Skip to main content.

den 11 september 2013


  ”Sverige har kristet livsmönster”

Jag skriver i tidningen Dagen idag. Det är en lätt modifierad version av mitt inlägg från häromdagen som jag gav rubriken ”Sverige var ett kristet land”. Tidningens rubrik har jag svårt för eftersom jag inte tycker att kristna livsmönster präglar Sverige idag. Var fjärde barn dödas i mammans mage och det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna är inte längre normen, bara för att ta några exempel.


  Hur vi borde tänka om Syrien

Jag har varit mycket engagerad på Twitter om USA:s eventuella intervention i Syrien. Mitt engagemang beror inte på att jag har en stark övertygelse om rätt väg, det har jag inte. Snarare reagerar jag på alla dumheter som sägs, främst från kristet och kyrkligt håll. Den retoriska frågan ”Who Would Jesus Bomb?” är ett exempel på en sådan dumhet. Detta sades av en bekant när jag frågade om vi stillatigande skulle se på medan Assad använder kemiska vapen mot sin egen befolkning. Han menade senare att alla fredliga vägar ännu inte var uttömda men vilken trovärdighet får en sådan bedömning när anslaget är tydligt pacifistiskt? En annan menade att det finns fler verktyg i lådan som borde prövas först innan USA går in. Men han utvecklade inte vilka verktyg det skulle vara.

Nå, detta är ju bara enstaka personer i min bekantskapskrets på Twitter. Värre blir det när etiker och kyrkliga dignitärer uttalar sig illa genomtänkt. För dessa personer har genom sina kunskaper och positioner en möjlighet att verka rådgivande och därmed påverka de beslut som fattas av de politiska makthavarna. En god rådgivare kan inte basera sina slutsatser på premisser som inte delas av den som ska rådges. Det räcker inte heller att rådgivaren enbart levererar en slutsats, så vida inte vederbörande redan är en moralisk auktoritet för makthavarna som man söker påverka. Makthavaren kan inte veta om den personens omdöme är att lita på om han inte kunnat följa med i resonemanget och känt igen sig i språkbruket.

Av denna anledning är det mycket frustrerande att se påven fördöma en upptrappning av kriget med argument som ”War always marks the failure of peace, it is always a defeat for humanity”, ”Violence and war lead only to death” och ”violence and war are never the way to peace!” För det första har han fel i sak. Krig och våld räddar även liv och kan vara helt nödvändiga för en framtida fred. Därför är krig inte alltid heller ett misslyckande för mänskligheten. För det andra kan han endast övertyga andra pacifister med detta språkbruk, för pacifistiskt är vad det är. Även om hans slutsats är korrekt, att USA inte bör intervenera, måste han ge skäl för den på ett helt annat sätt för att övertyga den amerikanske presidenten och upplysa de i publiken som faktiskt delar Katolska kyrkans hållning att krig ibland är rättfärdigade.

När Jesuitfadern i Rom kommenterar USA:s inblandning säger han: ”The US has to stop acting and reacting like the big boy of the neighborhood of the world.” Detta uttalande är närmast anti-amerikanskt. Motvilligt ger sig USA in i kriget i Syrien för att ingen annan gör det och FN är blockerat. USA är helt enkelt den störste pojken i grannskapet och tvingas rycka in när andra inte gör det. Jesuitfadern menar också att det är ”very worrying that in the name of justice we plan an attack that will increase the suffering of the victims.” Hur han kommer fram till den bedömningen framgår inte, ja att mannen överhuvudtaget gjort en kalkyl av döda och skadade för olika scenarier verkar osannolikt. Vidare: ”That two such Countries would come together for such an outrageous measure is part of the world’s anger.” Här är det som om USA:s och Frankrikes plan gällde att atombomba Syrien. Men så är ju inte fallet. Den uttalade avsikten är att avskräcka och decimera Assad kapacitet att utföra angrepp med kemiska vapen igen. De skarpa fördömandena och resonemangen saknar proportioner och verklighetsförankring och tjänar därför inte som seriös vägledning.

Tidskriften National Catholic Reporter sammanställer vad ett antal etiker och teologer gör för bedömning av en militär interventions moraliska rättfärdighet. Svaren utgör mestadels dyster läsning för den som är beläst i frågan. Så svarar teologen Stanley Hauerwas att interventionen inte kan rättfärdigas eftersom USA inte blivit attackerat av Syrien. Endast självförsvar skulle försvara ett amerikanskt angrepp. Andra pekar på att USA ännu inte uttömt alla fredliga möjligheter att nå en lösning på konflikten. Många menar vidare att USA inte utgör en legitim auktoritet utan att endast FN kan bemyndiga ett militärt angrepp mot Syrien. Man har även invändningar mot angreppets målproportionalitet, det vill säga att de tänkta vinsterna med angreppet inte står i proportion till dess förutsägbara kostnader i form av mänskligt lidande och ökad risk för regionalt krig.

Vad är då problemet med dessa invändningar? Förvisso använder dessa etiker och teologer kriterier och resonemang som är moraliskt relevanta för att bedöma det rättfärdiga i en amerikansk intervention. Kriterierna är hämtade från läran om det rättfärdiga kriget och utgör den grund som Katolska kyrkan står på i sina bedömningar om krigs rättfärdighet. Läran har en lång historia och jag har själv skrivit en magisteruppsats om den. Enligt min mening motsvarar läran våra moraliska intuitioner om krig och tjänar vägledande för moraliskt sinnade statsmän (läs Obama men kanske inte Putin). Problemet uppstår när den börjar användas som en checklista i syfte att undvika krig. Läran är ingen smygpacifistisk teori och det är först på senare tid som den börjat användas på det sättet.

Kort beskrivet utgör läran om det rättfärdiga kriget (på engelska Just War theory) en moralteori som accepterar oundvikligheten av ondska i historien, nödvändigheten av militär och polis för att hålla denna ondska tillbaka och att det våld som används för att försvara samhälleliga värden inte får användas på ett sätt som förstör dessa värden. Detta operationaliseras sedan i ett antal kriterier; sex stycken som handlar om rätt till krig (jus ad bellum), två som handlar om rätt i krig (jus in bello). Låt oss här titta närmare på de sex jus ad bellum-kriterierna:

1. Rättfärdig anledning: Att skydda och bevara samhälleliga värden, en reaktion på en aggression.
2. Legitim auktoritet: En person eller ett organ som representerar en suverän politisk enhet och som alltså saknar överordnad. Denna person eller detta organ måste ha en effektiv kontroll av sina styrkor.
3. Rättfärdig avsikt: Den övergripande avsikten med kriget måste vara den goda freden, en fred där rätten och ordningen är återställd. Att söka utöka sitt territorium eller erövra naturresurser är inte rättfärdiga avsikter. Avsikten kan också syfta på den enskildes (statsmannens, befälhavarens, soldatens) personliga drivkraft.
4. Proportionalitet: En politisk och militär bedömning av krigets goda och onda effekter. Det goda som uppnås med kriget måste vara större än det onda som kriget för med sig (mål­propor­tionalitet).
5. Rimlig möjlighet till framgång: En militär bedömning av krigets vinstmöjligheter. Rättfärdiga krig inleds (oftast) inte på vinst och förlust.
6. Sista utväg: En politisk bedömning av andra möjligheter att uppnå samma mål. Endast om det realistiskt inte finns andra vägar får krig inledas.

För att kunna använda dessa i en konkret situation är det viktigt att förstå att kriterierna har olika dignitet. Vilka som sitter på den huvudsakliga kompetensen för att avgöra om kriterierna är uppfyllda eller ej skiljer sig också. De första tre är strikt moraliska till sin karaktär och är därför helt grundläggande för att avgöra om det existerar en rätt till krig. Det är dessa moralteologerna borde fokusera på, dessa tre utgör deras domän. Huruvida de sista tre är uppfyllda eller ej kräver däremot ett stort mått av politisk visdom och militär kompetens för att besvara. När kyrkans män och moralteologer uttalar sig om dessa bör de därför göra det med stor ödmjukhet eftersom de saknar både politisk och militär kompetens. Exempelvis har de flesta av oss ingen aning om hur länge USA har ansträngt sig att få med sig Ryssland och Kina på en FN-resolution mot Assad (för en inblick i detta, lyssna på den amerikanska FN-ambassadören Samantha Powers när hon presenterar skälen för en militär intervention). Vi har därför ofta svårt att bedöma om ett militärt anfall är en sista utväg eller ej.

Ändå är det just dessa mer politiska kriterier som moralteologerna ovan fokuserar på. Krigets motståndare gör det därför att det alltid går att ifrågasätta om dessa kriterier är uppfyllda. Det riktiga vore att poängtera för våra politiska och militära ledare att de är skyldiga att tänka i dessa banor. Har de prövat andra sätt att lösa konflikten på? Är vinsterna för en intervention större än förlusterna? Och kommer den att lyckas? Dessa är viktiga frågor men det som vi lekmän och kyrkan borde fokusera på är de tre första, de moraliska kriterierna.

Att USA har en rättfärdig anledning att angripa Syrien menar jag är ganska uppenbart. Med hänvisning till Augustinus menade Tomas av Aquino att  ”de som attackeras, bör attackeras därför att de förtjänar de för något fel de begått”. Felet bör förstås vara allvarligt för att ett krig ens ska övervägas. Men att urskillningslöst använda kemiska vapen så att över 1000 personer dör, varav många barn, är ett allvarligt övergrepp. Kan vi då veta att det var Syrien som var ansvarig för gasanfallet? Inte med 100 procents säkerhet, förstås. Men så höga beviskrav kan vi inte heller begära. Nu har Obama och Vita huset argumenterat väl för varför de är övertygade om Syriens skuld. Se exempelvis Wall Street Journal genomgång och egna bedömning av bevisen. Exempelvis finns satellitbilder som visar på raketavfyrningar från regeringskontrollerade områden in i de områden som utsattes för gasanfallet. Bevismaterialet är övertygande.

Frågan om legitim auktoritet är, sett från läran om det rättfärdiga kriget, idag lätt att bedöma. USA är en legitim auktoritet, liksom alla övriga suveräna stater. FN har inte övertagit staternas roll i detta avseende. FN är ingen suverän politisk enhet och är inte heller staternas överordnade (hur mycket FN-ivrarna i detta land än önskar att så vore fallet). FN saknar vidare egna möjligheter att ingripa militärt och är helt beroende av att välvilliga medlemsstater (läs USA) ställer upp med trupp och material. Som så ofta tidigare är FN paralyserat av inre strider att det gör det svårt att både praktiskt men också moraliskt se FN som en auktoritet.

Det i mina ögon mest problematiska kriteriet är det som handlar om den rättfärdiga avsikten. Når Obamas begränsade målsättningar med interventionen upp till de avsikter som räknas upp ovan? Är avsikten fred och att ordningen i landet är återställd? Här har Obama sagt att avsikten inte är att USA ska bli inblandat i Syriens inbördeskrig. Målet är att genom ett begränsat anfall visa för Assad att flagranta brott mot mänskligheten inte tolereras. USA utrikesminister John Kerry gick häromdagen så långt att han beskrev USA:s tänkta attack som ”an unbelievably small, limited kind of effort.” Men här glider jag över lite i frågan om målproportionalitet, det vill säga om vinsterna med ett så begränsat anfall verkligen är värt någon ansträngning och risk överhuvudtaget. Det kan verkligen ifrågasättas. Men åter till frågan till om huruvida USA har en rättfärdig avsikt. Önskar de fred? Jag tycker det är svårt att argumentera för motsatsen, i alla fall. USA gör bedömningen att de inte förmår göra så mycket åt den större konflikten nu och önskar därför endast utföra en slags straffaktion mot Assad. Detta tycker jag ändå är att sträva efter ordning eftersom straffrihet, särskilt vid allvarliga brott, snabbt leder till fler övergrepp. Så med viss tvekan tycker jag även att detta kriterium är uppfyllt.

Det finns mycket som talar emot kriget i övrigt. Barack Obama, Joe Biden, John Kerry, Chuck Hagel och Susan Rice utgör knappast den mest kompetenta ledning som USA haft. Obamas vånda är synlig för hela världen och hans bristande handlingskraft förtar den avskräckande effekt som ett anfall skulle kunna ha. Som en kontrast har Israel å sin sida tydligt markerat mot Syrien var gränsen går och vad som händer om de överträder den. Utan att säga något till omvärlden har Israel fyra gånger anfallit Syrien för att de försökt leverera avancerade vapen till Hizbollah. Obama borde ha agerat på ett liknande sätt. Den ”röda linjen” var dragen och Assad sprang över den. Svaret borde ha kommit omedelbart och med kraft.

Å andra sidan ser jag inte heller att riskerna med ett krig ökar påtagligt på grund av Obamas senfärdighet. Den amerikanska militären har fortfarande goda möjligheter att göra riktade anfall mot vapendepåer och flygfält utan att riskera ett stort antal civila dödsoffer. Alternativa vägar är prövade allt sedan inbördeskriget bröt ut för mer än två år sedan. Möjligheten till framgång kan diskuteras men här spelar administrationens låga ambitioner in. Det är troligt att USA lyckas decimera Assads militära kapacitet och att åtminstone göra en tydlig markering mot regimens övergrepp. I andra vågskålen ligger också effekterna av låta Assad ostraffad få döda sin befolkning i stor skala. Så i slutändan ställer jag mig försiktigt positiv till ett amerikanskt ingripande i Syrien. Det borde antagligen ha kommit mycket tidigare, inte minst för de dödade barnens skull.

Detta är min bedömning. Men det jag framförallt vill förmedla med denna artikel är inte mina slutsatser utan argumenten för dem. Rättfärdigheten kräver ibland krig och det inser de flesta. Att då som kyrkan gjort här leverera pacifistiska budskap motverkar sitt syfte. Med ordval som mer låter som inspirerade av John Lennon än Tomas av Aquino övertygar påven endast de som redan tror att allt som krävs är vi ger freden en chans.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .

den 7 september 2013


  Kärlekens väg

Debattören, abortmotståndaren och vännen Nasrin Sjögren skrev i veckan en helt underbart stark krönika i Världen idag. Det är en text som tål att läsas flera gånger. Och reflekteras över om och om igen. På ett plan handlar den om våra barns kärlek och hur den gör våra hårda hjärtan mjuka så att vi förmår älska. Den som gör abort dödar därför inte bara barnet utan även sig själv. Hon skriver:

För varje litet hjärta som stoppas i en abort, förloras en avgörande pusselbit i en mammas och en pappas hjärta. Ett hjärta som förblöder. Utan bandage. Utan lindring. Det är vi som lever vidare. Själva. Vi som har lämnat bort våra ofödingar att dö abortdöden. Barnen vi övergav kommer aldrig igen. De hade räddat oss. Fyllt våra liv med liv. Sprängt våra hjärtan med kärlek.

Och hon avslutar:

Det är så enkelt för ditt barn att älska dig. Den kärleken kommer att bryta igenom dina försvar. Förr eller senare. Om du föder ditt barn, kommer ditt barn att föda kärlek. Var inte rädd. It’s so easy loving you.

Det slog mig att Nasrin rör vid ett centralt tema inom kristen tro, nämligen att vi är kallade att offra oss i kärlek för vår nästa. Och att detta är vägen till ett allt större och mer kärleksfyllt liv. Inte ett liv i säck och aska där vi tömmer oss själva för att med våra snabbt tynande resurser hjälpa andra. Och dö i bitterhet. Nej, inte så. Utan ett liv där vi aldrig håller tillbaka omsorgen om andra av rädsla för hur det ska gå för oss själva. Ett sådant liv kommer att göra våra hjärtan större och det är det som i slutänden kommer att räknas. För Gud och för oss själva. Kommer vi att ångra att vi älskat för mycket? Aldrig. Kommer vi att ångra att vi höll tillbaka kärleken för vår egen bekvämlighets skull? Alltid.

Det är därför vi ska välja kärleken, hela tiden.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 6 september 2013


  Sverige var ett kristet land

debattplats i Dagen skriver Fredrik Wenell och David Willgren idag om hur tro och politik bör hänga ihop för en kristen. Jag dristade mig på Twitter att skriva att jag inte alls förstod vad dessa herrar menade. Med lite mer utrymme hade jag lagt till att artiklar som dessa spär på min känsla av främlingskap för frikyrkligt kristna. De talar ett språk som både är främmande för mig och som inte heller hänger ihop logiskt. Låt mig ge några exempel på det senare.

De skriver att Sverige aldrig har varit och inte är ett kristet land. Några rader senare påstår de att när frikyrkan växte fram var landet präglat av luthersk evangelisk tro. Men detta är ju precis vad som oftast menas med att Sverige är (eller har varit) ett kristet land. Vi som menar att Sverige åtminstone har varit ett kristet land säger inte med det att alla svenskar tidigare har varit Kristi lärjungar och levt ett liv i efterföljelse och tillbedjan. Nej, endast att det i vårt land funnits livsmönster och dominerande värden som är hämtade ur den kristna tron. Ett sådant är det livslånga äktenskapet mellan man och kvinna. En annan att abort varit förbjuden. En tredje att söndagarna och de kristna högtiderna varit helgdagar. Självklart gör detta inte medborgarna till lärjungar men det finns faktiskt andra värden. Som att våra ofödda barn levde säkrare i mammans mage och att skilsmässofrekvensen var låg.

De skriver också ”att ett kristet lärjungaskap måste vara politiskt” och förtydligar sedan: ”Så, om tro ytterst är ett liv i Jesu efterföljd med Kristus som Herre, och politik handlar om organisering av det gemensamma livet, menar vi att tron är djupt politisk. Kristus inbjuder de troende att handskas med makt, pengar, relationer, fiender och så vidare på samma sätt som han”. Några rader senare skriver de att det vore absurt och orättfärdigt att kräva av icke-kristna att leva efter Jesu ord och att kristna värderingar därför inte kan ligga till grund för det svenska samhället. Men vad blir det då av den politiska dimensionen av den kristna tron? Politik handlar ju inte om hur troende handskas med makt & pengar sinsemellan utan om de handlingar och beslut som berör stat & kommuner och som verkar tvingande för medborgarna. Och på detta område bör kristna inte påverka med sina värderingar, enligt herrarna Wenell och Willgren, vilket leder mig till slutsatsen att de faktiskt menar att tro och politik inte hör ihop.

Att mena att kristna värderingar inte ska ligga till grund för vårt samhälle är vidare anmärkningsvärt av flera skäl. För det första är ju inte så att vi med det kräver att medborgarna ska leva efter Jesu ord. Om vi tar abortfrågan som exempel är det visserligen så att den verkligen hänger ihop med evangeliet. Men den gör inte enbart det. Det krävs ingen Bibel för att förstå att det är ett allvarligt moraliskt brott att döda ofödda människor. Vårt lands lagar skyddade tidigare alla människor, inte bara de som lämnat moderlivet. Och det går alldeles utmärkt att argumentera för det rättfärdiga i denna ordning utan att citera Jesus. Jag kräver därför inte att medborgarna ska tro på Jesus utan enbart att de ska avhålla sig från att döda sin avkomma. Det senare är mycket enklare än det förra och fullt möjligt att efterfölja, även om man saknar Anden i sitt liv.

Som en liten parentes kan man då fundera över om abortförbud verkligen är ett uttryck för en kristen värdering. På ett sätt är den ju allmängiltig. Men den kristna tron, och kyrkan, förvaltar även dessa allmängiltiga sanningar. Och det är genom kyrkan som Sverige tidigare präglats av respekt för det mänskliga livet.

För det andra måste kristna få verka i samhället precis som alla andra medborgare. De övriga påverkar vårt land och politiken med sina värderingar så varför skulle inte kristna göra det också? Är inte det rentav vår skyldighet? Ponera att några kristna börjar driva opinion för att återinföra söndagsstängt. En sådan lagstiftning skulle kunna ha flera olika motiv. För dessa kristna kanske det handlar om att helga vilodagen. Men även för människor som inte går på gudstjänst på söndagarna finns det skäl att ta det lite lugnt och stressa av. Även personalen i butikerna skulle må bra av en vilodag. Här måste de som driver frågan appellera till alla grupper i samhället. Nu säger jag inte att det vore klokt att driva denna fråga men jag ser ingen kristen eller annan grund till att det vore à priori fel av kristna att göra det, enbart för att den skulle ge uttryck för en kristen värdering.

Ja, det var några av sakerna jag hakade upp mig på i artikeln. Jag undrar också över skälet till artikeln. Artikeln saknar referenser till aktuella frågor. Varför är det viktigt för författarna att angripa tanken på att Sverige är (eller var) ett kristet land? Och måste man verkligen skriva Kristus och Anden i var och varannan mening? Jag saknar helt enkelt allmänt och logiskt giltiga resonemang.

Nu måste jag verkligen sova.

Läs även vad andra skriver om , , , .