I artikeln om hur vi borde tänka om flyktingkrisen citerade jag Apostlagärningarna 17:26 som jag menade gav uttryck för tanken att det är en god ordning att folk bor inom sitt lands gränser och att detta i sin tur är ett argument mot massmigration. Lösningar bör därför i första hand sökas så att folk kommer att kunna återvända till sina hem. Här vill jag utveckla de tankarna vidare.
Bibeln uttrycker klart att nationerna inte är artificiella skapelser. Tvärtom verkar de ha sitt ursprung hos Gud. Så skriver psalmisten i Psalm 74:17: ”Du stakade ut alla gränser på jorden, sommar och vinter är ditt verk.” Och i Psalm 86:9 står det: ”Alla de folk du har skapat skall komma och tillbe inför dig, Herre”. I Ordspråksboken 30:4 läser vi: ”Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? … Vem har märkt ut jordens gränser?” Och i Job 12:23: ”Han gör folken stora, och han förgör dem, han skingrar dem, och han leder dem rätt.”
Det Apostlagärningarna 17:26 påstår är alltså inget nytt eller märkvärdigt. Där står: ”Han har låtit [alla folk] bo över hela jordens yta, och han har fastställt bestämda tider för dem och de gränser inom vilka de skall bo.” Jesus, Paulus och Petrus talar vidare alla tre om hur överheten inom respektive nation har fått sin makt av Gud (Joh 19:11, Rom 13:1, 1 Pet 2:13). Så nationernas tid är ingalunda över. Gud är herre över historien och genom hans försyn dör och uppstår nationer och gränser förändras.
Eftersom Gud har skapat nationerna och deras gränser bör vi människor respektera dem. Och det kan vi förstå helt utan bibelstöd. Stora folkvandringar sker inte spontant utan på grund av krig, svält eller andra katastrofer. De skapar som regel stora påfrestningar, både för dem som blir kvar och i de samhällen till vilka vandringarna sker. Relationer kapas i stor skala, samhällen dräneras hastigt på kompetenser och andra resurser och kulturer krockar. Därför finns det goda skäl att tro att det som uttrycks i Apostlagärningarna 17:26 ska förstås bokstavligt, det vill säga att folken verkligen ska bo inom sina länders gränser (men se uppdatering nedan). I den mån omvärlden har förmåga att reagera bör den ta itu med grundproblemet, nämligen orsaken till att människor flyr, och inte göra saken värre genom att permanenta ett smärtsamt uppbrott.
Emellertid måste inte detta ses som en absolut regel. Gud skingrar ju också folken och skapar nya nationer. Ibland är nöden så stor och möjligheterna så stora någon annan stans att det mänskligt sett inte finns andra lösningar än att ett folk (eller en stor del därav) permanent flyttar till avlägsna platser. Kanske är det Gud som verkar? Det är därför bättre att se det som en god ordning eller ett värde att bo kvar och vid stora påfrestningar i första hand söka lösningar som gör att folk kan flytta tillbaka.
Notera också, vilket jag poängterade i min förra artikel, att ovanstående resonemang inte är ett argument mot migration i liten skala. Bibeln talar om folk, inte enskilda människor. Inte heller detta behöver Bibeln tala om för oss, egentligen. Kostnaden för att enskilda människor vandrar ut och vandrar in, även i helt främmande kulturer, är liten. Det påverkar inte negativt de samhällen som de lämnar eller kommer till. Det kan tvärtom vara berikande. Men det finns gränser för ett lands förmåga att absorbera nya invånare och hur snabbt denna gräns nås beror på både storleken på invandringen och på den kulturella skillnaden mellan den inhemska och den nya befolkningen. En stor invandring från länder med helt andra sedvänjor kommer att skapa stora konflikter.
Stefan Swärd har på sin blogg och i Världen idag skrivit om en kristen syn på flyktingpolitiken. I tidningen är rubriken Vad säger Bibeln om främlingen? Detta är nu två olika teman och en olycklig sammanblandning som präglar samtalet inom och utanför kristenheten. Flyktingpolitik är en sak, vår attityd till främlingen en annan. När Bibeln talar om att vi ska inte ska förtrycka invandraren (2 Mos 22:21), att främlingen ska räknas som infödd (3 Mos 19:34), att vi ska älska främlingen (5 Mos 10:19) är detta budskap om hur var och en av oss ska bemöta invandrare i vår vardag. Och självfallet ska vi älska vår nästa, Jesu bud är tydligt och inga ytterligare utläggningar behöver egentligen göras.
Problemet är att dessa bibeltexter används som om den politiska implikationen vore uppenbar. Stefan Swärd menar utan vidare att Bergspredikan ger vägledning för ens inställning till EU:s gränser. Vidare skriver han att Missionsbefallningen ej går att fullfölja om vi inte har fri rörlighet över nationsgränserna. Detta är en politisering av texterna som saknar grund.
En reglerad invandring går alldeles utmärkt att förena med möjligheten för missionärer att invandra, så vida de nu inte kommer i väldigt stora skaror. Men viktigare: Missionsbefallningen är en befallning till kyrkan att missionera och inte till nationer att inta en specifik hållning till invandring. Är det svårt att ta sig över gränsen får kyrkan söka vägar in. Det och inget annat är uppdraget. Fri rörlighet för alla behövs inte för att kyrkans missionärer överhuvudtaget ska komma in. Att påstå det är rent nonsens.
När det sedan gäller Bergspredikan är det minst sagt långsökt att Jesu uppmaning att vi ska älska våra ovänner skulle ha någon bäring på diskussionen om EU:s gränser. Förutsättningarna för våra möjligheter att älska våra ovänner påverkas inte av landets migrationspolitik. Återigen: Jesu bud riktar sig till kyrkan och inte till nationerna och det går därför inte att sätta likhetstecken mellan våra personliga skyldigheter och ett lands skyldigheter.
Och detta är ändå inte det värsta. På slutet av artikeln i Världen idag skriver Stefan Swärd:
”En stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk” är Bibelns slutvision. Här finns det inte någon åtskillnad mellan människor på grund av hudfärg eller språk, utan alla är ett i Kristus. Det är den kristnes nationalitet och medborgarskap.
Och i sin bloggartikel avslutar han med en referens till Galaterbrevet 3:28:
Det handlar inte längre om etnicitet, hudfärg m.m. utan om att vi är ett i Kristus. Här är inte jude eller grek. Rasism i den kristna församlingen är en allvarlig synd, att behandla människor olika på grund av olika språk och folkgrupper.
Detta är, för att uttrycka det milt, riktigt usel teologi. För det första handlar texten ”varken jude eller grek” om människans ställning inför Gud, inte om att stater och nationer saknar betydelse i detta liv. Där står ju också att vi varken är man eller kvinna och det innebär ju ingalunda att vår könsidentitet är betydelselös eller att Gud egentligen skapat oss asexuella. Gud ser inte till kön eller nationstillhörighet i sin bedömning av oss men det innebär ju inte att dessa storheter saknar betydelse i mellanmänskliga relationer. Här och nu är jag en kristen svensk man och all de tre egenskaperna är viktiga för min identitet. Kristna är inte köns- och nationslösa varelser, åtminstone inte så länge vi lever på denna jord.
Att Bibelns slutvision är sådan att alla gränser, både mellan kön och folk, är utsuddade är en sak. Men hitom evigheten gäller något annat. Guds plan för mänskligheten inkluderar nationer och gränserna dem emellan. Därför har vi inte bara ett medborgarskap, det himmelska, utan även ett jordiskt. Det är en realitet som vi inte bör ignorera. Att söka gränslösheten nu är att försöka hjälpa Gud på traven och det har alltid endast lett till olycka.
Uppdatering 160704:
Efter en lång diskussion med ”IT-pastorn” Lars Gunther på hans blogg (här och här) har jag funnit att min artikel behöver revideras i viss mån. Det handlar främst om förståelsen av versen Apg 17:26. I de svenska översättningarna (NT81, Folkbibeln) används ordet ”skall” (som i ”[Gud] har fastställt de gränser inom vilka de skall bo”) som jag gör lite för mycket av. Orden ”ska” eller ”bör” finns inte i grundtexten och allt texten gör är att beskriva en faktisk situation, menar Lars Gunther. Och jag håller med om att utan detta ord tappar texten kraft som ett argument för att folken bör bo kvar inom sina länder. Men det är inte enbart från detta ord som texten hämtar sin normativa kraft i detta avseende, menar jag.
Texten beskriver gränserna som skapade av Gud och därmed måste det finnas ett syfte med dem. Gränserna råkar bara inte uppstå eller uppstår helt genom människors försorg. Gud stakade ut gränserna, säger texten. Och vilket syfte kan Gud ha med gränser annat än att begränsa rörelse? Jag landar därför fortfarande i samma slutsats som tidigare, nämligen att som Guds skapelser bör gränserna respekteras.
Jag har också insett att passagerna Joh 19:11, Rom 13:1, 1 Pet 2:13 inte handlar om överheten inom en nation, som jag skriver ovan. Däremot har de fortfarande bäring på diskussionen om gränser då överheten implicit alltid har makt eller suveränitet över ett begränsat område. Men detta får bli utgångspunkten för ett nytt inlägg.
Läs även vad andra skriver om nationer, gränser, invandring, Stefan Swärd.
Sparat under kristenheten - pelle @ 19:59 - kommentarsflöde - 
skriv ut
Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.
7 kommentarer till “Gud och hans gränser”
-
Anders N säger:
Tack gode Gud för att Du låtit Pelle behålla förståndet!
Annars verkar det vara klent kvar med det i vårt land, där nyckfulla känslor numera styr det mesta.
Hur står det till med Sanningen i den officiella migrationsdebatten?
En annan som verkar ha fått behålla förståndet skriver: ”Äkta godhet utgår alltid från kärlek. Och äkta kärlek är alltid kopplad till sanning.”
Läs vidare:http://gluefox.blogspot.se/2015/07/en-betraktelse-over.html
-
Martin N säger:
Ytterligare ett problem med resonemanget är att de talar om de kristna, men hur är det med de icke-kristna? de har ju inte sin identitet i Kristus och om vi skall följa rekommendationerna så kommer de inte att ha någon identitet alls.
-
Anders Ek säger:
Håller definitivt med om att det saknas ett led i argumentet ”Gud gör ingen skillnad på människor av olika nationell tillhörighet – alltså är nationell tillhörighet av ondo”. Är generellt tveksam till dem som är snabba att göra politiska poänger av Bibelns moraliska och religiösa påbud. Ofta missar man att statens uppgift inte är den samma som den enskilda kristnas.
Men. Det du skriver här är minst lika tveksamt teologiskt. Du drar alldeles för stora växlar på GT:s beskrivningar av hur Gud relaterar till folken. Det är väldigt lätt att konservativt stå fast vid sin egen tids syn på olika företeelser och sen finna stöd för dem i Bibeln, trots att tusentals år har passerat att situationen är radikalt annorlunda. Den rådande synen på nationer och medborgare kommer knappast direkt från Bibeln. Snarare är vår tids syn på dessa saker präglad av 1800-talets nationalism och firande av nationalstaten. Dessa idéer kommer från annat håll. Var det Guds vilja att de tyska staterna bli en enad nation? Skulle denna nation vara religiöst och språkligt homogen? Etniskt homogen…? Att utifrån ett antal bibelverser där det står att Gud har skapat alla folk, dra slutsatsen att det mångkulturella samhället är av av ondo är knappast rimligt. Där saknas också ett led i argumentationen.
-
pelle säger:
Tack Anders, för dina synpunkter! Några kommentarer: För det första hämtar jag inte enbart inspiration från GT-texter. Nya testamentet har också en del att säga i ämnet. För det andra tycker jag det är ganska klart att jag mer appellerar till sunt förnuft än till Skriften i mitt resonemang om kulturkrockar. Jag hävdar alltså inte att Bibeln påstår detta, vilket är den stora skillnaden mellan mina slutsatser och Stefan Swärds.
-
Anders Ek säger:
Pelle: Ok då faller min poäng om dåliga slutsatser utifrån bibelns påståenden. Samtidigt har jag svårt att läsa din text, eller vissa stycken, enbart som att du appellerar till sunt förnuft. Ta t.ex. meningen ”Eftersom Gud har skapat nationerna och deras gränser bör vi människor respektera dem.” Här tycker jag att du blandar ihop korten. Grundpremissen är att Gud har skapat nationerna, men du berör inte exakt betydelsen av detta påstående. Har Gud skapat nationalstaterna? Har Gud format nationerna exakt så som han vill ha dem? Är det Guds vilja att medborgarskapet skall vara synonymt med den nationella tillhörigheten? Är mångkulturella stater mot Guds vilja osv.
Och då kvarstår (en del av) min kritik. Bygger ditt resonemang på Bibeln eller på nationalistiska idéer? Eller på båda delar? Som jag tidigare skrev så menar jag att det är ett misstag att läsa Bibelns texter utifrån vår nutida förförståelse, där begreppet nation betyder något mer än vad det betyder i Bibelns kontext. Att Gud har skapat nationerna blir då en bekräftelse på att nationalstaten skall bevaras, något som Bibeln inte uttalar sig om.
-
pelle säger:
Anders, det jag hämtar från Bibeln är att Gud skapat nationer (folk) och gränserna dem emellan. Av detta drag jag den för mig okontroversiella slutsatsen att dessa storheter är realiteter som Gud vill något med, de är ej endast mänskliga skapelser. Jag skriver att dessa gränser förändras, Gud skingrar folk och skapar nya nationer. Hur dessa förändringar äger rum och hur man skiljer Guds förändringar från människans går jag inte in på i texten. Men jag tänker mig att de organiska förändringar som sker under lång tid hör till Guds verk till skillnad från hastigt dragna linjer i öknen. Men även dessa linjer blir så småningom verkliga gränser då kulturerna i området anpassar sig efter gränsdragningarna. I den mån så inte sker (ex med kurderna) utgör nationalstatens gränser ej de gränser som Bibeln skriver om. Så tänker jag.
Om det nu existerar gränser som Gud skapat mellan folken menar jag att detta måste tas hänsyn till när vi diskuterar migration. Och jag är inte säker på att vi måste reda ut skillnaderna mellan nationer och nationalstater och mellan medborgarskap och nationstillhörighet för detta. Är inte svenskarna ett folk i biblisk mening? Är inte syrier och svenskar två olika folk? Är inte vårt lands gränser de gränser som Bibeln talar om? För mig är svaren ja på de frågorna. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Hur förstår du de bibeltexter jag nämner?
Jag tycker mina slutsatser är blygsamma. Allt jag påstår är att massmigration inte tillhör Guds goda ordning men att det inte är en absolut regel. Det borde inte vara kontroversiellt.
-
Nationalistiska kristna läser Bibeln på samma sätt som apartheids försvarare | itpastorn.nu säger:
[…] dem som använt versen finns Julia Kronlid, Gunilla Gomér, Daniel Forslund, Mattias Karlsson och Pelle Poluha. I versen står det så […]
Kommentera detta inlägg
Tack gode Gud för att Du låtit Pelle behålla förståndet!
Annars verkar det vara klent kvar med det i vårt land, där nyckfulla känslor numera styr det mesta.
Hur står det till med Sanningen i den officiella migrationsdebatten?
En annan som verkar ha fått behålla förståndet skriver: ”Äkta godhet utgår alltid från kärlek. Och äkta kärlek är alltid kopplad till sanning.”
Läs vidare:http://gluefox.blogspot.se/2015/07/en-betraktelse-over.html
Ytterligare ett problem med resonemanget är att de talar om de kristna, men hur är det med de icke-kristna? de har ju inte sin identitet i Kristus och om vi skall följa rekommendationerna så kommer de inte att ha någon identitet alls.
Håller definitivt med om att det saknas ett led i argumentet ”Gud gör ingen skillnad på människor av olika nationell tillhörighet – alltså är nationell tillhörighet av ondo”. Är generellt tveksam till dem som är snabba att göra politiska poänger av Bibelns moraliska och religiösa påbud. Ofta missar man att statens uppgift inte är den samma som den enskilda kristnas.
Men. Det du skriver här är minst lika tveksamt teologiskt. Du drar alldeles för stora växlar på GT:s beskrivningar av hur Gud relaterar till folken. Det är väldigt lätt att konservativt stå fast vid sin egen tids syn på olika företeelser och sen finna stöd för dem i Bibeln, trots att tusentals år har passerat att situationen är radikalt annorlunda. Den rådande synen på nationer och medborgare kommer knappast direkt från Bibeln. Snarare är vår tids syn på dessa saker präglad av 1800-talets nationalism och firande av nationalstaten. Dessa idéer kommer från annat håll. Var det Guds vilja att de tyska staterna bli en enad nation? Skulle denna nation vara religiöst och språkligt homogen? Etniskt homogen…? Att utifrån ett antal bibelverser där det står att Gud har skapat alla folk, dra slutsatsen att det mångkulturella samhället är av av ondo är knappast rimligt. Där saknas också ett led i argumentationen.
Tack Anders, för dina synpunkter! Några kommentarer: För det första hämtar jag inte enbart inspiration från GT-texter. Nya testamentet har också en del att säga i ämnet. För det andra tycker jag det är ganska klart att jag mer appellerar till sunt förnuft än till Skriften i mitt resonemang om kulturkrockar. Jag hävdar alltså inte att Bibeln påstår detta, vilket är den stora skillnaden mellan mina slutsatser och Stefan Swärds.
Pelle: Ok då faller min poäng om dåliga slutsatser utifrån bibelns påståenden. Samtidigt har jag svårt att läsa din text, eller vissa stycken, enbart som att du appellerar till sunt förnuft. Ta t.ex. meningen ”Eftersom Gud har skapat nationerna och deras gränser bör vi människor respektera dem.” Här tycker jag att du blandar ihop korten. Grundpremissen är att Gud har skapat nationerna, men du berör inte exakt betydelsen av detta påstående. Har Gud skapat nationalstaterna? Har Gud format nationerna exakt så som han vill ha dem? Är det Guds vilja att medborgarskapet skall vara synonymt med den nationella tillhörigheten? Är mångkulturella stater mot Guds vilja osv.
Och då kvarstår (en del av) min kritik. Bygger ditt resonemang på Bibeln eller på nationalistiska idéer? Eller på båda delar? Som jag tidigare skrev så menar jag att det är ett misstag att läsa Bibelns texter utifrån vår nutida förförståelse, där begreppet nation betyder något mer än vad det betyder i Bibelns kontext. Att Gud har skapat nationerna blir då en bekräftelse på att nationalstaten skall bevaras, något som Bibeln inte uttalar sig om.
Anders, det jag hämtar från Bibeln är att Gud skapat nationer (folk) och gränserna dem emellan. Av detta drag jag den för mig okontroversiella slutsatsen att dessa storheter är realiteter som Gud vill något med, de är ej endast mänskliga skapelser. Jag skriver att dessa gränser förändras, Gud skingrar folk och skapar nya nationer. Hur dessa förändringar äger rum och hur man skiljer Guds förändringar från människans går jag inte in på i texten. Men jag tänker mig att de organiska förändringar som sker under lång tid hör till Guds verk till skillnad från hastigt dragna linjer i öknen. Men även dessa linjer blir så småningom verkliga gränser då kulturerna i området anpassar sig efter gränsdragningarna. I den mån så inte sker (ex med kurderna) utgör nationalstatens gränser ej de gränser som Bibeln skriver om. Så tänker jag.
Om det nu existerar gränser som Gud skapat mellan folken menar jag att detta måste tas hänsyn till när vi diskuterar migration. Och jag är inte säker på att vi måste reda ut skillnaderna mellan nationer och nationalstater och mellan medborgarskap och nationstillhörighet för detta. Är inte svenskarna ett folk i biblisk mening? Är inte syrier och svenskar två olika folk? Är inte vårt lands gränser de gränser som Bibeln talar om? För mig är svaren ja på de frågorna. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt?
Hur förstår du de bibeltexter jag nämner?
Jag tycker mina slutsatser är blygsamma. Allt jag påstår är att massmigration inte tillhör Guds goda ordning men att det inte är en absolut regel. Det borde inte vara kontroversiellt.
[…] dem som använt versen finns Julia Kronlid, Gunilla Gomér, Daniel Forslund, Mattias Karlsson och Pelle Poluha. I versen står det så […]