Skip to main content.

den 27 november 2010


  Orsaken till konflikten i Mellanöstern (II)

En nyligen gjord opinionsundersökning i Västbanken och Gaza visar att endast 23 procent av palestinierna menar att Israel har en permanent rätt att existera:

Och en majoritet, 58 procent, menar att beväpnad kamp är vägen framåt:

55 procent önskar att en framtida palestinsk stat ska bygga på sharia-lagar:

Som jag skrivit tidigare: så länge en majoritet av palestinierna menar att Israel borde upphöra att existera är chanserna för fred minimala.

854 palestinier har intervjuats. Felmarginalen är tre procent.

Andra skriver om: , , , , , , ,

den 24 november 2010


  ”Den ende gode muslimen är en dålig muslim”

Jag måste bara rekommendera en alldeles lysande diskussion om islam och muslimer mellan katolikerna Robert Spencer och Peter Kreeft. Temat för diskussionen är påståendet, som Robert Spencer försvarar, att den ende gode muslimen är en dålig muslim. Med det menar Robert Spencer att de goda muslimer vi ser omkring oss endast är goda i den mån de inte tar islam på allvar. Om och när de gör det kommer de att radikaliseras och bli det godas fiende.

Peter Kreeft å sin sida menar att vi som kristna har mycket att lära oss av muslimers gudsfruktan och fromhet. I många fall står de oss närmare, och borde så göra, än sekulariserade västerlänningar.

Se hela diskussionen och njut. Sällan har jag skådat ett så öppet och intelligent samtal om ett laddat ämne som detta.

Andra skriver om: , , , , , ,

den 27 oktober 2010


  Orsaken till konflikten i Mellanöstern

För ett par veckor sedan genomfördes en opinionsundersökning bland palestinier i Gaza och på Västbanken. 1270 slumpvis utvalda personer utfrågades om deras inställning till sin regering och möjligheterna till nya fredsuppgörelser med mera. En av frågorna berörde deras inställning till våld mot Israel. Svaret var nedslående, men väntat:

55) Concerning armed attacks against Israeli civilians inside Israel
14.4 1) Strongly support
34.6 2) Support
43.2 3) Oppose
6.0 4) Strongly appose
1.8 5) DK/NA

49 procent av de utfrågade ställer sig alltså positiva till våld inte bara mot Israel utan även mot civila israeler. Undersökningens felmarginal är tre procent.

Konflikten mellan israeler och palestinier rymmer en part som önskar fred och en annan som önskar den andres förintelse. Det är problemet och det är synnerligen svårlöst eftersom inga fredsuppgörelser någonsin kommer att vara nog så länge Israel fortfarande existerar. Att ta ställning i denna konflikt borde inte vara svårt.

Andra skriver om: , , , , , , ,


  Israel är inte boven

Vari ligger problemet med den katolska synodens uttalande som jag berörde i förrgår? Jag borde ha skrivit det. Så här sade alltså synodens talesman:

The theme of the Promised Land cannot be used as a basis to justify the return of the Jews to Israel and the expatriation of the Palestinians.

I denna enda mening existerar åtminstone tre felaktigheter. För det första är det på historiska och politiska grunder, inte teologiska, som staten Israel vilar. Judar har så gott som alltid bott där och är det enda folk som historiskt sett gjort anspråk på dessa områden. Och det var ju efter andra världskriget, efter judeutrotningen, som beslutet togs att bilda staten Israel eftersom judarna uppenbarligen, så även idag, behöver kunna freda sig. För det andra har alltså judarna alltid, eller så gott som alltid, befolkat dessa områden och det är därför felaktigt att tala om ”judarnas återkomst”. För det tredje är det likaså felaktigt att tala om en landsförvisning av palestinierna (som judarna skulle vara ansvarig för). Det folk som aktivt landsförvisats är judarna som fått lämna så gott som alla områden som idag är under muslimsk/arabisk kontroll. De palestinier som lämnade sina hem i samband med staten Israels bildande gjorde det i stor omfattning på uppmaning av omgivande länder med löfte att återvända efter det att staten Israel hade utplånats. Nu blev det inte så.

Så många fel i en mening, alltså. Men det är inte allt. Synodens uttalande innehåller också en uppmaning att Israel ska ”lämna ockuperade områden”. Termen ”ockuperat” används numera oreflekterat och självklart av FN, regeringar och i media. Men den som studerar saken närmare kommer att finna att staten Israel egentligen är den enda staten som har en folkrättslig legitimitet över dessa områden (främst det som nu kallas Västbanken). Sedan är frågan också praktisk och realpolitisk: vad hände i Gaza när Israel drog sig tillbaka? Kaos uppstod, konflikten med Israel intensifierades och de bosatta i området fick det sjufalt värre.

Sedan är det så att Israel faktiskt önskar fred med sina grannar och flera gånger har visat det och gjort eftergifter för att få tillstånd fredsuppgörelser. Det är inte Israel som behöver förmanas, det är de omgivande arabiska länderna. Israel är det enda demokratiska landet i regionen och människor som lever där, inklusive palestinier och kristna, har det så mycket bättre där än i något annat land i hela den världsdelen. Så det är dags för kyrkan att sluta följa FN och inse att den har blivit lurad av antiisraelisk propaganda. Israel är inte boven, det är offret.

Andra röster:

Why has Israel applied some (admittedly debatable) security measures? Because Israelis have been under attack””fierce and fanatical attack””for years and years and years. Do the bishops have a better strategy which can guarantee peace and security for all, and if so, what is it? The Synod’s final declaration addresses these concerns only sparingly, and with idealistic platitudes””not with anything approaching a healthy Christian realism.

Ironically, the very fact the bishops are making these “bold” statements is a testament to Israel’s essential decency and humanity””the bishops know there will be no serious consequences or massive reprisals against Christians in Israel for “speaking out,” whereas any similar Christian criticism””or even questioning””of an Arab government in the region, or Islamic extremism, would””well, we all saw what happened after Regensburg.

In a statement meant to be fully and intensely Christian, Israel was singled out for blame and criticism. That’s not fair, much less Christian.

William Doino Jr i The First Things.

The reason Bustros says the Jews have no right to their own country is not political but theological, because he denies that the Jews are the ‘chosen people’; he claims that this designation has been nullified by Christ, thus making all people chosen. This makes very little sense: it does not explain why, since other people are allowed to have their own nation states, the Jews alone should be singled out to be denied their historic national homeland.

But above all, it is a resurrection of the ancient Christian calumny that the Jews are damned for all time as cosmic exiles on account of their refusal to accept the divinity of Christ. It is therefore a profoundly anti-Jewish statement. Is this merely a rogue outburst by a partisan bishop? If so, the Vatican must immediately distance itself from these remarks. If it does not, it would seem that the Vatican has taken a giant step backwards into a darker age.

Melanie Phillips i The Spectator.

Andra skriver om: , , , ,

den 27 september 2010


  En mångkultur att bejaka

För första gången har jag anledning att inte hålla med Svenska Evangeliska Alliansens ordförande Stefan Gustavsson. I ett inlägg från den 21 september skriver han om varför vi kristna självklart måste bejaka det mångkulturella samhället. Mitt problem med hans text ligger inte främst i vad Stefan Gustavsson skriver utan i vad han inte skriver.

Det mångkulturella samhälle vi som kristna ska bejaka är, enligt Stefan, det som välkomnar och är öppet för människor från många kulturer. Det finns åtminstone två anledningar till detta. För det första vände sig Gud direkt till människor från hela 17 olika folkgrupper vid kyrkans födelse (läs Apg 2). Och för det andra bestod de första kristna gemenskaperna av människor från många kulturer. Lokalförsamlingarnas ledarskap var även det sammansatt av människor från olika delar av världen (läs Apg 11, 13). Kyrkan har därför från början varit sammansatt av många kulturer, både på Guds och apostlarnas initiativ. Och eftersom vi bör se detta som något gott, bör vi göra detsamma för hela samhället.

Allt detta instämmer jag i. Vårt samhälle ska verkligen välkomna människor från alla länder och kulturer. Men ”det mångkulturella samhället” betyder inte bara detta. För visst är det så att hela diskussionen om skolavslutningar i kyrkan handlar om att Sverige, såsom ett mångkulturellt samhälle, inte får sätta en religion före en annan? För att verkligen välkomna människor från andra kulturer verkar det i det offentliga samtalet som om vi är tvungna att tona ner vår egen kultur, våra egna traditioner och vår egen nationella identitet. Så är det exempelvis inte riktigt salongsfähigt att vifta alltför ivrigt med den svenska flaggan. Och vi får absolut inte kritisera den muslimska kulturen. Nej, i det mångkulturalistiska projektet är alla kulturer likvärdiga.

Inom kyrkan skapas det en enhet i Kristus. Stefan citerar Pauli ord från Galaterbrevet: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” Här kommer människor från olika länder och sammanhang samman och blir ”ett i Kristus”. Så är det i den kristna gemenskapen. Men hur är det i världen? I kyrkan skapas en gemensam värdekultur. Så finns det, åtminstone historiskt måste tyvärr tilläggas, en gemensam övertygelse om människans höga värde, om hennes ansvar och frihet och även om hennes fallna natur. Vilken liknande enhet finns i det mångkulturella samhället som förhindrar dess sönderfall? Även om det finns rester av en kulturell enhet inom alla västländer saknas det på ett ideologiskt plan en sådan enhet. För inom multikulturalismen finns det egentligen bara ett värde: tolerans. Och här har tolerans inget att göra med att älska varandra trots skillnader utan att acceptera alla skillnader som betydelselösa för mänsklig samvaro. Och detta är inte mycket att bygga civilisation på.

Stefan skriver: ”Problemet för oss människor är inte olikheter i kultur, utan det gemensamma draget av synd och själviskhet som finns i alla kulturer.” Och visst är detta människans största problem. Men det innebär ju inte att det därmed skulle saknas viktiga moraliska skillnader mellan olika kulturer. Och inte heller att vi inte kan värdera kulturer och jämföra dem med varandra. Så är jag exempelvis övertygad om att den kristna värdekulturen som jag nämnde ovan har fått sitt starkaste fotfäste i den västerländska civilisationen. Och att detta är något som vi västerlänningar borde vara stolta över och ta vara på i mötet med andra kulturer.

På amerikanska mynt står det ”E pluribus unum” vilket betyder ”i många ett”. USA är det land som historiskt sett välkomnat invandrare mest. Ändå har inte USA varit värdemässigt mångkulturellt. Nej, invandrarna till Amerika blev amerikaner med tillhörande credo. Alla lärde sig engelska. Många anpassade sina namn för att bättre passa in. Och alla insåg att det enda som stod i vägen för den egna lyckan och framgången var en själv. Denna process brukar, föraktfullt av multikulti-anhängarna, betecknas som assimilering. Den innebär inte att kulturella skillnader raderas. Men den innebär att invandrare accepterar som sina egna de grundläggande värden och det språk som existerar i det land de vill bosätta sig i. Det är denna slags mångkultur som vi kristna borde bejaka.

Andra bloggar om: , , , , , ,

den 1 september 2010


  ”Kom ihåg korstågen!”

Kombinera Twitter med den sekulära mediavänsterns djupsinne och du får ytligheternas ytlighet. Eller, med ABC-ankaret Chris Cuomos kvittrande:

To all my christian brothers and sisters, especially catholics – before u condemn muslims for violence, remember the crusades….study them

Förnuftet är verkligen förlorat hos dessa människor. Men visst, låt oss för all del studera korstågen. Det är dags att en gång för alla ta ifrån kyrkans kritiker ett av deras främsta trumfkort.

Andra skriver om: , ,

den 25 augusti 2010


  Kanariefågeln i gruvan

Situationen för judar i Nederländerna är nu så svår att de knappast kan promenera på Amsterdams gator. Civilklädda poliser har börjat bära kippor för att gripa dem som terroriserar judarna, oftast unga muslimer. Men de gröna protesterar och menar att poliser som bär kippor faktiskt provocerar till brott… The Brussels Journal skriver:

“Decoy Jew” is a new phrase in the Netherlands. Jews are no longer safe in major Dutch cities such as Amsterdam. Since 1999, Jewish organizations in the Netherlands have been complaining that Jews who walk the Dutch streets wearing skullcaps risk verbal and physical attacks by young Muslims. Being insulted, spat at or attacked are some of the risks associated with being recognizable as a Jew in contemporary Western Europe.

Last week, a television broadcast showed how three Jews with skullcaps, two adolescents and an adult, were harassed within thirty minutes of being out in the streets of Amsterdam. Young Muslims spat at them, mocked them, shouted insults and made Nazi salutes. “Dirty Jew, go back to your own country,” a group of Moroccan youths shouted at a young indigenous Dutch Jew. “It is rather ironic,” the young man commented, adding that if one goes out in a burka one encounters less hostility than if one wears a skullcap.

In an effort to arrest the culprits who terrorize Jews, the Amsterdam authorities have ordered police officers to walk the streets disguised as Jews. The Dutch police already disguise officers as “decoy prostitutes, decoy gays and decoy grannies” to deter muggings and attacks on prostitutes, homosexuals and the elderly. Apparently sending out the decoys has helped reduce street crime. The “decoy Jew” has now been added to the police attributes.

Artikeln avslutas:

It is often said that the Jews are the canary in the coalmine. When the Jews feel compelled to leave, the light of freedom is being extinguished. Something is badly wrong when the police need to deploy “decoy Jews.” Once again, the specter of anti-Semitism is haunting Europe. If the Europeans do not stand with the Jews, they deserve no freedom themselves and cities such as Amsterdam and Antwerp will soon be Islamic cities.

Andra skriver om: , , ,


  Civilisationernas kamp

Ayaan Hirsi Ali skriver om vad som förenar minaretförbudet i Schweiz, burkaförbudet i Frankrike och nu motståndet mot moskébygget på Manhattan:

What do the controversies around the proposed mosque near Ground Zero, the eviction of American missionaries from Morocco earlier this year, the minaret ban in Switzerland last year, and the recent burka ban in France have in common? All four are framed in the Western media as issues of religious tolerance. But that is not their essence. Fundamentally, they are all symptoms of what the late Harvard political scientist Samuel Huntington called the ”Clash of Civilizations,” particularly the clash between Islam and the West…
Our civilization is not indestructible: It needs to be actively defended.

Så sant. Men en effektiv kamp kräver att väst återvänder till sina kristna rötter och det känns minst sagt avlägset.

Andra skriver om: , , , , ,

den 24 augusti 2010


  Kontroversen kring moskébygget i New York

Jag hade inte tänkt skriva om kontroverserna kring moskébygget i New York eftersom frågan endast avlägset är relevant för oss svenskar. Men när DN:s Henrik Berggren, under rubriken ”Rädslans politik”, får motståndet till bygget att handla om intolerans mot muslimer (= islamofobi) måste jag reagera. Det är helt enkelt inte sant. Berggren skriver:

Trots att USA är huvudfienden för de militanta islamisterna tycktes länge den amerikanska pluralismen och religionsfriheten göra landet immunt mot den intolerans mot muslimer som torgförs av europeiska högerpartier.
Att bygga moskén framställs nu av många republikaner som en eftergift för militant islamism.

Sant är att demokraterna med Barack Obama och New York Times i ledningen gärna vill få frågan att handla om religionsfrihet kontra religiös intolerans. Men sant är också att demokraterna sällan ger en rättvis bild av motståndet mot dem själva. Så varför inte lyssna lite på vad motståndarna till moskébygget faktiskt säger? Den som väckte motståndet var Sarah Palin som i ett inlägg på sin Facebook-sida den 20/7 skrev:

No one is disputing that America stands for – and should stand for – religious tolerance. It is a foundation of our republic. This is not an issue of religious tolerance but of common moral sense. To build a mosque at Ground Zero is a stab in the heart of the families of the innocent victims of those horrific attacks.

Palin sammanfattar här vad som är problemet: inte att muslimer bygger en moské i New York utan att de väljer att bygga den väldigt nära det ställe där 3000 människor dödades under åkallan av samma gud som dessa muslimer själva tror på.

I ett inlägg några veckor senare riktar hon kritik mot president Obama som någon dag tidigare givit sitt stöd till moskébygget. Hon skriver:

Mr. President, should they or should they not build a mosque steps away from where radical Islamists killed 3000 people? Please tell us your position. We all know that they have the right to do it, but should they? And, no, this is not above your pay grade. If those who wish to build this Ground Zero mosque are sincerely interested in encouraging positive ”cross-cultural engagement” and dialogue to show a moderate and tolerant face of Islam, then why haven’t they recognized that the decision to build a mosque at this particular location is doing just the opposite?

Alltså: även om de muslimer som vill bygga moskén har en laglig rätt att göra det borde presidenten (liksom borgmästaren) kunna ha en uppfattning om det tillbörliga i att göra det. Politik handlar ju inte enbart om lagstiftning utan också om att visa ledarskap.

Berggren citerar en republikan, den förre talmannen Newt Gingrich. Berggren skriver:

Newt Gingrich har jämfört moskébygget med att låta nazister sätta upp ett minnesmärke bredvid ett Förintelsemuseum.

Och detta är förvisso sant. Men meningen var inte att jämföra de muslimer som vill bygga moskén med nazister. Det förstår vi om vi läser att Gingrich även sade att amerikaner inte borde acceptera att japaner bygger ett minnesmärke vid Pearl Harbor. Charles Krauthammer har utvecklat denna tanke vidare:

When we speak of Ground Zero as hallowed ground, what we mean is that it belongs to those who suffered and died there — and that such ownership obliges us, the living, to preserve the dignity and memory of the place, never allowing it to be forgotten, trivialized or misappropriated…
America is a free country where you can build whatever you want — but not anywhere. That’s why we have zoning laws. No liquor store near a school, no strip malls where they offend local sensibilities, and, if your house doesn’t meet community architectural codes, you cannot build at all.
These restrictions are for reasons of aesthetics. Others are for more profound reasons of common decency and respect for the sacred. No commercial tower over Gettysburg, no convent at Auschwitz — and no mosque at Ground Zero.

Alltså: av precis samma skäl som hade varit fel att bygga ett kloster nära Auschwitz, med hänsyn till många judars uppfattning om kyrkans passivitet under judeförföljelserna, vore det fel att bygga en moské vid ”Ground Zero”.

Så varför uppstår då denna kontrovers amerikaner emellan? Och varför engagerar frågan även utanför USA? Och vad får Henrik Berggren att okritiskt haka på demokrat-spåret? Jag tror mycket handlar om inställningen till islam. Man kan å ena sidan, som den amerikanska administrationen, smeka islams företrädare medhårs för att försöka visa sin storsinthet och generositet. Eller, å den andra sidan, så ställer man samma krav på muslimer som på vilken annan grupp som helst. I det första fallet gör man muslimer till offer, ett typiskt vänsterdrag, och i det andra gör man dem till ansvarstagande subjekt. Jag tror på det senare.

Andra skriver om: , , , , , , , , , , , ,

den 3 augusti 2010


  Time visar och försvarar brutala bilder

Människorätt för ofödda, MRO, har fått mycket kritik för sin metod att visa bilder på aborterade foster i syfte att visa för världen vad en abort är och gör. Själv är jag övertygad om att kritiken är missriktad och att den beror på 1) att kritikerna helt enkelt gillar vår nuvarande lagstiftning eller 2) att man vill vara så himla smart och sofistikerad och därför känner sig nödd att distansera sig från ”extremisterna” för att inte bli befläckad.

Nu kan alla kritiker pröva sin skäl. På framsidan av det senaste numret av tidskriften Time visas en bild på en afghansk kvinna som har fått sin näsa och sina öron avskurna av talibanerna som straff. Hennes brott:  hon flydde från sina svärföräldrar för att de behandlade henne illa.

Givetvis kommer många barn att se denna och andra liknande bilder i tidskriften Time. Och det är något som redaktionen reflekterat över. De skriver:

I’m acutely aware that this image will be seen by children, who will undoubtedly find it distressing. We have consulted with a number of child psychologists about its potential impact. Some think children are so used to seeing violence in the media that the image will have little effect, but others believe that children will find it very scary and distressing ”” that they will see it, as Dr. Michael Rich, director of the Center on Media and Child Health at Children’s Hospital Boston, said, as ”a symbol of bad things that can happen to people.” I showed it to my two young sons, 9 and 12, who both immediately felt sorry for Aisha and asked why anyone would have done such harm to her. I apologize to readers who find the image too strong, and I invite you to comment on the image’s impact.

But bad things do happen to people, and it is part of our job to confront and explain them. In the end, I felt that the image is a window into the reality of what is happening ”” and what can happen ”” in a war that affects and involves all of us. I would rather confront readers with the Taliban’s treatment of women than ignore it. I would rather people know that reality as they make up their minds about what the U.S. and its allies should do in Afghanistan. (min fetstil)

Alltså: detta är en den brutala sanningen och ibland behöver människor konfronteras med den för att brutaliteterna ska kunna få ett slut.

Time skulle kunna anklagas för ungefär samma saker som MRO, nämligen att de ägnar sig åt skrämselpropaganda. De kan också anklagas för att de alienerar de krafter som kanske önskar en fortsatt stark amerikansk närvaro i Afghanistan men som önskar att samtalet borde föras i en mer sansad ton.

Därför kan man fråga sig själv om Time gör rätt eller ej. Och sedan bedöma MRO efter samma måttstock.

Andra skriver om: , , , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »