Jag har röstat på Kristdemokraterna sedan 1994. Efter åratal av besvikelser kommer jag nu att lägga min röst på Kristna Värdepartiet i riksdagsvalet. Trots att jag hoppas på ett regeringsskifte kommer jag alltså inte att bidra till det. Tvärtom försämrar jag möjligheterna för Kristdemokraterna att komma över fyraprocentsspärren och för Alliansen att bilda regering. Varför?
Det främsta skälet är att Kristdemokraterna, trots ett tydligt principprogram, i praktiken har lagt sig platt i abortfrågan. Partiet talar mer än alla andra partier om behovet av att respektera människovärdet. Det är den centrala idén för partiet. Att då ignorera att det i Sverige avlivas runt 38000 små människoliv varje år är ett enormt svek. Inte bara mot egna principer utan också mot alla de små som varje dag dödas på våra sjukhus.
Det innebär inte att jag egentligen krävt av partiet att det till varje pris skulle ha drivit lagförslag om att förbjuda aborter från vecka 0. Men partiet borde ha stått upp för de ofödda och varit tydliga med sitt abortmotstånd vid regeringsförhandlingar och i riksdagsarbetet. Nu har de gjort tvärtom. Kristdemokraterna har accepterat dagens abortlagstiftning, stick i stäv med sitt eget principprogram. Och både Göran Hägglund och Ebba Busch Thor har varit snabba med att påpeka det så fort aborter kommer på tal. Till råga på allt liberaliserades abortlagstiftningen ytterligare, på initiativ av ingen annan än dåvarande partiledaren och socialministern Göran Hägglund, så att även utländska kvinnor fick lov att göra aborter i Sverige. Det var ett skamligt beslut.
Kristdemokraterna är även ett familjeorienterat parti. Familjen är central för människans blomstrande. Ett samhälle med välfungerande familjer, där mamma och pappa håller ihop och gemensamt uppfostrar sina barn, är en förutsättning för att samhället i stort ska må bra. Det är därför äktenskapet mellan man och kvinna är viktigt. Det utgör det band som håller ihop familjen. Allt detta har Kristdemokraterna stått för. Och de stretade därför emot när regeringen Reinfeldt ville införa en könsneutral äktenskapslagstiftning. Men de borde ha varit mycket tuffare. För Kristdemokraterna var frågan tillräckligt stor för att de borde ha utmanat Reinfeldt och orsakat regeringskris. Men de valde att sitta lugnt i båten. Och därmed överge ännu en av sina mest centrala frågor.
Det som fick bägaren att slutligen rinna över för mig var partiledarnas deltagande i den debatt som RFSL anordnade under Pride-veckan denna sommar. Där kunde hela Sverige beskåda en helt bisarr tillställning där våra politiska makthavare stod och viftade med RFSL-flaggor och på flera sätt lät sig förnedras av debattledarna. Många var tydligt obekväma, inklusive Ebba Busch Thor. Men ingen gick därifrån, ingen tog något initiativ för att rädda sin eller partiets heder. Bilden var tydlig: där stod åtta ryggradslösa partiledare, när som helst beredda att överge sina mest heliga principer.
Men ändå: en regering med Kristdemokraterna är väl ändå bättre än en utan dem? Så är det. Men det finns gränser för hur länge man kan rösta på det minst dåliga alternativet. En av partiets partisekreterare fick för många år sedan frågan om de inte var oroliga för att förlora sina gräsrötters röster. På detta svarade han: ”Nej, för vart skulle de gå?” Svaret upprör mig fortfarande. Det måste straffa sig att överge sina mest grundläggande principer. Om vi alltid röstar på det minst dåliga alternativet leder det till partiernas mittenvandring och att de kan bete hur illa som helst, bara motståndarsidan är ännu sämre. Varken väljare eller partier kan enbart tänka på makt utan måste låta sig ledas av sina grundläggande värden.
Denna valperiod, slutligen, har båda lagen varit exceptionellt dåliga. Inget av blocken har visat sig mogna uppgiften att leda ett Sverige i kris. Många med mig har varit enormt kritiska till hur alliansen har hanterat migrationsfrågan, både i regeringsställning och i opposition. Den sittande regeringen kunde när som helst ha tvingats att avgå om alliansen tagit sig samman och insett stundens allvar. Men de saknar statsmän (och -kvinnor) och ägnar sig därför fortfarande åt att ängsligt deklarera att de minsann inte ska samarbeta med Sverigedemokraterna.
Därför kan de inte ånyo få mitt förtroende. Jag sätter nu mitt (politiska) hopp till att ett nytt litet parti ska kunna injicera lite sunda värden in i rötan. Sverige behöver en civiliserad och tydlig höger som med kraft bekämpar kaoskrafterna från vänster.