Jag fick precis ett nyhetsbrev från den amerikanske apologeten William Lane Craig. Liksom de katolska biskoparna menar han att den viktigaste moraliska frågeställningen i USA nu är den om livets helgd. Eller med hans ord:

Don’t forget to vote next Tuesday!  And as you do, remember:  the transcendent moral issue of our time is the Sanctity of Human Life.

De som håller detta för sant borde verkligen lägga sin röst på McCain/Palin.

I lördags kväll visade SVT det första programmet i serien Annas Eviga. Det handlade om aborter och det blev ett ganska småmysigt samtal mellan DN:s ledarskribent Hanne Kjöller, författaren Marcus Birro och ordföranden för MRO, Mats Selander. Trots att tonen var sansad hindrade det emellertid inte Hanne Kjöller från att göra halsbrytande logiska kullerbyttor. Se bara på detta:

Get the Flash Player to see this player.

Hon säger alltså 1) att enligt lagstiftningen blir ett foster ett ”barn” vecka 27 eller när det föds och kan andas själv, 2) ett barn är en människa och 3) alltså är fostret ingen människa. Men att vår lagstiftningen definierar när ett foster ska börja kallas för barn säger ju självklart inget om fostrets mänsklighet. Lagen säger ju inte att fostret vid en viss tidpunkt plötsligt blir en människa. Embryo, foster och barn är olika snarare olika utvecklingsfaser hos människan. Liksom vi senare blir ungdom, vuxen och gammal.

Viktigare är förstås att vår lagstiftning inte bestämmer när en människa blir en människa. Våra lagar är enbart ett konsensusuttryck och kan lätt ändras när vi bedömer att de inte stämmer överens med våra moraluppfattningar. Men Hanne Kjöller gömde sig bakom lagen för att hon i nuläget gillar den och undvek på så sätt att svara på den moraliska frågan om när det mänskliga livet börjar.

Över till Marcus Birro. Han har ju fått rätt mycket mediautrymme på sista tiden och det är välförtjänt. Men någon lysande insats gjorde han inte denna kväll. Eller vad ska man säga om detta?

Get the Flash Player to see this player.

För Marcus Birro är det alltså upp till varje människa att bestämma när en människa blir till. Ingen ska kunna säga till någon (blivande) mamma vad som finns i hennes mage. Utan det är upp till föräldrarna att bestämma ”hur de känner för det.” Men så kan det förstås inte vara. Mammans eller pappans tankar om fostret kan ju inte förändra dess väsen. Det är att tänka för mycket om tankens kraft. Nej, självklart bestäms ett fosters mänsklighet inte av vad föräldrarna råkar tycka för tillfället. Inte heller av vad en majoritet av riksdagen bestämde 1975. Dess väsen är helt oberoende av människors uppfattningar.

Rimligare är att dess väsen bestäms av vad det härstammar ifrån. Det borde tillhöra samma släkte som föräldrarna. Så är det med små grisfoster, kattfoster, hundfoster med mera. Och så är det med det foster som växer i en kvinnas mage. Det har mänskliga föräldrar, det är ett människofoster, och är därför en människa. Svårare än så är det inte.

Allt tal om veckogränser blir vidare meningslöst om ingen utom föräldrarna kan avgöra fostrets människovärde. Varför ha någon gräns för abort överhuvudtaget om det nu saknas objektiva kriterier för att bestämma när livet i mammans mage blir en människa? Med Birros synsätt blir möjligheten till det som kallas partial birth abortion helt rimlig.

Det finns mycket mer att säga om programmet. Läs gärna Bengt Malmgrens och Ja till Livets kommentarer. Men av dessa korta utdrag blir det ändå klart vilka strategier som man måste använda för att försvara aborträtten: undvika frågan om fostrets människovärde eller relativisera det.

Andra bloggar om: abort, människovärde, Hanne Kjöller, Marcus Birro, logiska kullerbyttor

I sin Newsweek-artikel som jag refererade till häromdagen, kritiserade George Weigel tre katoliker för deras stöd till Obama. Det går inte att vara pro-life och samtidigt välja Obama framför McCain, menade Weigel och pekade på hur mycket skada i abortfrågan Obama antagligen kommer att göra som president. Nu har de tre utpekade katolikerna svarat. Till saken hör att dessa tre alla är etablerade juridikprofessorer och knappast några duvungar. Ändå är deras svar förvånansvärt lamt. De skriver:

In the closing weeks of this election, abortion is among the crucial issues for Catholic voters, but promoting a culture of life is necessarily interconnected with a family wage, universal health care and, yes, better parenting and education of our youth. This greater appreciation for the totality of Catholic teaching is at the very heart of the Obama campaign; it is scarcely a McCain footnote.

In a perfect world, the pro-life argumentation of George Weigel is unassailable. He counsels having constitutional law align absolutely with the defense of innocent human life; to which we say, ”Amen.” The problem for Weigel is that even our collective ”Amen” will not make it so. In the meantime, millions of children are being aborted. …

Weigel may also wish to stay tied up in knots over the fitness of Catholic politicians to receive holy communion, rather than practically asking how to be of help to a woman facing an unwanted pregnancy. But as we read the American bishops, they have invited Catholic officeholders to promote life as much as is politically possible (never conceding any life as expendable). The notion of using the sacrament as a political tool we find divisive, deeply offensive and contrary to the Gospel.

Ingenstans försöker de förklara hur man kan vara pro-life och samtidigt rösta på en presidentkandidat som på punkt efter punkt vill underlätta för kvinnor att göra abort och förhindra alla initiativ som försöker få gravida kvinnor att behålla sina barn. Nej, det handlar om hur Obama på en mängd andra frågor är så mycket bättre än McCain och att livsfrågorna handlar om så mycket mer än att lagstifta mot aborter. Bland annat menar de att kvinnors allmänna välfärd påverkar deras benägenhet att göra aborter.

George Weigels replik lät inte vänta på sig. Han skriver:

the public record amply demonstrates that Senator Obama is not the abortion moderate of our professors’ imagination, but a genuine abortion radical. In the third presidential debate, Obama described Roev. Wade, the 1973 Supreme Court decision that obliterated the abortion law of all fifty states, as ”rightly decided”-a judgment with which Professors Cafardi, Kaveny, and Kmiec have all disagreed in the past. Moreover, Senator Obama’s defense of Roe extends far beyond anyone’s ”elegant theorizing.” Support for Roe was Obama’s stated reason for opposing Illinois bills aimed at providing legal protection for children who survived an abortion. Support for Roe buttressed Obama’s criticism of a Supreme Court decision upholding state partial-birth abortion laws. The full implementation of the most radical interpretation of Roe would seem to be the goal of Obama’s support for the federal Freedom of Choice Act [FOCA], which, by stripping Catholic doctors of ”conscience clause” protections currently in state laws, would put thousands of Catholic physicians in jeopardy. …

Our law professors rightly ask who would best serve women in crisis pregnancies and their unborn children. The answer is obvious: those thousands of crisis pregnancy centers across America, staffed largely by unpaid volunteers and veterans of the pro-life movement, which offer women a real choice, and a better alternative to their dilemma than abortion. How is it possible to square a concern for women in crisis with support of the presidential candidate who favors ending the modest federal funding some of those crisis pregnancy centers now receive? How is it ”pro-life” to support a presidential candidate who is publicly committed to requiring any federal legislation in support of pregnant women to include promotion of abortion?

I sin avslutning citerar han den avlidne påven Johannes Paulus som i sitt tal till den tillträdande USA-ambassadören i Vatikanen sade följande:

No expression of today’s [American] commitment to liberty and justice for all can be more basic than the protection offered to those in society who are most vulnerable. The United States of America was founded on the conviction that an inalienable right to life was a self-evident moral truth, fidelity to which was a primary criterion of social justice. The moral history of your country is the story of your people’s efforts to widen the circle of inclusion in society, so that all Americans might enjoy the protection of law, participate in the responsibilities of citizenship, and have the opportunity to make a contribution to the common good. Whenever a certain category of people—the unborn or the sick and old—are excluded from that protection, a deadly anarchy subverts the original understanding of justice. The credibility of the United States will depend more and more on its promotion of a genuine culture of life, and on a renewed commitment to building a world in which the weakest and most vulnerable are welcomed and protected.

Alltså: rätten till liv är omistlig och har varit fundamental för USA. När vissa grupper av människor, de må vara ofödda eller gamla, inte längre skyddas av lagen undergräver en dödlig anarki hela förståelsen av vad rättvisa är.

Detta är en universell och självklar sanning. Ett land som systematiskt låter döda sina ofödda människor är barbariskt. Därför är och bör abortfrågan vara primär för alla dem som vill det goda. Den som säger sig vilja göra gott men ignorerar abortfrågan saknar en fungerande moralisk kompass.

Därför borde det vara en omöjlighet för kristna och alla med känsliga samveten att lägga sin röst på Obama.

Andra bloggar om: aborter, Obama, George Weigel, USA, Katolska kyrkan

George Weigel, en katolsk teolog samt en ledande intellektuell i USA, skriver i Newsweek om det märkliga med att katoliker som utger sig för att vara pro-life ändå röstar på Obama. Argumentet är att abortfrågan ändå är förlorad och att det finns mycket annan ondska som man som katolik är bunden att bekämpa. Weigel svarar med att peka på hur mycket som fortfarande kan gå förlorat i abortfrågan om Obama vinner. Exempelvis ställer sig Obama bakom det som kallas Freedom of Choice Act (FOCA) och som innebär att alla regleringar av aborter (som att föräldrar måste underrättas om en minderårig vill göra abort) ska tas bort.

Weigel menar vidare att slaget om abortlagstiftningen inte alls är förlorat eftersom den förblir ytterst kontroversiell i USA. Och Högsta domstolen har vid tillfällen tillåtit delstater ha kvar lagar som reglerar aborterna.

Weigel avslutar:

Biden is not the only Catholic who will be seriously challenged by an Obama administration bent on reversing what its pro-choice allies regard as eight years of defeat; pro-life Catholics will face different, if equally grave, dilemmas. The bishops already find themselves defending the Catholic integrity of Catholic hospitals under pressures from state governments; those pressures, as well as pressures on doctors and other Catholic health-care professionals, will increase in an Obama administration, especially if FOCA succeeds in knocking down state conscience-clause protections for Catholic health-care providers and institutions. And should an Obama administration reintroduce large-scale federal funding of abortion, the bishops will have to confront a grave moral question they have managed to avoid for decades, thanks to the Hyde amendment: does the payment of federal taxes that go to support abortion constitute a form of moral complicity in an ”intrinsic evil”? And if so, what should the conscientious Catholic citizen do?

Ja, det sista är verkligen intressant fråga för oss här i Sverige. Abortverksamheten har än så länge inte varit offentligt finansierad i USA. Så medborgarna har kunnat betala sina skatter utan att på sätt stödja det som sker på abortklinikerna. Men med Obama som president kan det bli annorlunda. I Sverige är alla ”solidariskt” med och betalar för de årliga 37000 aborterna. Det är förstås fruktansvärt. Och det säger något om vårt lands moraliska bankrutt.

Är det dags för en skatterevolt?

Andra bloggar om: aborter, skatter, Obama, George Weigel

Imorgon kommer SVT:s Debatt att ta upp abortfrågan. Enligt uppgift kommer MRO:s Mats Selander att delta. Det kan bli riktigt spännande.

Ser också att Existens-Anna börjar ny programserie, Annas eviga, med samtal om livsavgörande frågor. Även där kommer abortfrågan att samtalas om. Och Mats Selander deltar. Programmet sänds den 25/10.

Andra bloggar om: abort, MRO

Bengt Malmgren, den katolske läkaren och bloggaren, har skrivit ett par inlägg som jag opponerat mig mot. Det första handlade om en bok skriven av journalisten Chris Hedges med titeln ”Amerikanska fascister – den kristna högern på frammarsch”. Bengt reagerade väldigt kraftfullt och instämde i Hedges kritik av den amerikanska kristna högern. Han gick så långt att han skrev att ”den kristna högern är fascister och fastän de kallar sig kristna har deras budskap mycket lite att göra med kristen tro.”

Nu har jag inte läst boken men efter att lyssnat på en halvtimmes lång intervju med författaren fick jag det bestämda intrycket att det inte verkar vara så många människor som hyser dessa extrema uppfattningar som Hedges etiketterar som högerkristna. Så jag reagerade på Bengt Malmgrens kraftfulla påhopp. Det är ju tyvärr så att begreppet ”högerkristna” spökar här i Sverige där kristendomsfientlig vänster är normen. Och jag tycker att det är tråkigt att Bengt, som ju verkar vara en redig person, spär på den rädsla som finns för denna grupp. Bengt retirerade så småningom. Läs mer här.

Bengt har nu inlett en ny diskussion som handlar om hur man ska rösta som seriös kristen i USA. Diskussionen tar sin utgångspunkt i en skrift jag hittat hos Catholic Answers, en katolsk radiostation tillika sajt som tillhandahåller många apologetiska redskap för främst katoliker. Skriften heter ”Voters Guide for Serious Catholics” (finns som pdf och film). Skriften skiljer på icke-förhandlingsbara (primära) och förhandlingsbara (sekundära) frågor. De icke-förhandlingsbara frågorna de räknar upp är:

1. Aborter
2. Eutanasi
3. Embryonal stamcellsforskning
4. Mänsklig kloning
5. Samkönade äktenskap

För dessa frågor finns en tydlig undervisning från katolska kyrkan. Kort sagt, allt ovan är synd och att stödja en kandidat som förespråkar någon av dessa punkter är därför klandervärt.

Det finns förstås en mängd andra viktiga frågor. Dessa är Irakkriget, skatter, miljöpolitik med mycket mera. Men gemensamt för dessa är att det för dessa frågor inte existerar ett entydigt gott eller ont ställningstagande, i varje fall inte i dagsläget. Funnes det en tydlig väg framåt som skulle rädda jordklotet från överhettning och ett parti klart ignorerade den, ja då borde även miljöfrågan bli primär och få samma tyngd som abortfrågan. Men så är det inte. Bara för att ta ett exempel.

Guiden citerar Joseph Ratzinger som sagt följande medan han basade för den teologiska renhållningen inom kyrkan:

Not all moral issues have the same moral weight as abortion and euthanasia. For example, if a Catholic were to be at odds with the Holy Father on the application of capital punishment or on the decision to wage war, he would not for that reason be considered unworthy to present himself to receive Holy Communion. While the Church exhorts civil authorities to seek peace, not war, and to exercise discretion and mercy in imposing punishment on criminals, it may still be permissible to take up arms to repel an aggressor or to have recourse to capital punishment. There may be a legitimate diversity of opinion even among Catholics about waging war and applying the death penalty, but not however with regard to abortion and euthanasia.

Tittar man sedan på det politiska läget finner man att det demokratiska partiet förespråkar alla fem punkterna ovan. För republikanerna gäller oftast motsatsen. Av denna anledning får republikanerna en majoritet av de evangelikalt kristnas röster. Däremot har de problem med katolikerna av någon anledning.

Min slutsats är därför att givet uppdelningen mellan primära och sekundära frågor och givet de fem frågorna ovan, ja då bör en seriös kristen rösta på republikanerna i valet. Valet av Sarah Palin som vice har gjort det valet ännu lättare.

Nu håller ju Bengt inte med. Han tycker jag är svartvit och fyrkantigt platt. Men mer om det på hans blogg. Diskussionen pågår nu.

Andra bloggar om: kristen höger, USA, valet, abort, irakkriget

Jag brukar ju ofta hävda att abortkritik inte alls behöver ta sin näring från religionen. Och så är det. Det räcker med att vara humanist, verklig humanist alltså, för att inse att det mänskliga livet, även i dess begynnelse, är värdefullare än något annat här på jorden. Trots detta är det nästan bara kristna som engagerar sig i frågan. Varför?

En förklaring jag angivit tidigare är att kristna har ett känsligare samvete än andra på grund av återkommande övningar i att lära känna sina synder. Idag kom jag på ytterligare en anledning. Som kristen lever jag med en kunskap om Guds existens trots att jag ytterst sällan, om någonsin, får uppleva honom. Detta kallas att leva i tro. Sådant är det kristna livet, att leva i övertygelsen om Guds existens och kärlek trots att dessa våra övertygelser inte bekräftas av våra sinnen. Detta liv rustar oss att även på andra områden låta våra handlingar styras av inre övertygelser snarare än sinneserfarenheter. Eller, med andra ord, att vara principfast.

När ett nytt människoliv uppstår syns det inte för blotta ögat. Använder vi ett mikroskop kan vi börja skönja embryots mänskliga konturer några veckor efter befruktningen. Utan mikroskopet dröjer det några månader innan magen börjar puta och det nya livet gör sig påmint. För vissa kanske fostrets mänsklighet inte uppenbaras förrän vid förlossningen. Ändå har det varit en människa hela tiden. Medicinskt går det förstås att visa empiriskt att så är fallet eftersom det uppstår en ny organism med ett mänskligt DNA vid befruktningen. Så jag menar inte att det saknas empiri som visar på embyots mänsklighet. Men vi erfar det inte. Öga, näsa, mun finns inte där från början. Det talar inte, rör sig inte. Vi märker det inte helt enkelt. Utgår vi enbart från våra sinnen är embryot inte mer än en cellklump. Ändå vet jag att det är så mycket mer. Jag vet det – på filosofiska, medicinska och teologiska grunder – och låter mig styras av denna kunskap trots att den inte bekräftas av mina sinnen.

Det är att vandra i tro.

Andra bloggar om: abort, att vandra i tro

Ja till Livets ordförande Tomas Seidal kommenterar socialdemokraternas nya papper om religionens roll i politiken ( “Våra värderingar – politik och religion”) på föreningens blogg. Jag hoppas själv få tillfälle att göra det senare. Seidal menar att Jan Eliasson, som leder arbetet, gör det lätt för sig när han buntar ihop religionerna i bra och dåliga. Sedan kommenterar Seidal situationen för Pelle Hörnmark:

Fullt lika enkelt ter sig inte tillvaron för Pelle Hörnmark, föreståndare för Pingst i Jönköping, som både är bekymrad över de höga aborttalen, men obekymrad över att medlemmar i församlingens äldstekår bidrar till själva verkställandet. Eller är han, trots allt, lite bekymrad över församlingledningens svårigheter att förena lära och liv? Det borde han nog vara. Frågan om vad gränser går för förtroende är ständigt aktuell – eller borde vara det. Det sätt Pelle Hörnmark hanterat frågan kan inte uppfattas om helt förtroendeingivande. Vem som ställer en fråga är av underordnad betydelse om frågan som sådan är relevant, och det får man nog säga att frågan om hur aborter betraktas i teori och praktik är – men inte enkel.

Helt rätt kopplar Seidal ihop den rätta övertygelse med den rätta handlingen. Det duger inte att säga, som Pelle Hörmark gjorde i Dagenintervjun igår, att församlingen har ”en tydlig och konservativ syn” i abortfrågan och sedan mena att det är irrelevant om representanter för församlingen deltar i abortverksamheten eller inte. Handlingar talar starkare än ord, ja de kan helt omintetgöra ordens betydelse. Att säga en sak men göra en annan kallas till vardags för hyckleri.

Seidal menar vidare att de frågor MRO ställer till församlingen är viktiga att få besvarade, oavsett vem som frågar. Och så är det förstås. Pelle Hörnmarks försvar är att MRO är extrema och därför menar han att han inte har några skyldigheter att gå i svaromål. Så talar en som har något att dölja. Nu är det ju inte längre bara MRO som frågar pingst i Jönköping utan Stefan Swärd och Ulf Ekman ställer samma frågor. Och nu även Tomas Seidal. Frågorna som MRO ställer lyder (saxat från MRO:s öppna brev till församlingen):

1. Vilken är församlingens syn på fri abort och på det ofödda människolivets värde? Dödar en abort en liten människa skapad till Guds avbild eller inte? Har den ofödda människan samma rätt som den födda till ett fortsatt liv?

2. Vilken är församlingens policy när det gäller andliga ledare och missionärer som samtidigt arbetar med att utföra aborter? Är det acceptabelt att stå i ett andligt ledarskap och på så sätt representera församlingen samtidigt som man deltar i aborter på sin arbetsplats?

3. Vilken är församlingens policy när det gäller personer som arbetar med att utföra aborter och som ansöker om församlingsmedlemskap eller som redan är medlemmar?

Dessa frågor är fortfarande obesvarade.

Andra bloggar om: abort, kristenheten, Tomas Seidal, Stefan Swärd, Ulf Ekman

Så har äntligen Världen idag skrivit mer än 10 ord om demonstrationen utanför pingstkyrkan i Jönköping. Från dagens tidning:

Manifestationen har lett till en intensiv debatt, där bland andra Ulf Ekman och Stefan Swärd gjort uttalanden på sina blogg­ar. Ulf Ekman menar att Mats Selanders frågor förtjänar svar, och att diskuss­ionen inte bara får handla om demonstrationsmetod­erna. Är Mats Selanders uppgifter riktiga, handlar det om en allvarlig moralisk kris som ”sopas under mattan”, menar han. ”Att väckelsekristna församlingar väljer att prioritera bort denna fråga, undviker frågeställningarna eller inte klart står för de ofödda är för mig en gåta och ett stort moraliskt problem”, skriver Ulf Ekman.
Stefan Swärd skriver, efter att han lyssnat på en radiodebatt mellan Hörnmark och Selander, att han förvånas över att Hörnmark inte rakt ut svarar på om personer i församlingsledningen arbetar med aborter. ”Efter att ha hört denna radiointer­vju, måste jag i ärlighet­ens namn säga att jag ställ­er samma frågor som Selander. Och att svara ja eller nej borde inte vara så svårt.”

Som synes inte mycket så mycket eget material. Men det är bra att kommentarerna från Ulf Ekman och Stefan Swärd lämnar bloggvärlden och kommer i tryck.

Andra bloggar om: abort, Ulf Ekman, Stefan Swärd, pingstkyrkan, förfall

SvD:s Sanna Rayman skriver om aborter i dagens tidning (och även hon har tydligen hört talas om demonstrationen utanför pingstkyrkan). Artikeln innehåller både gott och dåligt. Låt mig börja med det goda.

Sanna Rayman skriver om den amerikanska valrörelsen och hur Sarah Palins dotters graviditet plötsligt blev en fråga för hela USA. Men, undrar Sanna Rayman, varför blev dotterns graviditet ett ämne i abortdebatten och ”inte en diskussion om t ex ensamstående mödrar?” Hon menar också att synen att ett nytt liv är en olycka ”är obehagligt självupptagen.”

Hon skriver också om att abortdiskussioner i Sverige så lätt förs utifrån amerikanska ramar, där det ofta är ett allt eller intet som gäller. Sanna Rayman skriver: ”Vår diskussion gäller mestadels veckor och den borde kunna föras på ett sansat sätt.” Hon skriver också korrekt att abortmotståndare i Sverige inte vill ha det som i USA. Där tillåts abort fram till förlossningen och Sanna Rayman beskriver här den groteska abortformen ”partiell födsel” som sker genom att barnet vänds i magen och förs ut med benen först. När endast huvudet är kvar i kvinnan dödas barnet genom att hjärnan punkteras. I detta sammanhang är faktiskt denna svenska abortlagstiftningen restriktiv. Hon avslutar: ”Om man i en debatt väljer sida bara med ett generellt USA-hat eller religionsfobi som ledstjärna är man inte en särskilt trovärdig debattör. Frågan är större och viktigare än så.”

Visst är det så. Trots att den amerikanska abortlagstiftningen är i det närmaste makabert liberal beskrivs varje inskränkning som en seger för fundamentalistiska krafter i svensk media. Det är bra att Sanna Rayman påpekar detta.

Nu över till det negativa. Samtidigt som hon tycker att det borde gå att föra en sansad debatt om veckogränser, anklagar hon dem som vill förbjuda den fria aborten för hyckleri. Hyckleriet består i att dessa samtidigt hyllar Sarah Palins val att föda sitt barn trots att det har Downs syndrom. Hur kan man hylla ett val när man samtidigt vill ta bort valet? Men vari består egentligen hyckleriet? Idag har kvinnor ett val och de utsätts för stor press att göra abort om det visar sig att barnet har någon skada (Sarah Palin har faktiskt kritiserats av läkare för att hon inte gjorde abort!) Det är klart att människor som vill förbjuda den fria aborten idag hyllar de kvinnor som trots omgivningens tryck står på sig och föder sitt barn. Abortmotståndarna är ju för livet! Men visst borde det vara det naturliga och inte uppmärksammas som om det vore en bragd. Det borde vara så men i dagens situation är det långt från självklart att en kvinna väljer att föda ett barn med handikapp.

Sanna Rayman kan inte heller hon undvika att göra sig lustig över att Sarah Palins dotter blivit gravid trots att mamma Palin antagligen undervisat om avhållsamhetens dygder hemma. Rayman skriver: ”Kanhända tänker Sarah Palin nu att lite undervisning i de preventiva konsterna hade varit bra.” Men varför skulle hon göra det? Antalet tonårsgraviditeter ökar trots att kunskapen om och tillgången till preventivmedel aldrig varit större. Det finns därför ingen anledning att tro att ”undervisning om de preventiva konsterna” faktiskt minskar tonårsgraviditeterna. Nej, det som historiskt hållit antalet föräktenskapliga förbindelser nere, och därmed även tonårsgraviditeterna, är samhällets starka syn att sex hör till äktenskapet. Det var när denna syn luckrades upp och med p-pillrets intåg som antalet unga mammor skjöt i höjden.

Att ge sina barn preventivmedel när de går ut på fredagskvällen ger dessutom en klar signal om att föräldrarna samtycker till barnens sexuella aktiviteter. Rent psykologiskt fungerar det inte att säga ”avstå” samtidigt som man ger dem kondomer.

Man måste också fråga sig på vilket sätt dotterns graviditet på något sätt är relevant för frågan om barn ska undervisas i avhållsamhet. Barn är ju inga robotar som automatiskt gör som föräldrarna säger till dem. Särskilt inte tonåringar, har jag hört. Att göra dotterns graviditet till en anklagelse mot Palin är därför absurt. Ingen undervisning i världen fungerar tvingande. Och endast om tonåringen är en sexuell automat är hon oemottaglig för undervisning om avhållsamhet. Men ingen hävdar väl det? Vi är ju sociala varelser, så även tonåringen, och tar därför in signaler om vad som är rätt och fel från vår omgivning. Och detta påverkar i sin tur förmågan att stå emot driften.

Nu menar Sanna Rayman att ”mänskligheten vore en sorglig art” om sexualiteten gick att kontrollera. Jag menar att det just är människans förmåga att stå över drifterna som skiljer henne från djuren.

Andra bloggar om: abort, avhållsamhet, Sarah Palin, USA, preventivmedel