Skip to main content.

den 13 juni 2014


  Svenska kyrkan delar ut kondomer under Pride

Japp, så är det. Svenska kyrkan kommer att dela ut kondomer under Pridefestivalen i Luleå. Omslaget pryds med texten: ”Störst av allt är kärleken”.

kondom

I tidningen Dagen läser vi om hur detta tilltag motiveras:

Anledningen till att man har med sig gratis kondomer menar Annika Nordekvist är att man från Svenska kyrkans håll vill visa att man inte väjer för det som kan vara svårt att prata om.

– Kondomen kan också stå för det som är bekymmersamt, de djupa relationerna och inte bara det som finns på ytan. Kondomen visar att vi värnar livet, det handlar inte om att uppmuntra till promiskuitet som vissa kanske missuppfattat det som.

Kondomutdelningen ska alltså främja djupa relationer och visa att kyrkan värnar livet. Pastor Mikael Karlendal skriver:

Vad ska man då säga om detta? Ja, egentligen finns det inga ord – inga bra ord. Det är så dumt, galet och dåraktigt, ointelligent, bisarrt och djävulskt, att man snarare blir mållös. Finns det ingen däruppe i urskogarna som är kristen? Är ingen av prästerna i Luleå troende på Jesus Kristus? Är det ingen på stiftskansliet eller i Luleå församling som har det minsta självrespekt och ett minsta uns av medvetande om att de antas tjäna Herren Jesus Kristus?

Ungefär så. Prästen Dag Sandahl kommenterar också saken:

Gnäller jag över bristande bibeltrohet? Självfallet.
Surar jag för att jag ser bibelvetenskapligt fusk? Givetvis.
Härsknar jag till därför att jag tycker att en kyrka som gör så här sviker inte bara sig själv och den Herre som sänt henne utan också människor? Utan tvekan.
Inte ens argumentet att det inte är så farligt, eftersom vi nu talar om lappar i Luleå, biter på mig. Jag är för dom. Störst av allt är kärleken för alla – vilket inte är en maning till påsättande av allt som rör sig.

Och han avslutar: ”Nej, en kyrka som förvandlar ett ord om Kristus till en kondom kan inte bestå och ska inte bestå.” Så måste det vara. Tänk att det skulle bli Svenska kyrkan som blev den stora skökan.

den 12 april 2014


  Uppdrag granskning vill brännmärka konservativa präster

Det har kommit fram att Uppdrag granskning (UG) har smygfilmat fejkade själavårdssamtal mellan en av redaktionens medarbetare och några präster inom Svenska kyrkan. Medarbetaren på UG har utgett sig för att vara homosexuell och sökt råd hos prästerna. Någon dag efter ”själavårdssamtalet” har reportern återkommit till prästerna, visat en samtalsutskrift och velat ha ett uttalande.

Med rätta är många inom kristenheten nu upprörda. Så även jag. Kritiken har främst handlat om att UG:s metoder våldför sig på det heliga rum som bikt och själavård utgör, att de underminerar framtida samtal mellan präst och konfident och att UG äventyrar tystnadsplikten. Tystnadsplikten är vidare absolut och gör att berörda präster inte får kommentera frågan.

Här tycker jag att Svenska kyrkans folk gömmer sig bakom formaliteter och religiös mystik istället för att adressera kärnfrågan. Bikt och själavård må vara heliga i en kristen kontext men är det knappast för SVT:s journalister. Och tystnadsplikten finns rimligen till för konfidenten, ej någon annan. UG:s ansvarige utgivare Nils Hansson menade att den absoluta tystnadsplikten skapade ett ”konstruerat problem” och jag är beredd att hålla med honom. Om det uppenbarligen ej skett något samtal med Gud, konfidenten själv offentliggör samtalet och låter prästen tala ser jag inga reella skäl till att binda prästen till ett tystnadslöfte.

Sedan är det sant att UG:s metoder kan försvåra framtida själavårdssamtal eftersom prästen kanske misstänker att samtalet är riggat. Men detta är ett problem med metoden som sådan och drabbar alla som blivit utsatta för dold kamera. Antagligen känner politiker som kampanjar i valstugor samma sak. Ska de våga tala öppenhjärtligt med folk som kommer in och vill samtala om känsliga frågor? Det kan säkert argumenteras för att dold kamera därför aldrig bör användas. Att ljuga är alltid fel. Men jag tror ändå att de flesta är överens om att det finns situationer som motiverar dold kamera.

Och då kommer vi till kärnfrågan. Enligt Nils Hansson kommer UG:s reportage att visa på ”allvarliga missförhållanden” inom Svenska kyrkan. Och det är endast just allvarliga missförhållanden som kan motivera en så moraliskt tveksam journalistisk metod som dold kamera är. Men av vad som är känt idag är det svårt att se att det överhuvudtaget existerar några missförhållanden, än mindre några allvarliga sådana. Nils Hansson motiverade metoden med hänvisning till att det existerar präster som tycker att homosexualitet är en sjukdom och tror sig kunna bota den. Men man måste vara väldigt trendkänslig, vara närmast maktfullkomlig och ha kort minne för att tycka att detta kvalar in i kategorin ”allvarliga missförhållanden”.

Antagligen är det ingen präst som tror sig kunna bota homosexualitet och som själv skulle välja ordet sjukdom. Nej, det handlar om präster som menar att Guds tanke med sexualiteten är att förena en man och en kvinna i äktenskapet och att Gud har förmågan att förändra en människas sexuella läggning så att den fungerar i enlighet med Guds avsikter. Även om man nu tycker att dessa är extrema övertygelser som inte hör hemma i Sverige år 2014 handlar det trots allt bara om övertygelser som sällan praktiseras. Och endast i ett totalitärt samhälle sätts likhetstecken mellan övertygelser och allvarliga missförhållanden. Elisabeth Sandlund på Dagen uttrycker det bra:

Då ligger steget till häxjakt snubblande nära, då får all rim och reson ge vika för lusten att avslöja och sätta åt den som mer eller mindre godtyckligt definieras som makthavare, då tillgrips osmakliga och obehagliga metoder.

Detta handlar om en brännmärkning av personer som har en traditionell kristen uppfattning om den mänskliga sexualiteten, en uppfattning som delades av de flesta svenskar för bara några årtionden sedan. Uppdrag granskning rider här på en internationell våg av ny intolerans som tar sig totalitära uttryck. I USA tvingades i veckan grundaren och den nyss tillträdde VD:n till Mozilla Brendan Eich att avgå när det framkom att han för sex år sedan bidragit till en kampanj i Kalifornien för att bevara äktenskapet mellan man och kvinna. Hur han faktiskt agerade mot homosexuella spelade ingen roll, det var åsikten som skulle brännmärkas.

Skåda ansiktet på den nya inkvisitionen: ”Tyck som oss annars hänger vi ut dig.” Det är djupt olycksbådande.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 26 mars 2014


  Att följa Jesus men inte biskopen

När abortfrågan kommer på tal rörs ofta starka känslor upp och annars oartikulerade övertygelser uppdagas. Samma effekt har ämnet Katolska kyrkan på frikyrkliga samt en del strikta lutheraner. När så pingstpastorn Ulf Sundqvist idag skriver om Ulf Ekmans omvändelse till Katolska kyrkan får vi ta del av vad jag tror är källan till den känslomässiga kraften i den protestantiska rörelsen, nämligen ett barnsligt uppror mot kyrklig auktoritet. Efter att i några meningar ha avslöjat att han inte känner till katolsk teologi avslutar Ulf Sundqvist med följande ord:

Frikyrkans och Pingströrelsens teologiska grund kan säkert behöva vitaliseras och fördjupas, men den står ändå solid. Jag följer inte Ulf Ekman. Jag följer heller inte någon biskop eller påve, jag följer Jesus!

Jag har inga problem med att Ulf Sundqvist inte följer Ulf Ekman. Men att inte följa vare sig biskop eller påve med motiveringen att man endast följer Jesus är både naivt och obibliskt. Det är naivt därför att det som Sundqvist egentligen följer är sin förståelse av Jesus, inte Jesus själv. Så här har förstås alla sektledare och heretiker talat genom tiderna. De har haft den sanna uppenbarelsen och har tagit avstånd från den världsvida kyrkan för att gå sin egen väg. De följer Gud, de andra följer bara människor eller kanske till och med onda andemakter.

Men det är också obibliskt därför att redan Paulus tog avstånd från idén att gå sin egen väg. Så skriver han i 1 Kor 1:10-13:

Men i vår herre Jesu Kristi namn uppmanar jag er, bröder, att vara överens och inte dela upp er i olika läger, utan återigen stå eniga i tankar och åsikter. Av Chloes folk har jag nämligen fått höra, mina bröder, att det förekommer motsättningar bland er. Vad jag menar är att ni alla säger: ”Jag hör till Paulus”, eller ”Jag hör till Apollos”, eller ”Jag hör till Kefas”, eller ”Jag hör till Kristus”. Har Kristus blivit delad?

Det är motsättningar i församlingen och människor delar upp sig i läger. En del gör det till och med med den till synes goda motiveringen ”Jag hör till Kristus”, eller som Ulf Sundqvist uttrycker det: ”Jag följer Jesus!”. Men så ska vi inte göra. Vi ska inte dela upp oss utan stå eniga i tanke och åsikt, uppmanar Paulus oss. Det måste innebära att vi inte lämnar kyrkan och bygger nytt. Vi håller oss till dess ursprungliga ledarskap och till den lära som är gemensam för hela kyrkan. Det är så vi följer Jesus.

Paulus text är också ett litet inlägg i frågan om vad andlig enhet främst består i. Jag noterar att Paulus inte säger något om att sjunga lovsånger eller be tillsammans. Av detta kan vi förstå att den typen av enhet åtminstone är otillräcklig. Nej, vi måste också vara eniga i ”tankar och åsikter”. Vi ska alltså söka läromässig enhet.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 22 mars 2014


  En twitterdiskussion om sextrakasserier inom pingströrelsen

Häromdagen var jag med om en väldigt märklig diskussion på Twitter. Det började med att tidningen Dagen publicerade ett par artiklar om sextrakasserier inom pingströrelsen. Rubriken på den ena av artiklarna var Ny studie: En av tio kvinnliga pingstpastorer har sextrakasserats. Och i den andra förhörs pingstledaren Pelle Hörnmark om hur detta kan få ske. Hur har då denna studie gått till? Jo, en enkät skickades ut till 588 pastorer varav 122 kvinnor. 87 kvinnor svarade. Av dessa hade 10 svarat ja på frågan om de utsatts för sexuella trakasserier. Enkäten i sig definierar inte sexuella trakasserier men en av kvinnorna bakom studien menar att det kan handla om ett nyp i midjan eller en nedlåtande kommentar om en kvinnas utseende.

Så: 10 kvinnliga pingstpastorer kan alltså ha blivit nypta i midjan eller fått höra en nedlåtande kommentar om sitt utseende. Är det allvarligt? Det kan det vara, för dessa kvinnor och de sammanhang där de verkar. Där borde saken utredas. Men denna studie har inget i en tidning att göra. Rubriken är snudd på ohederlig eftersom det svårligen går att dra några generella slutsatser med ett så magert underlag. Och ingen vet vad som har hänt. Allt vi vet är att 10 kvinnor svarat ja på frågan om de blivit sexuellt trakasserade.

Tidningen Dagen frågade också Pelle Hörnmark hur det kan komma sig ”att sexuella trakasserier förekommer i Pingströrelsen?” Han hanterar frågan bra. Men frågan är rent infantil. Pingströrelsen är inte himmelriket och det visste väl alla redan? Och rimligen är det väl tidigt att ställa Hörnmark till svars (för detta, alltså).

Så jag skrev: ”10 kvinnliga pingstpastorer kan alltså ha blivit nypta i midjan. Är det ens värt att höja på ögonbrynen åt?” Och: ”Tidningen @Dagen blir en del av problemet när den ger denna icke-nyhet utrymme. Kvinnor framställs som kraftlösa varelser i behov av hjälp.”

Dagens artiklar fick senare Sofia Camnerin, samfundsledare för Equmeniakyrkan, att reagera. Och efter min replik till henne tog det fart.

Sedan följde en mycket upphetsad diskussion med många inblandade som mestadels handlade om min okänslighet. Följ denna länk för ett smakprov på diskussionen. Mest stötande för mig var antagligen attityden hos en journalist på Världen idag:

För denne journalist är varken antalet trakasserade kvinnor eller vad som faktiskt hänt relevant. Tolkar jag honom väldigt generöst missförstår han mig och tror att jag negligerar problemet med sextrakasserier överhuvudtaget. Men journalistiskt sett blir sextrakasserierna intressanta först när det handlar om ett större antal och vi får kännedom om vad som faktiskt har hänt. För en psykolog må kvinnornas upplevelser vara det viktigaste materialet men dessa räcker inte som grund för att anklaga varken enskilda män eller hela pingströrelsen för kvinnoförakt. Och absolut inte för att det nu ska riktas krav på åtgärder.

Tonen i tråden är väldigt psykologiskt orienterad. Så anklagas jag av flera för att ”förminska” dessa kvinnors upplevelser. Men jag är inte dessa kvinnors psykolog utan för en diskussion om artiklarnas nyhetsvärde. Det måste gå att göra det utan att i varje mening uttrycka sitt deltagande. Kanske är det detta som upprör: att jag inte stämmer in i kören av sympatier, kräver åtgärder och ser en kultur av misogyni. Det är verkligen att vara motvals på väldigt många områden samtidigt.

I en bättre värld skulle jag inte ha problem med att tidningar och kyrkledare ägnade sig åt en handfull människors mer eller mindre svåra upplevelser, åtminstone så länge dessa inte direkt kopplas till strukturella problem. Men när man samtidigt ignorerar att närmare 40000 barn varje år dödas i sina mödrars magar enbart här i Sverige skär det sig. Så det är väl proportioner jag saknar i dessa människors engagemang.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 18 mars 2014


  Abortförbud logisk följd av fostrets människovärde

Jag kallade Joel Halldorf abortliberal på Twitter. Här och i dagens Sändaren ger jag min kritik mer substans.

I sin ledare den 4/3 pekar Joel Halldorf insiktsfullt på vår kulturs kluvna inställning till människor med Downs syndrom; vi älskar dem på tv samtidigt som vi också aborterar dem. Halldorf spårar denna inställning till vår kulturs starka betoning av föräldraskapet som individens ansvar. Den lagstiftning som har gett vårt land fria aborter lägger tydligt ansvaret hos kvinnan: orkar du inte ta hand om barnet så abortera det!

Lagen om fria aborter är inte bara ett problem för barn med Downs syndrom utan den gör livmodern till en farlig plats för alla barn. En av fyra graviditeter avslutas med en abort. Ändå skriver Halldorf att “juridiskt måste [aborten] naturligtvis vara den enskildes beslut”. Här ställer sig Halldorf, utan motivering, bakom vår nuvarande abortlagstiftning. Aborten måste “naturligtvis” vara fri.

Det är en upprörande inställning, särskilt hos en person som i fostret ser en människa. För det finns inget naturligt med fria aborter, det naturliga vore snarare att vår lagstiftning skyddade alla människor oavsett ålder. En lag som skyddar den ofödde är en logisk följd av att vi ser det lilla fostrets människovärde och att vi ser det som lagens främsta uppgift att skydda våra mest grundläggande rättigheter.

Vilket är då kyrkans budskap till en havande kvinna som inte orkar vara förälder? Enligt Halldorf är det att gå med henne. Ända till abortkliniken verkar det som. För vi får nämligen inte säga till henne att hon faktiskt är på väg att begå en allvarlig synd och att denna handling kommer att förfölja henne länge. Ja, att det är en handling som måste sonas för att åter ha gemenskap med Gud. Rimligen är detta viktiga saker att framföra och de förklarar också varför vi vill gå med henne.

Halldorf menar att vi måste vara villiga att sörja för de barn som vi önskar rädda till livet. Och att kyrkans kallelse är att visa världen att det inte finns några oönskade barn. Detta är en märklig och otillräcklig hållning. För kyrkan har ju även en kallelse att verka för hela samhällets rättfärdighet. Och att på alla sätt värna de värnlösa.

Det är svårt att tro att Halldorf även menar att människorättskämpar som William Wilberforce och Martin Luther King gjorde fel som bekämpade orättfärdig lagstiftning. Dessa män såg det som sin livsuppgift att bekämpa lagar som förringade slavarnas och de svartas människovärde. På samma sätt förhåller det sig med de ofödda: vill vi inte ge dem lagens skydd säger vi med det att de saknar människovärde. Och då far vi med osanning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , .

den 17 mars 2014


  Ett försvar av kriget

George Weigel recenserade häromdagen en bok som direkt hamnade på önskelistan: In Defense of War av Nigel Biggar. Några citat för att locka till läsning:

This is the dilemma: on the one hand going to war causes terrible evils, but on the other hand not going to war permits them. Whichever horn one chooses to sit on, the sitting should not be comfortable. Allowing evils to happen is not necessarily innocent, any more than causing them is necessarily culpable. Omission and commission are equally obliged to give an account of themselves. Both stand in need of moral justification.

Weigel summerar:

That wishful thinking is the result of several bad ideas that Nigel Biggar confronts with Christian intellectual vigor: the bad idea that radical pacifism is implicit in the Gospel and was normative in the early Church; the bad idea that moral authority to wage war today is held by the United Nations alone; the bad idea that contemporary international law adequately reflects the moral reasoning of the just war tradition; the bad idea that the prudential norms within the just war tradition (like “last resort”) trump other considerations.

Här uttrycks väldigt många sanningar i ett enda kort stycke.

den 16 mars 2014


  Enheten och sanningen

Apropå Ulf Ekmans konvertering till den Katolska kyrkan men utan att nämna hans namn skriver Stefan Gustavsson ett inlägg utifrån Johannes 17 om att enheten inte får sökas på bekostnad av sanningen. När jag såg rubriken (”Enhetssträvan får inte ignorera sanning och rätt”) kände jag spontant att Stefan här agerade snarstucket och var ute efter att ge Ulf Ekman en känga. För när Ulf Ekman bara några dagar tidigare redogjorde för sina skäl för att konvertera lyfte han fram Jesu ord i Johannes 17:21 (”Jag ber att de alla skall vara ett”) och att vi kristna bara kan bli ett om vi förenar oss under det ledarskap som funnits sedan kyrkans födelse (en inte orimlig tanke för övrigt).

Visserligen är det Stefan skriver sant. Det ÄR fel att söka enhet på bekostnad av sanningen. Men det är trivialt sant och dessutom en halmgubbe eftersom paret Ekman mig veterligen inte kompromissar med sina övertygelser i sin enhetsträvan. Tvärtom lyfter Ulf Ekman fram flera andra skäl till varför de nu blir katoliker, exempelvis synen på sakramenten och läroämbetet. En mer generös tolkning av Ulf Ekmans berättelse är att det är hans sanningstörst som driver honom mot Rom. Det får vara slut med kompromisserna nu.

Det är ju heller inte så att sanningstörsten är något som regelmässigt skiljer protestanter från katoliker. Det handlar snarare om en metodfråga: hur komma fram till sanningen? Protestanter menar att Bibeln är den högsta auktoriteten och katoliker att Kyrkan är det i frågor som rör tro och moral. Ser man till resultatet kan väl ändå inte den protestantiska metoden koras till en självklar segrare? Förutom splittringen som den automatiskt leder till har vi även sett ett stort läromässigt förfall inom de protestantiska kyrkorna under 1900-talet. Så har kyrka efter kyrka fallit för tidsandan och kommit att acceptera skilsmässa, samboende, aborter, preventivmedel, kvinnliga präster, pacifism med mycket mera. Även teologiskt finns en förflackning där bibelordet tappat i auktoritet och Jesu exklusivitet allt mer ifrågasätts.

Självklart ska sanningen sökas, även på egen hand. Men så fort sanningsniten skapar splittring bör åtminstone en varningsklocka ringa som får mig att fråga mig själv: är det jag eller Gud som leder?

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 14 mars 2014


  Illa tänkt om samvetsfrihet

Häromdagen skrev några ”fellows” från Claphaminstitutet en illa genomtänkt debattartikel om samvetsfrihet. Jag har nyligen skrivit om ämnet så det här blir kort. Problemet är att de breddar begreppet från att tidigare ha handlat om rätt att säga nej till dödshjälp och aborter (utan att säga upp sig alltså) till att handla om allt som samvetet kan ha invändningar emot. Så skriver de: ”Samvetsfrihet innebär rätten för en anställd att efter reflekterat övervägande  komma fram till att man av samvetsskäl inte anser sig kunna utföra en viss arbetsuppgift.”

De tror kanske att det blir lättare att sälja ett mer allmänt formulerat förslag. Men jag befarar att de istället gör samvetsfrihet till en juridisk omöjlighet. Eftersom vad som är en samvetsfråga är svårt att avgränsa skulle en sådan lagstiftning göra arbetsvägran till något som arbetsgivarna får mycket svårt att hantera. För den anställde kan ju alltid hänvisa till samvetet. Och eftersom vi inte längre kan föra rationella samtal om moral i vårt land är det liksom bara för arbetsgivaren att ge upp när en anställd ”känner ofrid i samvetet” över ett arbetsmoment. Blir arbetsgivaren inte stämd för brott mot samvetet lär fallet i alla fall hamna hos Diskrimineringsombudsmannen.

De hänvisar också till den tidigare möjligheten för värnpliktiga att vapenvägra: ”Det visar att det går utmärkt att ge sina medborgare friheten att följa sitt samvete – även i uppgifter som samhället anser viktiga.” Men jämförelsen mellan värnpliktigas rätt till vapenvägran och exempelvis barnmorskors rätt att vägra aborter haltar (vilket också påpekats i debatten). För värnplikten var ett tvång för alla myndiga män i Sverige tidigare medan barnmorskeyrket i högsta grad är något man väljer.

Nej, samvetsfriheten måste begränsas om den ska kunna lagstiftas om. Men i första hand göras till en förhandlingsfråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Berörda grupper måste börja kämpa för sina friheter istället för att passivt sitta och vänta på att de ska få dem av staten. Skulle exempelvis en större grupp barnmorskor börja strejka för rätten att säga nej till aborter skulle saker börja hända.

Läs även vad andra skriver om , .

den 3 januari 2014


  Utan frihet dör dygden

Dagen publicerar idag en debattartikel skriven av mig och Annette Westöö. Den följer även nedan i sin helhet.

———

Hur lyder en samhällsvision som vi kristna kan ställa oss bakom? I väntan på vår Herres återkomst är vi ju satta att i alla sammanhang sprida Guds godhet. I detta ingår även ett engagemang inom politiken där vi bör ha ett svar på den inledande frågan. Här vill vi ta ut en riktning som spontant kan kännas främmande för svensk kristenhet men som vi menar står i samklang med en kristen människosyn och budet att älska vår nästa.

Vår utgångspunkt är att ett gott samhälle är ett samhälle med goda människor. Detta innebär, exempelvis, att vi i det goda samhället hjälper varandra och stödjer den svage och fattige. Solidaritet med fattiga och sjuka har varit centralt för kristet samhällsengagemang i alla tider. Den springande punkten är hur denna ska uttryckas. Här kan det tyckas naturligt för politiskt engagerade av god vilja att se välfärdsstaten som ett modernt uttryck för den kristna solidariteten. Via skatter och bidrag sker en automatisk omfördelning av resurser som kommer fattiga till del.

Problemet är att välfärdsstaten har en tendens att inverka negativt på människors karaktär. Att ge för att man måste är nämligen ingen dygd. Och att betala skatten är verkligen ett måste eftersom skattesmitare bestraffas hårt. Den glade och generöse givaren är inte den som under hot om fängelsestraff delar med sig av sina pengar utan den som efter att ha sett sin nästas behov av fri vilja öppnar sin penningpung. Utan frihet dör dygden.

Välfärdsstaten tenderar vidare att skapa en distans mellan välbeställda och nödställda. Vi som har det bättre ställt betalar våra skatter och har sedan gjort det som krävs. Ser vi en alkoholiserad man i parken kan vi utan självförebråelse ignorera honom eftersom han nu är socialens ansvar.

Det är heller inte oproblematiskt att kontinuerligt ta emot hjälp från andra, särskilt när denna hjälp uppfattas som en rättighet och när de egentliga givarna är anonyma. Med tiden följer ett förändrat sinnelag där människor blir allt mer krävande och där man börjar ta hjälpen för given. Och välfärdsstaten hjälper inte enbart de mest utsatta utan snart sett alla, genom barnbidrag, studiebidrag, föräldraersättning, hälsovård, skattesubventionerade sim- och idrottshallar, lönebidrag med mycket mera. På så sätt blir vi alla en del av en bidragskultur där vi löper risk att sätta våra förmenta rättigheter före vårt personliga ansvar för oss själva och vår nästa.

Det är också så att den generella välfärdsstaten, bland annat på grund av sin storlek, får svårigheter att hushålla effektivt med samhällets resurser. Vårt skattesystem bär också med sig ett moraliskt dilemma, då det faktiskt innebär att staten lägger beslag på nära hälften av våra samlade inkomster och därigenom kraftigt beskär människors valmöjligheter.

I den alternativa vision som vi vill lyfta fram står medborgaren själv, familjen och de frivilliga sammanslutningarna i centrum, inte staten. Med en mindre stat, som mer fokuserar på sina kärnuppgifter, skulle vi få ett avsevärt starkare och mer livaktigt civilt samhälle. Enorma resurser skulle kunna frigöras och företagsamheten skjuta i höjden. Ansvaret både för vår egen liksom för vår nästas välfärd skulle återföras dit där det främst hör hemma, nämligen hos var och en av oss. Starka familjer skulle åter bli samhällets primära välfärdsmotor.

Där staten breder ut sig drar sig det övriga samhället tillbaka. Tvång ersätter frihet. Och det är friheten med tillhörande ansvar som vitaliserar och stärker människor. Denna frihetsvision önskar vi att fler fick upp ögonen för.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 21 november 2013


  Twitterdiskussion med pastorn och pacifisten Brian Zahnd

Idag hade jag ett längre samtal på Twitter med den amerikanske pastorn Brian Zahnd. Det handlade om pacifism och kristen tro. Trots begränsningarna (Twitter, på arbetstid och att vi aldrig samtalat tidigare) tycker jag att det blev ganska bra. Här är konversationen i sin helhet:

zahnd

Vi kanske fortsätter en dag. Jag vill här bara lyfta fram ett argument mot den kristna pacifismen som jag tar upp ovan. När jag skriver att ”The sword may be used justly” svarar Zahnd: ”By Caesar. ” Mitt svar blir då: ”And as a Christian I may partake in all just acts, including those ordered by Caesar.” Detta är nog det största anledningen till att jag tar avstånd från den kristna pacifismen. För om det är gott att göra något (i detta fall att försvara sitt land som soldat) måste ju även jag som kristen kunna göra det. Rentav har jag en särskild skyldighet att göra det. För Gud vill ju att vi gör det goda. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Vi är kallade till att älska vår nästa vilket faktiskt ibland innebär att vi nödgas ta till våld. Med Zahnds logik är det ok för en icke-kristen att ingripa med våld, kanske till och med något nödvändigt. Men på vilken moralisk grund förhindras jag då från att ingripa? Ingen, så vitt jag kan se.

Pacifismen är sannerligen både amoralisk och obegriplig.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »