För några veckor sedan skrev Sofia Lilly Jönsson en reflektion om förlåtelse i Svenska dagbladet, apropå terrordådet på Drottninggatan och frågan om sådana handlingar verkligen går att förlåta. Mycket av den hon skriver instämmer jag i. Ja, terrorbrott, till och med bestialiska mord på nära och kära, går att förlåta. Jesus själv förutsätter att vi gör det, eftersom vi ber Gud förlåta oss våra skulder. Som Gud gör ska även vi. Gud förlåter den som ångrar sig och så bör även vi. Och ja, det är rätt att be för förövarna. Inte för deras välbefinnande utan för deras omvändelse.

Men något har legat och skavt. Jag tror det har att göra med att Sofia, och ofta kristenheten i stort, slarvar med vem det egentligen är som ska förlåta. ”Kan man förlåta allt?”, frågar hon och svarar jakande. Men vem är ”man”? Rimligen är det den eller de personer som utsatts för en oförrätt. I detta fall de närmast berörda av händelserna på Drottninggatan; anhöriga till de döda, de skadade och de traumatiserade. Vi övriga kan förstås be Gud förlåta men att själva förlåta har vi inget mandat att göra. Därför är det lite märkligt att förlåtelse blir ett stort samtalsämne bland oss alla som endast observerade terrordådet på avstånd. Vi tillhör inte de drabbade.

Så hur borde vi övriga agera? Och då kommer vi till det andra som skaver i Sofia Lilly Jönssons artikel. Hon refererar inledningsvis till Paulus ord i Romarbrevet 12:9-21 som handlar om att inte ta rätten i egna händer utan låta Gud svara för hämnden. Sofia skriver vidare att ”motsatsen till förlåtelse är hämnd, en våldsspiral som aldrig tar slut.” Implikationen blir att vi måste förlåta för att våldsspiralen ska ta slut. Och det är här, om jag nu förstår henne rätt, som hon glömmer bort fortsättningen i Romarbrevet. Endast några verser senare läser vi om att det inte är för inte ”som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.”

Här finns alltså utrymme för våldsam hämnd och vrede. Och inte bara i en avlägsen framtid på domens dag utan här och nu, så länge det är överheten, eller staten, som bär svärdet. Och det är på detta sätt som vårt samhälle måste bekämpa terrorn, inte genom någon slags kollektiv akt av förlåtelse. Medan det finns plats för förlåtelse finns det också plats för vrede å de drabbades vägnar. Och det är rätt att vredgas över terrorn! Fem människor har mördats varav en 11-årig flicka på påsklov. Något är märkligt när förlåtelse, ett ämne för de närmast berörda, görs relevant för hela vårt samhälles reaktion på det urskillningslösa våldet. Vart tog vreden vägen?

Läs även vad andra skriver om förlåtelse, terror, vrede.

Tidningen Dagen ägnar idag ett helnummer åt situationen i Syrien. Tidningens ledarkvartett skriver gemensamt ett upprop om att världen måste agera. ”Handlingsalternativ finns. Det som det råder brist på är vilja, förmåga och kraft att agera.” Så vilka är då handlingsalternativen? Här går det snett på en gång.

Över halva texten handlar om hur dåliga Sverige och EU är på att ta emot syriska flyktingar, som om vår flyktingpolitik skulle påverka situationen i Syrien. Det gör den inte. De nöjer sig också att med darr på stämman peka finger. ”Den nationella egoismen” har fått fritt spelrum, menar de. Det är inte vidare konstruktivt.

Så vilka är de övriga handlingsalternativen? De menar att diplomatin måste stärkas ytterligare. Men inte ens folkrättsexperten Ove Bring, som intervjuas i samma tidning, tror på en diplomatisk lösning. Och hur kan man göra det? Vi har Assad på ena sidan och IS på den andra. Ingen kan tro att dessa ska komma överens.

Vi ska också ge till hjälporganisationer. Men de är i stort sett hjälplösa i den laglöshet och med den totala hänsynslöshet som råder i Syrien. De flesta av de hjälporganisationer som Dagen räknar upp hjälper flyktingar i grannländerna, i Libanon och Jordanien. Det är där de kan hjälpa. Inne i Syrien är insatsen för stor för annat än väldigt småskaliga insatser. Visst ska vi skänka dem pengar. Men vi ska inte tro att de substantiellt kan lindra lidandet eller lösa konflikten.

Slutligen menar tidningen att vi ska be. Och det ska vi verkligen göra. Kanske finns i bönen en outnyttjad kraftkälla? Men att låta Gud göra jobbet är förstås inte mycket till program.

Sanningen är att det, mänskligt sett, inte finns så mycket att göra för Syrien. Det finns en övertro på att utomstående aktörer kan lösa konflikter. Se bara på situationen mellan Israel och Palestina. Parterna måste vilja själva och ingen kan tvinga dem till det. Endast en storskalig militär intervention skulle kunna få slut på inbördeskriget. Men det skulle krävas så mycket resurser, både mänskligt, materiellt och under oöverskådlig tid, att det måste betecknas som ett omöjligt projekt under rådande omständigheter (ett försvagat USA, spänningar med Ryssland, ett demoraliserat Europa).

Att kriget fortsätter i Syrien beror inte på bristande vilja, förmåga och kraft hos omvärlden. Det är i Syrien som fredsviljan och fredsförmågan saknas. Därför finns heller inga potenta handlingsalternativ. Det är den dystra sanningen.

Läs även vad andra skriver om Syrien, Dagen, flyktingkris, intervention.

Flyktingkrisen dominerar samtal och tankar. Tyvärr men föga förvånande skapar den stor splittring, både inom och utanför kyrkan. Diskussionerna på Twitter, Facebook, i ledarartiklar och kommentarer är ofta hätska och polariseringen är stor. En anledning är att Dagen och andra reducerar människors reaktioner på krisen till en moralisk fråga om egoism kontra kärlek till nästan.

På den ena sidan står de barmhärtiga som vill öppna gränserna och välkomna alla som vill komma hit. På den andra står dem som ser till sig själva, som styrs av rädsla och som därför vill stänga gränserna. Människors moraliska karaktär ligger i vågskålen och det skapar självfallet stora spänningar när frågan diskuteras. Men detta är en olycklig förenkling av både de handlingsalternativ som står till buds liksom vad som motiverar oss som är kritiska mot att bara öppna gränserna.

Den respekterade utvecklingsekonomen tillika Oxfordprofessorn Paul Collier menar att vår skyldighet att skydda flyktingarna, och då framförallt de från Syrien, måste sträcka sig längre än till dem som tar sig över Medelhavet eller på annat sätt kommer till Europa. Dessa människor är ju trots allt bara en liten rännil av alla dem som har behövt lämna sina hem och de är dessutom de mest resursstarka. Ungefär 10 miljoner är på flykt, i och utanför Syrien, och de få som tar sig hit bör inte få ta alla resurser och all uppmärksamhet. Och för de allra flesta står hoppet till att återvända till Syrien och sina hem när väl kriget är över. Våra insatser nu måste sättas in i detta större perspektiv.

Collier har besökt det största flyktinglägret för syrier i Jordanien och menar att det största problemet, det som gör att folk lämnar lägret, är bristen på sysselsättning. Några minuters väg därifrån finns ett stort outnyttjat industriområde som skulle kunna tas i bruk, bara resurser fanns. I detta område skulle syrier i exil kunna leva och arbeta för att sedan flytta tillbaka när väl kriget är slut.

När det så gäller alla dem som smugglar sig in i Europa vore det olyckligt på flera sätt om de får asyl. Dels vore det djupt orättvist mot den stora majoritet som är kvar. Vidare skapar det starka incitament för ytterligare både dyr och farlig människosmuggling. För det tredje kommer många att rota sig i Europa och inte vilja återvända. Detta får allvarliga konsekvenser för återuppbyggnaden av Syrien eftersom det är de resursstarka syrierna som kommer hit. Så har patriarken Gregor III Laham i Syrien vädjat till de unga att stanna kvar. De behövs, för kyrkans och sina hems skull.

Så långt Paul Collier. Och så långt vad som är bäst för Syrien och majoriteten av syrier. Men en legitim fråga är också vad som är bäst för Sverige. En suverän nation måste kunna bestämma över sin egen framtid och inte helt vara i händerna på händelser i länder långt borta. Ett land, dess institutioner och kultur byggs långsamt upp under loppet av århundraden. Därför måste man vara varsam med förändringar och de större förändringar som sker måste folket besluta om. Det innebär nu inte att vi skulle ha en moralisk rätt att ignorera lidande och död utanför landets gränser. Nej, vi har en plikt att göra vad vi förmår för att rädda liv. Men sedan bör man vara varsam med att dela ut plikter. Hur många vi härbärgerar och under hur lång tid måste få vara något som vi gemensamt kan besluta om utan att samtalet ska behöva präglas av det höga moraliska tonläge som vi har i dag. Vi behöver inte härbärgera syrier för att rädda deras liv. Alternativet för syrierna till att bo i Europa är inte att bli slaktade av Assad eller IS utan att bo i trygga flyktingläger så länge kriget pågår.

Paul Colliers tankar liksom idén om vår nationella suveränitet rimmar väl med att, som det står i Apostlagärningarna 17:26, Gud har skapat de gränser inom vilka folken skall bo. Nationerna är inte enbart människans skapelse utan har sitt ursprung i Gud. När krig och katastrofer rubbar denna goda ordning, att folk bor inom sitt lands gränser, bör vi därför söka lösningar som underlättar ett hemvändande. Detta är nu ett argument mot massmigration, inte mot migration som sådan. Migration är positivt, en frihet för individer och vitaliserande för kulturer. Men den bör vara reglerad och underställd landets integrationsförmåga och, till syvende och sist, demokratiska beslut.

Självfallet ska vi älska vår nästa och visa barmhärtighet mot främlingen och den hemlöse. Allt jag skrivit ovan är fullt förenligt med dessa centrala bud. Men för att verkligen göra det goda, till skillnad från att känna sig god, behöver vi tänka flera varv på våra besluts konsekvenser.

Denna artikel är publicerad i Dagen.

Läs även vad andra skriver om flyktingkrisen, Paul Collier.

När Irak kommer på tal kan det i en bisats påstås att invasionen 2003-2011 var ett katastrofalt misslyckande. Så citerar exempelvis SvD:s Janerik Larsson en artikel i Foreign Policy som handlar om USA:s biträdande utrikesminister. Hon råkar vara gift med den ledande neokonservativa opinionsbildaren Robert Kagan som var en av förespråkarna för en amerikansk invasion. Tidningen beskriver honom så här:

Kagan, en av grundarna av Project for the New American Century och en av de främsta förespråkarna för den katastrofala invasion av Irak, är inte främmande för att irritera européerna.

Det som på detta sätt påstås i en bisats bör i ärlighetens namn vara helt självklart. Om inte är det ett sätt att förleda läsaren, som kanske inte har en bestämd uppfattning, att tro att frågan är avgjord och inte förtjänar reflektion.

Var då invasionen av Irak 2003-2011 en självklar katastrof? Nej, verkligen inte. Läget idag kan inte betecknas på annat sätt än djupt olyckligt. Den shiamuslimska statsledningen för inte en politik för hela landet och alla dess invånare utan har alienerat den sunnimuslimska minoriteten. Islamiska staten har tagit över stora delar av landet utan större strider, regeringstrupperna har snabbt flytt och lämnat allt materiel bakom sig när IS-trupperna närmat sig. Landområden som USA med allierade stred och många soldater dog för är nu under Islamiska statens kontroll.

Men det vore ohederligt att härleda läget idag till invasionen. USA vann verkligen kriget mot de islamistiska krafterna i landet och Irak hann uppleva flera år av fred innan USA, efter president Obamas beslut, drog tillbaka sina trupper. Att så skedde berodde officiellt på att avtalet mellan länderna löpte ut och att den irakiska statsledningen vägrade att förnya det. Men den amerikanska administrationen hade utan tvekan kunnat övertyga Irak om att förlänga avtalet om den velat det. Att dra sig ur var ett av Obamas vallöften och 2011 uppfyllde han det. Med en fortsatt stark amerikansk militär närvaro i landet hade inte det maktvakuum uppstått som spelat nyväckta islamistiska krafter i händerna. Inbördeskriget i grannlandet Syrien spillde över till Irak därför att ingen försvarade landets gränser.

Problemet för Irak var inte den amerikanska närvaron utan snarare dess frånvaro. Här ska den tidigare administrationen under George Bush kritiseras för att inte ha förberett det amerikanska folket på att landets åtagande i Irak kunde bli riktigt långvarigt. Åtta år är förvisso länge men detta ska jämföras med USA:s närvaro i Sydkorea, Filippinerna och Tyskland som sträcker sig över decennier och som haft en stabiliserande funktion. Bush-administrationen kan också kritiseras för det kaos som uppstod direkt efter maktövertagandet i Irak 2003. Först 2007 var kriget egentligen vunnet och landet pacificerat, efter flera spillda år.

Ett krig kommer alltid att skaka om ett samhälle från grunden och händelseutvecklingen är därför mycket svår att förutse. Av den och andra anledningar bör ingen välja kriget lättvindigt. Så var heller inte fallet med invasionen av Irak 2003. Allt sedan Gulfkriget 1991 pågick en konflikt mellan FN och Irak. Irak skulle avväpnas. Detta var nu inte det lättaste. Vapeninspektörerna hindrades ständigt i sitt arbete och till slut blev de helt sonika utslängda. Redan detta var egentligen skäl för FN att ingripa med våld mot Irak. Men den politiska viljan fanns inte hos något av säkerhetsrådets medlemsländer. Bill Clinton menade att en regimförändring var den enda hållbara lösningen. Andra förespråkade sanktioner och isolering. Det enda som inte diskuterades var att låta Saddam vara ifred. Det var han för farlig för. De länder som åtog sig den farliga bevakningen av Saddams Irak var USA och Storbritannien, ett uppdrag som inte sällan kostade liv.

Denna dödliga katt-och-råttalek höll på i närmare 12 år innan tålamodet tröt och USA med allierade invaderade Irak och efter en mycket framgångsrik kampanj störtade Saddam Hussein. De som motsatte sig invasionen har aldrig lyckats visa på realistiska alternativ och kritiken har alltför ofta stannat vid vulgära anklagelser om att Bush egentligen önskade kriget för att kunna lägga beslag på Iraks olja. Och nu kan krigets kritiker använda situationen i dagens Irak som ytterligare ett argument för att invasionen aldrig borde ha ägt rum.

Det vore mer rätt att anklaga president Obama för kortsiktighet och direkt ansvarslöst beteende. Irak var inte redo att stå på egna ben och trots inbördeskriget i Syrien valde Obama att låta de sista plutonerna lämna landet i december 2011. Insatserna från USA, Storbritannien, Danmark med många andra länder är nu som ogjorda. Det är tragiskt. Ska någon amerikansk president skuldbeläggas för den nuvarande situationen ligger Barack Obama närmare tillhands än George W Bush.

Läs även vad andra skriver om Irakkriget, George W Bush, Barack Obama, Islamiska staten.

Jag lovade återkomma om frikyrklighetens stora upprop för en generös flyktingpolitik. Förutom att det ignorerar de problem som folk upplever med en allt större invandring innehåller det också märkliga skrivningar om islam och de medeltida korstågen:

Vi begår ett stort misstag om vi säger att dessa islamistiska grupper visar på islams sanna natur. Det är ett lika stort misstag som att säga att korstågen under medeltiden visar på den kristna trons sanna natur. Flyktingar som kommer hit vill leva ett liv i fred och trygghet.

Poängen verkar vara att vi inte ska hålla de muslimska flyktingar som kommer till Sverige ansvariga för de illdåd som begås i islams namn. De allra flesta av flyktingarna har inget med dessa att göra och vill bara, precis som vem som helst, leva i fred. Och det är sant. Alla med goda asylskäl som söker sig hit, oavsett deras religiösa tro, bör få uppehållstillstånd i Sverige. Och de bör mötas med respekt och medkänsla, snarare än misstänksamhet och självklart inte fientlighet.

Men allt detta kan sägas utan att uttala sig om islams sanna natur eller att göra jämförelser mellan islamism och medeltidens korståg. Det är knappast kyrkans uppgift att försvara islam, än mindre att spä på missuppfattningar om naturen av kyrkans korståg. Naturligt vore att inta en kritisk hållning till konkurrerande livsåskådningar. Och i fallet med islam finns det mycket som talar för att vi bör förhålla oss vaksamma till det som nu händer inom den muslimska världen och detta alldeles oavsett vad vi tror om islams sanna natur.

Islamismen är en stark rörelse inom islam som inte endast attraherar en liten extremistisk minoritet. Tvärtom bekänner sig en knapp majoritet av dagens muslimer världen över till en islamistisk agenda (för mer om detta, läs Pew Research stora studie eller se Ben Shapiros rappa sammanfattning). Detta innebär att rekryteringsbasen för extremistiska terrorgrupper som IS och al Qaida med flera är stor. Det leder också till problemet att en stor grupp muslimer inte ansluter sig till det demokratiska och liberala projektet. Vad vi kan göra åt detta har jag inget svar på. Men problemet bör i alla fall erkännas och inte ignoreras.

Att kristna krigade i Guds namn för snart 1000 år sedan under korstågen är vidare inget argument för att vi ska vara tysta idag om de uppenbara problem som den muslimska världen har med våld och extremism. Problem bör påtalas där de föreligger. Och varken då eller idag bör vi förringa de religiösa motiven till de olika våldsyttringarna. Kanske är det så att korstågen är helt förenliga med den kristna tron och att de islamistiska illdåden på samma sätt kommer ur islam rätt förstådd. Denna jämförelse är inget att rygga för. På det hela taget är korstågen nämligen något som vi kristna av idag egentligen borde vara stolta över. De var en reaktion mot en muslimsk aggression som handlade om att återta förlorade områden och göra Jerusalem säkert igen för pilgrimer. Att kristna idag i tystnad låter sina bröder och systrar fördrivas och dödas i Nigeria, Somalia, Syrien och Irak är kanske mer ett tecken på kyrkans förfall än att den har återfunnit sina rötter.

Genom sin jämförelse förstärker författarna till uppropet och dess undertecknare de vanföreställningar som råder om korstågen. Det är djupt olyckligt och oansvarigt, särskilt som det sker av en så stor grupp kristna ledare och teologer.

Läs även vad andra skriver om islam, islamism, korstågen.

Vi bombarderas nu av artiklar om vad som i våra medier kallas den amerikanska senatens tortyrrapport. Återigen är det julafton för alla dem som gillar att hata USA, särskilt dess förre president George W Bush. Problemen med rapporteringen är dessvärre många.

För det första är det inte senatens rapport som presenterats. Det är den demokratiska senatens rapport. Och den innehåller en minoritetsrapport som motsäger majoritetsrapporten på centrala punkter. Om endast några veckor tar republikanerna över senaten och hade rapporten presenterats då hade majoritetsuppfattningen varit helt annorlunda. Frågan är alltså ytterst politiserad och demokraterna gör här ett solojobb som sätter strålkastarljuset på landets förre president. Endast av denna anledning finns det därför skäl att betrakta rapportens slutsatser med viss skepsis.

För den andra informerade CIA kongressens underrättelsekommittéer exakt om vilka förhörstekniker som då användes och fick dess stöd. Så skriver Porter Goss som var ordförande för representanthusets underrättelsekommitté under åren 1997 – 2004:

– The chairs and the ranking minority members of the House and Senate intelligence committees, known as the Gang of Four, were briefed that the CIA was holding and interrogating high-value terrorists.
– We understood what the CIA was doing.
– We gave the CIA our bipartisan support.

Demokraterna, inklusive både Dianne Feinstein (som nu är ordförande för senatens underrättelsekommitté) och Nancy Pelosi, kände alltså till och stod bakom det som de nu låtsas ovetande om och chockerade av. Faktum är att det under åren efter 11/9 rådde politisk konsensus om båda krigen och att det krävdes tuffare metoder för att få fram information om al Qaidas planer och organisation. Feinstein uttalade sig så här 2002: ”we have to do some things that historically we have not wanted to do to protect ourselves.” Nu har emellertid vindarna vänt och landet är djupt splittrat.

I demokraternas rapporten saknas vittnesmål från CIA-chefer. Dessa råkar, för det tredje, vara unisont kritiska till rapportens slutsatser att ”tortyren” (mer om det senare) inte hjälpt USA få fram viktig information om al Qaida. Det är även minoritetens uppfattning att CIA:s tuffare förhörsmetoder fått fram kritiska upplysningar. Så här skriver några av de tidigare CIA-cheferna i en gemensam artikel:

A powerful example of the interrogation program’s importance is the information obtained from Abu Zubaydah, a senior al Qaeda operative, and from Khalid Sheikh Muhammed, known as KSM, the 9/11 mastermind. We are convinced that both would not have talked absent the interrogation program.

Information provided by Zubaydah through the interrogation program led to the capture in 2002 of KSM associate and post-9/11 plotter Ramzi Bin al-Shibh. Information from both Zubaydah and al-Shibh led us to KSM. KSM then led us to Riduan Isamuddin, aka Hambali, East Asia’s chief al Qaeda ally and the perpetrator of the 2002 Bali bombing in Indonesia””in which more than 200 people perished…

Without revealing to KSM that Hambali had been captured, we asked him who might take over in the event that Hambali was no longer around. KSM pointed to Hambali’s brother Rusman Gunawan. We then found Gunawan, and information from him resulted in the takedown of a 17-member Southeast Asian cell that Gunawan had recruited for a “second wave,” 9/11-style attack on the U.S. West Coast, in all likelihood using aircraft again to attack buildings. Had that attack occurred, the nightmare of 9/11 would have been repeated.

Nu rycker många kanske på axlarna ändå. Tortyr har förekommit och det är fel. Slut på diskussionen. Men så enkelt är det inte. Först måste begreppet tortyr definieras. Att det förekommit oförsvarliga övergrepp står utom allt tvivel och ansvariga borde ha bestraffats för detta. Men antalet övergrepp är litet. Det som diskuteras är metoder som ”water boarding” och berövande av sömn och om huruvida CIA systematiskt använde sig av dessa och andra liknande metoder vid förhör. Om dessa metoder verkligen vore tortyr juridiskt sett skulle administrationen inte ha något annat val än att åtala alla inblandade på grund av internationella förpliktelser. Men så sker inte vilket är ett tecken på att metoderna inte når upp till den nivå av brutalitet som juridiken kräver för att de ska klassas som tortyr. Detta är troligt eftersom CIA tog fram de nya förhörsmetoderna i samråd med Justitiedepartementet.

Men bortsett från det juridiska finliret måste man även fråga sig om dessa metoder verkligen, på ett moraliskt plan, är desamma som ”klassiska” tortyrmetoder som att bränna folk, dra ut naglar och hälla syra i såren, dra ut tänder och ge elektriska chocker. Dessa metoder ger fysiska och psykiska men för livet. När det gäller ”water boarding” är det en del av den militära träningen i USA att utsättas för detta. Metoden orsakar stor fruktan för stunden men tydligen inga men för livet, fysiskt eller psykiskt. Effekterna av längre tider utan sömn känner jag inte till.

Jag argumenterar inte för att dessa tuffare förhörsmetoder är oproblematiska. Det är en god regel att använda sig av metoder som extraherar information utan våld eller skrämsel. Men saker blir mer komplicerade, moraliskt sett, när många människoliv står på spel och man möter motståndare som inte skyr några medel. Vilka förhörsmetoder är, exempelvis, rättfärdiga i det fall en person sitter inne med information om en bomb som snart kommer att explodera och döda tusentals människor? Få säger nog att allt vi bör göra är att läsa upp personens rättigheter och sedan fråga honom om vad han vet.

Amerikaner har sedan 11/9 2001 levt under ett påtagligt hot om ytterligare islamistiska terrordåd. Enligt företrädare för den amerikanska administrationen har attacker avvärjts genom att man fått kunskap via dessa tuffare förhörsmetoder. Har vi då, i det fredliga Fylke, egentligen någon rätt att peka finger? Jag tycker inte det.

Läs även vad andra skriver om tortyr, förhörsmetoder, CIA, George Bush, terror.

Många uttrycker sig nu kritiskt mot Israel och menar att landets attacker mot Gaza är ”oproportionerliga”. Några exempel:

Stefan Löfven:

Attackerna mot Gaza är brutala och vaÌŠldsamma. För varje dag nås vi av rapporter om fler skadade och döda. Jag fördömer det övervaÌŠld som Israels bombningar och markinvasion inneburit. Israel måste i sitt självförsvar följa internationell rätt. Ett oproportionerligt vaÌŠld strider mot folkrätten.

Ulf Bjereld om ett tidigare uttalande av Löfven:

I uttalandet valde Löfven att bortse från att det är Israel som är den starkaste parten och som därför också har det största ansvaret för att våldsanvändningen inte eskalerar. Löfven bortsåg också från att Israel använder sin militära övermakt på ett sätt som inte är proportionerligt i förhållande till det våld som Israel utsätts för.

Lawen Redar, riksdagskandidat för socialdemokraterna:

Kravet på proportionalitet handlar om utövandet av självförsvaret som enbart får ske i proportion till det väpnade angreppet. Omfattningen ska alltså sättas i relation till de skador som uppstått.

Dagens Nyheter verkar förstå det orimliga i dessa sätt att förstå kraven på proportionalitet:

Israel måste svara med proportionalitet, hävdar många. Det är en bra princip men vad betyder den? Att för varje missriktad palestinsk missil ska Israel svara med en likaledes missriktad missil?

Så vad betyder proportionalitetsprincipen egentligen? Jag har skrivit om detta ämne vid ett par tidigare tillfällen så detta blir en repetition. Kort uttryckt säger den att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Dess 51:a artikel förbjuder det slags attacker ”which may be expected to cause incidental loss of civilian life”¦ which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.”

Proportionalitetsprincipen handlar alltså inte om, som Ulf Bjereld och Lawen Redar påstår, att en militär reaktion inte får orsaka mer skada än det man själv blivit utsatt för. Denna slags proportionalitet har mer med vedergällning än krigets lagar att göra. Ärligt talat är det svårt att tro att Bjereld och Redar verkligen menar vad de skriver eftersom den rättvisa de indirekt förespråkar skulle innebära att Israel sköt in tusentals missiler över Gaza lite på måfå.

Huruvida Israel använder proportionerligt våld, rätt förstått, är svårt att besvara. Endast Israel känner ju till vilka målen har varit med de olika anfallen. Det finns goda skäl att tro att Israel är försiktiga eftersom de inte har något att vinna på att massor av palestinska icke-kombattanter dör eller skadas som en följd av deras anfall. Det är Hamas och dess missiler och tunnlar som är målet för operationen. Vi vet också att Hamas avfyrar sina missiler från bostäder och lagrar vapen nära sjukhus och skolor. Detta gör dessa bostäder, sjukhus och skolor till legitima mål. Skulle det handla om enstaka missiler eller avfyrningsramper vore en attack mot dessa platser antagligen ett brott mot proportionalitetsprincipen, åtminstone om Israel hade goda skäl att tro att där fanns gott om icke-kombattanter. Då skulle det saknas proportioner mellan beräknade vinster och beräknade förluster. Finns där depåer och invånarna har lämnat området skulle ett angrepp sannolikt uppfylla proportionalitetsprincipen.

Proportionaliteten är alltså svår, om än inte omöjlig, att bedöma. Då är det enklare att se att Hamas-styrkorna gör sig skyldiga till folkrättsbrott genom att använda civilbefolkningen som sköld. För Genèvekonventionen säger även, i samma artikel 51, att ”Parties to the conflict shall not direct the movement of the civilian population or individual civilians  in order to attempt to shield military objectives from attacks or to shield military operations.”

Utan att blanda in lagtexter kan var och en fråga sig vad Israel egentligen kan göra annorlunda i den uppkomna situationen. Missilregnet måste förstås upphöra. Och om missilerna är gömda bland civilbefolkningen ser jag inte hur Israel kan undvika att oskyldiga dör i konflikten. Dessa människors död bör då rimligen inte lastas Israel utan regeringspartiet tillika terrororganisationen Hamas.

Läs även vad andra skriver om Israel, Gaza, Hamas, proportionalitet

George Weigel recenserade häromdagen en bok som direkt hamnade på önskelistan: In Defense of War av Nigel Biggar. Några citat för att locka till läsning:

This is the dilemma: on the one hand going to war causes terrible evils, but on the other hand not going to war permits them. Whichever horn one chooses to sit on, the sitting should not be comfortable. Allowing evils to happen is not necessarily innocent, any more than causing them is necessarily culpable. Omission and commission are equally obliged to give an account of themselves. Both stand in need of moral justification.

Weigel summerar:

That wishful thinking is the result of several bad ideas that Nigel Biggar confronts with Christian intellectual vigor: the bad idea that radical pacifism is implicit in the Gospel and was normative in the early Church; the bad idea that moral authority to wage war today is held by the United Nations alone; the bad idea that contemporary international law adequately reflects the moral reasoning of the just war tradition; the bad idea that the prudential norms within the just war tradition (like “last resort”) trump other considerations.

Här uttrycks väldigt många sanningar i ett enda kort stycke.

Charles Krauthammer, krönikör i Washington Post, skriver alldeles lysande under rubriken The wages of weakness (som ungefär betyder svaghetens lön) om hur Obamas svaghet bäddat för Putin. Och retoriken om att krig är omodernt:

Obama says Putin is on the wrong side of history, and Secretary of State John Kerry says Putin’s is “really 19th-century behavior in the 21st century.”

This must mean that seeking national power, territory, dominion ”” the driving impulse of nations since Thucydides ”” is obsolete. As if a calendar change caused a revolution in human nature that transformed the international arena from a Hobbesian struggle for power into a gentleman’s club where violations of territorial integrity just don’t happen.

“That is not 21st-century, G-8, major-nation behavior,” says Kerry. Makes invasion sound like a breach of etiquette ”” like using the wrong fork at a Beacon Hill dinner party.

Obama och Kerry drömmer om en annan värld och tror att tankekraft räcker för att förvandla den. Vi drömmer och därför blir det så, är deras motto. Men den verkliga världen är fortfarande brutal. Mot denna står sig ord och vackra drömmar slätt. Någon gång i framtiden kommer fredsriket. Till dess är det starkast som vinner.

SvD:s Maria Ludvigsson skriver på samma tema: I spel med Putin krävs hårt mot hårt.

Läs även vad andra skriver om Charles Krauthammer, Obama, Putin.

Idag hade jag ett längre samtal på Twitter med den amerikanske pastorn Brian Zahnd. Det handlade om pacifism och kristen tro. Trots begränsningarna (Twitter, på arbetstid och att vi aldrig samtalat tidigare) tycker jag att det blev ganska bra. Här är konversationen i sin helhet:

Vi kanske fortsätter en dag. Jag vill här bara lyfta fram ett argument mot den kristna pacifismen som jag tar upp ovan. När jag skriver att ”The sword may be used justly” svarar Zahnd: ”By Caesar. ” Mitt svar blir då: ”And as a Christian I may partake in all just acts, including those ordered by Caesar.” Detta är nog det största anledningen till att jag tar avstånd från den kristna pacifismen. För om det är gott att göra något (i detta fall att försvara sitt land som soldat) måste ju även jag som kristen kunna göra det. Rentav har jag en särskild skyldighet att göra det. För Gud vill ju att vi gör det goda. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Vi är kallade till att älska vår nästa vilket faktiskt ibland innebär att vi nödgas ta till våld. Med Zahnds logik är det ok för en icke-kristen att ingripa med våld, kanske till och med något nödvändigt. Men på vilken moralisk grund förhindras jag då från att ingripa? Ingen, så vitt jag kan se.

Pacifismen är sannerligen både amoralisk och obegriplig.

Läs även vad andra skriver om pacifism, kristen tro, Brian Zahnd, rättfärdigt våld, krig.