Skip to main content.

den 25 oktober 2006


  Vartåt pekar Bildts moraliska kompass?

Carl Bildt är nonchalant inför hatet mot judarna och hans känslokyla hindrar honom från att se det förfärande. Det skriver Per Ahlmark på gårdagens DN Debatt.

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare. …

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Enligt Sverker Åström ska Bildt ha undertecknat ett manifest som bland annat uppmanar Israel att återlämna Golanhöjderna till Syrien. Där står också att ockupationen måste upphöra. Det bådar inte gott. En utrikesminister behöver inte bara erfarenhet utan även en moralisk kompass. Som pekar rätt.

den 23 augusti 2006


  Israel och bara Israel gör fel, bara fel

I själva verket har kriserna i Libanon och Gaza fått folk att inse att två frätande frågor – arabiska fångar i Israel och ensidig israelisk orubblighet (unilateralism) – måste lösas om man ska kunna hoppas på en återupplivad fredsprocess.

Daoud Kuttab, Institute of Modern Media vid Al-Quds University i Jerusalem, skriver på dagens Brännpunkt. Men visst finns det ett ännu större hinder för fredsprocessen: att Israel omges av fiender som vill jämna landet med marken. Ska det bli fred måste Iran, Syrien, Hamas och Hizbollah tagga ner. Där måste det börja.

Kuttab har vidare mage att lägga ansvaret för det smått anarkistiska tillståndet i Gaza på Israel. Det var ett ”okoordinerat tillbakadragande” som lämnade palestinierna utan en fungerande statsförvaltning. Men borde inte ansvaret för det kaos som råder främst vila hos de olika palestinska fraktioner som strider om makten?

Kritiken mot Israel är massiv i svensk press och denna artikel är typisk i sin ensidighet. Israel befinner sig i ett extremt utsatt läge och har gjort det under hela sin existens. Som ett hem för världens judar är det förstås att räkna med. Judehatet upphörde ju inte 1948. Jag menar nu inte att all kritik av Israel bottnar i antisemitism. Men som gick att läsa i Per T Ohlssons ledare i Sydsvenskan för ett tag sedan:

Att kritisera Israel är inte antisemitiskt. Men att välja ut Israel för smädelser och internationella sanktioner – utan att det sätts i proportion till någon annan part i Mellanösternkonflikten – är antisemitiskt, och att inte säga det är ohederligt.

Och visst är Kuttabs artikel ett tydligt exempel på just detta: att Israels (påstådda) misstag och förbrytelser aldrig sätts in i sitt sammanhang, aldrig jämförs med de hot och anfall som ideligen riktas mot Israel av dess grannländer. Det är som om Israel skulle ha en vilja att förinta sina grannländer när sanningen är den rakt motsatta.

den 15 augusti 2006


  Göran Persson vänder Israel ryggen

Statsminister Göran Persson menar sig vara israelvän. Därför var hans artikel idag på Brännpunkt i SvD en rejäl besvikelse. Som israelvän borde Göran Persson haft förmågan att se genom den dimridå av propaganda som omgett kriget i Libanon. Han borde också, likt sin partikamrat Blair, ha satt in kriget i det större sammanhang som det islamistiska hotet mot Israel och västvärlden utgör. Men han gör varken det ena eller det andra.

Efter att i ett kort stycke pliktskyldigast ha fördömt Irans presidents hot om att elimininera Israel samt Hizbollahs kidnappning samt raketbeskjutning övergår han till kritik av Israel. Denna liksom hans inbjudan till en givarkonferens blir artikelns fokus. Med adress till Israel säger han:

Motåtgärder som tas i självförsvar måste stå i proportion till hotet. Skillnad måste göras mellan militära och civila mål.

Och han fortsätter:

Israels offensiv mot Libanon har inneburit en helt oproportionerlig våldsutövning. Regler om att skydda civila har åsidosatts på ett utmanande sätt. Det strider mot folkrätten och riskerar orsaka en utbredd bitterhet som försvårar freden.

Visst finns det utrymme för kritik av Israels krigföring. Det har stundtals varit svårt att förstå ändamålsenligheten i att förstöra, vad det verkar, så mycket av Libanons infrastruktur. Men för att bedöma proportionaliteten i Israels reaktion krävs ingående kunskaper om Israels målsättningar, hotets omfattning och vilka alternativ Israel egentligen hade. Vad vore ett realistiskt alternativ till det sätt som Israel krigade på? Hizbollahs krigföring gjorde det omöjligt med kirurgiska anfall mot enbart militära mål. Hizbollah har vidare ägnat åratal åt att bygga tunnlar i södra Libanon och hade grävt ner sig ordentligt. Ser vi vidare till hur Hizbollah avfyrade ibland över 200 raketer om dagen in över norra Israel är det lätt att förstå att IDF såg sig nödsakade att använda stor eldkraft i sina försök att hindra ytterligare beskjutning. Anklagelser om ”oproportionalitet” måste därför kvalificeras.

Den andra anklagelsen är helt absurd. Israel är ju den stridande part som gjort skillnad på militära och civila mål. Här visar Göran Persson stor omdömeslöshet. När Israel anföll mål i byar och bostadsområden varnade man först befolkningen med flygblad trots att detta minskade möjligheten att slå ut Hizbollah. Detta samtidigt som Hizbollah utan hänsyn till de civila avfyrade sina raketer i tätbefolkade områden och riktade dem mot storstaden Haifa. Att det är flera civila libaneser som dött än civila israeler säger ingenting om Israels avsikter. Snarare avslöjar detta faktum att Israel kämpar mot en helt hänsynslös fiende som utnyttjar sina egna som levande sköldar. Återigen måste Persson ställa sig frågan hur Israel kunde ha agerat annorlunda.

Han har också mage att i denna stund kräva att Israel ska lämna ytterligare områden till palestinierna. Som om Västbanken har med kriget att göra. Han säger här indirekt att det är Israels agerande på Västbanken och i Gaza som utlöst den nuvarande konflikten. Hur en israelvän kan säga något sådant kan jag inte förstå. Det liknar lite Mel Gibsons ”alla krig i världen är judarnas fel”. Israels eventuella tillbakadragande från Västbanken måste hållas åtskild från kriget i Libanon. Det är två olika frågor. Vidare måste erfarenheterna av Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza först diskuteras innan det är läge att lämna över ytterligare områden till den palestinska myndigheten. Det är ju inte rimligt att Israel lämnar över områden till en part som önskar Israels utplånande samt bombarderar landet med raketer.

Genom FN-resolutionen finns det idag skäl för optimism, menar Persson. Han fortsätter:

Nu förväntar vi oss att parterna i konflikten följer FN:s beslut. Vapnen ska läggas ner och en politisk process inledas. FN:s beslut om att Hizbollah ska avväpnas måste efterlevas.

Men vilka skäl finns det egentligen för optimism? Detta är inte den första FN-resolutionen som kräver att Hizbollah ska avväpnas. Och redan idag har vi kunnat höra att det inte kommer att bli tal om någon avväpning. Så skriver Jerusalem Post:

Hizbullah will not hand over its weapons to the Lebanese government but rather refrain from exhibiting them publicly, according to a new compromise that is reportedly brewing between Lebanese Prime Minister Fuad Seniora and Hizbullah leader Hassan Nasrallah.

Hur ska det kunna bli fred om Hizbollah får behålla sina vapen? Ett beväpnat Hizbollah kommer snart att anfalla Israel igen och några UNIFIL-trupper kommer inte att kunna hindra dem.

Fred i området kräver mer än förhandlingar och israeliska tillbakadraganden. Mycket mer. Det kommer inte att bli fred förrän 1) Israel är jämnat med marken eller 2) Israels fiender dödas eller vänder om. Den linje Göran Persson har valt tyder på att han i praktiken sällar sig till dem som verkar för det första alternativet.

den 6 augusti 2006


  Dags att lyfta blicken

Ulf Bjereld, statsvetare i Göteborg, skriver på sin blogg om vad Göran Persson borde tala om idag på valupptakten i Björkvik:

Men det är mitt i allt detta en anständighetsfråga att klart markera mot Israels krig i Libanon och i Gaza, även om det inte leder till några röstvinster.

Jag är av en annan åsikt. Anständigt vore att visa ett tydligt ställningstagande FÖR Israels rätt att försvara sig (för att inte säga existera), att ta ställning MOT terror och att liksom Blair (läs Dick Erixons sammanfattning här) sätta in den nuvarande krisen i ett större perspektiv.

den 5 augusti 2006


  Olmert ger svar på tal

I en intervju i den brittiska tidningen The Times gör den israeliske premiärministern Ehud Olmert bra ifrån sig:

Q: But there is a sense in the world, and you must be aware of it, of lack of ”proportionality”. Many people question how after two soldiers kidnapped and eight killed by Hezbollah we are now seeing upwards of 400 dead and rising in Lebanon. How can such an initial incident justify such a huge response from Israel?

A: I think that you are missing a major part. The war started not only by killing eight Israeli soldiers and abducting two but by shooting Katyusha and other rockets on the northern cities of Israel on that same morning. Indiscriminately.

Now we know that for years Hezbollah – assisted by Iran – built an infrastructure of a very significant volume in the south part of Lebanon to be used against Israeli people. The most obvious, simple, way to describe it to the average British person is: can you imagine seven million British citizens sitting for 22 days in Manchester, Liverpool, Birmingham in Newcastle, in Brighton and in other cities? Twenty two days in shelters because a terrorist organisation was shooting rockets and missiles on their heads? What would have been the British reaction to that? Do you know of a country that would have responded to such a brutal attack on its citizens softer than Israel did? Based on my knowledge of history no country in Europe would have responded in such a restrained manner as Israel did.


  Moralisk klarsyn efterlyses

Jag upprepar Victor Davis Hansons ord i förra inlägget:

Yes, perhaps Israel should have hit more quickly, harder, and on the ground; yes, it has run an inept public relations campaign; yes, to these criticisms and more. But what is lost sight of is the central moral issue of our times: a humane democracy mired in an asymmetrical war is trying to protect itself against terrorists from the 7th century, while under the scrutiny of a corrupt world that needs oil, is largely anti-Semitic and deathly afraid of Islamic terrorists, and finds psychic enjoyment in seeing successful Western societies under duress.

Det är inte så att det nödvändigtvis saknas intelligens hos dem som gillar att kritisera Israel (som exempelvis Göran Rosenberg i denna tirad), det saknas moralisk klarsyn.


  Kloka röster om Libanonkriget

I mitt förra inlägg om Libanonkriget uttryckte jag vissa, om än små, reservationer för sättet som Israel bedriver detta krig. Det visar sig att det bland Israels vänner nu börjar framträda en stark kritik mot främst Ehud Olmert, Israels premiärminister. Charles Krauthammer skriver i Washington Post:

Prime Minister Ehud Olmert has provided unsteady and uncertain leadership. Foolishly relying on air power alone, he denied his generals the ground offensive they wanted, only to reverse himself later. He has allowed his war Cabinet meetings to become fully public through the kind of leaks no serious wartime leadership would ever countenance. Divisive Cabinet debates are broadcast to the world as was Olmert’s own complaint that ”I’m tired. I didn’t sleep at all last night.” (Haaretz, July 28.) Hardly the stuff to instill Churchillian confidence.

Och Caroline Glick, som skriver på Jerusalem Post, är inte nådig. Olmerts ledarskap har en demoraliserande effekt på trupperna. Under rubriken Amateur hour is over skriver hon:

The bad news is that Israel’s national leadership has so far managed to take every political and strategic advantage that Israel has, and turn it into an impediment. Today, assuming Prime Minister Ehud Olmert will let us win, what three weeks ago could have been a rapid victory will now be costly and slow.

Regionally and internationally, the threats that Israel faces mount by the day. While all eyes are focused on Lebanon, Syria and Iran have both upped the ante. Diplomatically, Israel is a guppy swimming with the sharks. And as the dangers mount, far from learning from their mistakes, Olmert, Defense Minister Amir Peretz, Foreign Minister Tzipi Livni and IDF Chief of General Staff Lt.-Gen Dan Halutz have gone from acting like rookies to acting like amateurs.

And so, as the IDF marches on to an uncertain but still forward marching trumpet, it is becoming increasingly clear that Israel’s chief impediment to victory is its government.

Det är olyckligt att Israel leds av en oerfaren statsman som Ehud Olmert i denna svåra stund. En man som Ariel Sharon eller Binyamin Netanyahu hade behövts. Det som Olmert kritiseras för är framförallt sin tveksamhet, både i tal och handling. Bland annat fördöms besluten att marktrupperna tidigt drogs tillbaka och att gå med på ett 48-timmars uppehåll med flygangreppen. Men framförallt handlar det om Olmerts bristande förmåga att agera både vist och beslutsamt, som en statsman måste göra i krig.

Daniel Pipes menar i sin artikel Israels onödiga krig, publicerad i New York Sun, att det är felaktiga beslut under 13 år som lett fram till detta krig. Han utvecklar:

Under 45 år, 1948 – 93, avskräckte Israels strategiska tänkande, taktiska begåvning, teknologiska nytänkande och logistisk skicklighet. En djup förståelse för landets svåra belägenhet samt pengar, viljestyrka och målmedvetenhet gjorde att den israeliska staten systematiskt kunde bygga upp sitt rykte om att vara hård.
Ledarskapet koncentrerade sig på fiendens tankesätt och humör, antog en politik som gick ut på att försämra hans moral för att slutligen få honom att förstå att han hade förlorat, att verkligheten var att den judiska staten var permanent och inte kunde göras ogjord. Ett resultat av detta var att vem som än attackerade staten Israel fick betala för detta misstag genom tillfångatagna terrorister, döda soldater, försämrad ekonomi och avsatta regimer.

1993 genomsyrades israelerna av en känsla av att ha lyckats och detta gjorde dem övermodiga. De drog slutsatsen att de hade vunnit och ignorerade det obekväma faktum att Palestina-araberna och andra fiender inte hade gett upp sitt mål att utradera Israel. Två känslor som länge hållits i schack, trötthet och övermod, tog överhand. Israelerna bestämde sig för att de hade fått nog av krig och beslöt sig för att de kunde avsluta kriget på sina egna villkor, de beslöt sig också för att experimentera med sådana exotiska saker som ”fredprocessen” och ”tillbakadragande.”

Och visst finns det mycket vishet i detta. Israels ensidiga tillbakadragande från Gaza har inte lett till ökad avspänning med palestinierna. Tvärtom har det bidragit till att uppmuntra Hamas och andra terrorgrupper. Likaledes blev Hizbollah hjältar när Israel lämnade Libanon.

Mycket finns att säga om detta och i tidningar och TV matas vi hela tiden av oftast mindre kloka analyser om upprinnelsen till kriget samt vad som måste hända framöver för att det ska bli fred. Ofta upprörs jag över hur Israels bombningar där civila dör moraliskt jämställs med Hizbollahs raketanfall mot städer i norra Israel. Bitte Hammargren, utrikeskorrespondent på SvD, skriver exempelvis:

Civila har blivit de främsta offren på båda sidor i kriget mellan Israel och Hizbollah, i strid mot krigets lagar.

Men både moraliskt och juridiskt är det en himmelsvid skillnad mellan Israels och Hizbollahs sätt att kriga. Israel riktar sina vapen mot Hizbollahs ställningar och råkar ibland träffa civila, ofta som en följd av Hizbollahs strategi att använda civilbefolkningen som levande sköldar. När Hizbollahs raketer träffar sina mål och dödar eller lemlästar civila israeler hör vi inga ursäkter från Hassan Nasrallah. Tvärtom hör vi jubel.

En av få intellektuella i Sverige som har kvar sin moraliska klarsyn är Lennart Berntson, universitetslektor i historia. I gårdagens SvD skriver han om att en väpnad konflikt med Iran och Syrien står på tur:

Det pågående kriget i Libanon är inte ett krig mellan israeler och palestinier, heller inte mellan araber och judar. Det är ett krig som startats av den militanta islamismens krafter – Hizbollah, Hamas och Iran – och vars yttersta syfte är att utplåna staten Israel och fördriva dess judiska befolkning. Det är ett krig som har sin rot inte i Israels ockupation av Västbanken (och tidigare Gaza) utan i den religiöst, nationalistiskt och rasistiskt betingade extremism som fått allt starkare fäste i den arabiska världen och som uppfattar judendomen i synnerhet och den liberala västvärlden i allmänhet som sin dödsfiende. …

Naturligtvis är en vapenvila önskvärd av humanitära skäl, men vem föreställer sig att ännu ett stillestånd blir annat än en språngbräda för nya attacker från islamisternas sida? Förslagen visar inte bara att EU och USA står tomhänta politiskt och diplomatiskt, utan än värre att de önsketänker. De vill inte se att såväl Israel som väst står inför en fiende med totalitära anspråk. De verkar inte förstå att på en sådan motståndare biter varken överseenden eller eftergifter.

Den amerikanske historikern Victor Davis Hanson förundras, eller snarare förfäras, över hur västerländsk media beskriver konflikten och hur våra ledare reagerar på den. Han har länge funderat på hur det kom sig att den fria världens ledare under 30-talet inte på ett tidigt stadium fördömde Hitler, Mussolini, Franco och Stalin och tydligt stod upp för demokratin och mänskliga rättigheter. Men det är inte bättre idag. Han skriver (i National Review):

Our present generation too is on the brink of moral insanity. That has never been more evident than in the last three weeks, as the West has proven utterly unable to distinguish between an attacked democracy that seeks to strike back at terrorist combatants, and terrorist aggressors who seek to kill civilians.

Han menar alltså att vår generation är på gränsen till moraliskt vansinne. Vi förmår inte göra uppenbara moraliska distinktioner, såsom mellan angripare och försvarare, mellan demokrati och diktatur och mellan terror och försvarskrig. Hanson får avsluta:

It is now a cliché to rant about the spread of postmodernism, cultural relativism, utopian pacifism, and moral equivalence among the affluent and leisured societies of the West. But we are seeing the insidious wages of such pernicious theories as they filter down from our media, universities, and government ”” and never more so than in the general public’s nonchalance since Hezbollah attacked Israel.

These past few days the inability of millions of Westerners, both here and in Europe, to condemn fascist terrorists who start wars, spread racial hatred, and despise Western democracies is the real story, not the “quarter-ton” Israeli bombs that inadvertently hit civilians in Lebanon who live among rocket launchers that send missiles into Israeli cities and suburbs.

Yes, perhaps Israel should have hit more quickly, harder, and on the ground; yes, it has run an inept public relations campaign; yes, to these criticisms and more. But what is lost sight of is the central moral issue of our times: a humane democracy mired in an asymmetrical war is trying to protect itself against terrorists from the 7th century, while under the scrutiny of a corrupt world that needs oil, is largely anti-Semitic and deathly afraid of Islamic terrorists, and finds psychic enjoyment in seeing successful Western societies under duress.
In short, if we wish to learn what was going on in Europe in 1938, just look around.

den 1 augusti 2006


  Några tankar om Libanonkriget

Det har diskuterats en del om huruvida Israels reaktion på Hizbollahs attacker är oproportionerliga. Det är många som verkar tro att frågan om proportioner avser relationen mellan den död och förstörelse som Hizbollah orsakat å ena sidan och den som orsakats av Israels angrepp å den andra. Så skriver exempelvis Petter Larsson på Aftonbladet:

Oproportionerligt är att döda 300-400 personer, de flesta civila, i Gaza och Libanon samtidigt som mindre än 30 israeler dödats.

Med denna logik vore det rättfärdigt av Israel att avsiktligt döda en libanes för varje dödad israel, oavsett om denne utgör något hot mot Israel eller inte. Men krigets lagar avser lyckligtvis något annat med proportionalitet. I Genèvekonventionens 35:e och 51:a artiklar finner vi följande:

It is prohibited to employ weapons…of a nature to cause superfluous injury or unnecessary suffering.

Den slags attack som fördöms är:

an attack which may be expected to cause incidental [indirekt, okalkylerad] loss of civilian life…which would be excessive [överdriven] in relation to the concrete and direct military advantage anticipated.

Även om det inte är klart utskrivet här är innebörden ändå uppenbar: en attacks proportionalitet avser förhållandet mellan medel och mål. Eller med andra ord: man ska inte använda mer våld än nöden kräver. Onödigt lidande ska undvikas. Detta är också innebörden i den moraliska tradition som ligger bakom krigets lagar och som styr hur vi tänker om rätt och fel i krig.

Detta betyder nu inte att Israels reaktion på Hizbollahs aggressioner nödvändigtvis är proportionerlig. Allt hänger på vad som är målet med Israels aktioner. Vill Israel enbart få tillbaka sina kidnappade soldater och förhindra ytterligare kidnappningar? Naturligtvis inte. Handlar konflikten även om att stoppa raketbeskjutningarna mot norra Israel? Eller ser Israel anfallen av Hizbollah och Hamas som ett samordnat angrepp där även Syrien och Iran är med i leken. I det senare fallet är fienden så mycket större än vad vi förstår av nyhetsrapporteringen och rättfärdigar en mycket kraftfull israelisk reaktion. Men vi måste ändå ställa oss frågan om våldet i Libanon är ändamålsenligt och om den militära strategin realistiskt sett har en möjlighet att säkra Israels norra gräns.

Nedanstående bild och film visar på en aspekt av kriget som gör Israel kraftigt handikappat (fler bilder här):

hizbollah1.jpg

[gv data=”http://www.youtube.com/v/10OiwLfvU5U”][/gv]

Ovanstående visar att Hizbollah inte drar sig för att ta kriget till tätbefolkade områden. Den visar också att milismännen är civilt klädda för ett enkelt kunna smälta in bland civilbefolkningen. Videofilmerna från IDF visar hur raketer avfyras från byn Kana i södra Libanon. Allt detta bryter mot krigets lagar. Genom att kriga på detta sätt riskerar Hizbollah medvetet att civila kommer att dödas. Samma taktik användes för att få Israel att bombardera FN-posteringen förra veckan. Resultatet blir att Israel antingen tvekar eller anfaller civila mål (efter att först ha röjt sina avsikter). Detta är en vinn-vinn-situation för Hizbollah. Enda svagheten med taktiken är att många civila får sätta livet till. Men eftersom det är Israel som får skulden kan Hizbollah fortsätta som inget hänt. Och vinna det krig som utkämpas i media. Allt medan Israel får ”världsopinionen” mot sig.

Vad ska då Israel göra? Det är förstås svårt att säga bestämt. Helt klart är att marktrupper gör det lättare att agera med större urskillning och precision. Artilleribeskjutning liksom luftanfall är till sin natur trubbiga vapen. Men ytterligare marktrupper kommer förstås att kosta israeliska soldaters liv, soldater som i första hand är avsedda att skydda Israel och dess medborgare. Konflikten är emellertid inte enbart militär och om Israel vill eliminera Hizbollah utan att få hela Libanon (och resten av världen) mot sig måste man börja agera med större precision och en mer genomtänkt strategi. Även om det kostar mer.

« Föregående sida  Kommande inlägg»