Skip to main content.

den 27 november 2010


  Orsaken till konflikten i Mellanöstern (II)

En nyligen gjord opinionsundersökning i Västbanken och Gaza visar att endast 23 procent av palestinierna menar att Israel har en permanent rätt att existera:

Och en majoritet, 58 procent, menar att beväpnad kamp är vägen framåt:

55 procent önskar att en framtida palestinsk stat ska bygga på sharia-lagar:

Som jag skrivit tidigare: så länge en majoritet av palestinierna menar att Israel borde upphöra att existera är chanserna för fred minimala.

854 palestinier har intervjuats. Felmarginalen är tre procent.

Andra skriver om: , , , , , , ,

den 24 november 2010


  ”Den ende gode muslimen är en dålig muslim”

Jag måste bara rekommendera en alldeles lysande diskussion om islam och muslimer mellan katolikerna Robert Spencer och Peter Kreeft. Temat för diskussionen är påståendet, som Robert Spencer försvarar, att den ende gode muslimen är en dålig muslim. Med det menar Robert Spencer att de goda muslimer vi ser omkring oss endast är goda i den mån de inte tar islam på allvar. Om och när de gör det kommer de att radikaliseras och bli det godas fiende.

Peter Kreeft å sin sida menar att vi som kristna har mycket att lära oss av muslimers gudsfruktan och fromhet. I många fall står de oss närmare, och borde så göra, än sekulariserade västerlänningar.

Se hela diskussionen och njut. Sällan har jag skådat ett så öppet och intelligent samtal om ett laddat ämne som detta.

Andra skriver om: , , , , , ,

den 27 oktober 2010


  Israel är inte boven

Vari ligger problemet med den katolska synodens uttalande som jag berörde i förrgår? Jag borde ha skrivit det. Så här sade alltså synodens talesman:

The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.

I denna enda mening existerar åtminstone tre felaktigheter. För det första är det på historiska och politiska grunder, inte teologiska, som staten Israel vilar. Judar har så gott som alltid bott där och är det enda folk som historiskt sett gjort anspråk på dessa områden. Och det var ju efter andra världskriget, efter judeutrotningen, som beslutet togs att bilda staten Israel eftersom judarna uppenbarligen, så även idag, behöver kunna freda sig. För det andra har alltså judarna alltid, eller så gott som alltid, befolkat dessa områden och det är därför felaktigt att tala om ”judarnas återkomst”. För det tredje är det likaså felaktigt att tala om en landsförvisning av palestinierna (som judarna skulle vara ansvarig för). Det folk som aktivt landsförvisats är judarna som fått lämna så gott som alla områden som idag är under muslimsk/arabisk kontroll. De palestinier som lämnade sina hem i samband med staten Israels bildande gjorde det i stor omfattning på uppmaning av omgivande länder med löfte att återvända efter det att staten Israel hade utplånats. Nu blev det inte så.

Så många fel i en mening, alltså. Men det är inte allt. Synodens uttalande innehåller också en uppmaning att Israel ska ”lämna ockuperade områden”. Termen ”ockuperat” används numera oreflekterat och självklart av FN, regeringar och i media. Men den som studerar saken närmare kommer att finna att staten Israel egentligen är den enda staten som har en folkrättslig legitimitet över dessa områden (främst det som nu kallas Västbanken). Sedan är frågan också praktisk och realpolitisk: vad hände i Gaza när Israel drog sig tillbaka? Kaos uppstod, konflikten med Israel intensifierades och de bosatta i området fick det sjufalt värre.

Sedan är det så att Israel faktiskt önskar fred med sina grannar och flera gånger har visat det och gjort eftergifter för att få tillstånd fredsuppgörelser. Det är inte Israel som behöver förmanas, det är de omgivande arabiska länderna. Israel är det enda demokratiska landet i regionen och människor som lever där, inklusive palestinier och kristna, har det så mycket bättre där än i något annat land i hela den världsdelen. Så det är dags för kyrkan att sluta följa FN och inse att den har blivit lurad av antiisraelisk propaganda. Israel är inte boven, det är offret.

Andra röster:

Why has Israel applied some (admittedly debatable) security measures? Because Israelis have been under attack””fierce and fanatical attack””for years and years and years. Do the bishops have a better strategy which can guarantee peace and security for all, and if so, what is it? The Synod’s final declaration addresses these concerns only sparingly, and with idealistic platitudes””not with anything approaching a healthy Christian realism.

Ironically, the very fact the bishops are making these “bold” statements is a testament to Israel’s essential decency and humanity””the bishops know there will be no serious consequences or massive reprisals against Christians in Israel for “speaking out,” whereas any similar Christian criticism””or even questioning””of an Arab government in the region, or Islamic extremism, would””well, we all saw what happened after Regensburg.

In a statement meant to be fully and intensely Christian, Israel was singled out for blame and criticism. That’s not fair, much less Christian.

William Doino Jr i The First Things.

The reason Bustros says the Jews have no right to their own country is not political but theological, because he denies that the Jews are the ‘chosen people’; he claims that this designation has been nullified by Christ, thus making all people chosen. This makes very little sense: it does not explain why, since other people are allowed to have their own nation states, the Jews alone should be singled out to be denied their historic national homeland.

But above all, it is a resurrection of the ancient Christian calumny that the Jews are damned for all time as cosmic exiles on account of their refusal to accept the divinity of Christ. It is therefore a profoundly anti-Jewish statement. Is this merely a rogue outburst by a partisan bishop? If so, the Vatican must immediately distance itself from these remarks. If it does not, it would seem that the Vatican has taken a giant step backwards into a darker age.

Melanie Phillips i The Spectator.

Andra skriver om: , , , ,

den 20 oktober 2010


  Jesus åt inte glass

Jag går på en kurs där vi lär oss att följa Jesus enligt Bergspredikan. Hittills har det handlat mycket om pacifism, klimathotet, den onda kapitalismen och att man för att vara trovärdig abortmotståndare måste ta avstånd från dödsstraff. Lite udda ämnen kan det tyckas. Men så läser vi också Magnus Malms senaste bok Ett hjärta större än världen. Och prästen som leder samtalen är vapenvägrare och menar att USA är i Afghanistan för oljans skull. Ja, ni förstår att jag befinner mig i ständig opposition. Det är tydligen min lott i livet.

Ikväll tyckte jag att jag fick till det i en ganska livad diskussion om icke-våld. Prästen menade att 1) vi ska följa Jesus, 2) Jesus tog aldrig till vapen och 3) därför ska vi heller aldrig göra det. Jag frågade: ska vi då inte heller bilda familj? Det kunde prästen inte svara på.  Helt uppenbart är det mycket som Jesus inte gjorde i sitt liv. Han åt aldrig glass, exempelvis. Måste därför en modern lärjunge avstå från glass? Svaret på den frågan är väl: nej, inte nödvändigtvis. Att följa Jesus måste rimligen innebära att ”vara så till sinnes som Jesus Kristus” (Fil 2:5), inte att vandra runt i sandaler i Israel och predika.

Jag lär återkomma om kursen och boken.

Andra skriver om: , , , , ,

den 17 oktober 2010


  Om svensk vapenexport

Elisabeth Sandlund på Dagen skrev häromdagen en kort kommentar om Sveriges vapenexport som tydligen ökar:

Är det självklart att det är positivt att svenska vapen sprids över världen i ökande takt? … Sedan 2001 har den svenska vapenexporten ökat med 400 procent och hade 2009 ett värde på 13,5 miljarder kronor. Nog finns det all anledning att ställa frågan om det verkligen är positivt att den trenden fortsätter.

Huruvida svensk vapenexport är något positivt beror på hur vi ställer oss till krig och till människans möjlighet att bära vapen utan att begå en synd. Om vi menar, vilket vi borde, att krig kan vara rättfärdiga och därför värda vårt stöd finns det inga moraliska problem i sig med att exportera vapen. Menar vi däremot att all krigföring är förkastlig och att det är en plikt gentemot Gud att vägra bära vapen, då följer naturligtvis att vi borde protestera mot vapenexporten. Och mot vårt eget försvar. Men det senare är en ogenomtänkt hållning. Den må kännas rätt, och så där ungdomligt radikal, men den har väldigt lite med kristen tro att göra.

Problemet med vår vapenexport uppstår när vi exporterar till djupt odemokratiska länder. Regeln om att vi inte får  exportera till krigförande länder måste vara följden av en kompromiss med de pacifistiska krafter som är så starka i detta land. Vapen är ju till för att användas, inte bara i avskräckande syfte, utan i faktiska skarpa lägen.

Hur ser då vår export ut? Det mesta går till andra EU-länder och borde vara helt oproblematisk. Vår export till USA är emellertid kontroversiell på grund av krigen i Irak och Afghanistan. Den del av vår export som, hur man än vrider och vänder på saken, ändå är moraliskt problematisk är den som går till länder som Pakistan och Saudiarabien. I båda dessa fall måste osäkerheten vara stor över hur de vapen vi exporterar kommer att användas. Vilka krafter är det vi stödjer med dessa vapen? Här finns det all anledning att föra en diskussion om vad som är rätt att göra. Däremot ser jag inte att vi, som Elisabeth Sandlund antyder, generellt sett skulle ha moraliska skäl att kritisera svensk vapenexport. Våra vapen borde användas för goda och rättfärdiga ändamål världen över.

Andra skriver om: , ,

den 2 september 2010


  Håkan Arenius tycker till om Irakkriget

Håkan Arenius kommentar kort USA:s tillbakadragande från Irak i en ledarartikel i Dagen idag. I tre korta stycken hinner han säga att Irakkriget var ett huvudlöst svar på terrorattackerna den 11/9, att Irak med svärdets hjälp skulle bli en mönsterdemokrati i Mellanöstern och att kriget var dåraktigt. Utan tvekan tillhör artikeln opinionsavdelningen men även där borde det rimligen finnas krav på saklighet. Att bara tycka, som Håkan Arenius gör här och så ofta när det gäller USA, är dålig journalistik eftersom sådana inlägg enbart blir självbiografiska. Så vi förstår att Håkan Arenius inte gillar George Bush men på vilket sätt har det ett allmänintresse?

Låt mig kort bemöta de påståenden om Håkan Arenius gör. För det första var inte Irakkriget en reaktion på terrorattackerna den 11/9. Kriget i Afghanistan var det. Kriget mot Irak berodde på landets långa vägran att samarbeta med omvärlden i syfte att visa att landet inte längre hade eller tillverkade massförstörelsevapen. Efter den 11/9 blev det akut att ta itu med det hot som Iraks eventuella massförstörelsevapen utgjorde och den långdragna kampen i FN var tvungen att få ett slut.

För det andra användes ”svärdet” inte för att tvångsdemokratisera Irak. Vapenmakten användes för att eliminera de personer, främst Saddam Hussein, som alltför länge blockerat en demokratisk utveckling av landet. Först när diktatorn var borta och först när USA med det irakiska folkets hjälp fick bukt med terrorvågen fanns det förutsättningar för en demokratisk process att inledas. Och detta är ju militärens roll även i våra samhällen; att skydda oss så att vi kan organisera våra liv bäst vi vill.

När Håkan Arenius kallar Irakkriget för ”huvudlöst” och ”dåraktigt” borde han rimligen mena att allt hade varit mycket bättre om Saddam Hussein hade lämnats vid makten. Men det är att bortse från väldigt mycket: att Saddam mördade och lemlästa människor i högre antal än de som dog eller skadades av kriget, att de ekonomiska sanktionerna mot Irak ledde till stor misär och mångas död och att Irak antagligen hade hunnit före Iran med att skaffa kärnvapen. Det finns också något väldigt världsfrånvänt med Arenius kritik av kriget. För vad var egentligen det realistiska alternativet till att invadera Irak? Detta har ingen av krigets kritiker någonsin levererat. Och därför går det inte att ta dem på allvar. Allra minst Håkan Arenius.

Andra skriver om: , , , , ,

den 1 september 2010


  ”Kom ihåg korstågen!”

Kombinera Twitter med den sekulära mediavänsterns djupsinne och du får ytligheternas ytlighet. Eller, med ABC-ankaret Chris Cuomos kvittrande:

To all my christian brothers and sisters, especially catholics – before u condemn muslims for violence, remember the crusades….study them

Förnuftet är verkligen förlorat hos dessa människor. Men visst, låt oss för all del studera korstågen. Det är dags att en gång för alla ta ifrån kyrkans kritiker ett av deras främsta trumfkort.

Andra skriver om: , ,

den 7 juni 2010


  Mer om proportionalitet i krig

Jag har precis läst en gedigen genomgång av den akademiska diskussion som finns om proportionalitetskravet i krig. Det säger, lite kortfattat, att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Jag skrev om det under Gazakriget för 1,5 år sedan.

Ofta missbrukas detta krav och används för att döma ut alla militära operationer som leder till civila dödsoffer. Artikeln visar att detta verkligen är ett missbruk av proportionalitetskriteriet som det är formulerat i teorin om det rättfärdiga kriget samt visar på de orimliga konsekvenser som följer av denna moderna tolkning.

Från Proportionality in Warfare:

This criticism reveals an important moral misunderstanding. In everyday usage, the word “proportional” implies numerical comparability, and that seems to be what most of Israel’s critics have in mind: the ethics of war, they suggest, requires something like a tit-for-tat response. So if the number of losses suffered by Hezbollah or Hamas greatly exceeds the number of casualties among the Israel Defense Forces (IDF), then Israel is morally and perhaps legally culpable for the “disproportionate” casualties.

But these critics seemed largely unaware that “proportionality” has a technical meaning connected to the ethics of war. The long tradition of just war theory distinguishes between the principles governing the justice of going to war (jus ad bellum) and those governing just conduct in warfare (jus in bello). There are two main jus in bello criteria. The criterion of discrimination prohibits direct and intentional attacks on noncombatants, although neither international law nor the just war tradition that has morally informed it requires that a legitimate military target must be spared from attack simply because its destruction may unintentionally injure or kill noncombatants or damage civilian property and infrastructure. International law and just war theory only insist that the anticipated collateral damage ”” the “merely foreseen” secondary effects ”” must be “proportionate” to the military advantage sought in attacking the legitimate military target. This sense of proportionality is the second jus in bello criterion; it has to do almost entirely with the foreseen but unintended harm done to noncombatants and to noncombatant infrastructure.

Rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig i de moraliska resonemang som existerar om våldsanvändning i krig!

Andra skriver om: , , , , ,

den 6 juni 2010


  Dagens insikter

Av någon anledning kom jag att tänka på Irakkriget idag och varför så många har haft så svårt att stödja USA i det kriget. Om jag förstått kritiken rätt handlar motståndet mot kriget mest om att den dåvarande amerikanska administrationen misstänktes ha snäva ekonomiska avsikter med kriget. Kriget handlade aldrig om att befria det irakiska folket från en brutal förtryckare utan om att säkra oljetillförseln från Irak till USA. En vanlig slogan i USA var ”Bush lied, people died”.

Men George Bush var inte USA. Om vi ska bedöma USA:s avsikter borde vi fråga alla de amerikaner som deltog i kriget, i Irak och på hemmafronten. Det handlar om flera hundratusen människor. Till soldaten i Irak borde vi fråga: ”Varför är du här?” Och till soldaternas föräldrar: ”Varför krigar er son i Irak?”. Vi kunde också ställa frågan varför de var villiga att riskera sina liv? Något säger mig att ingen skulle ha svarat: ”Jag är här för oljans skull.” Inte heller tror jag att någon förälder skulle ha svarat: ”Min son riskerar livet i Irak för att vi ska fortsätta att ha billig bensin här i landet.” Vad de faktiskt hade svarat på frågan skulle ha skiftat. Men jag är övertygad om att en överväldigande majoritet skulle ha svarat något i stil med: ”Jag är här för att göra gott, för Irak och för Amerika”.

Om vi bedömer USA:s avsikter på detta viset, vilket jag tycker är mer rättvist, tillsammans med krigets resultat (att Iraks folk för första gången själva får ha inflytande över sitt lands utveckling) menar jag att det blir ganska enkelt att komma till slutsatsen att Irakkriget var rättfärdigt och hade förtjänat vårt stöd. Sedan har jag aldrig tvivlat på vare sig George Bushs eller Tony Blairs avsikter. Men det vet ni redan.

Dagens andra insikt handlar om på vilket sätt folk i allmänhet bedömer en handling. Inom teorin för det rättfärdiga kriget finns en uppdelning mellan moraliska och visliga bedömningskriterier. Ett land kan exempelvis ha en moralisk rätt att inleda ett krig om det är allvarligt hotat eller om ett annat land utför en allvarlig orätt, som att slakta sin befolkning. Men bara för att landet har denna moraliska rätt kan det finnas andra skäl som talar emot. Oddsen att vinna kriget kanske är små. Och har verkligen alla andra medel (typ diplomatiska) prövats? Dessa är de visliga (eng. prudential) bedömningskriterierna.

Om de moraliska kriterierna oftast är någorlunda lätta att avgöra för en person med sin moraliska kompass intakt är det visliga bedömningskriterierna avsevärt svårare att reda ut. För hur ska man säkert kunna veta sin motståndares styrka? Eller veta om ytterligare en diplomatisk giv skulle kunna ge något? Det är inte för inte som dessa kriterier kallas visliga: endast en klok (och oftast erfaren) statsman kan bedöma dem.

De moraliska kriterierna är primära och de visliga sekundära eftersom det måste vara viktigast att bedöma vad som är moraliskt rätt. Och nu kommer min upptäckt: det verkar som om människor idag har svårt med moraliska resonemang och istället fokuserar på politiska, juridiska eller militära bedömningar av en handling. Dessa blir primära trots att det i många fall är helt omöjligt att på avstånd (läs: på läktarplats) göra en korrekt bedömning av exempelvis de politiska konsekvenserna av en handling eller de militära alternativen.

Det fall jag självklart tänker på nu är Israels blockad av Gaza och bordningen av skeppen i ”Ship to Gaza”. Jag har inte hört eller läst något i svenska medier om huruvida Israel skulle ha rätt att blockera sjötrafiken till Gaza. Eller om huruvida Israel hade rätt att borda fartygen. Och då menar jag moraliskt rätt, inte juridiskt. Det är som att denna kategori inte existerar i Sverige. Istället handlar diskussionen om hur smart det var av Israel att borda skeppen på det sätt som de gjorde. Gynnas inte Hamas av den våldsamma konfrontation som uppstod? Det handlar också om juridik. Och det handlar om ”övervåld”. Eller, som Johan Norberg skrev häromdagen, att blockaden endast gynnar Hamas.

Men ärligt talat: vem gör bäst dessa ganska komplexa bedömningar? Jag menar att det är uppenbart att de flesta av oss här i Sverige knappast har den fulla bilden och vi därför borde vara sparsamma med denna typ av bedömningar. Däremot tycker jag att vi borde ägna frågans moraliska dimensioner mer uppmärksamhet.

Andra skriver om: , , , , , , ,

den 12 april 2010


  Farliga drömmar om en kärnvapenfri värld

Sarah Palin sade i ett tal i vintras att USA som president behövde en överbefälhavare, inte en lagprofessor. USA:s nya doktrin för mot vilka landets kärnvapen kan användas visar att hon hade rätt. Enligt denna lovar USA att inte använda sina kärnvapen mot kärnvapenfria länder och länder som följer icke-spridningsavtalet (NPT). Charles Krauthammer kommenterar:

Imagine the scenario: Hundreds of thousands are lying dead in the streets of Boston after a massive anthrax or nerve gas attack. The president immediately calls in the lawyers to determine whether the attacking state is in compliance with the NPT. If it turns out that the attacker is up to date with its latest IAEA inspections, well, it gets immunity from nuclear retaliation. (Our response is then restricted to bullets, bombs and other conventional munitions.)
    However, if the lawyers tell the president that the attacking state is NPT-noncompliant, we are free to blow the bastards to nuclear kingdom come.
    This is quite insane. It’s like saying that if a terrorist deliberately uses his car to mow down a hundred people waiting at a bus stop, the decision as to whether he gets (a) hanged or (b) 100 hours of community service hinges entirely on whether his car had passed emissions inspections.

Samtidigt kritiserar Jens Orback i dagens SvD Reinfeldt och Bildt för att vilja för lite på Obamas möte för kärnvapenfrågor. Sverige borde ”initiera en konvention som förbjuder kärnvapen.” Jag suckar frustrerat, tar mig för pannan och känner huvudvärken komma. Men det kommer mer: ”Inom EU måste Sverige, tillsammans med andra kärnvapenfria länder, driva att Storbritannien och Frankrike skrotar sina kärnvapen… Som ett litet europeiskt land kan vi gå längre än USA, vi kan visa vägen.”

Vi ska alltså visa vägen… Snacka om arrogans och bristande självinsikt. Skulle Sverige, som fegt undvek att ta ställning under andra världskriget och fegt valde alliansfrihet under det kalla kriget, visa USA vägen? Hela Europa skulle vara krossat, antingen av nazisterna eller av kommunisterna, om det inte varit för USA:s styrka. Jens Orback agerar som en bortskämd tonåring som aldrig konfronterats av verkligheten och därför tror sig veta allt och vara bäst.

Orback, regeringen och Obama har i alla fall ett gemensamt, de önskar sig nämligen en kärnvapenfri värld. Det vore onekligen härligt. Själv önskar jag mig en helt vapenfri värld, ja en värld där ondska inte längre existerar. Men så vaknar jag och ser att vi inte är där än och att vägen dit antagligen är kantad av mycket kamp mot den ondska som trots allt existerar, hur gärna vi än tänker bort den.

Ponera att USA, Storbritannien och Frankrike skrotar sina kärnvapen för att det vore så fint med en värld utan kärnvapen. På vilket sätt skulle det öka säkerheten i världen? På vilket sätt skulle det få Nordkorea och Iran att överge sina kärnvapenambitioner? På inga sätt alls, är svaret. Faktum är att vi snarare skulle få se början på en ny kapprustning då länderna i Nordkoreas och Irans närhet förstår att de måste stå för sitt försvar helt själva. Som Charles Krauthammer skriver:

Since World War II, smaller countries have forgone the acquisition of deterrent forces — nuclear, biological and chemical — precisely because they placed their trust in the firmness, power and reliability of the American deterrent.
    Seeing America retreat, they will rethink. And some will arm. There is no greater spur to hyper-proliferation than the furling of the American nuclear umbrella.

Så länge ondskan existerar måste de goda beväpna sig. Och de kan inte nöja sig med pistoler när motståndarna har raketer. Sådan är den bistra verkligheten.

Andra skriver om: , , , , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »