Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia
Micael Grenholm kommenterar på sin sajt Hela Pingsten min Dagenartikel om rättfärdiga krig från förra veckan. Han menar att min artikel har vissa brister. Låt mig gå igenom vilka dessa skulle vara och kommentera dem allt eftersom.
För det första menar han att jag påstår att läran om det rättfärdiga kriget ”alltid varit huvudfåra inom kyrkan”. Detta är inte sant, menar han. Under sina första 300 år var kyrkan pacifistisk.
Här läser Micael mig fel. Jag påstår inte att läran om det rättfärdiga kriget alltid varit huvudfåran. Det jag säger är att pacifismen aldrig varit det. Den tidiga kyrkan var varken det ena eller det andra. Dess lära i denna liksom i många andra frågor var ännu inte utmejslad. På sin sajt citerar Micael flera kyrkofäder för att bevisa dominansen av pacifistiskt tänkande hos kyrkans ledare på den tiden. Men när jag läser dem tycker jag att många snarare tar avstånd från mordlust och orättfärdigt krigande.
Här finns förvisso några starka påståenden från särskilt Hippolytus och Tertullianos som tydligt manar kristna att ta avstånd från soldattjänsten. Men då ska man veta att Clemens av Alexandria, Tertullianos samt Origenes även har gjort uttalanden åt motsatt håll. Så berömmer Tertullianos Rom för dess modiga arméer, arméer som han är stolt över att kristna strider i. Detta är alltså långt innan kejsar Konstantin kommer till makten. Origenes å sin sida önskade och bad för att Roms arméer skulle segra och nedkämpa fienden. Och skulle de kristna någonsin komma till makten pekade han på hebréerna som ett föredöme när det gällde skyldigheten att, med våld, beskydda landet och dess invånare. Om detta och mycket mer finns att läsa på sajten Crusades-Encyclopedia. När det gäller Clemens av Alexandria är han den första att, enligt historikern James Turner Johnson, formulera en ansats till kriterierna för rättfärdigt krig, nämligen att samhälleliga värden var hotade samt att den militära insatsen auktoriserades av kejsaren. Det var också tillåtet, enligt samme Clemens, för kristna att vara soldater. Min uppsats innehåller ett stycke om detta. I övrigt hänvisar jag till Johnsons utmärkta bok The Quest for Peace för att verifiera att detta verkligen var vad Clemens menade.
Så det är långt från en enhetlig bild av kyrkofäderna som träder fram vid en närmare granskning. Till detta kommer att kristna faktiskt har observerats deltaga i den romerska arméerna långt innan kejsar Konstantin kom till makten. Mycket tyder på att det fanns en utbredd negativ inställning till arbete inom militärmakten bland kristna. Men den måste inte ha härstammat från pacifistiska övertygelser utan kan mycket väl ha haft att göra med den avgudadyrkan som påtvingades människor i statlig tjänst. Helt nyligen skrevs en längre artikel på detta tema i den katolska tidskriften Logos med rubriken Pacifists, Patriots, or Both?: Second Thoughts on Pre-Constantinian Early-Christian Attitudes toward Soldiering and War. Den går inte längre att fritt ladda ner men skicka mig ett mail så kan jag ordna en kopia.
För att sammanfatta denna punkt: Att bevisa den tidiga kyrkans pacifism låter sig inte göras med några lösryckta citat från kyrkofäderna. Nej, för detta krävs en mycket mer omfattande dokumentation av både praxis och övertygelser bland vanliga kristna samt kyrkans ledare. Och det är fullt naturligt att kyrkan vid denna tidiga tidpunkt saknar en genomreflekterad övertygelse om hur kristna ska förhålla sig till statsmakterna och om statsmaktens uppdrag när så centrala frågor som dem om Jesu natur och treenigheten avgörs först vid kyrkomötet i Nicaea år 325.
Micael påstår vidare att läran om det rättfärdiga kriget inte bygger på Bibeln. Och det är antagligen sant, åtminstone i alla sina detaljer. Mycket tillhör den allmänna uppenbarelsen vilket förstås inte gör läran mindre sann. Men en hel del går att reflektera sig fram till om man tar som utgångspunkt vad Skriften säger om överheten och dess ansvar. Jag tänker förstås främst på Rom 12-13. Men redan i 1 Mos 9 kan vi se hur Gud överlåter en dömande och straffande makt åt människan. Där står:
Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor…
Här förstår vi att det måste finnas någon slags överhet och att den utför vedergällning åt Herren. Dess uppgift är att försvara liv (och därmed ordning och upprätthålla någon slags fred). Här talas om rättfärdig anledning, det vill säga att den som straffas måste ha gjort sig skyldig till något ont. Straffet ska också vara proportionerligt till brottet: endast hans blod skall utgjutas. Vi förstår också av andra texter att det var någon ur Guds folk som utförde denna bestraffning. Man kallade inte på hedningarna för att utföra de straff som var beordrade av Herren.
När det gäller Rom 12-13 verkar Micael helt ha missförstått mig. Han skriver: ”På något sätt verkar Poulha [sic] mena att den kristnes kall att inte ta rätten i egna händer upphör när hon arbetar för staten som soldat.” Nej, det varken menar eller skriver jag i min artikel. För Micael visar dessa kapitel klart ”att det som staten sysslar med inte gäller de kristna”. Men texten säger inte det. Rom 12:19 säger: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Några verser senare får vi förklarat vem som skall utkräva denna hämnd. Och det är precis som i 1 Mos 9 ovan, nämligen överheten: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” När en kristen soldat eller polis motar ondskan ”med svärdet” tar han inte rätten i egna händer. Han utför Guds rätt. Han verkar som Guds arm i denna värld. Men gör jag samma sak som privatperson tar jag verkligen rätten i egna händer. Våldet måste utföras på uppdrag av överheten som ju i sin tur har fått uppdraget från Gud. Här ser vi dessutom en annan av kriterierna för rättfärdig våldsanvändning definieras: det måste utföras av en legitim auktoritet.
Micael skriver: ”Poluha har rätt i att vi har ingen rätt att tvinga vår granne att vända andra kinden till även om vi själva tar Jesu ickevåldsprincip på allvar.” Men det är inte detta jag skriver. Jag skriver att vi inte har rätt att vända kinden till å vår nästas vägnar. Med det menar jag, om nu detta inte är tydligt, att vi inte kan applicera Jesu uppmaning att vända andra kinden till när vi bevittnar någon annan bli angripen. Tvärtom måste jag då ingripa och bli en levande sköld mellan angripare och offer. Och som sådan kan jag behöva ta till våld för att få slut på angreppet. Är jag inte beredd att göra det älskar jag inte min nästa som kanske ligger där på golvet och blir sparkad på.
Därmed tror jag också mig ha förklarat varför våldsanvändning mot en våldsam inbrottstjuv som hotar familjen inte rimmar illa med kallelsen att älska våra fiender. I detta fall handlar det om min familjs fiende och inte bara min egen. Och vi måste göra det vi kan göra för att förhindra våld och andra orättfärdigheter mot vår nästa, i detta fall familjen (se för övrigt min kommentar Om att älska den onde mer än sin nästa). Jag måste heller inte hata tjuven för att förhindra honom från att begå ett allvarligt brott. Men fokus är förstås kärleken till familjen och min skyldighet att beskydda den. Micael skriver att Gud kan ingripa och avväpna våldsverkaren genom exorcism. Den möjligheten kanske finns men Guds ingripande kan ju inte garanteras. Så be då en bön och skrid sedan till verket. Vår tro måste fungera i praktiken och i den mån den förhindrar oss att älska vår nästa är den bara att förkasta.
Därmed har jag besvarat Micaels invändningar. Det förtjänar att noteras att han enbart kommenterar de delar av min artikel som har med Bibeltolkning och kyrkans historia att göra. Men fokus i artikeln ligger inte där. Mest handlar artikeln om hur vi ska förstå begreppet fred, om det rättfärdiga våldets begränsade ambitioner och på vilket sätt kriget på ett principiellt plan skiljer sig från de våldshandlingar som ligger oss mer nära, exempelvis det våld en polis använder. Micael ger inga svar här. Och det brukar inte pacifister göra, tyvärr.
Det rättfärdiga kriget svarar mot Bibeln samt våra moraliska intuitioner
Förra veckan skrev läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd en artikel i Dagen om pacifismens nödvändighet och de kristnas ansvar. Idag svarar jag honom i Dagen. Ingen av artiklarna går att läsa på Dagens webbplats och de återfinns därför nedan.
Bäckryds text:
Mitt svar:
Krig är ett elände som tyvärr varit människans följeslagare sedan hon blev utkastad ur Edens lustgård. Genom kyrkans historia har det vid ett flertal tillfällen funnits kristna som tagit det radikala beslutet att vägra lyfta vapen för Kristi skull. Denna idéströmning har emellertid aldrig nått huvudfåran inom kristenheten som istället präglats av tänkare som Augustinus och senare Tomas av Aquino. Dessa herrar menade att krig under vissa omständigheter var rättfärdiga och därför inget en kristen borde dra sig undan. Dessa idéer har under kyrkans historia utvecklats och kallas för läran om det rättfärdiga kriget.
Läkaren, församlingsledaren och författaren Emmanuel Bäckryd argumenterar passionerat för att det nu är hög tid för den kristna pacifismen att bli en del av huvudfåran. Att bära vapen är inget alternativ för en kristen. I krigets “vanvett skall en kristen icke deltaga.”
Det går att instämma i mycket av det som Bäckryd skriver. Så exempelvis menar han att kyrkan är Guds alternativa samhälle, ett tecken på vad Gud vill med hela mänskligheten. Så är det och jag önskar själv att kristenheten var mer av både salt och ljus. Vi ska också “lyda Gud mer än människor” och aldrig utföra handlingar som strider mot efterföljelsen. Uppenbart är det så. Kyrkans vapen är vidare av “en annorlunda natur”, Kristi armé strider inte med maskingevär. Jag instämmer. Guds rike kan aldrig utbredas med vapenmakt. Det är också sant, som Bäckryd skriver, att kristna aldrig i första hand är medborgare i en nationalstat. Först och främst är vi en del av kyrkan. Vi är primärt Guds folk, inte svenskar, norrmän, amerikaner och så vidare.
Men av allt detta följer inte Bäckryds slutsatser. Exempelvis skriver han att kyrkan “ska vara ett etikens vårtecken.” Sedan kommer slutsatsen: “Därför ska kristna inte bära vapen.” Här saknas det ganska många led mellan vårtecken och vapen. Detta är ett genomgående problem i Bäckryds text. Han uppehåller sig vid allmänna resonemang om kyrkan, efterföljelsen och vårt himmelska medborgarskap. Men ingenstans finner vi argument för våldets inneboende orättfärdighet eller på vilket sätt lärjungaskapet egentligen är oförenligt med soldatyrket. I en text som argumenterar för den kristna pacifismen kan dessa båda saker inte tas för givna.
En central tanke i Bäckryds text är den om att vi kristna ska peka framåt på det som skall komma. Vi ska peka på fredsriket. Men det är precis vad den gode soldaten också gör. Han försvarar sitt land och sin nästa för att fred ska vara möjligt. Krig i fredens tjänst är inte en självmotsägelse om vi förstår freden som något utöver vapenvila. För fred är ett tillstånd där rätten råder och om rätten kränks är det vår plikt att se till att den återupprättas. Som sanna fredsälskare kan vi inte nöja oss med en vapenvila om den permanentar djupa orättfärdigheter. Så kan vi exempelvis se på våra trupper i Afghanistan som om de vore på ett fredsuppdrag. De håller ondskan borta så att ett normalt liv är möjligt för människorna som bor där. Jag har svårt att tänka mig ett mer ärofyllt uppdrag. Våra soldater, kristna som okristna, är beredda att ge sina liv för sin nästa. Menar Bäckryd verkligen att de gör något klandervärt?
Detta innebär nu inte att det är kyrkan som är ute på slagfältet. Guds rike kan inte utbredas med maskingevär. Nej, för detta krävs omvända hjärtan vilket vapenmakt ej förmår göra. Ingen av dem som tror på idén om det rättfärdiga kriget menar heller att evig fred någonsin kan uppnås med vapen. Nej, vapen kan endast användas för att tillfälligt mota bort ondskan. Och detta är gott nog. Vi kan inte så stirra oss blinda på det himmelska fredsriket att vi struntar i de möjligheter vi har här och nu för verklig fred, hur kortsiktig den än må vara. Det är ju på samma sätt med polisen: den kan aldrig krossa all brottslighet för all tid, hur effektiv den än är. Men det gör ju inte polisens arbete fåfängligt eller kontraproduktivt. Att slutgiltigt övervinna ondskan ligger inte i människors händer. Däremot kan vi begränsa den.
På vilket sätt skiljer sig egentligen kriget från andra våldshandlingar som ligger oss mer nära? Borde inte en kristen vara polis heller? Borde inte en kristen någonsin använda våld, inte ens för att försvara en man som blir sparkad på? Eller sin familj från en våldsam inbrottstjuv? Bäckryd skriver att en “central del av [Jesu] efterföljelse är att inte bruka våld.” Av detta kan vi förstå att han svarar nej på ovanstående frågor. Det är konsekvent. Men det rimmar illa med vår kristna plikt att älska vår nästa. Måhända är vi kallade att vända andra kinden till om vi själva blir slagna. Men vi har ingen rätt att göra det å vår nästas vägnar. Kärleken driver oss att med alla tillåtna medel försvara dem som utsätts för en aggression.
Hur rimmar då dessa tankar med Jesu undervisning och exempel? Hans uppmaningar om att älska våra fiender och att vända andra kinden till gäller förstås. Men Jesus talar om “våra fiender” och när vi själva blir slagna. Det handlar alltså om hur vi på ett personligt plan förhåller oss till människor som gör oss illa eller förödmjukar oss. Dessa och liknande texter säger därför inget om vad en stat ska göra om den blir anfallen. Eller om min granne blir slagen. Men Jesu exempel då? Jesus använde aldrig våld och han gick lidandets väg för att försona människan med Gud. Och för oss kristna är han ju vårt stora föredöme. Samtidigt är det inte helt självklart vad det är i hans liv vi kan och ska imitera. Exempelvis gifte han sig aldrig vilket ingen tar som intäkt för att alla kristna ska leva så. Helt klart ska vi söka hans sinnelag (Fil 2:5) men det behöver inte heller det utesluta att vi tar till vapen för att försvara nästan. Vi ser också att varken Jesus eller Johannes Döparen uppmanar de soldater de möter att lägga ner sina vapen.
Paulus är tydlig med att statens uppgift är att bevara ordningen, med våld om så krävs. Överheten står i Guds tjänst som hämnare och det inte är för inte som den bär sitt svärd (Rom 13:4). Det är därför han kan uppmana oss att “inte ta rätten i egna händer” några verser tidigare. Överheten finns ju där, som Guds hämnare, för att försvara oss.
Jag menar därför att vi saknar skäl att avfärda det som kyrkan lärt genom tiderna i de frågor som har med krig och våld att göra. Läran om det rättfärdiga kriget svarar mot både Bibelns undervisning och våra moraliska intuitioner som säger oss att krig är hemskt samtidigt som ondskan i vissa extremfall måste konfronteras våldsamt. Pacifismen leder däremot fel och faktiskt till att världen blir mer fredlös.
Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:
Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.
På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.
Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:
In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?
Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)
Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.
När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.
Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.
Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.
NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.
Mårten Schultz, professor i civilrätt, menar i DN att Usama bin Ladin undkom rättvisan är han förra veckan dödades av amerikansk militär. Så skriver han:
Men oavsett rättviseideal råder det samförstånd om en sak, nämligen formerna för rättvisan. En rättvis rättskipning ställer upp vissa processuella krav. Vi har rättegångar, vi förutsätter oskuld och vi utser neutrala domare.
Han menar också att reaktionerna på bin Ladins död uppvisar den slags primitivitet som nöjer sig med omedelbar vedergällning. I vår kulturs rättviseuppfattning är en fundamental beståndsdel ”att sträva efter att upprätthålla rättsstatens spelregler även när det är som svårast.” Vidare:
Det är i konfrontationen med ursinnet som lojaliteten med rättstatsidealet prövas. Nürnberg-rättegångarna och Rwandatribunalen byggde på tanken att även om brottslingen är en massmördare, och även om skuldfrågan är uppenbar, så kräver rättvisan mer än ett skott i pannan. Den kräver också en procedur; ett koppel som håller tillbaka besten som finns inom alla.
Med all respekt för Schultz rättsliga kunnande måste jag ändå säga att han har fel på alla punkter. För det första existerar rättsprocessen för att säkerställa en korrekt dom. Så domslutet är målet. Rättsprocessen är medlet och inget självändamål. Men Schultz gör processen till det centrala för rättskipningen. Detta är bakvänt.
För det andra behövde skuldfrågan inte utredas i fallet med Usama bin Ladin. Att förutsätta hans oskuld och utse neutrala domare var inte bara praktiskt omöjligt utan hade även varit att göra parodi på rättvisan. En rättegång mot Usama bin Ladin skulle vidare ha utsatt alla människor i hans omgivning för ett stort säkerhetshot. Hans anhängare drar sig som bekant inte för något för att uppnå sina mål.
För det tredje jämför Schultz också med Nürnbergrättegångarna som ju ställde massmördare inför rätta, fann dem skyldiga och sedan hängde dem. Något liknande hade förstås varit ett önskvärt scenario. Usama bin Ladin borde ha fått möta de anhöriga till alla de människor han dödat och sedan dömts till döden. Skillnaden är bara att Tyskland kapitulerade ovillkorligt och lade ner sina vapen. Med de förutsättningarna fanns det en möjlighet för någon form av rättsapparat att fungera. Men Usama bin Ladin och al Qaida hade och har inte gett upp. De fortsätter kriget mot västvärlden och bin Ladin ledde dem till sin död förra veckan.
När Saddam Hussein ställdes inför rätta blev rättegången ett rent spektakel. Saddam höll långa tal som inte hade med anklagelserna att göra. Och oron var stor att människor skulle inspireras av honom och ta till vapen för att antingen rädda honom eller orsaka kaos i landet. Det framkom heller inget nytt under den rättegången som på något sätt förändrade bilden av Saddam Hussein. Han var och förblev en brutal diktator och rättegången gjorde varken från eller till för att utreda hans brott. Som jag skrev om den rättegången: det verkar finnas gränser för hur stora brott som ett domstolsväsende kan hantera.
Mårten Schultz må vara juridikprofessor men hans uppfattningar och resonemang inger inte respekt. Att mena att Usama bin Ladin undgick rättvisan för att han aldrig ställdes inför rätta visar på en trasig moralisk kompass. Rättvisa är ju trots allt främst ett moralisk begrepp som innebär att straff och belöning utdelas i proportion till handlingen. Så sanktionen är uppenbart primär för rättskipningen. Och att fira att rättvisan på detta sätt hann i kapp Usama bin Ladin är inte primitivt. Nej, det är en moraliskt sund reaktion på att en ond människa inte längre utgör ett hot mot oss.
Josef Bengtson kommenterar idag Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen där hon skriver ”Med sann religion har våldsdåd inget att göra.” Jag delar hans kritik av detta påstående: har alla våldsdåd i Gamla testamentet inget med ”sann religion” att göra? Det är också problematiskt att försvara religion i största allmänhet. Sandlunds ledare blir till ett försvar av tesen att islam egentligen är en fredens religion; det våld som utövas av några av dess efterföljare idag och utövades av självaste Muhammed hade inget med islam att göra. För mer om detta stora ämne rekommenderar jag samtalet mellan Robert Spencer och Peter Kreeft som jag länkade till härom veckan.
Så långt allt bra med Josef Bengtsons inlägg. Men det visar sig att han har problem med vad ”sann religion” skulle vara. Det Sandlund menar är antagligen en verklig religion, till skillnad från sekteristiska uttryck och andliga rörelser som kommer och går. På så sätt kan islam betraktas som en sann religion. Ett annat sätt att förstå ”sann religion” är att det är en religion som är sann, det vill säga en världsbild med tillhörande moral och ritual som överensstämmer med verkligheten. Sanningen består ju i en ”överensstämmelse mellan tingen och intellektet” för att citera Tomas av Aquino. Sett på detta vis blir islam en, åtminstone delvis men ack så centralt, falsk religion. Främst har detta att göra med att islam tar avstånd från Kristus om Gud men det handlar också om gudsbild.
Istället för att utröna vad som är sann religion och om denna någonsin kan ha något att göra med våldsdåd menar Josef Bengtson att den intressanta frågan är: ”Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred?” Ja, den frågan må förstås vara ”intressant” men viktigare för att bestämma våra övertygelsers värde borde ändå vara hur pass väl de överensstämmer med verkligheten. En sann övertygelse är något att ha, en falsk bör förkastas. Det är ju också så att det endast är med sanningen överensstämmande övertygelser som leder till en varaktig och verklig fred. Sanningen skall göra er fria, som någon sa. Om vi värderar övertygelser i ljuset av deras instrumentella värde, alltså vilket nytta vi har av dem, får vi ett samhälle där pk-normen styr. Det blir exempelvis en ”lögn” att alla dagens terrorister är muslimer eftersom en sådan uppfattning uppfattas skapa osämja och öka islamofobin. Även om det påståendet är sant.
Men starkast reagerar jag ändå mot följande stycke i Josef Bengtsons text:
Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning.
Det är väl tur att Josef Bengtson skriver att allt våld ”kanske” har att göra med bristande tålamod. För påståendet vore annars fullständigt falskt. Nu är det bara kanske falskt. För det var Neville Chamberlains tålamod med Hitler som gjorde att Europa och även hela världen drogs in i krig. En snabb och kraftfull reaktion mot Tysklands upprustning från England och Frankrike hade förhindrat miljoners död. Det satt tyvärr för många med Josef Bengtsons övertygelser i den brittiska regeringen. För det våld som förhindrar orättens utbredning handlar inte om att ta ”makten och hämnden i egna händer”, det är att utföra Guds uppdrag.
Som teologiskt stöd för sin uppfattning citerar Josef Bengtson Rom 12:19 där Paulus skriver: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Men redan några verser senare skriver Paulus om vem som är Guds hämnare här och nu: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” Så överheten är alltså Guds hämnare och dess uppgift är att se till att Guds vrede drabbar de onda. Med svärdet om så krävs. Jag har väldigt svårt att förstå hur pacifister som tror sig få stöd av Paulus i Rom 12 glömmer att läsa vidare över kapitelgränsen.
Josef Bengtson pekar också på Jesu liv och att vi kristna är kallade att gå i hans efterföljd. Men, som jag skrev om för några veckor sedan, ska vi då heller inte gifta oss? Nej, efterföljelse handlar om att likna Jesus till sinnet och utifrån hans undervisning men också hela Bibelns undervisning söka hans vilja för våra liv. När vi gör det kommer vi inte att bli pacifister utan glödande kämpar för kärlek, sanning och rättvisa. Vi kommer att hata det onda och självklart och med passion försvara dem som utsätts för orätter, med svärdet om så krävs.
Wikileaks är på tapeten nu. Många känner sig manade att försvara Julian Assange (och övriga bakom Wikileaks). Kanske är det så att åtalet mot honom för sexuella övergrepp saknar grund. Och då kan Sveriges agerande rätteligen kritiseras. Men försvaret för Assange går längre än så. Så skriver Pekka Mellergård, rektor på Örebro Missionsskola, i Dagen igår:
Makt sätts bakom myndighetsorden, en makt som är så stark och hotfull att företag som Amazon, Paypal, Visa och Mastercard säger upp sina avtal med Wikileaks. Det är precis så som kinesiska myndigheter brukar agera när de vill få tyst på någon obekväm röst. Såvida man inte fängslar dem direkt. Däremot hör man aldrig en kinesisk politiker offentligt uppmana till att avliva oliktänkande, i motsats till vad två nordamerikanska toppolitiker gjort den senaste veckan.
Här jämförs alltså USA:s beteende med Kinas, ja Mellergård menar till och med att USA:s agerande är värre. En av de toppolitiker Mellergård refererar till är Sarah Palin som på sin Facebook-sida den 29/11 skrev: ”Why was [Assange] not pursued with the same urgency we pursue al Qaeda and Taliban leaders?” Två saker måste sägas: för det första innehåller hennes text ingen uppmaning att avliva Assange. Och för det andra må Sarah Palin vara en toppolitiker men hon saknar ändå reellt inflytande över den amerikanska administrationens agerande. När vi därför bedömer USA:s agerande är det av mindre vikt vad Sarah Palin skriver på Facebook. Vilken den andra toppolitikern är vet jag inte. Men bara det att Mellergård refererar till Sarah Palins uttalande visar på dåligt omdöme.
Vidare haltar jämförelsen med Kina betänkligt. I Kinas fall handlar det om att regimkritiker tystas ned, oavsett kritik och formen för kritiken. I fallet med Wikileaks har Julian Assange och hans folk offentliggjort hundratusentals sekretessbelagda dokument som direkt har utsatt människor för livsfara och mycket väl kan ge USA:s fiender välbehövliga underrättelser. Så Assange är ingen regimkritiker i största allmänhet.
Det hade varit en sak om de offentliggjorda dokumenten enbart visade på förbrytelser från USA sida. Den typen av läckor behövs. Men Wikileaks läcker mycket mer än så. Deras agerande har utsatt många afghanska informatörer för livsfara eftersom deras namn fanns med i de läckta dokumenten. Det är ju också så att USA befinner sig i två krig, i Irak och Afghanistan. Att som Assange då utan urskillning läcka hundratusentals hemliga dokument är inte bara oansvarigt, det är en fientlig handling mot USA. Och vad vi än tycker om USA måste vi komma ihåg att Sverige står på USA:s sida i kampen mot talibanerna i Afghanistan. Det som drabbar USA där drabbar även våra trupper. I fallet med ”Cablegate” skapar läckan oro i Mellanöstern sedan det kommit ut att flera länder där önskade att USA tog i med hårdhandskarna mot Iran. Detta är information som har delgivits i förtrolighet och som inte borde ha kommit ut.
Den moderate riksdagsledamoten Karl Sigrid och bloggaren Mary X Jensen skriver idag en Brännpunktsartikel på ett liknande tema. Sverige bör vara det fria ordets försvarare, menar de. Samma dag skriver statsvetaren Hans Agné även han en Brännpunktsartikel där budskapet är att öppenhet är bra för freden och att Sverige därför borde skydda Wikileaks. Även broderskaparen och statsvetaren Ulf Bjereld har skrivit på samma tema (”synlighet civiliserar”).
Det gemensamma med Wikileaks anhängare är att de inte verkar förstå att det finns verklig ondska i världen. Det pågår krig mot al Qaida, talibaner och andra terrorgrupper. Och läget med Iran är ytterst spänt. Bryr sig någon av dessa herrar (och damer) om hur det går i dessa krig och konflikter? Deras engagemang verkar minst sagt missriktat.
Till alla dem som tjatar om yttrandefrihetens primat vill jag bara säga: ponera att Julian Assange hade levt på 40-talet och 1944 kommit över dokument som visade var de allierade skulle landstiga i Frankrike. Jag är övertygad om att de inte skulle ha uppskattat om han läckt den informationen till tyskarna.
En nyligen gjord opinionsundersökning i Västbanken och Gaza visar att endast 23 procent av palestinierna menar att Israel har en permanent rätt att existera:
Och en majoritet, 58 procent, menar att beväpnad kamp är vägen framåt:
55 procent önskar att en framtida palestinsk stat ska bygga på sharia-lagar:
Som jag skrivit tidigare: så länge en majoritet av palestinierna menar att Israel borde upphöra att existera är chanserna för fred minimala.
854 palestinier har intervjuats. Felmarginalen är tre procent.
Jag måste bara rekommendera en alldeles lysande diskussion om islam och muslimer mellan katolikerna Robert Spencer och Peter Kreeft. Temat för diskussionen är påståendet, som Robert Spencer försvarar, att den ende gode muslimen är en dålig muslim. Med det menar Robert Spencer att de goda muslimer vi ser omkring oss endast är goda i den mån de inte tar islam på allvar. Om och när de gör det kommer de att radikaliseras och bli det godas fiende.
Peter Kreeft å sin sida menar att vi som kristna har mycket att lära oss av muslimers gudsfruktan och fromhet. I många fall står de oss närmare, och borde så göra, än sekulariserade västerlänningar.
Se hela diskussionen och njut. Sällan har jag skådat ett så öppet och intelligent samtal om ett laddat ämne som detta.
Vari ligger problemet med den katolska synodens uttalande som jag berörde i förrgår? Jag borde ha skrivit det. Så här sade alltså synodens talesman:
The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.
I denna enda mening existerar åtminstone tre felaktigheter. För det första är det på historiska och politiska grunder, inte teologiska, som staten Israel vilar. Judar har så gott som alltid bott där och är det enda folk som historiskt sett gjort anspråk på dessa områden. Och det var ju efter andra världskriget, efter judeutrotningen, som beslutet togs att bilda staten Israel eftersom judarna uppenbarligen, så även idag, behöver kunna freda sig. För det andra har alltså judarna alltid, eller så gott som alltid, befolkat dessa områden och det är därför felaktigt att tala om ”judarnas återkomst”. För det tredje är det likaså felaktigt att tala om en landsförvisning av palestinierna (som judarna skulle vara ansvarig för). Det folk som aktivt landsförvisats är judarna som fått lämna så gott som alla områden som idag är under muslimsk/arabisk kontroll. De palestinier som lämnade sina hem i samband med staten Israels bildande gjorde det i stor omfattning på uppmaning av omgivande länder med löfte att återvända efter det att staten Israel hade utplånats. Nu blev det inte så.
Så många fel i en mening, alltså. Men det är inte allt. Synodens uttalande innehåller också en uppmaning att Israel ska ”lämna ockuperade områden”. Termen ”ockuperat” används numera oreflekterat och självklart av FN, regeringar och i media. Men den som studerar saken närmare kommer att finna att staten Israel egentligen är den enda staten som har en folkrättslig legitimitet över dessa områden (främst det som nu kallas Västbanken). Sedan är frågan också praktisk och realpolitisk: vad hände i Gaza när Israel drog sig tillbaka? Kaos uppstod, konflikten med Israel intensifierades och de bosatta i området fick det sjufalt värre.
Sedan är det så att Israel faktiskt önskar fred med sina grannar och flera gånger har visat det och gjort eftergifter för att få tillstånd fredsuppgörelser. Det är inte Israel som behöver förmanas, det är de omgivande arabiska länderna. Israel är det enda demokratiska landet i regionen och människor som lever där, inklusive palestinier och kristna, har det så mycket bättre där än i något annat land i hela den världsdelen. Så det är dags för kyrkan att sluta följa FN och inse att den har blivit lurad av antiisraelisk propaganda. Israel är inte boven, det är offret.
Andra röster:
Why has Israel applied some (admittedly debatable) security measures? Because Israelis have been under attack—fierce and fanatical attack—for years and years and years. Do the bishops have a better strategy which can guarantee peace and security for all, and if so, what is it? The Synod’s final declaration addresses these concerns only sparingly, and with idealistic platitudes—not with anything approaching a healthy Christian realism.
Ironically, the very fact the bishops are making these “bold” statements is a testament to Israel’s essential decency and humanity—the bishops know there will be no serious consequences or massive reprisals against Christians in Israel for “speaking out,” whereas any similar Christian criticism—or even questioning—of an Arab government in the region, or Islamic extremism, would—well, we all saw what happened after Regensburg.
In a statement meant to be fully and intensely Christian, Israel was singled out for blame and criticism. That’s not fair, much less Christian.
The reason Bustros says the Jews have no right to their own country is not political but theological, because he denies that the Jews are the ‘chosen people’; he claims that this designation has been nullified by Christ, thus making all people chosen. This makes very little sense: it does not explain why, since other people are allowed to have their own nation states, the Jews alone should be singled out to be denied their historic national homeland.
But above all, it is a resurrection of the ancient Christian calumny that the Jews are damned for all time as cosmic exiles on account of their refusal to accept the divinity of Christ. It is therefore a profoundly anti-Jewish statement. Is this merely a rogue outburst by a partisan bishop? If so, the Vatican must immediately distance itself from these remarks. If it does not, it would seem that the Vatican has taken a giant step backwards into a darker age.
Jag går på en kurs där vi lär oss att följa Jesus enligt Bergspredikan. Hittills har det handlat mycket om pacifism, klimathotet, den onda kapitalismen och att man för att vara trovärdig abortmotståndare måste ta avstånd från dödsstraff. Lite udda ämnen kan det tyckas. Men så läser vi också Magnus Malms senaste bok Ett hjärta större än världen. Och prästen som leder samtalen är vapenvägrare och menar att USA är i Afghanistan för oljans skull. Ja, ni förstår att jag befinner mig i ständig opposition. Det är tydligen min lott i livet.
Ikväll tyckte jag att jag fick till det i en ganska livad diskussion om icke-våld. Prästen menade att 1) vi ska följa Jesus, 2) Jesus tog aldrig till vapen och 3) därför ska vi heller aldrig göra det. Jag frågade: ska vi då inte heller bilda familj? Det kunde prästen inte svara på. Helt uppenbart är det mycket som Jesus inte gjorde i sitt liv. Han åt aldrig glass, exempelvis. Måste därför en modern lärjunge avstå från glass? Svaret på den frågan är väl: nej, inte nödvändigtvis. Att följa Jesus måste rimligen innebära att ”vara så till sinnes som Jesus Kristus” (Fil 2:5), inte att vandra runt i sandaler i Israel och predika.
skriv ut
