Skip to main content.

den 7 januari 2012


  Dagens betraktelser

Peggy Noonan skriver i Wall Street Journal om Steve Jobs sista ord:

Oh wow! Oh wow! Oh wow!

Mycket kan läsas in i dessa ord, förstås. Men det är svårt att förstå dessa som att Jobs mötte tomheten när han dog.

En fysiker, författare och lärare vid MIT skriver en artikel i Harper’s Magazine om hur vetenskapen brottas med frågan om universums finjustering. Rubriken är väl vald: The accidental universe: Science’s crisis of faith. Dess slutkläm säger det mesta:

Not only must we accept that basic properties of our universe are accidental and uncalculable. In addition, we must believe in the existence of many other universes. But we have no conceivable way of observing these other universes and cannot prove their existence. Thus, to explain what we see in the world and in our mental deductions, we must believe in what we cannot prove.

Tydligen föredrar många vetenskapsmän att tro på förekomsten av multipla universum framför att tro på att vårt universum har en Skapare.  Artikelförfattaren hoppar snabbt över förklaringen till detta: ”Intelligent design, however, is an answer to fine-tuning that does not appeal to most scientists. The multiverse offers another explanation.” Han går aldrig in på varför teorin om multipla universum är att föredra ur en vetenskaplig synvinkel utan avfärdar teorin om en kosmisk finjusterare som ”oattraktiv”. Måhända beror det på att den senare teorin är ”oattraktiv” på ett annat plan är det vetenskapliga? Eller med andra ord: att vetenskapsmännen flyr från allt som luktar Gud? Reaktionen var likartad innan big bang-teorin slog igenom. De flesta vetenskapsmännen ansåg även denna teori ”oattraktiv” och föredrog idén om universums evighet. Även i detta fall var den ”oattraktiva” teorin ett argument för Guds existens. Se för övrigt William Lane Craig kommentera teorin om multipla universum.

Jag har också läst om den nya religionen ”kopimismen” som tydligen blivit erkänd av staten:

Nätpiraternas egen religion, kopimismen, har blivit officiellt erkänd som religion i Sverige. ”Kopiera och sprid är en av våra viktigaste trossatser”, säger kopimismens överstepräst Isak Gerson.
Kopimismen har nu fått ett formellt godkännande och blivit erkänd som religion i Sverige efter beslut i kammarkollegiet.

Min fråga blir: varför behöver religioner erkännas av staten? Har det månne med statsbidrag att göra? Ännu ett argument mot statsbidrag till religiösa samfund i sådana fall. Helt uppenbart är ju detta ingen religion utan en ploj. Men så länge staten blandar sig i religionsutövningen och sätter upp definitioner för vad som ska klassas som religion kommer dessa företeelser att förekomma.

Craig Carter skriver ett inlägg med rubriken Rick Santorum is Civilized and So He Must be Destroyed:

The Santorum’s baby, Gabriel, was born prematurely at an age when many babies are murdered. And so for them to show respect, tenderness and love toward such a child throws into stark relief the heartless cruelty of abortion, which is the sacrament of the religion of the Left – the ritual in which they worship the autonomy of the individual self and the primacy of the will to power. All the Santorums did was act in a normal, civilized manner toward their baby and that was enough to enrage the barbarians who celebrate killing as ”necessary” and ”their right.”

Eller på svenska: I en tid där ofödda barn dödas på löpande band hånas Rick Santorum för att han lät sina barn sörja deras dödfödde bror. Vi lever verkligen i barbarernas tid.

Läs även vad andra skriver om , , , , ,

den 21 maj 2011


  Det offentliga Sveriges moraliska kollaps

Häromdagen blev den moraliska kollaps som aborter utgör extra tydlig. Ibland händer det att det aborterade fostret inte har dött när det kommer ut ur kvinnan. Och vi fick läsa om sjukvårdspersonal som mådde dåligt av att se fostret ligga och dö. Under rubriken Levande foster dilemma vid aborter skriver SvD:

Sjuksköterskan berättar för Dagens Medicin att hon i år varit med om att två foster levt upp till en timme efter aborten. Den ena aborten utfördes i 18:e graviditetsveckan, den andra i vecka 22.

Hon understryker att hon inte har något emot abortlagstiftningen.

– Men det känns oetiskt att låta ett liv självdö på det här viset. Det är inte rätt mot kvinnan och det är inte hennes ansvar heller, utan det är sjukvårdens hantering som är problemet, säger sjuksköterskan till tidningen.

Jag förstår hennes känsla. Att se på medan en liten människa ligger och dör utan att göra något måste verkligen kännas oetiskt. Det känns så därför att det också är det. Så det handlar inte bara om skuldkänslor som kan pratas bort hos en psykolog, det handlar om verklig skuld som på något sätt måste sonas. Notera också att hon ”understryker” att hon inte är emot den fria aborten. För detta måste ju alltid sägas av alla dem som säger något som skulle kunna uppfattas som abortkritiskt. Annars riskerar man att bli uthängd eller utstött. Så är det rädsla som präglar vad människor, om inte tycker, så åtminstone säger i abortfrågan.

Så vad skulle då lösningen på ”dilemmat” vara? Att ta hand om fostret? Att börja ifrågasätta om inte hela abortlagstiftningen så åtminstone abortgränserna? Men nej. Pia Teleman, ordförande i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, menar att problemet kan lösas på ett annat sätt: ”I vissa länder dödas fostret med hjälp av en injektion av kaliumklorid i fostrets hjärta.” Men denna lösning skapar ett ännu större dilemma enligt Jan-Henrik Stjerndahl som är docent och överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg samt sitter i Socialstyrelsens vetenskapliga råd i obstetrik och gynekologi. En riktig höjdare alltså. Han säger:

Att aktivt döda fostret med hjälp av en spruta i fostrets hjärta kan uppfattas av både patient och personal som mer oetiskt än att introducera ett värkarbete. Resultatet blir visserligen detsamma, men en abort genom ett värkarbete blir ett mer indirekt dödande av fostret.

Vad annat kan sägas än att mannens moraliska kompass måste vara totalt ur funktion? Trots att det levande aborterade fostret gör tydligt att aborten handlar om mycket mer än patientens och personalens känslor är det ändå detta, och bara detta, som docenten fokuserar på. Men etik handlar ju inte om känslor. Etik handlar om vad som är rätt och fel, oavsett hur vi råkar känna för det.

Sedan försöker han skapa någon slags moralisk nyans mellan att döda fostret med en spruta eller genom att ”introducera ett värkarbete”. Men i båda fallen handlar det om ett direkt och medvetet dödande. Aborten syftar ju till att döda fostret, ingenting annat. Med sina ord erkänner ändå docenten att aborter innebär att foster dödas och att detta upplevs som oetiskt av både personal och patienter. Det finns därför, och detta är så fruktansvärt uppenbart, bara ett sätt att komma tillrätta med alla inblandades skuldkänslor: att inte utföra några aborter.

Svenska Dagbladets artikel avslutas med några ord från Anders Printz som är chef för avdelningen för regler och tillstånd vid Socialstyrelsen. Han säger:

Vi har inte bestämt vilken metod som ska studeras. Men vi behöver titta på vilken praxis som skulle vara bäst för att genomföra det här på ett bra och säkert sätt, och på ett sätt som gör att personalen slipper uppleva starka obehag därför att aborterade foster visar tecken på rörelse.

Här har vi ännu en högt uppsatt man som stängt av sitt samvete. Han agerar här som Nazitysklands förintelsearkitekter gjorde när de förstod hur dåligt soldaterna mådde av att döda judarna med sina egna händer. De skapade då gaskamrarna. Där var det ingen som såg eller hörde judarna dö. Och avrättarna slapp uppleva starka obehag. Fint tänkt, eller hur?

Läs mer i Dagens Medicins artiklar Experter ska se över om rutiner för aborter behöver ändras, Svårt ta ställning till metodval, Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 7 maj 2011


  Lena Sommestad om abort och moral

För en tid sedan publicerade DN Debatt en artikel där två filosofer argumenterar för att lagen om fri abort inte gör abortfrågan rättvisa. De menar att det är fel att kvinnans rätt till sin kropp nästan alltid är överordnad fostrets. Aborter är nämligen ”en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda.”

Även om jag inte ställer upp på denna problembeskrivning, eftersom fostret även det är en samtida individ, uppskattar jag ändå filosofernas försök att göra en moralfilosofisk problematisering av abortfrågan. Alltför länge har kvinnans rätt till sin kropp utgjort det självklara och tillräckliga argumentet för fri abort. För det är ju så att ingen ifrågasätter kvinnans rätt till sin kropp, det är hennes rätt till fostrets kropp, och över dess liv, som jag och andra abortmotståndare ifrågasätter.

Resten av artikeln är tyvärr ganska usel. Filosoferna landar i att lagen inte måste ta ställning till om aborter mellan vissa veckor är rätt eller fel. Istället för att som nu låta samhället betala för aborterna efter vecka 12 skulle kvinnorna få göra det själva. Om de har råd vill säga. Det är här deras förslag blir riktigt sunkigt och öppet för kritik från alla håll. Exempelvis ser jag inte hur en annan finansiering av aborterna på ett avgörande sätt skulle stärka fostrets rättigheter. Och kritiken, från det andra hållet, låter inte vänta på sig. Men jag tänker nu inte redogöra för all denna kritik utan inriktar mig på de invändningar som socialdemokraten Lena Sommestad gör på sin blogg.

Lena Sommestad var tidigare miljöminister i den socialdemokratiska regeringen. Hon är professor i ekonomisk historia och tillhör de mer bildade och genomtänkta inom socialdemokratin. Hennes blogg tror jag är ganska unik eftersom hon, såsom en offentlig person, flitigt besvarar kommentarer och inte räds en diskussion med meningsmotståndare. Hon fanns tidigt med på listan av personer med möjliga ersättare till Mona Sahlin. Nu är hon nominerad till att bli ordförande för s-kvinnorna. Och hon verkar vara en sympatisk kvinna. Visst är det mycket mer spännande att höra vad hon har att säga i abortfrågan än, säg, Ylva Johansson?

Hon skriver inledningsvis:

Det är självklart att en fråga som abort rymmer en målkonflikt. Det är just för att lösa denna målkonflikt som abortlagen finns. Kvinnan har starka rättigheter i abortlagstiftningen – inte av moralfilosofiska skäl utan därför att det svenska folket i gällande lagstiftning har gett uttryck för denna värdering.

Men filosoferna talar förstås om en moralisk målkonflikt. Och den blir ju inte löst av en lagstiftning som enbart ser till moderns intressen (om ens det eftersom aborter i många fall skapar psykiskt lidande hos kvinnan). Sommestad menar här också att rättigheterna i lagstiftningen är ett uttryck för en majoritetsuppfattning, moral har inte med saken att göra. Frågan om hur aborter kan rättfärdigas moraliskt verkar helt ointressant för henne. Ja, det förefaller även som om hon menar att juridiken inte har med moralen att göra. Dessvärre för Sommestad innebär detta synsätt också att om majoritetens vilja ändras saknas alla skäl till att motsätta sig en förändring.

Hon kritiserar senare filosoferna helt korrekt för deras minst sagt luddiga (och ofilosofiska) resonemang om när och varför aborter borde vara tillåtna. Och tillägger: ”Jag konstaterar att Espinoza och Petersen helt enkelt tycks anse att det fanns något essentiellt rätt eller fel, som de som filosofer kan resonera sig fram till.” Här förstår jag Sommestad som att hon menar att det inte finns något verkligt rätt eller fel. Och då blir ju förstås alla moralfilosofiska resonemang ganska meningslösa eftersom de handlar om något, moral, som inte är verkligt utan endast, säg, en mänsklig konstruktion. Och ett sådant gungfly är då inget att grunda lagstiftningen på heller.

Själva titeln på inlägget, Rätt och fel om abort kan inte avgöras av moralfilosofer, visar på Sommestads ointresse för moral. Inte heller jag tror visserligen att moralfilosofer kan eller ska avgöra vad som är rätt eller fel i någon fråga. Och ingen har påstått något sådant. Däremot kan de hjälpa oss att upptäcka vad som är rätt och fel och ge oss verktyg för att moraliskt analysera frågor. Men det förutsätter förstås att det finns verklig moralisk kunskap. Den övertygelsen verkar Sommestad sakna.

I sin sammanfattning konstaterar hon att moralfilosoferna ”tycks sakna alla begrepp om vad abortfrågan i grunden handlar om: kvinnors makt över sina egna liv.” Här blir den blida Lena Sommestad rejält fräck och cynisk. Tydligen tror hon sig ha makten att avgöra vad abortfrågan handlar om trots att hon bara några meningar tidigare kritiserar filosoferna för deras sanningsanspråk. De får inte säga hur något borde vara men hon får minsann det! Och det kanske är så i hennes värld. Allt är politik och det är därför politikerna som avgör rätt och fel och vad frågor egentligen handlar om. Övriga göre sig icke besvär.

Vidare vägrar hon helt att ta in det perspektiv som filosoferna lyfter fram och som är deras huvudpoäng, nämligen att varelsen i mammans mage också har intressen. För Sommestad handlar aborter bara om kvinnan. Och det är lite som att säga goddag yxskaft när hela artikeln som hon kritiserar syftar till att lyfta fram fostrets intressen.

Hon menar också att de båda filosoferna uttrycker ett ”moraliserande mansperspektiv”. Det må vara moraliserande men så är ju de båda också moralfilosofer. Det är deras jobb, helt enkelt. Och de råkar också vara män. Men på vilket sätt diskvalificerar det dem från att öppna munnen i abortfrågan? Får endast gravida kvinnor yttra sig? Faktum är att filosoferna inte uttrycker ett mansperspektiv, artikeln utgör snarare ett frö till ett fosterperspektiv.  Och ser man på fostret som en människa, vilket det ju uppenbart är, måste någon träda fram till dess försvar. Och det är, menar jag, detta frågan handlar om. Nämligen vad är det som existerar i mammans mage? Om vi ser på fostret som en av kvinnans kroppsdelar, ja då har Sommestad rätt. Då handlar abortfrågan om kvinnans makt över sitt eget liv. Men även Sommestad talar om fostret som ”det ofödda barnet”. Och filosoferna talar om ”framtida individer”. Och läkarna vet att det handlar om små människor. Med detta perspektiv blir Sommestads sammanfattning ett uttryck för en enorm brutalitet då hon ger varje gravid kvinna en självklar rätt att döda det liv som hon bär i sin mage. Och hennes rätt att göra det grundas endast på folkmajoritetens vilja, inte på att det är moraliskt rätt. Makt gör rätt, med andra ord. Just en snygg filosofi, det.

Vi får hoppas att Lena Sommestad inte avancerar vidare inom politiken. För det blir så mycket värre när ett skarpt intellekt saknar moralisk kompass än när mindre begåvade gör det.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 21 september 2010


  Osaliga de som ej törstar efter rättfärdighet

Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.

Så säger Jesus i sin predikan från berget. Vilken är då vårt lands främsta orättfärdighet vars utplåning vi för vår salighets skull borde hungra och törsta efter? Kan något vara värre än att över 35000 små människor varje år dödas på våra sjukhus? Det handlar inte om enstaka olyckor. Det handlar om dråp i stor skala.

Jesu ord kopplar vår hunger efter rättfärdighet till vår salighet. Vår brist på hunger efter att se och verka för att antalet aborter drastiskt ska sjunka borde därför rimligen påverka vår salighet negativt. Och kanske är detta en av de avgörande förklaringarna till att Sverige är det omöjligas land.

Andra skriver om: , , , , ,

den 29 augusti 2010


  Aborter för de ofödda barnens skull

Jag har precis läst Ja till Livets tidning Enim om valet. Tidningen har frågat partierna om olika abortrelaterade frågor. Det är sorglig läsning och tidningens rubrik ”Vem bryr sig?” sammanfattar väl svaren. Mest slående är ett av svaren från Miljöpartiet. De skriver:

Varje barn har rätt att födas av någon som önskar det.

Det låter ju positivt! Och klart, det skulle kunna tolkas som ett krav på föräldrarna att önska alla barn de sätter till världen. Men självklart menar de något helt annat, nämligen en rättighet för kvinnan att utföra en abort, om hon ej önskar barnet. På så sätt garanteras barnets rätt att födas av någon som önskar det.

Kanske borde jag sätta punkt här för någonstans går rimligen en gräns för när det förnuftiga samtalet inte längre är möjligt. För visst är det något groteskt lögnaktigt över detta sätt att beskriva kvinnans rätt till abort? Nu handlar alltså aborter inte längre enbart om ”kvinnans rätt till sin kropp”. Nej, i de fall graviditeten är ovälkommen är abort den bästa lösningen… för barnet.

”Jag är ledsen, min lilla krabat. Men jag vill inte bli mamma nu så för din skull kommer jag att ta en tablett som förgiftar dig. Det är det bästa att göra, det förstår du väl? Visst skulle jag kanske kunna ändra mig om jag skulle få se dig. Och visst skulle någon annan kunna ta hand om dig. Men man vet ju aldrig och jag vill inte att du ska bli ledsen. Och sedan har jag några grejor jag vill göra först, innan jag blir mamma. Och din pappa är inte direkt jättesugen på att bli förälder han heller. Så det blir verkligen för det bästa. Farväl, vännen!”

Det är sann moderskärlek, det. I Miljöpartiets värld.

Andra skriver om: , , ,

Ps. Detta inlägg är även publicerat på Samvetsbloggen. Passa på att läsa Nasrin Sjögrens senaste alster där också, det är riktigt bra!

den 25 augusti 2010


  Om barnens svåra situation

Nasrin Sjögren skriver starkt om den svåra situationen för vår tids barn. Svårigheterna börjar redan i moderlivet:

Sedan fick jag upp ögonen för de allra minsta. De som ännu inte har fötts. Men som lever. I allra högsta grad. Ofödingarna. Hur oerhört utsatta de är. Hur vi dödar dem i hundratals. Vareviga vecka. Som blir tiotusentals. År ut och år in. Vi födda kallar det för abort. Kliniskt. Praktiskt. För oss. Vad ofödingarna skulle kalla det? Det vet jag inte. Massmord. Tror jag.

Läs hela texten.

Andra skriver om: , ,

den 3 augusti 2010


  Time visar och försvarar brutala bilder

Människorätt för ofödda, MRO, har fått mycket kritik för sin metod att visa bilder på aborterade foster i syfte att visa för världen vad en abort är och gör. Själv är jag övertygad om att kritiken är missriktad och att den beror på 1) att kritikerna helt enkelt gillar vår nuvarande lagstiftning eller 2) att man vill vara så himla smart och sofistikerad och därför känner sig nödd att distansera sig från ”extremisterna” för att inte bli befläckad.

Nu kan alla kritiker pröva sin skäl. På framsidan av det senaste numret av tidskriften Time visas en bild på en afghansk kvinna som har fått sin näsa och sina öron avskurna av talibanerna som straff. Hennes brott:  hon flydde från sina svärföräldrar för att de behandlade henne illa.

Givetvis kommer många barn att se denna och andra liknande bilder i tidskriften Time. Och det är något som redaktionen reflekterat över. De skriver:

I’m acutely aware that this image will be seen by children, who will undoubtedly find it distressing. We have consulted with a number of child psychologists about its potential impact. Some think children are so used to seeing violence in the media that the image will have little effect, but others believe that children will find it very scary and distressing ”” that they will see it, as Dr. Michael Rich, director of the Center on Media and Child Health at Children’s Hospital Boston, said, as ”a symbol of bad things that can happen to people.” I showed it to my two young sons, 9 and 12, who both immediately felt sorry for Aisha and asked why anyone would have done such harm to her. I apologize to readers who find the image too strong, and I invite you to comment on the image’s impact.

But bad things do happen to people, and it is part of our job to confront and explain them. In the end, I felt that the image is a window into the reality of what is happening ”” and what can happen ”” in a war that affects and involves all of us. I would rather confront readers with the Taliban’s treatment of women than ignore it. I would rather people know that reality as they make up their minds about what the U.S. and its allies should do in Afghanistan. (min fetstil)

Alltså: detta är en den brutala sanningen och ibland behöver människor konfronteras med den för att brutaliteterna ska kunna få ett slut.

Time skulle kunna anklagas för ungefär samma saker som MRO, nämligen att de ägnar sig åt skrämselpropaganda. De kan också anklagas för att de alienerar de krafter som kanske önskar en fortsatt stark amerikansk närvaro i Afghanistan men som önskar att samtalet borde föras i en mer sansad ton.

Därför kan man fråga sig själv om Time gör rätt eller ej. Och sedan bedöma MRO efter samma måttstock.

Andra skriver om: , , , , , ,

den 5 maj 2010


  Bra insändare i Dagen

Visst känns den igen?

den 20 april 2010


  Ologisk professor propagerar för aborter

Staffan Bergström, professor i något som kallas internationell hälsa, skriver idag ett försvar för aborträtten i tidningen Dagen. Artikeln är något av det sämsta jag läst på länge: vetenskapligt pretentiös men helt utan logisk skärpa.  Hans huvudpoäng är att befruktningen kan liknas vid en process som kan ta några timmar. Därför är det fel att tala om ett befruktningsögonblick, något han tydligen menar att abortmotståndare fokuserar på. Under dessa timmar går det inte att med säkerhet säga att det uppstått ett mänskligt liv. Med professorns ord: ”När börjar mänskligt liv? Vetenskapen kan aldrig ge oss ett svar på den frågan. Har då det mänskliga livet ingen början? Jo, självklart. Men vetenskapliga fakta kan aldrig hjälpa oss att fastslå var vi lägger startpunkten.”

Och? På vilket sätt är denna lilla osäkerhet ett argument FÖR rätten att göra abort? För det första bör ju osäkerheten göra oss varsamma. Tänk om det är ett mänskligt liv?! Det är ju djupt klandervärt att riskera livet på människor och därför gäller alltid försiktighetsprincipen när människoliv står på spel. Osäkerheten utgör därför ett argument MOT aborträtten.

För det andra verkar osäkerheten enligt professorns endast gälla endast under en väldigt kort tid i början av graviditeten. Så när kvinnan märker att hon är gravid några veckor efter befruktningen, ja då är hon gravid med en liten mänsklig varelse. Alla aborter sker ju när denna osäkra period har passerats.

Hans andra argument handlar om att väldigt många kvinnor i tredje världen dör efter sviterna av osäkra aborter. Professorn skriver:

Jag har länge funderat på att ta med kristna politiker, beslutsfattare och trosvissa abortmotståndare till någon ”septic wards” på någon stor kvinnoklinik i Afrika för att de med sina sinnen ska se och känna av den vidriga abortdödens realitet…

Men detta är inte ett argument för fria aborter i Sverige. Här i Sverige befinner sig kvinnor i en helt annan situation, både materiellt och kulturellt, jämfört med Afrika. Och vi har fria aborter vilket innebär att inget skäl är dåligt nog för att motivera en abort (enligt vår lagstiftning alltså). Vidare är det ju så att illegal och osäker inte är samma sak. Att illegala aborter är osäkra i Afrika beror på fattigdom, ohygien och låg kunskapsnivå. Av den anledningen är även legala aborter osäkra. I Sverige skulle illegala aborter utgöra en marginellt större hälsofara för kvinnan jämfört med de legala aborterna idag, särskilt med tanke på att de medicinska aborterna nu utgör huvuddelen av alla aborter.

Det professorn helt ignorerar är den stora abortdöden, det vill säga alla de miljoner små människoliv som dödas av aborter världen över. Hans empati är enbart riktad mot mödrarna. Att känna med mödrarna är gott i sig. Men lösningen på problemet med den stora mödradödligheten kan aldrig vara att döda barnen i deras magar. Varför inte verka för att alla gravida kvinnor ska ha  rätt till samhällets stöd? Varför inte verka för att männen tar sitt ansvar? Varför inte verka för en kultur som hyllar livet? Varför inte göra något av detta istället för att propagera för mer död?

Andra skriver om: , , , , , , ,

den 12 mars 2010


  Lisa Magnusson frustrerad över abortfrågan

Vore jag på sämre humör skulle jag kalla Aftonbladets Lisa Magnusson för något nedsättande. Kanske skulle jag kommentera hennes uppenbara ungdom. Kanske skulle jag också skriva något om att hon verkar lika, eller faktiskt lite mer, skärpt än hon ser ut. Och att hon demonstrerar effekten av en anställningspolicy som inte grundar sig på professionella meriter utan istället premierar gapighet och okritiskt tänkande.

Så där skulle jag kunna hålla på. Men det vore ju varken trevligt eller konstruktivt. Så låt mig istället sakligt gå igenom Lisa Magnussons senaste alster. Hon skriver att abort är en fråga som frustrerar henne. Det kan jag sympatisera med. Men det som frustrerar henne är att många verkar tycka att det är fel att använda aborter som preventivmedel. Någonstans där upphör mina sympatier för Lisa Magnusson. Om nu allt liv är heligt, frågar hon, varför ser man inte Ja till Livet demonstrera med plakat där det står att manlig masturbation är mord. Nej, som av en händelse, fortsätter Lisa Magnusson, börjar abortmotståndet först när en spermie ”simmar upp i en kvinna och möter hennes ägg.”

Här undrar jag om Lisa Magnusson överhuvudtaget har försökt att sätta sig in i hur hennes meningsmotståndare tänker. För det är ju inte så att den mänskliga utvecklingen börjar när en spermie eller ett ägg blir till. Mannen och kvinnan går liksom inte omkring och är havande med tusentals (för att inte säga miljontals) barn samtidigt. Nej, ett människoliv uppstår när ägget befruktas med en spermie. Då uppstår en ny och unik mänsklig individ. Allt detta är grundskolebiologi. Man kan även läsa om det på Ja till Livets och MRO:s hemsidor, om man nu skolkade från biologitimmarna.

Så det är inte ”som av en händelse” att abortmotståndet börjar vid befruktningen. Det är då som det mänskliga livet uppstår. Och det är detta liv som Ja till Livet, MRO och alla andra prolife-rörelser världen över värnar. Allt liv är verkligen inte heligt. Och man behöver inte tro på att något är heligt för att vara mot abort. Det räcker med att man tycker det är fel att döda små oskyldiga människor.

Sedan fortsätter Lisa Magnusson att skriva om en brittisk kvinna som efter 18 missfall äntligen föder en dotter. Borde inte hon fördömas av abortmotståndarna eftersom kvinnan spelat ett högt spel med 19 fosters liv varav 18 dog. Lisa är nyfiken, skriver hon, på att veta hur vi som är abortmotståndare tänker här. Ok, Lisa. Lyssnar du? Så här tänker i alla fall jag. Fallet är väldigt mycket mer moraliskt komplicerat än vad aborter är. För det första var det inte kvinnan som dödade de foster som hade börjat växa i hennes mage. Det var naturens gång. Om hon med någorlunda stor säkerhet kunde veta att ytterligare en graviditet skulle leda till missfall, ja då skulle hon kunna klandras. Adoption är verkligen ett alternativ som fler par borde överväga i ett tidigare skede, av väldigt många anledningar. Men kanske skulle hon inte kunna klandras ens då eftersom hon hela tiden ville liv. Abort är något väldigt annorlunda eftersom kvinnan inte vill liv utan död.

Lisa Magnusson menar att vi som värnar människolivet från dess begynnelse egentligen drivs av ett ”sexualmoraliserande förakt inför kvinnor som går och blir med barn fastän de inte har lust att bli mammor.” Det är starka, och lite märkliga, ord att ta till när våra motiv är så enkla att förstå. Vi tycker, helt enkelt, att det mänskliga livet har ett väldigt stort värde från start. En människa är alltid en människa, hur liten och beroende  den än är. Det kan väl inte vara så himla svårt att ta till sig, i varje fall om man är nyfiken.

Andra skriver om: , , , ,

« Föregående sida« Tidigare inlägg  Kommande inlägg»Nästa sida »