Skip to main content.

den 28 december 2015


  Kyrkan borde tala mindre politik och mer etik

Svensk kristenhet ägnar flyktingkrisen både stor uppmärksamhet och stora ord. Häromdagen skrev en rad kyrkoledare på DN Debatt om att Sveriges hårdare praxis riskerar vår medmänsklighet. Samtidigt firades för ett par veckor sedan Livets söndag utan kritik, åtminstone som nådde utanför kyrkväggarna, av den praxis som varje dag tar livet av över 100 små människoliv i Sverige. Denna borde ju om något hota vår medmänsklighet. Men i detta sammanhang är det ingen som talar om att älska vår nästa eller som frågar vad vi gjort för dessa våra minsta. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att en fråga som rymmer så mycket moralisk och politisk komplexitet engagerar så mycket mer än en fråga där det moraliska brottet både är uppenbart och hisnande stort?

Det finns förvisso en krympande skara som envist håller fast vid att flyktingfrågan är moraliskt enkel. Egoism står mot solidaritet, lyder analysen. Det enklaste sättet att punktera den är att fråga exakt vari egoismen respektive solidariteten består. Och sanningen är att den frågan saknar tydliga svar.

Åtgärderna för att kontrollera identiteter, reglerna för anhöriginvandring och villkoren för permanenta uppehållstillstånd kan inte med lätthet kategoriseras som antingen egoistiska eller solidariska. Snarare rör de sig i en skala mellan generös och restriktiv där varje form av begränsning kommer att slå mot någon. Endast en politik som förespråkar helt öppna gränser, med fritt tillträde till våra välfärdssystem och där vi även låter folk flyga hit direkt från Amman, Bagdad eller Kabul (samt betalar flygbiljetterna) skulle sakna inslag av ”egoism”. Men faktum är att inte ens detta skulle räcka. För vi kan alltid göra mer.

Jämför detta med abortfrågan där vi med lätthet kan peka på vilka handlingar som är klandervärda. Det är helt klart osolidariskt mot det ofödda barnet att döda det, att låta döda det, att propagera för möjligheten att få döda det och att lagstifta om den möjligheten. Allt detta sker i stor skala i Sverige varje dag. Ändå är det tyst från alla de kristna ledare som nu kritiserar regeringen för att riskera Sveriges medmänsklighet.

Även klimatet ligger väldigt högt på kyrkoledarnas dagordning trots att frågans komplexitet kan jämföras med flyktingfrågans (se tidigare inlägg om påvens miljöencyklika).

Ett ytterligare exempel på hur kyrkan väljer att fokusera på svårbedömda moraliska och politiska frågor är reaktionerna på de amerikanska planerna på en intervention i Syrien hösten 2013. Den tradition som ger vägledning om hur tänka kring krig pekar ut ett antal renodlat moraliska kriterier som måste besvaras för att kunna bedöma ett krigs rättfärdighet. Samtidigt räknar den upp flera andra kriterier som är mer komplexa och politiska. Ett exempel på de förra är om det föreligger en rättfärdig anledning. Ett exempel på de senare är om kriget är en sista utväg.

Trots att kyrkans domän är de moraliska frågeställningarna och att hon saknar den politiska kompetensen och ansvaret kom ändå den kyrkliga diskussionen att handla om huruvida alla alternativa vägar verkligen var prövade och om en eventuell attack verkligen skulle lyckas. Det var inget fel på de frågorna i sig. Problemet var kyrkoledarnas och teologernas bristande respekt för statsledningens kompetens och ansvar samt en övertro på sin egen analysförmåga (se tidigare inlägg om hur vi borde tänka om en intervention i Syrien).

Istället för att bestämt uttala sig om Sveriges nya migrationspolitik borde kyrkans företrädare tala mer allmänt om vikten av fortsatt solidaritet med utsatta människor och riktat budskapet till både enskilda människor och makthavare. Samtidigt kunde de gott erkänna statsledningens ansvar inte bara för flyktingar utan även för sina egna medborgare och för Sveriges framtid. Men framförallt borde kyrkans fokus vara på de moraliska frågorna som är hennes domän.

Kyrkans samtida förkärlek för politik med budskap riktade till makthavare istället för medborgare gör henne till enbart ännu en politisk aktör som dessutom har rätt dålig kaliber. Det är trist och ännu ett uttryck för kyrkans kantring åt vänster.

Läs även vad andra skriver om , , , , .

den 17 december 2015


  5 x Prager om skillnaderna mellan vänster och höger

Här följer fem lysande kortfilmer om de stora skillnaderna mellan vänster och höger. Föreläsare är Dennis Prager.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 12 december 2015


  Joel Halldorf, flyktingkrisen och den destruktiva idealismen

Tidningen Dagens ledarskribent Joel Halldorf skriver numera även i Expressen. Där skrev han förra veckan om att det faktiskt är en konservativ hållning att hålla gränserna fortsatt öppna och inte försöka minska trycket mot Sverige nu. Staten ska nämligen, argumenterar Halldorf, tjäna det allmänna goda. Och det är att hjälpa människor som flyr för sina liv, inte att skydda sina system. Utifrån ett konservativt perspektiv kan aldrig system går före djupt moraliska värden.

Och istället för att ledas blint av ideologi bör staten styras av pragmatism för att lösa konkreta problem. Systemen kan tillföras resurser genom höjda skatter eller genom lånade pengar. Så hade vi kunnat ha en fortsatt generös flyktingpolitik och bevarat våra system. Det hade varit en seger för konservatismen, slutar Halldorf. Istället för en systemkollaps, fortsätter han i Dagen, ser vi nu en moralisk kollaps.

Artiklarna är fulla av problem. Ett är Halldorfs mycket grunda förståelse av konservatismen. Han missar helt dess kardinaldygd försiktigheten. Alldeles oavsett hälsan hos statens alla välfärdssystem innebär en snabb invandring av hundratusentals människor från helt främmande kulturer ett gigantiskt socialt experiment. Vi är som folk dåligt rustade för kulturkrockar med vår utpräglade konsensuskultur. Det som nu händer kan förändra vårt samhälle i grunden. Och det på kort tid.

Till detta kommer påfrestningarna hos de statliga välfärdssystemen. Människor som betalat höga skatter ett helt liv får nu se sig nedprioriterade. Resurser omfördelas istället till migranter som inte betalat ett öre i svenska skatter. Att även detta skapar spänningar borde vara uppenbart. Den svenska modellen med höga skatter och omfattande trygghetssystem är inte en styrka i dagsläget, om någonsin, utan kommer istället att ge ytterligare grund för djupa konflikter grupper emellan.

Det handlar heller inte bara om att pengar saknas. Ökade skatteintäkter eller upplåning löser inte bristen på bostäder, läkare och lärare. Kapaciteten tar tid att bygga upp. Sedan kommer steg två som är ännu svårare, nämligen att de nyinflyttade ska komma in på vår arbetsmarknad. Tyvärr är det ett område där Sverige är bland de sämsta i klassen trots ihärdiga försök från partierna att hitta lösningar. Därför väntar antagligen en mycket lång arbetslöshet för de som nu kommer till Sverige, vilket kommer att spä på de sociala och ekonomiska problemen.

Skattehöjningar skulle förvärra dessa problem ytterligare. Tvärtom är det en rörelse mot minskad stat, minskade skatter och minskade bidrag som behövs för att långsiktigt göra Sverige bättre rustat för att integrera invandrare.

Kort sagt, de potentiella kostnaderna är mycket högre än de som Halldorf räknar upp. Det är därför oförsiktigt att öppna gränserna för flera hundratusen från främmande kulturer och knappast en konservativ politik.

Men om djupt moraliska värden står på spel då? Om människor flyr för sina liv? Ja, då skulle ekvationen se annorlunda ut. Om krig utbröt i Danmark, Finland eller Norge med stora flyktingströmmar som följd, då vore Sverige som angränsande land i mycket högre grad förpliktigat att bortse från egna kostnader. Att i ett sådant läge stänga gränserna för att värna ”systemen” vore förkastligt. Men mycket hade varit annorlunda då. Flyktingarna hade varit nära oss kulturellt och kunnat absorberas av det svenska samhället på kort tid. De hade också i högre grad önskat återvända till sina länder vid krigets slut.

De som lämnar Syrien flyr säkert i många fall för sina liv i det ögonblicket. Men de kommer sedan till Jordanien, Libanon eller Turkiet där det inte råder krig och där de har en möjlighet att stanna, om än under påvra förhållanden. Detsamma gäller alla de från Afghanistan och Irak. Det finns säkra länder på mycket närmare håll. Men de väljer att söka sig vidare ändå, i syfte att börja om på nytt i ett land där de snabbt tror sig få jobb, bostad och generös välfärd. Jag klandrar dem inte. Men det är inte sant att de längre flyr för sina liv. Sanningen är att de har passerat åtta säkra länder på vägen till Sverige. Sanningen är också att alla de resurser som nu används för det direkta flyktingmottagandet skulle kunna användas mycket mer effektivt och hjälpa många fler om det gick till att stödja UNHCR.

En mycket mer human och, ja, konservativ politik hade varit att tydligt och tidigt göra oss själva och vår omvärld medvetna om vårt lands begränsningar. Med volymmål hade dagens kaotiska situation inte uppstått och vi hade även kunna erbjuda lagliga vägar till vårt land. Och med bistånd till och påtryckningar mot de länder som ligger i närheten av Syrien hade vi kunnat hjälpa mycket mer.

Att regeringen nu drar i nödbromsen har blivit nödvändigt på grund av de vanföreställningar som Halldorf själv är med om att sprida, nämligen att vi kan hur mycket som helst bara vi vill och att invandringens kostnader är försumbara. Men detta är uttryck för idealism, inte för en pragmatiskt orienterad konservatism.

Läs även vad andra skriver om , , , .