Skip to main content.


den 5 januari 2013


  Adventsuppropet och de 18 statskramarna

Adventsuppropet är en protest mot Skolverkets riktlinjer som förhindrar skolor från att ha avslutningar med innehåll av bön, trosbekännelse eller välsignelse. Uppropet samlade över 80000 namn och måste ses som en framgång för tidningen Dagen, dess initiativtagare. Men alla kristna är inte nöjda. Så har 18 pastorer, församlingsledare och teologer i flera debattartiklar i Dagen förklarat varför de inte ställer upp på uppropet. De bekymrar sig över den ”oheliga alliansen mellan nationer och kristen tro”, att människor tvingats på en kristen livsstil, att tron devalveras till värderingar och kristen etik. Med mycket mera. Och allt detta kan man förstås bekymra sig över. Men hur hänger detta ihop med adventsuppropet? Jo, det är ett uttryck för allt detta genom att kristna vänder sig till staten för att med dess hjälp tvinga skolbarnen till kyrkan. De skriver:

Motståndet i en postkristen tid handlar inte om att till varje pris få staten att hålla fast vid eller lagstifta om ”kristna värderingar” eller ”kristen etik”.

I sin sista artikel skriver de:

Vi tror alltså inte att Sverige vare sig är, eller har varit ett kristet land, där det därför är viktigt att kämpa för att den offentliga skolan ska få ha avslutningsgudstjänster… historien lär att frikyrkan kan vara en positiv kraft i samhället utan att det är staten som agerar. Vi har bedrivit politik utan att göra det genom partier… det kristna livet i sig är djupt politiskt. Det påverkar vår vardag och vår omgivning på ett högst konkret sätt. Inget av detta är hotat av skolverkets tolkning av lagen, snarare tydliggör den att vi kristna inte bör ha en särställning i samhället.

Mycket kan sägas om detta men jag vill lyfta fram det jag anser vara deras avgörande misstag, tydligt i citaten ovan. Istället för att se Adventsuppropet som en protest mot statlig inblandning menar de att ”uppropsmakarna” försöker få staten att agera å kyrkans vägnar genom att medelst lagstiftning behålla traditionella skolavslutningar i kyrkan.

I en twitterdiskussion uttryckte Fredrik Wenell, en av artikelförfattarna, det väldigt tydligt: ”Det vi kritiserar är att frikyrkan har accepterat en sekulariserad folkkyrkokultur som ropar på staten som stöd.” (min kursivering) Men detta är att grovt missförstå Adventsuppropet! För det ropar inte på staten som stöd, det säger till staten: ut ur vägen och låt skolorna själva bestämma! För det är staten, genom dess skolverk, som nu aktivt förhindrar skolor att ha avslutningar i kyrkan (med psalmsång, bön och välsignelse). Genom att protestera mot uppropet ställer sig ironiskt nog de 18 på statskramarnas sida, för en ökad inblandning från statens sida i människors andliga liv.

Skrivningar som att det inte handlar om ”att till varje pris” få staten att lagstifta om kristen etik visar också att de 18 ger uppropet märkliga proportioner. Det handlar om en namninsamling, inte om demonstrationer, strejker och kravaller. Och namninsamlingen syftar inte till att riksdagen ska lagstifta om kristen etik utan till en lagförändring som skulle ge skolorna makten över skolavslutningarna.

I dagarna avslöjas också att en kristen skolförening inte längre får samlas innanför skolans väggar efter att föräldrar klagat på deras sätt att göra reklam för sig. Skolverket menar att detta är rätt, återigen med hänvisning till skollagens skrivning om skolans icke-konfessionalitet. Visst måste ordningen bevaras på skolan och undervisningen får inte hindras av alltför frimodiga ungdomar. Men en skola blir inte ”konfessionell” bara för att några av eleverna är öppna med sin tro. Ponera nu att skolverkets mycket hårddragna tolkning av skollagen skulle utmynna i allmänna riktlinjer även på detta område. De kristna skolgrupperna skulle i ett slag förbjudas göra annat än att spela gitarr och anordna bön för de redan invigda. Ponera vidare att det blev ett Skolupprop för att ännu en gång sätta stopp på skolverkets klåfingrighet. Rimligen borde de 18 ha liknande invändningar om detta blev aktuellt.

Läs även vad Stefan Gustavsson skriver i ämnet.

Läs även vad andra skriver om , , , .

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



24 kommentarer till “Adventsuppropet och de 18 statskramarna”

  1. Fredrik Wenell säger:

    Tack äntligen kommer det lite argument som inte handlar om hur många det var som skrev under eller att det är dåligt ledarskap. Jag är ledsen om vi förstörde festen hos Björklund.

    Men du missuppfattar mitt twittersvar. Jag ser på adventsuppropet som en del i ett större sammanhang. Det är ett uttryck för viljan hos frikyrkan att ha statens stöd och godkännande. EFK har i sin tradition alltid haft en mycket skeptisk hållning till staten men detta har förändrats från ca 30-talet och folkhemmet men med små kamper däremellan.Se ex. på 1971 vid införande av SST-bidrag. Det enda samfundet som inte ville ta emot, bidragen till ÖTH på 1980-talet, vigselrätten 2000-talet – så det är på inga sätt något unikt det vi gör. Adventsuppropet förstår jag därför som ett uttryck för processen där frikykan vill värna något allmänt kristet – det är därför jag uttrycker mig så. För i ärlighetens namn: Hur många frikyrkor har skolavslutningar i sin kyrka? Det kan alltså inte vara det man strider för utan något annat.

    Sen finns coskå det en dubbelhet i adventsuppropet och de motiverande artiklarna runt det. I uppropet är det enkelt uttryckt som en lagändring men i artiklarna handlar det om att försvara en kristen kultur, kristet kulturarv, kristna traditioner. jag undrar vilka man syftar på? Att älska sin nästa och sina fiender som Jesus säger, eller vad är det för värderingar, kultur man vill försvara och slå vakt om? Ljusstakar i fönstren (Yvonne Andersson), ledighet vid jul (Stefan Gustafsson) – jag förstår inte. För mig blir det en utspädd kristen tro som inte manar till omvändelse utan mer ”kulturkristendom” (faktiskt lite lik den tyska liberala traditionenn på 1800-talet).

    Så det är nog inte så ”grovt” missförstått som du tror utan vi kommer helt enkelt från väldigt olika håll. Jag vet ju att du försvarar nationens koppling till den kristna tron. Jag gör det inte. Du får gärna göra det för mig (jag har goda vänner som gör det) – men utifrån den frikyrkliga baptistiska tradition jag står i ser jag det som främmande. Det är också därför jag inte hade haft problem om DN, SvD hade tagit upp uppropet. Jag förstår om de vill försvra något allmänt kristet kulturarv (jag hade inte skrivit under) men när Dagen gör det undrar jag varför. Så, så enkelt och grovt är det nog ändå inte.

    den 5 januari 2013 kl 11:15
  2. Daniel Giertz säger:

    @Fredrik: Äntligen? Jag skrev ett inlägg väldigt likt ovanstående redan 28/12 i fjol. Jag till och med pingade dig när jag nämnde det på Facebook. Du kan inte påstå att du inte har hört de här argumenten förut

    den 5 januari 2013 kl 21:19
  3. stefan säger:

    Tycker att hela den här debatten bara känns konstig. Naturligtvis ska skolorna om de så vill få hålla sina avslutningar i kyrkan precis som att de skolor som vill fira någon annanstans, eller för den delen låta bli ska få göra det.

    Hade egentligen tyckt att detta var en nonsensfråga om det inte handlade om att den är en del i ett mycket större problem.

    Problemet har sin grund i tänkandet (som tyvärr båda sidorna ofta fastnar i), att vi ska ha en enhetlig svensk skola som alla elever måste gå i och som ska forma alla Sveriges barn och ungdomar i kunskaper(nåja?), och de specifika värderingar som makteliten för tillfället står för.

    Istället för att använda skolan som den är tänkt, dvs att ge ungarna kunskaper för livet, så vill olika ideologiska inriktningar utnyttja skolan som ett plattform för att pressa in alla barn i just deras ideologiska fålla.

    Det gör att det blir en enorm maktkamp mellan de olika sidorna om vilka som ska få forma hela den framtida generationen. Den här maktkampen drivs även mellan kristna och ateister och just nu är det helt klart ateisterna som är den aggressiva parten i skolpolitiken.

    Roten till hela det här problemet finns att hitta i den maktgalna (starkt ord, jag vet) skolpolitiken som båda blocken har drivit. I sossarnas fall, förbuden mot friskolor(speciellt religiösa) och i borgarnas fall Jan Björklunds idé om att genomföra skoltvång, som klubbades igenom för ett par år sedan.

    Lösningen till alla de här galenskaperna är att låta skolorna själva få välja var de ska hålla sina skolavslutningar och vilka värderingar de ska drivas av (inom rimliga gränser naturligtvis). De skolor som vill hålla avslutningar i kyrkor/buddisttempel/moskeer eller vad som helst kan ju göra det då, och de elever som av olika anledningar inte är intresserade av att delta kan ju då bara strunta i att gå dit eller välja en annan skola. Svårare än så är det egentligen inte.

    Men så länge politiker och olika ideologiska inriktningar insisterar på att få styra över hela Sveriges unga befolkning så kommer den här maktkampen av (vanligtvis) diverse tramsfrågor att fortsätta äga rum.

    ps. Ber om ursäkt Pelle för att jag ännu inte har hunnit svara på ditt inlägg i abortdiskussionen. Har varit förfärligt upptagen. Men jag har läst och noterat vad du skrivit i alla fall.

    den 6 januari 2013 kl 8:07
  4. pelle säger:

    Fredrik, både ditt twittersvar och artiklarna uttrycker att Adventsuppropet önskar använda staten för att få skolbarnen till kyrkan. Min poäng är att kärnan i uppropet uttrycker det motsatta, nämligen att staten ska lämna skolan i fred även om det kanske krävs en lagändring för att det ska ske. Visst är poängen att skolan ska få ha avslutningar i kyrkan. Men bara om de vill, förstås. Hela anledningen till uppropet är att de inte får även om de vill. Sedan motiveras uppropet på lite olika sätt. En gemensam nämnare är väl att det måste få vara legitimt för en skola att vilja vara i kyrkan (med bön & välsignelse) och att detta faktiskt är något gott (även om det inte leder till omvändelse utan bara blir en liten påminnelse om att något viktigt hände för 2000 år sedan). Men som sagt, uppropet önskar en lagändring som skulle ge skolan en större autonomi från staten, ej tvärtom. Och detta tycker jag är positivt, oavsett varifrån man kommer.

    Du lägger stor tonvikt vid att det är Dagen som gör detta. Jag förstår inte varför. Om det är en god sak att skolan får möjligheten att ha avslutningar i kyrkan (med kristet innehåll) spelar det väl ingen roll vem som driver frågan? En god sak är en god sak och vi är alla kallade till att stödja goda saker, oavsett vilken kristen tradition vi står i.

    Sedan visste jag inte att jag försvarar nationens koppling till den kristna tron. Jag ser något gott i nationer, det är allt. Nationer innebär maktspridning, något positivt i en värld där makt korrumperar. Men jag tror inte att jag utvecklat denna tanke tidigare så jag vet inte vad du syftar på.

    Slutligen vore jag tacksam om du lade av med sarkasmerna. Det skulle underlätta våra möjligheter till ett gott samtal.

    den 7 januari 2013 kl 0:21
  5. pelle säger:

    Hej Stefan, jag håller med att det är en konstig debatt. Att jag engagerar mig i den beror mest på att jag såg en uppenbar brist i de adertons argument som hade att göra med ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen skolans frihet. Jag instämmer i din analys av problemets kärna. Låt skolan vara fri. Låt statens makt minska.

    När det gäller abortdiskussionen är tråden fortfarande öppen. Det är bara att ge sig in igen.

    den 7 januari 2013 kl 0:32
  6. Fredrik Wenell säger:

    Pelle: Till att börja med; sarkasmer. Vad i mitt inlägg tyckte du var sarkastiskt? Om du upppfattar det så ber jag om ursäkt. Men ”statskramare” i rubriken?! Nog ligger det nära en sarkasm, eller? ”De aderton” ett kollektiviserande som också ligger nära en slags sarkastisk nedvärdering.

    Min första poäng: Konfessionella friskolor skall naturligtvis få ha sin avslutning i kyrkan, moskén, templet osv. Var de så önskar. Jag är helt klart för en fri skola – men frågan är hur vi gör med den skolan som det offentliga står ansvariga för.
    Den offentliga skolan (som ju är ett uttryck för maktspridningen, nationen eller vad du nu vill kalla det) och då skall det väl innehålla det som staten bestämmer. Det vara obligastoriskt, vi kan väl inte tänka oss en offentlig skola där föräldrar bestämmer vad deras barn skall delta i. Med andra ord – en avslutning som en offentlig anställd rektor beslutar skall vara i en kyrka med lovsång, förkunnelse och inbjudan till omvändelse (vilket borde vara vad frikyrkan vill) bör alltså alla barn på skolan delta i. Då är det en ”tvingande” ordning för de barn med annan bekännelse eller som föräldrar inte vill skall vara där. Jag tycker att det är föräldrar som skall ha sista beslutande rätt över vad deras barnen är med om. Det är den ena sidan. Så för mig är det alltså skillnad på konfessionell skola och offentlig. Sen är jag medveten om att den offentliga också är en konfession vilket Stefan mycket riktigt påpekar, men det måste vi lära varandra i kyrkan att se och därför utifrån det göra våra val. Vi (kyrkan) kan inte kämpa för att vår konfession skall vara där även om en rektor vill det. Det är så det framstår när en frikyrklig tidning som Dagen tar initiativ till ett upprop om möjligheten för en kristen avslutning i skolan.

    Min andra poäng: Det som har hänt i kyrkans avslutningar är att de har blivit utspädda.
    – De kristna psamlerna har tämjts. ”Stilla Natt” som handlar om världshistoriens viktigaste händelse har blivit en stämningshöjare. Psalmer med ett subversivt budskap har blivit en del i ett byggande av en allmän kristen kultur. Idag byts kristna sånger ut i luciatågen till sånger som handlar om självförverkligande eller ”Rudolf med röda mulen”. Och de flesta hör inte skillnaden eftersom sångerna har gjorts till en del i oförgerlig tradition.
    – Välsignelsen betyder i mångas öron – ”ha en bra dag” eller ”hoppas det går väl för dig”.
    – Bön blir en stund av koncentration eller meditiation istället för en kontakt med universiums Herre.
    Det är alltså kyrkans praktiker som förlorat och sekulariserats i mötet med en allmän offentlig arena. Det som gjorde att jag var med i problematiseringen av uppropet var att jag är bekymrad över kyrkans sekularisering Vi har till och med kristna idag som inte förstår vikten av att gå på gudstjänst.
    Vi har gjort lovsången, psalmerna och julens budskap till något ofarligt och lite gulligt. Men de flesta av mina vänner som aldrig besöker en kyrkan firar jul ändå och bekymrar sig inte så mycket om inkarnationens mysterium. Ser berättelsen som en saga och tycker att ”Karl Bertil Jonssons julafton” och är en trevlig berättlse. Samhället har aldrig varit kristet i mina ögon. Det har alltid funnits människor med annan tro poblemet är bara att den s.k. kristna dominerande kulturen har fått oss och tro annorlunda.

    Min tredje poäng: Dagen är väl välidgt viktig i detta. Det var de som initierade. De var de som skrev artiklarna som fick folk att skriva på. Det var de som genom motiverande artiklar förklarade varför man skulle skriva på. Så jag kan nog inte se varför det skulle vara oviktigt. Om inte det argumentet duger så kan jag med goda skäl säga att de i varje fall är en viktig uttolkare av hur många förstod uppropet. Där är Elisbeth Sandlund den drivande verkar det som. Det hon skriver handlar om så mycket mer än själva lagtexten.

    För det fjärde: I vår förra twitterdiskussion så gjorde du nationen till den enhet om även en kristen skall försvara. Du spelade ut ex. ryssen, amerikanen, norrmannen mot svensken och hävdade att man skall försvara sin nästa om någon anfaller Sverige. Jag hävade mot det att nattvarden är en praktik, sakrament som tillsammans med dopet formar en annan lojalitet som spelar ut nationen. Dopet gör upp med alla skillnaer och sätter den kristna människan i lojalitet inte bara mot nästan utan också mot fienden. Jesus har ju själv sagt. ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er”. Så för mig så blir nationen en konstruerad storhet som helt spelas ut av dopet och nattvardens lojaliteter.

    Så som sagt: Det var därför jag inte förstår kampen för gudstjänster på skolavslutningar. Det persepktivet ville vi framföra. Vi har också fått många positiva reaktioner från människor. Också från människor som skrivit på som gjort det mer av nån slags massrörelse.
    Jag tyckte inte alls ett problematiserande perspektiv kom fram i Dagens rapportering omkring detta. Och det kan det ju inte göra eftersom de ville oppinionsbilda och driva en process. Det perspektiv som vi framförde var ett ganska klassiskt frikyrklig perspektiv vilket vi väl kunde förvänta oss att få göra i en frikyrlig tidning. Adventsuppropet är alltså i mina ögon ett tecken på en mycket större och långtgående process.

    Ps. Till Daniel. Jag du pingade mig – men jag har tyvärr inte läst. Så jag hade inte hört de invändingarna när jag skrev till Pelle. Ds.

    den 7 januari 2013 kl 9:44
  7. Samuel Furingsten säger:

    En i mitt tycke mycket viktig och relevant diskussion och på intet sätt konstig.

    En fråga utifrån vad som skrivits ovan är om ni (Pelle och Stefan) också ställer er bakom Skolverkets beslut tidigare i år då man tillät en enskild skola att låta eleverna praktisera yoga på skoltid och att adventsuppropet i en mening kan menas stå upp också för detta? Eller har jag missförstått er helt?

    den 7 januari 2013 kl 16:55
  8. stefan säger:

    Samuel. Kan bara tala för mig själv nu. Det beror lite på vad du menar med ställa sig bakom. Men jag tycker absolut det ska vara lagligt med yoga i skolan. Dock så måste det ju vara helt frivilligt för eleverna om de vill delta i det.

    Min grundinställning är ungefär att det är familjerna själva som i första hand ansvarar för att barnen får en vettig utbildning så länge de kan försäkra sig om att barnen behandlas väl och får de kunskaper som de behöver. De enda gångerna som staten öht får köra över familjernas rätt att välja uppfostrings- eller undervisningsform är när detta alldeles uppenbart missbrukas. Samma sak gäller även skolorna. Så länge de visar att de kan prestera och familjerna tycker att de bedriver bra undervisning, så finns det ingen anledning för staten att detaljstyra vilken sorts aktiviteter de ska ägna sig åt.

    Problemet med när staten genom tvång ska styra alla barnen i en viss mycket detaljerad riktning är att man då alltid trampar någon på tårna (helt i onödan).

    Alla de här problemen som diskuteras med vad barnen ska behöva vara med på i skolan, oavsett om det handlar det handlar om politisk propaganda, ID, yoga, skolans sexualundervisning, skolavslutningar, eller för att inte tala om hela genustramset, skulle i så fall kunna undvikas om man ökade friheten för skolorna och för eleverna.

    Men av någon anledning så går debattörerna som katten kring het gröt alltid runt den här frågan som utgör huvudproblemet, och fokuserar på de ovan nämnda frågorna istället. Det är därför jag menar att debatten är konstig även om den är fullt legitim.

    den 7 januari 2013 kl 18:15
  9. Samuel Furingsten säger:

    Tack Stefan för klart och tydligt svar.

    Spontant tror jag dock att många av dem som skrev under adventsuppropet inte delar din inställning när det exempelvis gäller yoga i skolan, vilket debatten i Dagen tidigare under hösten gav uttryck för.

    Personligen ser jag heller inte att de arton personer som problematiserat adventsuppropet ”går som katten kring het gröt”, utan snarare gör tydligt att de ställer sig bakom tanken om en sekulär stat samtidigt som en kyrka helt fri från densamma kan fortsätta att vara just kyrka utan statlig påverkan.

    Att sedan den av staten eftersträvade konfessionsfria skolan inte är så fri som man kanske vill tro är för mig en annan fråga, men ack så viktig.

    den 7 januari 2013 kl 22:15
  10. pelle säger:

    Fredrik, ja, jag borde kanske tåla en del när jag kallar er för ”statskramare”. Det var din inledning som jag reagerade på.

    När du säger att skolan ska innehålla det som staten bestämmer borde skälet till mitt val av rubrik bli än mer uppenbart. En sådan skola är verkligen inget uttryck för maktspridning utan snarare maktkoncentration. Den offentliga skolan är inte statens skola, den är vår. Och endast i den mån det måste till centrala riktlinjer bör staten gripa in (exempelvis när det gäller kunskapsmål). I allt övrigt bör den lokala skolan själv bestämma. I fallet med avslutningar kan skolan mycket väl själv bestämma var de ska äga rum. Och ja, beslutar skolan att avslutningen blir i kyrkan blir det en tvingande ordning (eller som det åtminstone krävs starka skäl för att avstå från). Samspelet på orten mellan präster/pastorer och skolorna får avgöra hur väl detta kommer att fungera. Den lagändring som Adventsuppropet önskar syftar till att tillåta detta samspel och lokala avgörande.

    Notera att det inte är skolorna som önskat riktlinjer från skolverket. Det är inte problem på orten, klagomål från föräldrar eller liknande, som gjort att skolverket ingripit. Åtminstone vad det verkar är skolverkets riktlinjer ett resultat av centrala ställningstaganden som influerats av flera års kritik från Sturmark & co. Skollagens krav på icke-konfessionalitet har tolkats väldigt snävt.

    Så här tänker jag om skollagens krav. Att en skola har en konfession innebär att skolan inte bara undervisar om denna konfession utan också praktiserar den. Och inte bara någon enstaka gång per år utan att skolan genomsyras av konfessionen på ett sådant sätt att eleverna knappast kan undgå den. En icke-konfessionell skola får inte vara på det sättet. Men detta krav innebär inte att skolan exempelvis inte får undervisa extra mycket om kristendomen. Eller besöka kyrkan på avslutningen. På en sådan avslutning bör det inte finnas med en trosbekännelse eftersom denna kräver en aktiv handling från eleverna som de antagligen inte kan leverera (utan att göra våld på sina samveten). Däremot kan prästen be för eleverna och läsa välsignelsen över dem. Och tala till dem på ett sätt som en lärare talar om den kristna tron. Allt detta borde rymmas inom lagens nuvarande krav. Men skolverkets riktlinjer liksom händelsen med den portade kristna skolgruppen gör att det måste till ett förtydligande om vad icke-konfessionalitet innebär.

    Även jag är bedrövad över kyrkans sekularisering (deras till-världen-närmande). Men skolavslutningar i kyrkan ser jag inte som att de nödvändigtvis har med detta att göra. Det går att vara rakryggat kristen även med en skola framför sig utan att gå på på ett sätt som gör att eleverna blir trampade på och föräldrar och skolpersonal upprörda. Och jag tror att Stilla natt tillför ljus till människors själar även fast de inte begriper sig på eller instämmer i texten.

    Det jag menade med att det är irrelevant vem som tog initiativet till uppropet är att vi kan alla bedöma dess innehåll och avgöra om det är en god sak eller ej. Om det är en god sak att skolan själv får avgöra vad de har sina avslutningar bör vi ställa oss bakom detta.

    Det börjar bli sent och jag är inte klar. Men jag får återkomma om det som återstår, bland annat detta om kopplingen mellan nationen och kyrkan. Du verkar ha missförstått mig.

    den 8 januari 2013 kl 1:06
  11. pelle säger:

    Samuel, kort eftersom tiden rann iväg. Jag delar i stort Stefans uppfattningar här men skulle vilja lägga till att praktik av yoga är som att praktisera bön på en skola. Och detta, beroende på omfattning, skulle kunna göra skolan konfessionell. Jag skulle vilja skilja mellan undervisning om och praktik av där det förra är legitimt men det senare kan gå emot de förväntningar som föräldrar och elever har på skolan. Och jag ser Adventsuppropet som en begäran om förtydligande om vad icke-konfessionalitet innebär, inte ett ifrågasättande av det kravet. Vidare finns förstås en rimlig förväntan och förhoppning om att skolans frihet att välja var avslutningen äger rum i många fall kommer att utfalla till kyrkans fördel.

    den 8 januari 2013 kl 1:14
  12. Daniel Giertz säger:

    Samuel, jag har på min blogg försvarat att man kan yoga fast man är kristen. Om någon ändå anser att det är en hinduisk bön, bör de inte behöva delta. Yogan är snarare att jämföra med att ha avslutning i kyrkan och kräva att eleverna sjunger med i psalmerna (hur man nu ska kolla det). Det vore mer intressant att höra hur underskrivarna i allmänhet skulle se på att ha avslutningen i ett hindutempel där prästen får berätta om sin tro. Personligen skulle jag försvara det. Hade jag haft en tillräcklig åhörarskara för att ha ett statistiskt underlag, hade jag gjort den undersökningen själv.

    Fredrik, på vilket sätt är uttrycket ”de aderton” nedvärderande eller sarkastiskt? När man har en orsak att nämna något ett flertal gånger i en text, hittar man för enkelhets skull på ett begrepp på det. Hade ni varit nitton, hade det kanske blivit ”de nitton”. Eftersom ”de aderton” är ett känt begrepp, blir det naturligt att ändra till det om man har den sortens humor. Klart att man omnämner er som ett kollektiv när ni skriver under som att alla i detalj håller med om allt i texten.

    den 8 januari 2013 kl 3:23
  13. Fredrik Wenell säger:

    En kort frågan – ”Den offentliga skolan är inte statens skola, den är vår.” Vilka är ”vi”?

    den 8 januari 2013 kl 11:47
  14. Samuel Furingsten säger:

    Tack Pelle och Daniel för era klargöranden!

    När det gäller studiebesök och/eller frågestunder med företrädare för olika samfund/livsåskådningar har jag svårt att se att skollagen vänder sig mot detta, vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Samma sak gäller ju inom samhällsvetenskapen där politiska pariter studeras och ibland också inbjuds. Att något av dessa på något sätt skulle priviligieras tror jag dock få skulle tycka vara okej (bortsett från att 1 maj fortfarande är en röd dag i dubbel bemärkelse). Där är således inte gränsdragningen något stort problem.

    Då en skolavslutning i kyrkan knapppast är att betrakta som ett studiebesök är det i mitt tycke inte orimligt att företeelsen ifrågasätts och problematiseras.

    Att ha närvaroplikt vid ett studiebesök är för mig ett naturligt förhållningssätt. Att å andra sidan ha det när det handlar om en gudstjänst, om än i en ytterst förenklad form, är betydligt mer problematiskt (såvida man inte besöker en gudstjänst i studiesyfte vill säga).

    Hade kyrkan redan i ett tidgare skede avsagt sig sin rätt att hålla i skolavslutningar hade det knappast betraktatas som ”statskramande” utan snarare som en radikal handling. Då detta problematiseras i en tid då det råkar sammanfalla med Skolverkets ståndpunkt i frågan riskerar det helt uppenbart att tolkas annorlunda.

    den 8 januari 2013 kl 12:55
  15. pelle säger:

    Fredrik, med ”vår” menar jag oss skattebetalare. Du och jag mfl.

    den 8 januari 2013 kl 21:42
  16. pelle säger:

    Samuel, jag förstår att skolavslutningar i kyrkan ifrågasätts av ex Humanisterna. Det jag inte sympatiserar med är att Skolverket tar intryck. Skolan blir inte konfessionell enbart för att den har sin avslutning i kyrkan, inte heller för att kristna elever talar med sina kamrater om sin tro på rasterna. Det skolverket borde göra är att höra sig för i landet. Om det skulle framkomma att skolor systematiskt körde över elever och föräldrar genom att ha sina avslutningar i kyrkan, ja då vore det läge för skolverket att börja peka med hela handen. Mig veterligen är det inte av denna anledning som skolverket satt ner foten. Nej, de verkar ha suttit på sina kammare och filosoferat över vad ”icke-konfessionalitet” innebär, bjudit in Christer Sturmark som föreläsare, och sedan skrivit sina riktlinjer. Så får vi ytterligare ett exempel på när den stora staten kör över det civila samhället.

    den 8 januari 2013 kl 22:08
  17. Samuel Furingsten säger:

    Jag håller med dig. ”Skolan blir inte konfessionell enbart för att den har sin avslutning i kyrkan, inte heller för att kristna elever talar med sina kamrater om sin tro på rasterna.” Inget av dessa påståenden finner heller något stöd i skollagen.

    På Skolverkets hemsida läser jag att ”[o]m kyrkan upplever att skollagens krav inte går att förena med kyrkans uppdrag så får skolan arrangera avslutningen på annat sätt”, en formulering som ger kyrkan fortsatt rätt att vara en fri kyrka om den så önskar.

    Att det sedan tycks finnas en överdriven rädsla för allt som stavas religion är i sig ett allvarligt problem, men i mitt tycke en annan fråga.

    den 8 januari 2013 kl 23:15
  18. stefan säger:

    När jag läser era kommentarer som känns det som att ni båda/alla? verkar representera ungefär samma grundsyn. Ni vill ha en mer eller mindre toppstyrd skola där lagstiftningen bestämmer exakt vad som ska gälla och där alla moment är obligatoriska för alla, även de moment som inte har något med utbildningskunskaperna att göra. Sedan kommer ni inte överens om exakt var alla gränserna ska ligga och hur definitionerna ska se ut.

    För mig så illustrerar det lite av det som jag försökte skriva längre upp. Det handlar inte så mycket om exakt hur skolan ska styras uppifrån, som hur mycket den ska styras uppifrån. Problemet med just den här sortens toppstyrning som ni verkar mena ska innefatta alla elever utom just dem som väljer konfessionella skolor, är just att den alltid leder till att köra över en massa människor i onödan.

    Jag tolkar era kommentarer som att ni i grunden ligger rätt nära varandra, (även om ni kanske inte uppfattar det själva), men ändå anser ni att varandras åsikter här gör allvarliga inskränkningar för era egna respektive sidor. Jämför då era åsikter gentemot det i många fall kristendomshatande etablissemanget i det här landet. Hur stor skillnad i värderingar har vi inte där? Om man då bestämmer att skolan ska vara toppstyrd i en riktning för alla så kan jag nästan lova att det inte är er föreslagna riktning som kommer gälla utan snarare era (och mina) motståndares. Därför tror jag att detta är en väldigt dålig taktik.

    Vore det inte i så fall bättre att bara ta bort eventuella delar av skollagen som handlar om sådant som var/hur skolavslutningar ska genomföras, istället för att som nu, indirekt försvara de delarna i någon sorts försök att få lagen att styras just i er egen riktning?

    den 9 januari 2013 kl 7:22
  19. Fredrik Wenell säger:

    Men ”staten” är väl de som är valda av oss skattebetalare och dessa är väldigt, väldigt olika. Därför låt den offentliga skolan styras av majoriteten i en demokrati – men ge mycket större utrymme för konfessionella skolor.

    Tack Stefan för att du tolkar oss…men nej, jag är inte enig med din tolkning. Jag tycker att skolan som är offentlig skall styras av dess uppdragsgivare. Hur skulle det se ut om vi får en kakafoni av olika offentliga skolor beroende vilken rektor som just nu leder den? Skulle ett företag kunna drivas hur som helst utan att ägarna bestämmer inriktningen? Så, jo, jag tycker att den offentliga skolan skall toppstyras – men tycker som sagt, igen att det borde bli ett betydligt större utrymme och lättare att bedriva konfessionella skolor.

    Problemet ligger inte bara i innehållet i uppropet och motivationen till det utan också vilka som tog initiativ till det.

    Men Pelle, du ser inte alls kopplingen mellan en urvattnad gudstjänst för att passa alla på en skolavslutning. Jag har varit på allt för många svenskkyrkliga avsluningar där prästen blir en offentlig tjänsteman som önskar en fin jul. Risken är stor att människor vaccineras mot det förvandlande budskap som mötet med Kristus innebär.

    den 9 januari 2013 kl 9:24
  20. pelle säger:

    Nej, Stefan. Jag önskar inte en toppstyrd skola (trodde det var uppenbart). Det jag har gjort i mina senaste kommentarer är att resonera utifrån Adventuppropets tänkta ambitioner om att lagen om skolans icke-konfessionalitet behöver ses över så att landets skolor själva får välja var de har sina avslutningar. Jag har också reflekterat över vad ”konfessionalitet” egentligen innebär och kommit fram till att den nuvarande lagen egentligen tillåter skolavslutningar i kyrkan men att lagen tolkats väldigt snävt av Skolverket. Min egen uppfattning har hela tiden varit att Adventsuppropet är positivt i det att det strävar efter en, åtminstone lite, friare skola. Sedan tror jag inte att ”uppropsmakarna” vill ta det så långt som varken jag eller du önskar. Samtidigt finns det en rimlig förväntan, även hos mig, att skolans frihet här skulle innebära skolavslutningar i kyrkan och inte i en moské. Detta pga Sveriges historia och svenskars självuppfattning.

    den 9 januari 2013 kl 23:35
  21. pelle säger:

    Fredrik, vi har inte alla valt samma riksdagsmän. Och även om vi gjort det skulle 349 riksdagsmän aldrig kunna representera hela folket (349 viljor kan aldrig motsvara 9 miljoner viljor). Av den anledningen har vi lokalt självstyre i de flesta mer vardagliga frågor. Men inte ens våra kommunpolitiker kan representera kommuninvånarna perfekt (av samma anledning). Därför bör ”överheten” inte ta mer makt än den absolut behöver. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: beslut bör fattas på lägsta möjliga nivå. Detta är den så kallade subsidiaritetsprincipen. Och det handlar alltså inte bara om lägsta möjliga politiska nivå. Vilken mjölk jag ska köpa är helt mitt eget beslut.

    Det som har hänt i vårt land men även i många andra länder (de flesta?) är att staten har växt sig väldigt stor på det civila samhällets bekostnad. Så vi har vant oss vid att staten blandar sig i allt från hur föräldrar disponerar sin föräldrapeng, hur vi sparar till vår pension och vad bensinen ska kosta. Ibland måste staten verkligen ingripa, exempelvis när ett brott begås. Men i många fall handlar det om ett orättfärdigt maktövertagande (sett till subsidiaritetsprincipen). Och jag menar att Skolverkets nya riktlinjer är ett exempel på detta. Skolorna har varit förmögna att besluta om var deras avslutningar ska vara, det har varit den gällande ordningen. Men av någon anledning fick det inte vara så längre. Därför tycker jag att Adventsuppropet är en sund reaktion på denna statliga maktfullkomlighet. Mer sånt!

    Vi har alltså lite olika perspektiv på uppropet. Du har ett teologiskt, jag ett politiskt. Uppropet har motiverats på fler sätt än detta och det är möjligt att er kritik har bäring på dessa övriga motiveringar. Men där finns också ett politiskt maktperspektiv som jag tycker är kärnan i uppropet och som jag tycker att ni helt missat.

    den 10 januari 2013 kl 0:16
  22. stefan säger:

    Jag hoppas inte jag att jag har misstolkat er nu, det är inte min avsikt.

    I ditt fall Fredrik, så skriver du ju faktiskt själv i samma inlägg som du hävdar att du inte är enig med min tolkning, att du faktiskt vill ha en toppstyrning av skolan (bortsett från de konfessionella skolorna som ju utgör ett relativt litet undantag), så jag vet inte vad jag kan ha misstolkat där. Vi kan självfallet ha olika uppfattningar om ifall detta är bra eller dåligt, men det är väl knappast kontroversiellt att påstå att du vill ha det så.

    Och jag blir ännu mer konfunderad av varför du och de övriga artikelförfattarna ursprungligen fick det till att andra försöker få staten att gå deras ärenden, när du själv vill blanda in den politiska lagstiftningen i den här frågan mest av alla. Det finns i grunden tre alternativ här. Antingen vill man förbjuda alla skolorna (med vissa undantag) att fira skolavslutning i kyrkan, eller så vill man tvinga dem till det, eller så vill man göra det mer eller mindre frivilligt. Om jag misstolkar dig här så ber jag om ursäkt, men det ser på dina svar verkligen ut som att du tillhör den första kategorin här.

    Att du Pelle är mindre för toppstyrning än Fredrik ser jag tydligt, men även du skrev längre upp såhär:

    ”I fallet med avslutningar kan skolan mycket väl själv bestämma var de ska äga rum. Och ja, beslutar skolan att avslutningen blir i kyrkan blir det en tvingande ordning (eller som det åtminstone krävs starka skäl för att avstå från)

    Det här är visserligen ett beslut på skolnivå, snarare än politisk nivå, men det är fortfarande något helt annat än individ- eller familjenivå, där ett sådant beslut borde ligga.

    Tolkade detta (kanske felaktigt) som att det här var din egen åsikt och att du med det menar att skolavslutningar ska vara obligatoriska moment (eftersom vi nu diskuterar lagstiftning och inte lokala ordningsregler). En sådan lag kräver topp-och detaljstyrning. Därav min tolkning att även du i relativt stor omfattning ville ha det så.

    I övrigt håller jag med till 100 procent om vad du skriver här ovan angående maktdelning.

    den 10 januari 2013 kl 1:22
  23. pelle säger:

    Stefan, elevers deltagande i skolavslutningen ÄR en lokal ordningsfråga, inte en fråga för riksdagen. Och hela avsikten med skolavslutningen skulle gå förlorad om närvaron var frivillig. Den sker på skoltid och det är en avslutning för hela skolan. Så jag tycker att det är en rimlig ordning med obligatorisk närvaro på avslutningen. Visst kan skolan göra undantag men det borde krävas synnerliga skäl.

    den 10 januari 2013 kl 1:58
  24. Fredrik Wenell säger:

    Tack för det svaret och för att du påminnner om självklartheter. Men hur kan du likställa en offentlig skola med det civila samhället? Det har jag väldigt svårt att se.

    Sen blir det ett intrång om en rektor vill ha en skolavslutning i kyrkan med allt religiös men utan trosbekännelse (har svårt att se varför inte psalmer, bön, välsignelse också är bekännelse). Då blir det inte den frihet som du önskar för föräldrar. Föräldrar som tvingas styras i sin användning av föräldrarpeng tvingas nu ev också att låta sina barn gå till en gudstjänst.

    Nej vi har inte bommat maktperspektivet. Det är underliggande hela tiden! Staten kommer aldrig kunna styra över en frikyrka – däremot har den alltid styrt över den lutherska kyrkan i SE. Men det är inte mitt problem eftersom jag inte är en del av den. Jag kan tycka det är lite synd om biskoparna som inte har något reellt inflytande i en episkopal kyrka.

    Sen är din avslutning intressant: ”Detta pga Sveriges historia och svenskars självuppfattning.” Drygt 200000 muslimer är väl ändå svenskar och de har väl knappast en kristen kultur eller historia. Sen har vi säkert också olika förståelser av kristen kultur.

    För övrigt försöker jag aldrig att dela på teologi och politik. Så för mig blir det inte en politisk teologi utan en teologisk politik. Du kan gärna läsa min artikel i Axess Nr. 6 2012 – ”Religion som politisk resurs”. Så kommer du se att med din beskrivning i svaret till mig så har vi liknande uppfattningar men vägen dit ser väldigt olika ut. Kommer en längre artikel på SNS förlag också inom kort. Borde varit ute nu – men har blivit fördröjd.

    Kommer nu inte kunna svara på några dagar eftersom jag åker på en konferens i Reykjavik med temat ”Teologi och politik”…

    den 10 januari 2013 kl 8:48

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>