. Nu senast en film om välfärdssamhället och dess förmåga att skapa själviskhet. Default-positionen bland många kristna och andra som månar om ett solidariskt samhälle är att välfärdssamhället är gott (och kanske till och med kristligt) därför att det motverkar själviskhet och fattigdom och är ett uttryck för solidaritet. Icke så, menar Prager. Det är snarare tvärtom…

Läs även vad andra skriver om , , , , .

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »