Skip to main content.

den 26 september 2012


  Om Fredrik Segerfeldt, bistÃ¥ndet och den kristna missionen

Jag gillar den liberale debattören Fredrik Segerfeldt. Han tar avstånd från den stora överförmyndarstaten som inskränker människors friheter. FN ser han som ett diktaturernas förbund. Han har försvarat fostrets rättigheter. Och han är negativ till utvecklingsbistånd eftersom det inte leder till någon påtaglig utveckling. Allt detta skriver jag under på. Men han har en svag punkt: allt som handlar om religion kallar han för hokus pokus. Jag skyller det på olyckligt inflytande från personer som Patrik Lindenfors och Christer Sturmark.

I ett inlägg pÃ¥ Metrobloggen frÃ¥n augusti angriper han Pingstmissionens arbete med hänvisning till deras värdegrund som, förstÃ¥s, innehÃ¥ller referenser till Gud, Jesus och människan som Guds avbild. Just denna idé, att människan är skapad till Guds avbild, utgör grunden för människovärdesprincipen och motiverar Pingstmissionen att hjälpa människor i nöd (som den ocksÃ¥ gjort för kyrkan sedan vÃ¥r tideräknings början). Här finns ocksÃ¥ nÃ¥gra rader om att ”ekonomiska resurser ska fördelas rättvist” i samhället. Just detta kan jag förstÃ¥ om Fredrik Segerfeldt reagerar pÃ¥ eftersom det kan tolkas som en gudssanktionerad kommunistisk vision där staten distribuerar resurser enligt principen ”till var och en efter behov, frÃ¥n var och en efter förmÃ¥ga”. Och mÃ¥hända är även Pingstmissionen i viss mÃ¥n infekterad av vänsteridéer om att använda staten som en kraft för det uppnÃ¥ en jämn resursfördelning i samhället. Men de kan ocksÃ¥ mena att detta är nÃ¥got som människor av fri vilja ska sträva efter: att dela med sig av sina rikedomar till fattiga människor.

Han avslutar: ”Ska de verkligen ha tiotals miljoner per Ã¥r i skattepengar? Undrar om tungotalskurser ingÃ¥r i verksamheten?” Segerfeldt vet nog svaret pÃ¥ den sista frÃ¥gan. Men om Pingstmissionen ska ha tiotals miljoner kan förstÃ¥s diskuteras. För en sÃ¥dan diskussion är deras bevekelsegrunder emellertid utan nÃ¥gon större betydelse. Det viktiga är: gör de att gott arbete och förvaltar de bistÃ¥ndspengarna väl relativt andra bistÃ¥ndsorgan? Att de sedan utför sitt arbete eftersom de ser det som en kristen plikt kan väl rimligen inte vara ett argument emot dem? Jag twittrade lite med Segerfeldt om detta och fick ett goddag yxskaft-svar. Men pÃ¥ sin blogg utvecklar han idag sin kritik. Under rubriken Hokus-pokuset är ett av bistÃ¥ndets största problem skriver han:

Huvudinvändningen är att biståndet ska bedömas efter sitt resultat, inte efter hur den motiveras. Det är sant. Det är något jag skrivit spaltljusår om. Och trots överväldigande belägg om bristen på resultat och om biståndets negativa konsekvenser har jag inte sett någon insikt eller någon självrannsakan.

Liksom Segerfeldt är jag övertygad om att den bästa fattigdomsbekämpningen utgörs av ekonomisk tillväxt, inte av hjälpinsatser. Att konstant ge människor det de behöver gör dessa människor beroende av gåvor. Så på detta plan tycker jag att Pingstmissionen och Diakonia med flera borde lyssna till herr Segerfeldt. Vilka är de bästa strategierna för att åstadkomma en välståndsutveckling i fattiga länder? Jag tror Segerfeldt skulle svara stabila institutioner samt ekonomisk frihet, inom och mellan länder och världsdelar. Mig veterligen saknas goda teologiska skäl för en annan uppfattning.

Samtidigt kan rimligen ingen förneka att det ändÃ¥ finns gott om utrymme för konkret och nära hjälp för människor som kommit i kläm, bÃ¥de pÃ¥ hemmaplan och i de fattiga länderna. Den kristna missionen har historiskt sett, vad jag vet,  inte syftat till en konstant och storskalig omfördelning av resurser, särskilt inte resurser som kommer frÃ¥n indrivna skatter. I första hand har det handlat om att lära folk om Jesus vilket krävt läskunskaper och Ã¥tminstone lite mat i magen. Men det har ocksÃ¥ handlat om att hjälpa sjuka människor. SÃ¥ grundläggande sjukvÃ¥rd och utbildning har varit de omrÃ¥den där kyrkan gjort stora insatser. Jag kan inte se att detta strider mot varken liberala principer eller en, som Segerfeldt skriver, ”grundläggande, vetenskapligt baserad syn pÃ¥ vad utveckling är”.

Surfa in på Acton Institute för resurser om frihetens betydelse för det goda samhället. Och PovertyCure för fattigdomsbekämpning som kombinerar liberala idéer med kristen solidaritet. Se även Lars Adaktusson: Dags att räta på ryggen.

Läs också vad andra skriver om , , , , .

den 24 september 2012


  Kvällstankar

Jag tänker ofta på hur pass mycket det är rimligt att förvänta sig att den kristna tron ska förändra ens liv. Den kanske inte gör det. Förr i tiden utgjorde den kristna tron normaltillståndet hos människor. Utan att dessa var så mycket gladare än vi är idag.

Antagligen var de frommare. Men vad berodde det på? Kanske mestadels för att samhället krävde det, inte pga en personlig tro. Jag spånar väldigt fritt nu, medveten om att jag helt saknar empiri.

Kanske är det sÃ¥ att ”ha en personlig relation till Jesus” är och alltid har varit mindre viktigt än att känna och följa Guds bud.

den 18 september 2012


  Om lättklädda damer och lättkränkta muslimer

Om en man skulle vÃ¥ldföra sig pÃ¥ en kvinna efter att ha blivit uppeggad av en film med naket innehÃ¥ll skulle ingen fÃ¥ för sig att säga: ”Vi tar avstÃ¥nd frÃ¥n vÃ¥ldtäkten. Och kvinnor borde inte vara sÃ¥ lättklädda”. För även om mannens lust tändes när han sÃ¥g filmen inser vi att vÃ¥ldtäkten varken förklaras eller legitimeras av filmen. Inte ens om offret själv hade gÃ¥tt runt barbröstad hade det legitimerat mannen att ta henne med vÃ¥ld. För även om kvinnan med sitt klädval frestat mannen är han inget djur som enbart styrs av instinkter. Han är en människa och som sÃ¥dan har han en förmÃ¥ga och en plikt att lÃ¥ta huvudet styra kroppen.

Att i samma andetag som man fördömer våldtäkten samtidigt fördöma kvinnors lättkläddhet sänder ut ett budskap om att dessa har med varandra att göra när så inte är fallet. I själva verket är dessa två händelser helt separata och bör diskuteras åtskilt från varandra.  Ännu mindre motiverar händelsen en diskussion om lättkläddheten som fenomen eftersom fokus då hamnar på något som faktiskt är helt irrelevant för stunden och är av en helt annan dignitet än våldtäkten.

Jag tror att de flesta inser detta. ÄndÃ¥ är det exakt denna diskussion som nu förs om attackerna mot de amerikanska ambassaderna och konsulaten. FrÃ¥n den amerikanska administrationen och nedÃ¥t hörs samma budskap: ”Vi fördömer dödandet. Och vi tar avstÃ¥nd frÃ¥n denna hemska film som förolämpar islam.” (Se exempelvis USA:s FN-ambassadör Susan Rice kommentera händelserna). SÃ¥ vill nu den amerikanska regeringen att Google plockar bort filmen. Som om den överhuvudtaget har nÃ¥got att göra med vÃ¥ldsamheterna. Man kan ocksÃ¥, som Expo, ta tillfället i akt att ge stort utrymme Ã¥t kritik av filmen och de ”islamofobiska” krafter som ligger bakom den. De gÃ¥r sÃ¥ lÃ¥ngt att de faktiskt kallar bÃ¥de de muslimska vÃ¥ldsverkarna och männen bakom filmen för extremister och därmed moraliskt likställer deras handlingar.

Istället för att kommentera filmen borde budskapet frÃ¥n USA till de muslimer som nu är upprörda vara: ”Väx upp! Fatta att vi har yttrandefrihet i detta land. Ta avstÃ¥nd frÃ¥n vÃ¥ldsverkarna ibland er. Och se sedan till att städa i eget hus innan ni börjar klaga pÃ¥ orättvis behandling.” Och vi övriga bör fördöma vÃ¥ldshandlingarna och dödandet och vänta lite med diskussionen om filmen.

Läs även vad andra skriver om , , .

den 7 september 2012


  Dawkins Special

Ikväll är Richard Dawkins en av gästerna på Skavlan. Som en service till allmänheten följer här några artiklar som jag skrivit om honom under åren:

den 6 september 2012


  Varför det amerikanska valet engagerar

Ni som följer mig vet att jag har svårt att sluta skriva om USA. Igår läste jag en artikel som förklarar mitt intresse bättre än jag själv har kunnat. Så här skriver Janet Daley i brittiska The Telegraph:

Whatever the outcome of the American presidential election, one thing is certain: the fighting of it will be the most significant political event of the decade. Last week’s Republican national convention sharpened what had been until then only a vague, inchoate theme: this campaign is going to consist of the debate that all Western democratic countries should be engaging in, but which only the United States has the nerve to undertake. The question that will demand an answer lies at the heart of the economic crisis from which the West seems unable to recover. It is so profoundly threatening to the governing consensus of Britain and Europe as to be virtually unutterable here, so we shall have to rely on the robustness of the US political class to make the running.

I det amerikanska valet står två tydliga alternativ mot varandra och där debatteras frågor som är nästintill otänkbara här. Men även Sverige är i behov av samma politiska debatt.

What is being challenged is nothing less than the most basic premise of the politics of the centre ground: that you can have free market economics and a democratic socialist welfare system at the same time. The magic formula in which the wealth produced by the market economy is redistributed by the state – from those who produce it to those whom the government believes deserve it – has gone bust.

Och ja, även vi borde föra diskussionen om hur välfärdsstaten begränsar den fria marknaden och därmed grunden för vårt välstånd. Vi ser ekonomier ramla omkull omkring oss men livet går bara vidare.

Mitt Romney had been hinting, in an oblique, undeveloped way, at this line of argument as he moved tentatively toward finding a real message. Then he took the startling step of appointing Congressman Paul Ryan as his running mate, and the earth moved. If Romney was the embodiment of the spirit of a free market, Ryan was its prophet.

Valet av Paul Ryan som kandidat till vice presidentposten kommer att göra kampanjen tydligare.

Contrary to what many know-nothing British observers seem to think, the message coming out of Tampa was not Tea Party extremism. It was just a reassertion of the basic values of American political culture: self-determination, individual aspiration and genuine community, as opposed to belief in the state as the fount of all social virtue.

Dessa är de två visionerna: Å ena sidan ett samhälle baserat på individens frihet och verklig gemenskap. Å den andra ett samhälle där staten är källan till allt det socialt goda.

Jag vet vilket samhälle jag längtar efter och sörjer att vi inte kan ha denna politiska diskussion i Sverige också.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 5 september 2012


  FRC, SPLC & KKK

Den 15:e augusti gick en beväpnad man in pÃ¥ ett kontor tillhörande organisationen Family Research Council (FRC). Han sa ”Jag gillar inte er politik” och öppnade sedan eld. En vakt blev skottskadad men hade sinnesnärvaro nog att kasta sig pÃ¥ den beväpnade inkräktaren. Mannen, en 28-Ã¥rig gayaktivist, stÃ¥r nu Ã¥talad för mordförsök.

DÃ¥det var uppenbart politiskt motiverat. FRC är en konservativ kristen organisation som, bland annat, menar att utlevd homosexualitet är skadligt bÃ¥de för personen och för samhället i stort. För sin syn pÃ¥ homosexualitet har organisationen stämplats som en hatgrupp av Southern Poverty Law Center (SPLC), som är en tankesmedja och människorättsorganisation pÃ¥ vänsterkanten. PÃ¥ sin hemsida finns en ”hatkarta” över alla hatgrupper i USA. Där finns ocksÃ¥ en särskilt sida dedikerad FRC. Ledande personer inom SPLC har även jämfört FRC med Ku Klux Klan.

Om detta har det inte stÃ¥tt en notis i svensk media. Förvisso, ingen dog. Men mannens avsikt var att döda och utan vaktens snabba ingripande kunde det ocksÃ¥ ha skett. Jämför detta med uppstÃ¥ndelsen i januari förra Ã¥ret när en mentalt sjuk man dödade Ã¥tta personer i Arizona och skadade en demokratisk kongresskvinna. Den stora uppstÃ¥ndelsen och mediacirkusen kom inte sÃ¥ mycket att handla om det tragiska i händelsen som att Sarah Palin hade haft kongresskvinnans namn pÃ¥ en karta med kikarsikten. Utan nÃ¥gon som helst kunskap om mördarens motiv skuldbelades Tea party-rörelsen i allmänhet och Sarah Palin i synnerhet för att ha piskat upp stämningarna i landet och kartan ansÃ¥gs ha inspirerat mördaren. Särskilt lÃ¥ngt gick Dagens Birger Thureson som anklagade Palin för ”besinningslöst hat”.

Notera alltsÃ¥ att det i fallet med morden i Arizona uppstod en närmast världsvid debatt om politisk retorik som manar till vÃ¥ld, trots att mördarens motiv var okända och att han senare förklarades otillräknelig. I det första fallet, trots att vi här vet att den nu mordförsöksÃ¥talade mannen hade politiska motiv, händer absolut ingenting. Inte ens en liten notis om händelsen. I rättvisans namn borde rimligen Birger Thureson ha ryckt ut och anklagat SPLC för ”politisk retorik laddad med besinningslöst hat”.

Varför blir det då en diskussion om politiskt laddad hatretorik i fallet med mördaren i Arizona men inte i fallet med attacken mot FRC? I det senare fallet hade en sådan diskussion varit högst befogad, i det första fallet var den inte det. Skillnaden är att den amerikanska högern inte kan skuldbeläggas denna gång. Och då, ja då finns det liksom inget att säga.

Jacob Rudolfsson skrev bra om detta förra veckan på Newsmill: När kristen tankesmedja attackeras är svenska medier tysta.

Läs även vad andra skriver om , , ,

den 2 september 2012


  Tunehag, SEA och islamofobin

I torsdags publicerade Dagen en debattartikel i vilken Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) anklagas för att torgföra ”djupt främlingsfientliga Ã¥sikter” genom texter skrivna av dess tidigare ordförande Mats Tunehag. Artikelförfattarna, tre kristna forskare, menar att dessa texter är bitvis grovt islamofobiska, grovt kränkande och fullkomligt befängda. Dess fortsatta existens i SEA:s nyhetsarkiv indikerar vidare ”en acceptans för främlingsfientliga idéer”.

Mycket har redan skrivits i ämnet. SÃ¥ har Stefan Gustavsson (generalsekreterare för SEA) liksom Stefan Swärd (dess ordförande) svarat. Mats Tunehag har replikerat pÃ¥ sin egen hemsida. Bengt Malmgren, det katolske läkaren, försvarar SEA och Mats Tunehag. Micael Grenholm ställer frÃ¥gan om Tunehag är främlingsfientlig eller bara islamkritisk och kommer fram till att texterna är ”tydligt främlingsfientliga” och att Tunehag hamnat i det ”islamofobiska träsket”.

Så vad jag kan då tillägga? Några saker, kanske.

För det första tycker jag att de tre artikelförfattarna borde ha kunnat föra detta samtal inför nyhetsbrevens ursprungliga publik. En av de tre, Per Hammarström, skriver på sin egen sida om bakgrunden till publiceringen där det framgår att han under lång tid krävt SEA:s ledning på besked om var de står i de frågor som Tunehag skriver om. I Människor och Tro kunde vi höra Kristian Steiner berätta att de försökt få SEA att ta bort texterna från sitt arkiv. Ingenstans hör jag om några försök att få till en diskussion inom SEA om dessa frågor eller att de begärt att få svara på Tunehag i ett av SEA:s nyhetsbrev. Först om de nekats detta forum tycker jag det är berättigat att gå till Dagen med sina faktiskt väldigt allvarliga anklagelser.

Jag stör mig också på att artikelförfattarna skriver som om Tunehags texter utgör SEA:s policy. I artikeln läser vi hur SEA målar en bild av muslimer, hur SEA pekar ut medier som medlöpare, att SEA utvecklar tankarna på en konspiration och att SEA låter påskina att muslimernas mål är förintelse av fienden. Förvisso har SEA:s kanaler använts för att sprida Tunehags texter men det innebär inte att SEA som organisation står bakom varje ord i dem.

Nå, detta handlar mest om hyfs i debatten och är därför sekundärt. Lite ohyfs måste vara tillåtet och jag känner heller inte hela bakgrunden. Så över till viktigare saker.

Trots sina akademiska meriter verkar inte artikelförfattarna kunna göra skillnad på kritik mot islam och kritik mot muslimer. Skillnaden blir ibland hårfin eftersom det självklart är muslimer som bär islam. Utan muslimer finns ju inte islam. Men kritiken drabbar ju inte alla muslimer utan endast dem som sällar sig till den variant av islam som vill skapa ett muslimskt världsherravälde med mera. Det handlar alltså om en kritik av den militanta islamismen och av de muslimer som deltar i denna strömning. Några exempel från Tunehags texter:

Från Kan man vara en moderat nazist?:

Ska det kunna finnas moderata muslimer så måste det finnas en moderat islam. Men finns det? Nej, inte om man vill hålla fast vid Koranen och Muhammed. Då måste radikala omtolkningar ske och man måste ta avstånd från vissa av Muhammeds ord och handlingar.

Det finns ytterligare en komplikation i mötet med islam, nämligen begreppen ”taqiyya” (ljuga) och ”kitman” (lura, bedra). Det är påbjudet inom islam att ljuga och bedra för islams skull, för dess utbredning, för att islam ska segra.

Från Medan Europa sover:

Medan politiker tassar tyst omkring i det politiskt korrekta rummet så islamiseras Europa.

Nyligen uppmärksammade den engelske biskopen av Rochester, Michael Nazir-Ali, den smygislamisering som pågår i Storbritannien. Han var tidigare biskop i Pakistan och är därför van vid att se och förstå dynamiken i islam och dess relation till icke-muslimer. Biskopen har iakttagit att alltfler bostadsområden blir muslimska, och där är icke-muslimer inte välkomna. Det är ett känt faktum att sharia praktiseras i dessa områden.

Undersökningar visar att antisemitismen ökar i Sverige och i övriga Europa. Ökningen beror främst på muslimska invandrare. Men trakasserier och våld mot homosexuella ökar också, inte minst av förövare med muslimsk bakgrund.

Från Trappan och trojkan:

Idag – liksom då – finns en märklig allians mellan nazister och muslimer. I stora delar av muslimvärlden förtalas judar via statliga skolor, tidningar och statsunderstödd TV. Iran, Hamas och Hizbollah är bara några av de hatsprutande gaphalsarna. I Europa växer antisemitismen i framförallt muslimska grupper.

Den första texten problematiserar begreppet ”moderat” där Tunehag menar att en muslim som följer Koranen och Muhammed inte gärna kan vara moderat. Av detta följer att alla de muslimer som är moderata (=moderna) är det endast i den mÃ¥n de inte följer Koranen. Detsamma gäller resonemangen om bedrägeriets roll inom islam. Tunehag pÃ¥stÃ¥r inte att alla muslimer ljuger utan att det finns ett pÃ¥bud inom islam att använda lögnen som vapen för att breda ut islam.

Den andra texten handlar om Europas islamisering. Man kan ha olika uppfattningar om hur utbrett detta fenomen är (och hur allvarligt det är). Tunehag ger hur som helst flera exempel på att detta sker. Han påstår inte att alla muslimer deltar i denna islamisering. I många fall gör de säkert inte det. Det handlar alltså om kritik av ett samällsfenomen, inte av muslimer som helhet. Det sista stycket i denna text innehåller däremot kritik mot invandrande muslimer. Här påstår Tunehag att dessa ligger bakom trakasserier mot judar och homosexuella. Om detta inte är sant är det förstås ett både orättvist och kränkande påstående. Jag återkommer nedan om sanningsfrågan.

I den sista texten som de tre artikelförfattarna menar uttrycker främlingsfientlighet anklagar Tunehag Hamas, Iran, Hizbollah och stora delar av muslimvärlden för antisemitism. Återigen, detta är inte en svepande anklagelse mot alla muslimer utan en kritik av ett samhällsfenomen i den muslimska delen av världen.

Sammantaget menar jag att Mats Tunehag ägnar sig åt en legitim kritik av islam och dess yttringar, både i Europa och i muslimvärlden. Det är en diskussion som fler borde delta i. Och att en kristen kritiserar islam borde rimligen vara normalt och inte ett undantag. Men hur var det nu med Tunehags påstående att ökningen av antisemitismen i Sverige beror på invandring av muslimer? Detta för mig in på kanske den viktigaste frågan i denna diskussion, den som handlar om huruvida Tunehags påståenden är sanna eller inte.

Det märkligaste med debattartikeln är att artikelförfattarna aldrig bemödar sig om att sakligt bemöta Tunehags pÃ¥stÃ¥enden. Nej, det viktiga för dem är att texterna uttrycker islamofobi och främlingsfientlighet och att de är kränkande. Detta är den nya tidens sätt att debattera: plocka ut de mest pregnanta pÃ¥stÃ¥endena ur sitt sammanhang, visa upp dem för världen och sedan hävda att de kränker människors känslor. Case closed. Efter illdÃ¥den i Norge förra Ã¥ret och rättegÃ¥ngen mot Breivik har denna debatteknik vunnit i popularitet och berikats med ytterligare argument. SÃ¥ talar man nu mycket om farliga idéer som omsatta till handling leder till massmord. För det är väl detta som artikelförfattarna refererar till när de skriver att Tunehags ”konspirationsteorier visat sig sÃ¥ farliga”?

Helt klart finns det farliga idéer men de är det i kraft av att vara falska (och samtidigt tilltalande). Jag tänker nu på urholkningen av människovärdet som ju lett till skyhöga abortsiffror. Men hur är det då med sanningshalten i Tunehags påståenden? Allt artikelförfattarna har att säga här är att Tunehags föreställningar är befängda och parodiska, vilket ju knappast är en övertygande argumentation. De verkar således mena att det Tunehag påstår om islam och muslimer är uppenbart falskt. Men så är ju inte på långa vägar fallet.

Ser vi till Tunehags kritik mot islam är han knappast ensam om denna. Och det är inte bara bland sverigedemokrater vi hittar hans meningsfränder. SÃ¥ menar exempelvis Ayaan Hirsi Ali, som fÃ¥tt Folkpartiets demokratipris med mera, att radikal islam är ”det tredje stora hotet mot demokratin efter nazismen och kommunismen.” Ayaan Hirsi Ali, vars själva livsöde vittnar om det som Tunehag skriver om, lämnade som liten flicka Somalia och sedan Saudiarabien för att sÃ¥ smÃ¥ningom komma till Tyskland. När hennes muslimska föräldrar lovade bort henne flydde hon och fick som 18-Ã¥ring asyl i Holland. Tillsammans med Theo van Gogh gjorde hon den filmen Submission om kvinnoförtrycket inom islam. För detta mördades Theo van Gogh och Ayaan Hirsi Ali lever nu ständigt med hot mot sitt liv. Även hon har problem med begreppet ”moderat muslim” eftersom islam inte är moderat i sin kärna. Slutsatsen blir, som Robert Spencer uttrycker sÃ¥ kärnfullt, att den ende gode muslimen är en dÃ¥lig muslim.

Vad som är uppenbart sant är att stora delar av muslimvärlden domineras av antisemitism. Den som har en annan uppfattning är blind och jag lägger därför inte någon ytterligare tid på denna punkt. Låt oss därför nu undersöka påståendet att invandring av muslimer har lett till ökad antisemitism i Sverige (jag hoppar över frågan om trakasserier mot homosexuella).  Så här skriver Paulina Neuding, chefredaktör för Magasinet Neo och kolumnist i Svenska Dagbladet, i Jerusalem Post om situationen i Sverige:

Anti-Semitic hate crimes are on the rise in Sweden, and as in France and Great Britain, the violence and harassment is increasingly a consequence of immigration from the Muslim world.

According to the Malmö police, hate crimes in the city range from anti-Semitic remarks (a crime according to Swedish penal law) to violent assault. In late 2008, a peaceful Jewish demonstration was run off the main square by an aggressive mob of immigrants of Arab origin. The police decided to evacuate the Jewish group when a homemade bomb exploded in its midst.

Nalin Pekgul, tidigare ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet, skriver även hon om hur antisemitismen växer bland unga muslimer:

I början av 90-talet gick min lillasyster i Tensta gymnasium och hade skolkamrater med judiska rötter. Då förekom inga trakasserier av judiska elever. De motsättningar som fanns mellan eleverna på den tiden hade över huvud taget inget med religion att göra. Bara 10 år efter det att min syster hade gått ut skolan fick jag höra att elever inte vågade säga att de var judar.

I dag berättar en vän med judisk bakgrund att han inte vågar ställa sin sjuarmade ljusstake, Menora, i fönstret i sin lägenhet i Tensta. Unga människor med judisk bakgrund vågar inte gå runt med Davidstjärnan runt halsen. Hur kan det vara möjligt i Sverige 2010?

Antisemitismen har accelererat under 2000-talet.

Det finns de som hävdar att det är Israels politik gentemot det palestinska folket som är orsaken till hatet mot judar. Men då är man historielös. Den israelisk-palestinska konflikten har funnits där allt sedan staten Israel grundades för mer än sextio år sedan.

Vidare rapporterar Svenska Dagbladets Per Gudmundson flitigt om antisemitism bland svenska muslimer. Exemplen är många.

Även om orsakssambandet mellan en ökad muslimsk invandring och en ökande antisemitism kanske inte är belagt bortom rimligt tvivel tycker jag ändå att ovanstående klart talar för att det finns ett sådant samband. Väger man in hur utbredd antisemitismen är i Mellanöstern, varifrån invandringen av muslimer kommer, blir sambandet än svårare att förneka.

Vad som är helt klart är att Mats Tunahags föreställningar inte kan avfärdas utan argument. De tre kristna forskarna har, precis som sina kollegor pÃ¥ Göteborgs universitet som ”tog av sig forskarhatten” för att spÃ¥na fritt, kapsejsat bÃ¥de moraliskt och intellektuellt i det att de grundlöst anklagar Mats Tunehag för främlingsfientlighet utan att ens bemöda sig om att visa pÃ¥ vilket sätt han har fel i sina analyser. Till rÃ¥ga pÃ¥ allt drar de ner SEA i smutsen. Och gör det inför allmänheten.

Det är illa. Mycket illa.

Läs även vad andra skriver om , , ,