I Dagens reportage om demonstrationen utanför pingstkyrkan i Jönköping, beskyller pastor Pelle Hörnmark Människorätt för ofödda (MRO) för telefonterror och förföljelse av enskilda. Dagens opinionsredaktör Thomas Österberg instämmer i kritiken och skriver att MRO har utövat häxjakt på enskilda. Samt att man gjort det ”med delvis felaktigt faktaunderlag”. Och dagenbloggaren Emanuel Karlsten fantiserar friskt om hur demonstationen påverkat barnen som passerade.

Man skulle kunna tycka att MRO förtjänat lite utrymme att förklara sig. Men så tänker inte Dagen. Intressant nog får vi se lite av en brevväxling mellan MRO:s Mats Selander och dagenredaktionen på MRO:s hemsida. Vi finner att Dagen tycker att MRO fått komma till tals tillräckligt i den ursprungliga nyhetsartikeln. Men där bemöts Pelle Hörnmarks anklagelser endast marginellt. Det intryck läsarna får måste därför vara att MRO agerat oschysst, både mot enskilda och mot församlingen. Det är tråkigt att MRO inte får en chans att svara på denna kritik.

Även Bengt Malmgren har synpunkter på Dagens märkliga hantering av händelsen:

Jag kan inte låta bli att jämföra att man blåste upp en liten blogg-ordväxling mellan Stefan Swärd och Sten-Gunnar Hedin till stora rubriker, ”storbråk” hette det om något som verkligen var storm i ett vattneglas, medan man inte skriver ett ord om den konflikt som faktiskt föreligger mellan Mats Selander och Pelle Hörnmark, vilken har mycket större signifikans för kristenheten i Sverige. Man fokuserar helt på Selanders metoder som man kritiserar och låter honom inte komma till tals med de faktiska synpunkter han har. Rent pinsamt blir det när Dagen några dagar efter demonstrationen i Jönköping har en artikel om pingstpastorer som har synpunkter på valprocessen för ny föreståndare till FFS där Pelle Hörnmark är valberedningens förslag. Inte med ett ord nämndes i artikeln söndagens demonstration utanför hans kyrka och de utstående frågor som Mats Selander ställt och som Hörnmark inte ville svara på.

Intresserade finner MRO:s replik på hemsidan.

Andra bloggar om: abort, Pelle Hörnmark, Mats Selander, MRO, Dagen

Mats Selander, ordförande för Människorätt för ofödda, och Pelle Hörnmark, pastor i pingstkyrkan i Jönköping stångades lite idag i P4 Jönköpings Lasso. Båda fick gott om tid på sig att förklara sin syn på demonstrationen i söndags. Och det framkom ytterligare en pikant detalj: tydligen har Pelle Hörnmark sagt att han känner sig helt trygg med att en av församlingens missionärer utför aborter. Tror han verkligen på människolivets okränkbarhet?

Det går att lyssna på samtalet på Lassos hemsida men för säkerhets skull finns inslaget även här.

Andra bloggar om: Mats Selander, Pelle Hörnmark, abort

Vi kan i dagens Dagen läsa mer om den demonstration som Människorätt för oföddas (MRO) utförde utanför pingstkyrkan i Jönköping i söndags. Nu framkommer det att församlingens pastor, Pelle Hörnmark, tycker att det är helt ok att kristna utför aborter. ”Det här bygger på politiska beslut och det är ett antal stackare som måste utföra aborterna”, menar han. Och han anser vidare att detta inte är en fråga för församlingen utan ansvaret vilar på den enskilde. Med hans ord: ”Som församling står vi för livets okränkbarhet. Sedan tror jag att vi som enskilda fattar våra egna beslut och får ta konsekvenserna av dem.”

Pastor Hörnmark menar alltså att eftersom lagen är som den är finns inte mycket att göra. Vi får anpassa oss och gilla läget. Att kristna då assisterar vid eller till och med utför aborter kan faktiskt vara bra eftersom de kan tillföra en kristen atmosfär till operationssalen. Eller något. Ärligt talat tror jag inte att Hörnmark menar vad han säger. Lagar kan ju vara orättfärdiga och då har vi förstås en skyldighet att protestera mot dem. Det tror jag egentligen att han håller med om. Annars skulle han själv inte haft några invändningar mot att vara duschrumsoperatör i Auschwitz när det begav sig. Det krävs ingen universitetsexamen i historia för att inse att staten kan vara ond. Inte heller en universitetsexamen i teologi för att veta att Guds lag står över statens. Allt det där vet Hörnmark och ändå säger han som han gör. Varför?

Det är inte heller så att lagen tvingar någon att utföra eller assistera vid aborter. Ingen ”måste utföra aborterna”. För en läkare eller en barnmorska kan valet stå mellan att delta vid aborterna eller, i värsta fall, att säga upp sig. Så det kan kosta på att stå upp för sin övertygelse. Så är det ju med övertygelser. Men något tvång handlar det inte om. Det är i valsituationer som denna som människor har en möjlighet att vittna om sin tro och komma styrkta ur en prövning. Men det är också i dessa valsituationer som människor vacklar och faller.

Pelle Hörnmark säger vidare att en persons eventuella deltagande vid aborter är en privatsak som knappast berör församlingen. Det är här jag tycker att han avslöjar sig. För så säger man knappast om synder man tycker är verkligt allvarliga. Säg att det uppdagades att en manlig ledare i församlingen vid upprepade tillfällen slagit sin fru och förgripit sig på dottern. Här skulle ingen säga att mannens handlingar enbart är en sak mellan honom och Gud. Nej, han skulle polisanmälas och fråntas sina ledaruppgifter. Handlar det däremot om mindre försyndelser, som missbruk av tobak eller dåliga kostvanor, vanor som mest går ut över en själv, ja dessa skulle man med fog kunna kalla privatsaker. Men så fort våra handlingar drabbar en annan människa, ja då upphör de att vara privatsaker. Därför är det rimligt att tolka Hörnmark som att han menar att aborter inte dödar en verklig människa och att han av den anledningen inte heller tycker att aborter är något allvarligt, något som berör församlingen.

Samtidigt säger han att församlingen står ”för livets okränkbarhet”. Men det verkar mer vara en läpparnas bekännelse än det är ett hjärtas övertygelse. Det är tråkigt, minst sagt. Pingst i Jönköping är en av Sveriges största församlingar och skulle kunna göra skillnad om den bara slutade att kompromissa med världen. Vi får hoppas att dessa händelser faktiskt får leda församlingen till omvändelse.

Andra bloggar om: abort, pingstkyrkan, Jönköping, Pelle Hörnmark

Abortmotståndarna i Människorätt för ofödda (MRO) utförde i söndags en demonstration utanför pingstkyrkan i Jönköping. Anledningen till aktionen är väl dokumenterad och allt material, inklusive korrespondensen med församlingen, finns att läsa på föreningens hemsida. Där står:

Dödandet av Jesu minsta har under lång tid varit en icke-fråga i församlingen. Det finns flera ledare som har en uttalat abortvänlig hållning. De få tydligt abortkritiska ledare vi talat med vågar i allmänhet inte ta strid i frågan utan tiger stilla. Vissa försvarar till och med en mycket passiv hållning i abortfrågan. Men kanske den vanligaste attityden ändå är en djup okunskap om abort. De flesta äldste verkar inte ha tänkt på eller talat om abortfrågan sedan 70-talet. Församlingen har även skickat ut en missionär som i Sverige arbetar med aborter.

Detta måste väl, även i den ljumma kristenhetens förlovade land, anses vara anmärkningsvärt! I en av Sveriges största pingstförsamlingar finns det äldste som tycker att abort är kvinnans ensak, en missionär som utför aborter och en pastor som tycker att detta ska ingen lägga sig i. Kyrkan har en kallelse att stå upp för de små, utsatta och försvarslösa, en kallelse att i ord och handling verka för att rädda dessa små människor från att dödas. Och i Smålands Jerusalem finns en församling som inte bara på sedvanligt manér ser åt annat håll när det bränner till utan som till och med försvarar dödandet. Att pastorn förväntas bli Sveriges nästa pingstledare gör knappast saken bättre. Så nog förtjänar situationen i församlingen att uppmärksammas.

Tidningen Dagen bevakade händelsen och skriver idag följande om pastor Pelle Hörnmarks reaktioner:

Pingstkyrkans föreståndare, Per Hörnmark, har svårt att förstå syftet med aktionen, och han kallar MRO en extrem organisation som tar till förkastliga metoder.
- Det har varit nästintill telefonterror och förföljelse av enskilda.
De som är utpekade av MRO upplever det som hotfullt.
- Jag upplever inte Mats som hotfull så personligen, men det är den känslan dessa människor fått, säger Per Hörnmark.
Han menar att församlingen är tydlig i sin inställning till abort, men att man inte tror på MRO:s metoder och att församlingen inte har något att svara för inför den organisationen. Han vill inte gå in närmare på situationen för de personer som MRO pekat ut, men förklarar att församlingsledningen har fullt förtroende för dem.

Att Pelle Hörnmark har svårt att förstå syftet med demonstrationen talar inte till hans fördel. Jag menar, MRO har haft kontakt med församlingen under lång tid och korrespondensen har varit ymnig. I ett av breven till församlingen skriver MRO: ”Vi hoppas att församlingens ledarskap tar entydigt ställning för ofödda människors fulla människovärde. Vi hoppas vidare att detta ska återspeglas i kriterierna för vilka som blir ledare, missionärer och även medlemmar i församlingen.” Helt uppenbart vill MRO att församlingen åter ska bli ljus och salt i abortfrågan, att församlingen ska bli den kraft för livet som den är kallad att vara. För detta krävs tydlig undervisning i abortfrågan och att församlingen markerar mot människor som är inblandade i abortverksamheten. Det borde vara ett minimum. Ord måste följas av handling.

Det vore också intressant att få veta lite mer om denna ”telefonterror” och ”förföljelse”. Här kunde journalisten ha ställt några följdfrågor. Vi kan i MRO:s material läsa att man har ringt runt till församlingens stora äldstekår. Och att man skickat ett brev till missionären där man bett honom och hans fru, som är barnmorska, att vända om från dödandet. Om detta är telefonterror och förföljelse, vad ska vi då kalla det när en kvinna varje natt blir uppringd och endast får höra en flåsande röst i luren? Nog borde vuxna människor kunna hantera att ha ett telefonsamtal om abortfrågan och att få ett brev som uppmanar till omvändelse?

Nej, min gissning är att MRO:s USA-inspirerade arbetsmetoder frontalkrockat med den svenska, och kanske i synnerhet den frikyrkliga, snällismen. Vi är ju så rädda för konfrontation här i Sverige och minsta meningsmotsättning uppfattas ofta som väldigt hotfull. Därför vill man, som en i äldstekåren uttrycker det, vara för saker, inte emot. Gudstjänstbesökarna ska matas med budskapet att Gud älskar dem (precis som de är) och aldrig någonsin får man ta upp kravet på omvändelse och att vi faktiskt behöver FRÄLSAS från våra synder. För då kan ju någon bli ledsen.

Om allt detta finns mycket mer att skriva om egentligen. Men jag vill även kommentera Dagenbloggaren Emanuel Karlstens inlägg om aktionen. Han inleder med att skriva att han inte har lust att skriva om abortfrågan som sådan. Nej, inlägget handlar om MRO:s metoder och då särskilt att söndagsskolebarn tvingades beskåda bilder på aborterade foster. Sedan spekulerar han fritt om att barnen darrade av rädsla, att de vägrade att gå ut så länge bilderna fanns där. Och att demonstranterna drabbades av dåligt samvete och avslutade demonstrationen. Karlsten målar här upp en bild som han saknar täckning för. Vilka hans syften är vill jag inte spekulera i. Mer än att metoddiskussioner ofta är ett sätt att flytta fokus från själva huvudfrågan, i detta fall om vad som händer vid en abort och hur kyrkan egentligen borde förhålla sig till abortsituationen i församlingen och i landet.

Men låt oss för all del ta en liten metoddiskussion. För att nå ut med sitt budskap om att abort dödar små människor måste MRO visa bilderna på offentliga platser där många människor rör sig. Det innebär oundvikligen att även barn kommer att få se bilderna. Att skydda barnen från bilderna skulle i praktiken kraftigt påverka bildernas genomslag även hos den vuxna befolkningen. Därför måste vi närmare undersöka påståendet att bilderna skadar barnen. Är det verkligen sant det Karlsten skriver, att barnen kan komma att ”drömma mardrömmar om röda blodiga, trasiga bebisar”? Här tycker jag att bevisbördan vilar hos dem som påstår det. Mycket står på spel och de som kämpar mot det massdödande som aborterna är borde inte behöva anpassa sina metoder bara för att det går att tänka sig att bilderna skadar barnen. MRO tror ju att bilderna räddar många barn till livet!

Barn översköljs av våldsamma bilder och har alltid gjort det. Den bistra verkligheten sipprar så småningom in i barnens medvetande. Hur barnet hanterar det beror i hög grad på föräldrarna och deras reaktioner. Min egen erfarenhet säger mig att barn som är yngre än sex-sju år inte förstår vad bilderna föreställer, än mindre verkligheten bakom. Det som kan skrämma dem är förälderns ilska. Men jag tycker ändå att små barn ska skyddas från den onda verkligheten så mycket det går. Men ibland går det bara inte. Abortfrågans allvar kräver drastiska (om än inte orättfärdiga) medel.

Slutligen vill jag tipsa om Stefan Swärds kommentar till demonstrationen. Han skriver:

Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning – då är krisen total.

Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?

Ja, varför inte lyssna lite? Och läsa varför MRO stod utanför pingstkyrkan i Jönköping. Det är en dyster men, för kristenheten, livsviktig läsning.

Andra bloggar om: abort, pingstkyrkan, Jönköping, Dagen, MRO

Att aborter och könssjukdomar ökar behöver inte vara något negativt. Se bara på Saudiarabien som varken dras med höga aborttal eller problem med könssjukdomar. Och hur kul är det för kvinnor i Saudiarabien?!

Denna halsbrytande logik står inte jag utan DN:s Hanne Kjöller för. Man behöver inte ha en doktorshatt i logik för att se att resonemanget har sina brister. De bakomliggande orsakerna till låga aborttal och liten utbredning av könssjukdomar kan förstås vara olika. Att tvinga kvinnor bära burka och straffa utom- och föräktenskapliga förbindelser med döden kan vara ett sätt att få bukt med problemen. Men det behöver inte vara det enda. Exempelvis kan män och kvinnor självmant välja att ta vara på sig och vänta med sex tills man funnit den rätta. Eller vara noga med preventivmedel. Eller välja livet när den oönskade graviditeten är ett faktum. Ja, det finns många vägar mot lägre aborttal och färre klamydiafall. Ett värderingsskifte skulle kunna få dessa effekter, ett skifte där liv och trohet blir starkare värden.

Aborter och könssjukdomar är vidare negativa i sig själva, oavsett vilket värde man fäster vid det ofödda livet och oavsett hur man värderar den otyglade sexualiteten. Aborten utgör ett mer eller mindre stort ingrepp i kvinnokroppen och könssjukdomen är, tja, en sjukdom. Så det ska verkligen till ideologiska skygglappar för att inte se det problematiska med stigande aborttal och ett ökande antal fall av klamydia.

Hanne Kjöller ångar på. Hon skriver att ”abort alltid är en sista utväg”. Det beror förstås på hur man definierar en sista utväg. Rimligen borde det betyda att kvinnans liv är i fara om inte graviditeten avbryts. Men det är ju inte därför aborter sker i Sverige. Nej, avsevärt mer triviala anledningar utgör orsaken till en överväldigande majoritet av aborterna. I de samtal jag haft med kvinnor som försvarat abortbeslut handlar det ofta om att kvinnan helt enkelt inte känt sig redo att bli mamma eller velat få barn just då. Det har inte varit ett optimalt läge liksom. Ekonomi anförs som skäl trots att alla kan få hjälp av socialen. För ung för att fixa mammarollen är ett annat, trots att de flesta kan få hjälp av någon i sin omgivning. Man vill ha sex men vill inte ha barn. Spricker kondomen blir abort i alldeles för många fall då ett självklart val. Och varför skulle det inte vara det när vår kultur och vår lagstiftning säger att alla skäl är goda nog?

Hanne Kjöller menar också att en hög användning av dagen-efter-piller inte ”speglar något slags lättsinnig inställning till graviditet.” Dagen-efter-pillret är inget abortpiller, menar hon. Det är ”ingen behandling som avbryter en graviditet utan fungerar ungefär som en spiral genom att den förhindrar graviditet.” Det är sant att dagen-efter-pillret inte behöver vara ett abortpiller men i den mån den har samma effekt som en spiral avbryter den i realiteten en graviditet. Detta eftersom spiralen förhindrar ett redan befruktat ägg att få fäste i livmodern. Så visst speglar användningen av dagen-efter-piller, liksom av spiraler, en lättsinnig inställning till det mänskliga livet.

I sin avslutning kommer den väntade kängan till dem som oroar sig för stigande aborttal och ökande problem med könssjukdomar. Hanne Kjöller kallar dem för moralister och menar att de bara är avundsjuka på de ungas sexliv. Vad svara på detta? Kanske bara ”Moralist? Javisst!” och ”Avundsjuk? Nehejdu!” Kan vi återgå till saken nu, Hanne?

Andra bloggar om: aborter, preventivmedel, Hanne Kjöller

John McCain har valt Sarah Palin, guvernör i Alaska och en fembarnsmor på 44 år, som sin vicepresidentkandidat. Snacka om friskt vågat! Hon verkar riktigt rejäl: tydligt pro-life, motståndare till homoäktenskap, har kämpat hårt mot korruption, klar över att hon tjänar medborgarna och att hon förvaltar deras pengar. Tydligen är hon en stigande stjärna i det republikanska partiet.

Kul! Det amerikanska presidentvalet blir bara mer och mer spännande. Ack att även den svenska politiken vore så oförutsägbar och inspirerande.

Demokraterna attacker direkt och menar att hon har för liten erfarenhet. McCain-kampanjen kontrar:

It is pretty audacious for the Obama campaign to say that Governor Palin is not qualified to be Vice President. She has a record of accomplishment that Senator Obama simply cannot match. Governor Palin has spent her time in office shaking up government in Alaska and actually achieving results — whether it’s taking on corruption, passing ethics reform or stopping wasteful spending and the ‘bridge to nowhere.’ Senator Obama has spent his time in office running for President.

Läs mer hos Dick Erixon, Weekly Standard och Fox News.

Andra bloggar om: Sarah Palin, John McCain, presidentvalet

I söndags läste jag den gripande berättelsen om Clara Rojas som varit kidnappad av Farcgerillan i Colombia under sex år. Nu är hon fri och har återförenats med sin son som både föddes och tillkom i fångenskapen (om hon blev våldtagen framgår inte). Sonen, Emmanuel, tog gerillan ifrån henne när han blev sjuk. Clara Rojas’ modersinstinkter fick henne då att reagera kraftfullt. Med hennes ord:

Det var en fruktansvärd tid. Oron, ångesten, att inte veta något om mitt barn. Jag fokuserade på två saker: att överleva och att se till att min son överlevde. Jag skrev brev, hungerstrejkade, jag gjorde allt jag kunde komma på för att dra uppmärksamhet till min son, säger hon.
En gång hungerstrejkade hon i 16 dagar och är fortfarande förvånad över att hon inte dukade under.

Här har vi en kvinna som under mycket svåra omständigheter gör allt för sin son. Hon riskerar till och med sitt eget liv för att dra uppmärksamheten till honom. Så ska det vara! Föräldrar ska sätta sina barns intressen för sina egna. Och de gör det, för det mesta. Men kontrastera detta med de kommentarer jag får höra om varför kvinnor gör abort och på så sätt dödar sitt ofödda barn:

• ”Hon kanske inte har råd att ta hand om barnet! Vadå gå till socialen, det vore ju pinsamt!”
• ”Jag kände inte att jag kunde ta emot barnet just då. Jag ville plugga & resa. Det gick bara inte.”
• ”Man måste ju tänka lite på barnet också. Hur kul vore det att födas oönskad?”
• ”Kondomen sprack, vad ska man göra?”
• ”Jag var för ung för att bli mamma. Vadå ta ansvar för sin sexualitet? Man kan ju inte avstå från sex!”

Kommentarerna är från minnet och därför inte ordagranna. Men de visar alla på en makalös och ohämmad egoism, fjärran från den kärlek som alla föräldrar är skyldiga sina barn. Denna hänsynslöshet mot det ofödda barnet beror på ett par olika saker. För det ena dröjer det innan modern med sin kropp verkligen känner att hon har en levande liten varelse inom sig, även om så är fallet. Och ännu längre dröjer det innan hon ser barnet med sina egna ögon. Relationen till det ofödda barnet får därför ingen eller väldigt liten näring av våra fem sinnen. För det andra bejakar abortkulturen vår mörka sida, den som säger ”tänk på dig själv och skit i andra”. Resultatet blir att 36000 barn dödas varje år i Sverige utan att mer än en handfull människor höjer på ögonbrynen.

Det är inte bra.

Andra bloggar om: abort, egoism

Jönköpings pingstförsamling drog nyligen igång ett arbete för att stödja ensamstående gravida kvinnor. Det är gott och fler församlingar borde ta efter detta. Världen idag skriver om om arbetet: ”Förhoppningen är att kunna erbjuda kvinnorna stöd under graviditeten och inför själva förlossningen. Och kanske kommer man också att erbjuda föräldrautbildning.” Och på församlingens hemsida står det: ”Församlingen vill arbeta med ensamstående gravida som har behov av stöd under sin graviditet och tiden därefter. I projektet skall ensamstående unga gravida kvinnors behov stå i centrum. Pingstförsamlingen vill möta detta behov och stötta dessa kvinnor i deras process före och efter de fött sitt/sina barn.” Även Jnytt.se skriver om saken: ”Du är singel och det är för alla, då blir det Singoalla, säger Carin Boij med ett skratt. Hon är barnmorska och aktiv i Pingstkyrkan i Jönköping.”

Singoalla är alltså namnet på pingstförsamlingens arbete för gravida ensamstående kvinnor. Det är för alla, därav namnet. Men stämmer det verkligen? I en artikel i Jönköpingsposten (ej online) för ett tag sedan beskrivs målgruppen så här:

Mottagningen är öppen för alla ensamstående kvinnor som beslutat sig för att gå vidare i sin graviditet. Men de som står i bryderi och som ser abort som ett alternativ hänvisas till andra stödgivare, exempelvis den offentligt drivna kvinnohälsan eller kyrkornas själavård.

Detta är märkligt. Vi får höra att ”Singoalla” ska vara öppen för alla. Men i denna grupp ingår tydligen inte de som inte vet om de ska behålla barnet eller göra abort, de hänvisas istället till den offentliga kvinnohälsan. Och där vet vi ju vilket råd dessa kvinnor kommer att få. Det är sorgligt att pingstförsamlingen avvisar de kvinnor som är i störst behov av stöd. Kanske hade liv kunnat räddas.

Tidstypiskt talar församlingen endast om den gravida kvinnan och hennes problem under graviditeten. Om det lilla ofödda livet sägs ingenting. Detta trots att var femte graviditet slutar i abort och att varje abort innebär att en liten människa dödas. Det är dessa små som främst behöver en röst i dagens samhälle. Men att höja rösten i abortfrågan kostar på. Och Jönköping Pingst verkar inte vara beredda att betala priset. Kontrastera detta med Korskyrkan i Gävles arbete som uttryckligen syftar till att rädda liv genom att hjälpa ensamstående gravida i bryderier.

Minst sagt problematiskt är också att en barnmorska leder arbetet. Som jag skrivit om tidigare måste barnmorskor delta vid aborterna, vare sig de vill eller ej. Dispens ges i princip aldrig. Det är förstås en ohygglig ordning. Icke desto mindre får barnmorskan genom sin delaktighet vid aborterna en särskilt stor skuld. Hon är den som, så att säga, räcker bödeln hans vapen. Det är också hon som förbereder modern för det dödande ingreppet. Barnmorskor har blod på sina händer och borde därför inte kunna ha ledande funktioner i en församling.

Det hela blir ännu värre av att Carin Boijs man, Roland Boij, är överläkare och gynekolog på förlossningsavdelningen på Länssjukhuset Ryhov. Även han är aktiv i församlingen. Som överläkare på förlossningsavdelningen är han inte enbart delaktig vid de aborter som utförs där, det är han som håller i skalpellen. Här har vi alltså en person som trots stor kunskap om vad han gör tar livet av små oskyldiga människor. Det är förstås väldigt allvarligt, för honom själv och för församlingen.

En församling kan inte ”vara en hjälpande hand för livet” eller ”stå på barrikaderna i abortfrågan” när den har abortpersonal i sin ledning. Döden har smugit sig in i Jönköping Pingst och det går inte att två sina händer genom aldrig så goda gärningar. Men det finns en väg till liv. Den innebär omvändelse från mörkrets gärningar och bön om Guds barmhärtighet. Må det ske.

Mats Selander, ordförande för Människorätt för ofödda, skriver om en mycket angelägen sak i en artikel i Världen idag. Det handlar om kyrkans inställning till de kristna som är med och utför aborter. Mats skriver:

Jag kan på rak arm nämna fyra kyrkor där abortpersonal finns i ledande ställning eller som framstående medlemmar. Den skrämmande sanningen är att pånyttfödda, varmt troende kristna är med och utför aborter. Församlingens andliga ledare är ofta helt omedvetna om frågan. De vet varken att gynekologer utför aborter eller att det finns abortpersonal i den egna församlingen. Ofta får jag känslan att pastorer inte vill veta. Det är bekvämare att låtsas om att problemet inte finns.

Detta är ett JÄTTESTORT problem för kyrkan! Hur många kristna kvinnor arbetar inte som barnmorskor? Helt förståeligt är detta ett yrke som lockar kristna. Här finns både kamp, lidande och i slutändan ett nytt liv. Härligt och mycket positivt! Baksidan är att barnmorskorna tyvärr tvingas delta vid aborter. Det finns ingen samvetsklausul i Sverige och så länge detta är fallet går det inte att slippa undan.

Resultatet blir att många kristna inte bara accepterar utan konkret deltar i dödandet av oskyldigt liv. Och när så sker vänder Herren bort blicken. Så står det i Jesaja 1:15-16:

När ni lyfter era händer i bön
vänder jag bort blicken.
Hur mycket ni än ber
lyssnar jag inte.
Ni har blod på händerna.

Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd.
Sluta göra det onda

Inte så att det egentligen behövs några bibelord för att förstå att dödandet av oskyldiga är mycket ont. Men raderna från Jesaja ger en förklaring till varför det är så lite Ande i svenska församlingar.

Här krävs omvändelse och bön om förlåtelse. Och barnmorskorna och gynekologerna måste söka sig ett annat arbete. I dagsläget kan man inte vara kristen och samtidigt arbeta som barnmorska eller gynekolog.

Andra bloggar om: abort, kristenheten, barnmorskor

SVT:s Dokument Inifrån visade precis ”Jag ska göra abort”. Programmet handlade om kvinnor som upplevde aborten som smärtsam och jobbig. Vi fick följa en 19-åring och hennes vånda inför och efter aborten. Det var ett lysande program! Att abort ingalunda är ett okomplicerat ingrepp, att jämföra med en blindtarmsoperation, borde stå klart för alla som såg programmet. Några snabba reflektioner:

• Barnmorskans saknade verkligen empati för den gravida tjejen när hon kom för sitt första samtal. Hon rörde henne aldrig och frågade enbart: Är du säker på ditt beslut? Det var som om hon följde att manus och helt hade kopplat av sina känslor. Kanske är detta vad många barnmorskor måste göra för att uthärda sin delaktighet i att ta mänskligt liv.
• Barnmorskan beskrev det lilla livet i tjejens mage som en ”grodd”. Oops! Detta kan knappast kallas korrekt och saklig information! För medicinskt korrekt information om fostrets utveckling, se här.
• Tjejen frågade två sjuksköterskor om hur hon skulle må efteråt. Allt de sade var att de flesta mår bra. Detta må vara sant men det är inte hela sanningen. Här hade det varit relevant att påpeka att många också får psykiska besvär efteråt. Ett fall för åklagaren måhända?
• Det slår mig hur perverterat det är att sjukvården inte verkar för livet. Hur kan en barnmorska ställa sig neutral till om en kvinna ska genomgå abort eller inte?! Hon om någon vet vad som lever i kvinnans mage.
• RFSU får sig en rejäl känga. De framstår helt okänsliga för kvinnans lidande och Lena Lennerhed, förbundets ordförande, erkänner att för dem är frågan nu främst ideologisk. Alltså vill de inte kännas vid att många kvinnor lider av aborter. Det skulle försvåra försvaret av den fria aborten…
• Forskaren Annelie Keros berättade att de som gör aborter både är rika och fattiga, ogifta som gifta, unga som gamla. Dessa uppgifter ställdes i kontrast mot den gängse bilden av den aborterande kvinnan som socialt utsatt eller ett våldtäktsoffer. Nyktert menade Keros att sanningen om vilka som gör aborter inte kommer fram eftersom aborterna då skulle framställas som mer lättvindiga.
• Vetenskapen ställdes mot ideologin. Läkaren Hanna Söderberg liksom forskaren Annelie Keros var eniga om att en stor grupp kvinnor, om än inte en majoritet, far illa av aborterna. RFSU:s Lena Lennerhed hamnade direkt på defensiven när hon tvingades tillstå att vissa kvinnor ändå mådde dåligt på grund av aborter. Hon kontrade då med att fråga om det vore bättre om aborträtten inskränktes…
• Lena Lennerhed med RFSU hade en riktigt dålig kväll. Må det ge lite genklang på arbetsplatser, i skolrum och i riksdagens korridorer.

Tjejens reaktion när hon vaknade upp efter aborten kom obehagligt nära sanningen:

De har tagit min bäbis!

Andra bloggar om: abort, Dokument inifrån, RFSU, kvinnors ohälsa