Skip to main content.

den 14 oktober 2012


  Joe Biden om aborter och tro

I debatten mellan vicepresidenten Joe Biden och Romneys parhäst Paul Ryan fick de båda frågan om hur deras katolska tro påverkar dem, särskilt i abortfrågan. Paul Ryans svar var ok utan att jag blev direkt överväldigad. Lite stelt beskrev han sin hållning som inte bara beroende av sin katolska tro utan även av förnuft och vetenskap och att en Romney-administration skulle motsätta sig aborter utom i fall av våldtäkt, incest eller om moderns liv är i fara. Men låt mig fokusera på Joe Bidens svar som kommer 2:55 in i klippet nedan.

Biden säger att hans katolska tro definierar honom som människa. Särskilt påverkad, säger Biden, är han av Katolska kyrkans sociallära som menar att vi har ett ansvar för våra medmänniskor, att ta hand om dem som inte klarar sig själva. När det gäller aborter säger Biden att han accepterar Katolska kyrkans hållning som en ”de fide doctrine”, det vill säga ett försanthållande som gäller tron. ”Life begins at conception, that’s the Church’s judgment and I accept it in my personal life,” säger han. MEN och det är ett stort MEN, ”I refuse to impose it on equally devout Christians, Muslims and Jews. I just refuse to impose that on others unlike my friend here, the Congressman.”

Detta är ett klassiskt vänstersvar och som sådant värt att analysera. Det Biden menar med att han är särskilt påverkad av Katolska kyrkans sociallära är att den är i linje med den politik som han och Obama står för. Så försvaras ju Demokraternas politik, liksom all vänsterpolitik, med hänvisning till att den motiveras av solidaritet med de utsatta. Biden menar utan tvekan att han i sin politiska gärning följer Katolska kyrkans lära på denna punkt. I detta är han därför beredd att tvinga sina religiöst färgade ståndpunkter på andra genom höjda skatter och regleringar.

Han säger sig acceptera Kyrkans hållning även i abortfrågan. Men då bara i sitt personliga liv. Riktigt vad det innebär är svårt att säga eftersom han själv inte har varit eller kan bli gravid. Hur som helst är han inte beredd att göra politik av denna övertygelse eftersom han inte vill tvinga sin tro på andra. Här skulle debattmoderatorn ha kunnat fråga: Varför är du beredd att göra politik av Kyrkans sociallära men inte av dess hållning i abortfrågan? Det verkliga svaret på den frågan är förstås att Biden egentligen inte håller med Katolska kyrkan i abortfrågan. Så det är endast när Kyrkans lära överensstämmer med det egna partiets som han är beredd att följa Kyrkan. Men detta är ju inte att följa, det är utnyttja Kyrkan för egen vinning.

Det ironiska i detta är att Katolska kyrkans sociallära inte säger så mycket om hur solidariteten med de utsatta ska organiseras. Där uttrycks ett samhälleligt ansvar men det är ju inte samma sak om ett statligt ansvar. Visst kan man dra slutsatsen att det bästa sättet att kollektivt ta ansvar för utsatta människor är genom en generös välfärdsstat men den slutsatsen är inte Katolska kyrkans. Det som däremot är Kyrkans otvetydiga hållning är att politiker ska motverka aborter. I USA är den officiella linjen att politiker som verkar för aborter inte får ta emot nattvarden. De riskerar också exkommunicering. Det är alltså inte tillräckligt att, som Biden, acceptera kyrkans hållning i abortfrågan ”i sitt personliga liv”.

För att summera: Biden är visst beredd att tvinga sin katolska tro på andra men bara när tron överensstämmer med partiprogrammet. Och han följer kyrkan i frågor där den saknar hållning medan han ignorerar kyrkan där dess position är otvetydig. En sann vänsterpolitiker, alltså.

Läs även vad andra skriver om , , , .

den 8 oktober 2012


  Idolen och scientisten Richard Dawkins

DN publicerar idag ett idolporträtt av Richard Dawkins. Mycket kan sägas om det men nu får det räcka med följande citat av filosofen och vetenskapshistorikern Edwin Arthur Burtt:

Even the attempt to escape metaphysics is no sooner put in the form of a proposition than it is seen to involve highly significant metaphysical postulates. For this reason there is an exceedingly subtle and insidious danger in positivism. If you cannot avoid metaphysics, what kind of metaphysics are you likely to cherish when you sturdily suppose yourself to be free from the abomination? Of course it goes without saying that in this case your metaphysics will be held uncritically because it is unconscious; moreover, it will be passed on to others far more readily than your other notions inasmuch as it will be propagated by insinuation rather than by direct argument. . . . Now the history of mind reveals pretty clearly that the thinker who decries metaphysics . . . if he be a man engaged in any important inquiry, he must have a method, and he will be under a strong and constant temptation to make a metaphysics out of his method, that is, to suppose the universe ultimately of such a sort that his method must be appropriate and successful. . . . But inasmuch as the positivist mind has failed to school itself in careful metaphysical thinking, its ventures as such points will be apt to appear pitiful, inadequate, or even fantastic.

The Metaphysical Foundations of Modern Physical Science