Det har ju varit lite rabalder kring den konferens om trafficking som skulle ha hållits i Uppsala helt nyligen. Drottningen drog sig ur och så gjorde även Uppsala universitet och därmed var arrangören tvungen att ställa in. Problemet var att arrangören, Scandinavian Human Rights Lawyers [1], i andra sammanhang har varit abortkritisk. Så har exempelvis Ruth Nordström, en av ledarna inom SHRL, engagerat sig i fallet med barnmorskan som av samvetsskäl vägrade utföra aborter.
Mycket har redan skrivits om detta, se exempelvis Dagens artiklar ”Inställd konferens visar på trång åsiktskorridor” [2] och Så fick RFSU drottningen att avstå från människorättspris [3]. Häromdagen kommenterade även Stefan Gustavsson och Thomas Idergard händelsen i en artikel på SvD Brännpunkt [4] där de frågar sig om Moder Teresa hade kunnat få fredspriset i dagens klimat då hon ju var mycket abortkritisk. De skriver:
Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område skapar ett sämre samhälle.
Detta borde alla kunna hålla med om! Eller borde verkligen Moder Teresas inställning i abortfrågan ha omöjliggjort för henne att få fredspriset? Var hennes insatser för de fattiga inget värda eftersom hon samtidigt menade att det största hotet mot freden ”är det oskyldiga ofödda barnets rop”?
Men alla håller inte med! I ett av årets mer skruvade inlägg menar fem humanister [5] med Christer Sturmark i spetsen att arbetet mot trafficking och rätten till fri abort är så intimt relaterade att reaktionerna från hovet och universitetet var helt berättigade. Man måste helt enkelt vara för fri abort (av svensk variant får antas) om man på riktigt ska vara emot människohandel. Varför då? Jo, båda fri abort och kampen mot trafficking handlar om ”självbestämmandet över sig själva och sina kroppar.”
För att illustrera denna koppling ska vi tänka tanken på en ung kvinna som blivit befriad. Hon är nu gravid efter att ha våldtagits i sin fångenskap. Att i detta läge neka henne att få göra abort vore att ”våldföra sig på hennes grundläggande rättigheter” och som att säga att hennes kropp minsann inte är hennes egen nu heller. ”Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop” sammanfattar Sturmark & co.
En av märkligheterna med artikeln är att ”humanisterna” (citattecknen är befogade) helt ignorerar sättet som Stefan Gustavsson och Thomas Idergard kopplar ihop frågan om trafficking med abortmotstånd. Gustavsson och Idergard skriver:
Varje människa har värde, har förmåga att resonera och ska visas respekt. Hon får inte förtryckas, förslavas eller förtingligas. Just därför är kampen mot trafficking så viktig. För den som är konsekvent väcker denna människosyn – som utgör grund för kampen mot trafficking – förstås frågor om abort. Vad innebär det om både kvinnan och barnet hon väntar har värde och ska visas respekt? Det är ingen tillfällighet att många människor som är aktiva i kampen mot trafficking också är kritiska till abort och att många som är kritiska till abort också är mycket engagerade mot trafficking. I botten ligger nämligen samma grundläggande människosyn.
Sturmark & co håller givetvis inte med om denna koppling. Men här handlar det inte om vem som har rätt i sak utan om det är möjligt att med goda motiv vara engagerad mot trafficking samtidigt som man är abortkritisk. Gustavsson och Idergard visar hur detta är möjligt. Eftersom människan har ett inneboende värde får hon aldrig förtingligas. Trafficking gör det, aborter gör det. Jag är övertygad om att det är på denna grund som Ruth Nordström är engagerad i båda dessa frågor. Vi borde därför utgå från att hennes och SHRL:s engagemang mot trafficking är genuint. Så varför då inte vara tacksam över detta även om man är kritisk till deras engagemang i abortfrågan? Det är detta Gustavssons och Idergards artikel handlar om. Men det går Sturmark & co helt förbi.
Men ”humanisternas” konklusion följer heller inte av premisserna. Man kan mycket väl acceptera att den befriade kvinnan får göra abort utan att för den sakens skull vara för fri abort. En ganska vanlig linje bland abortkritiker är ju att aborter endast bör vara tillåtna för de kvinnor som blivit våldtagna. ”Humanisternas” illustration säger heller inget om veckogränser. Ska en befriad våldtagen kvinna få göra abort under hela sin graviditet? Det vore väl det mest logiska om det är kvinnans vilja som allena ska råda. Samtidigt vore detta en väldigt radikal position som trotsar de flestas intuitioner om rätt och fel. Så min gissning är att Sturmark & co försvarar den rådande svenska abortlagstiftningen men att de i sådana fall gör det utan att ange några som helst skäl.
Deras bild av abortmotståndaren är också en grov karikatyr som helt saknar verklighetsförankring. Så här skriver de om den tänkta befriade kvinnan som blivit gravid efter att ha våldtagits:
Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ.
I dessa två meningar finns generande många fel. För det första är en majoritet av världens abortmotståndare inte män utan kvinnor (tänk Moder Teresa). Dessa menar inte heller att kvinnans kropp ”tillhör” embryot som om det vore överordnat kvinnans liv. Snarare skulle de säga att embryot är ett mänskligt liv som inte bör straffas för sin fars brott. Kanske skulle de också säga att kvinnan inte blir ovåldtagen genom att göra abort och att aborten riskerar att bli ytterligare ett trauma för henne. Vidare är den typiska abortmotståndarens argument inte grundade i en viss ”tolkning av sin religion” utan i det enkla faktum att det lilla fostret är mänskligt och att alla människor har ett inneboende och mycket högt värde. För dessa uppfattningar krävs ingen religiös övertygelse. Det är heller inte så att abortmotståndaren skulle förklara fostrets inneboende värde med hänvisning till dess själ. Det räcker att hänvisa till dess mänsklighet.
Artikeln är en lysande om än tragisk illustration av det som kännetecknar den moderna humanismen (den med citattecken). Med hög svansföring säger sig dess företrädare stå för vetenskap och förnuft i en värld som i hög grad styrs av irrationella och religiösa krafter. Samtidigt producerar de texter som så påtagligt visar på bristande förståelse av ämnet och med tankevurpor som skulle göra ett skolbarn generad. Kombinationen av trosvisshet, enfald och förlöjligande är dess signum. Må rörelsen bli kortlivad.
Läs även vad andra skriver om Humanisterna [6], trafficking [7], aborter [8], Christer Sturmark [9], trosviss enfald [10].
1 kommentar Till "Humanister, aborter och den trosvissa enfalden"
#1 Kommentera Av stefan På 21 oktober 2014 @ 0:56
Det intressanta i den här debatten är vad som inte sägs och vilka argument som i princip aldrig någonsin dyker upp i den offentliga debatten, som när man börjar titta på detta inser hur oerhört förljugen den här debatten är.
Till att börja med. Rätten till sin egen kropp. Nu håller jag iofs med om den principen, men det är fascinerande att se hur samma människor vill slänga folk i fängelse för att de tar droger (då är plötsligt rätten att bestämma över sin egen kropp inte värd någonting längre). De är dessutom motståndare till prostitution (som de felaktigt försöker blanda ihop med trafficking). Vad hände med prostituerade människors rätt att bestämma över sina egna kroppar (här blir det plötsligt syntax error).
Vidare brukar det hävdas att det är en mänsklig rättighet för kvinnan att kunna välja bort det barn hon blivit gravid med. Fascinerande nog är dock samma människor nästan lika ofta motståndare till att mannen ska få göra samma sak (juridisk abort). Syntax error och hyckleri i stor skala igen, och något som i princip aldrig någonsin diskuteras i medierna.
Dessutom har jag allt mer börjat undra över ytterligare en sak. Om det nu är så att gränsen för när kvinnan får göra en abort utgår ifrån vilken vecka som fostren kan överleva utanför mammas mage (om jag förstått saken rätt så är det där den gränsen går), varför diskuteras det då öht om aborter efter det stadiet (det är ju lagligt i en del andra länder). Är det inte i så fall smartare att plocka ut fostret och sedan försöka hålla det vid liv, än att plocka ut det och därefter döda det (om det nu finns en teoretisk chans att barnet kan räddas).
För egen del tror jag att den smartaste strategin just nu om man vill rädda ofödda barn är att på det vetenskapliga sättet hitta bättre sätt att hålla fostret vid liv utanför kvinnans kropp, och sedan lägga tonvikten i de politiska diskussionerna vid att försöka rädda fostren på artificiell väg. När vetenskapen kommer dit så kommer inte abortförespråkarna ha några argument kvar sen öht och fler barn kommer kunna räddas.
Sedan är våldtäktsargumentet väldigt konstigt. Våldtäkter sker ju sällan ute på någon öde ö, utan tillgång till läkare. Om kvinnan ifråga blivit våldtagen, så vet hon sannolikt om det direkt när det händer, varpå läkarna kan ge henne ett piller för att avsluta eventuell graviditet direkt. Jag ställer mig väldigt tveksam till det här med att kvinnan, en i sammanhanget, lång tid senare kommer på att hon visst blivit våldtagen.