Det började med att Nasrin (som jag känner väl) twittrade [1] om att hon ”avskyr religion men älskar Gud”. Instinktivt reagerar jag negativt på påståenden som dessa därför att jag ser dem som uttryck för en väldigt individualiserad tro och ett avståndstagande av kyrkan. Liksom allt vad riter heter. Och jag tror på riter, kyrkan och den kollektiva erfarenheten. Nasrin förtydligade sedan: ”Tänk fariséer kontra Jesus. Lagiskhet kontra frivillig relation.”
Detta stillade inte mitt sinne. För ordet ”lagiskt” används så ofta om allt som tar emot lite i kristenlivet. Det ska vara kul att vara kristen, vi ska vandra på beredd mark utan något större motstånd. Vi ska känna frid i allt vi gör. Ja, känslan av frid ersätter här våra samveten och förnuft som det som leder oss. Nu säger jag inte att Nasrin står för allt detta. Men det är dessa tankar jag får av påståenden som detta. Jag kontrade med att citera 1 Tim 6:3 [2] där Paulus skriver om ”vår religion” samt positivt skriver om kristen lära.
Här någonstans anslöt sig ytterligare en person till konversationen. Samtalet som följde mellan honom och mig tydliggjorde för mig själv vilken distans jag upplever med den väldigt bibelorienterade kristenhet som han i mitt sinne kom att representera. Det är en kristenhet som sällan blir praktisk, som inte värdesätter förnuftet och inte bryr sig om att få ihop helheten. Samtalet följer till stora delar nedan. En twitterdiskussion är ökänt svår att sammanfoga i efterhand och bilderna nedan visar därför inte allt som sades. Man börjar längst ner och läser uppåt.
Några spridda kommentarer:
1) Det förefaller för mig helt uppenbart att exempelvis 10 Guds bud gäller för kristna. Vi är inte mer fria än andra att bryta mot Guds bud. Och vi är heller inte mindre fria. I frihet kan vi följa eller bryta med Gud. Jesu korsdöd förändrar inte detta.
2) Det är vi som styr våra liv, inte Anden. Uppgiften för mig som kristen är att förstå vad Gud önskar av mig och sedan göra det. På så sätt styr förstås Gud men på ett väldigt övergripande sätt. Exempelvis önskar han att jag ska vara generös med mina ägodelar. Men han bryr sig inte särdeles mycket om hur jag går tillväga för att uppfylla detta önskemål. Han har försett mig med ett omdöme och ett samvete och det är därför mer än ok att använda dessa gåvor.
3) Även kristna har plikter (ja, det är sant!). Detta har med punkt 1 att göra. Exempelvis ska vi hedra våra föräldrar, enligt Guds bud. Det innebär att vi ska göra det. Slut på diskussionen. Hur jag känner för saken spelar ingen roll.
4) Att människan står under synden är ett generellt påstående om mänskligheten. Det innebär inte att var och en av oss är slavar under synden. Så måste väldigt få av oss ljuga, bedra eller mörda. Det står i vår makt att inte göra det därför att vi är fria varelser. Det finns ingen enskild synd som inte kan besegras. Vår skröplighet kommer då och då att vilja dra oss nedåt, mot synden. Och vi kommer att falla, gång på gång. Men vid varje tillfälle då vi frestas är vi fria att gå Guds väg. Vårt fall är aldrig nödvändigt.
5) Det är helt i sin ordning att använda sitt förnuft, även när man diskuterar teologi. Gud har sunt förnuft och vi är hans avbilder även i detta.
Det finns mer men det är dags att lägga sig.
8 kommentarer Till "Reflektioner om kristenliv och kristenhet"
#1 Kommentera Av Dan På 20 juni 2012 @ 10:42
Det är bara Gud som får bryta sina egna bud typ du skall inte dräpa och när det sker så förutsätter vi att det är rätt för han vet bättre 🙂
#2 Kommentera Av Elias På 20 juni 2012 @ 12:50
Jag vill börja med att tacka för etiketten ”väldigt bibelorienterad”, den bär jag gärna med stolthet. Jag önskar att all kristen undervisning ska vara väl förankrad i Ordet (eller åtminstone kunna påvisa att det överensstämmer med Ordet). Bibeln är det absoluta grundfundamentet i kristen tro och dess vikt kan inte betonas nog.
Men jag tycker inte riktigt att det du klistrade in ovan gav en rättvisande bild av det jag skrev och jag tror att jag kan uttrycka mig tydligare för att du ska förstå vad jag menar.
Det jag förespråkar är verkligen inte en laglös kristendom i den meningen att det står var och en fritt att synda hur mycket han vill, eftersom vi ju redan är förlåtna (se Rom 6). Som kristna har vi i Kristus dött bort från synden och lever nu för Gud i Kristus (vers 11). På frukten känner man trädet (Matt 7:15-23) och därför kan man säga att den vars synd präglas av något liv troligen inte är frälst, eftersom den som är frälst inte längre lever i synd.
Däremot förespråkar jag inte heller en judaiserande kristendom som hävdar att man måste följa Mose lag för att bli frälst. Varje kristen lära som säger att vi måste följa något moraliskt bud överhuvudtaget för att bli frälst är en villolära och stämmer inte överens med Bibeln.
Vår frälsning är helt oberoende av gärningar och kan varken förtjänas eller förverkas, vi kan endast acceptera Jesu offergärning.
Så vad innebär det då att å ena sidan vidfasthålla att vår frälsning är oberoende av gärningar och å andra sidan att den som inte har rättfärdiga gärningar inte är rättfärdig? Många människor har problem med att få ihop Paulus undervisning i särskilt Romarbrevet och Galaterbrevet med Jakobs undervisning i Jakobsbrevet och somliga hävdar att Paulus och Jakob säger emot varandra. Så är det inte.
Vi blir inte rättfärdiga av gärningar (Rom & Gal), men om vi är rättfärdiga följer också att vi gör gärningar (Jak). På frukten känner man trädet (Matt 7:15-23) och en tro utan gärningar är död (Jak 3:14-15). Det innebär just det att vi blir först rättfärdiga och sedan kommer gärningarna, inte tvärtom!
Se på Abraham, Isak och Jakob. De blev inte rättfärdiga för att de följde något av Guds bud (lagen gavs ju först 430 år efter Abraham) utan för att de trodde. De satte sitt hopp om frälsning till Gud och inte till sina laggärningar. Se Rom 4 och Gal 3:17-18.
Gud har rättfärdigat oss genom Jesus och Anden verkar i våra liv för att fullkomna oss i tanke och handling. Vi har både en andlig och en köttslig natur. Den andliga naturen vill följa Gud medan den köttsliga står i strid med Gud. Se Rom 7:14-25.
Själv försöker jag alltid göra det som är rätt, men jag sitter inte och detaljstuderar Mose lag eftersom jag vet att jag inte längre är beroende av den. Jag gör mitt bästa (vilket inte är särskilt bra) för att älska Gud och mina medmänniskor och därigenom uppfylla allt vad Gud har befallt. Men eftersom synden fortfarande bor i mig (Rom 7:20) gör jag ibland det jag inte vill och det jag avskyr.
Låt mig jämföra med äktenskapet; vi är båda gifta (du har nog varit gift längre än mig, som varit gift i snart ett år), så jag tror du kan förstå vad jag menar: Som gift har jag plikter mot min fru. Jag äger inte längre mig själv, för det är min fru som äger mig. Vi är ett och jag ska vara henne trogen och ära och älska henne resten av mitt liv och alltid sätta henne före mig själv. Listan kan göras lång.
Om jag inte älskade min fru skulle det naturligtvis vara jättejobbigt och jag skulle inte klara av det. Om jag däremot älskar min fru (vilket jag gör!) är det inte alls jobbigt och allt gott jag gör mot henne gör jag av egen fri vilja och med glädje, just för att jag älskar henne! Jag behöver inte ens fundera vad jag riktigt är förpliktigad att göra för henne, eftersom det kommer av sig självt.
På samma sätt är det med Gud. Om jag inte älskar Gud måste jag läsa på vad jag ska göra och det blir en tung och omöjlig börda att göra det jag ska. Om jag däremot älskar Gud (vilket jag gör!) är det lätt att göra det som är gott (inte alltid, men i regel)!
Jag hoppas att du förstår hur jag menar. Frid, broder och Guds välsignelse över ditt liv och din familj!
#3 Kommentera Av Eli På 20 juni 2012 @ 20:24
Det har ytterst med identitet att göra.
Om vi identifierar oss mer med köttet på något område, t.ex. äktenskapet: ”egentligen tycker jag om lusta mer än trohet” innebär det ett tvång att leva under lagen och buden. Det blir något vi måste göra för att vi vill ha de goda konsekvenserna som följer av det (sex, bekräftelse och en familj som älskar oss) och undvika de negativa konsekvenserna (skilsmässa och ensamhet). Men vi ser det som en belöning att bryta mot lagen eftersom vi har vår identitet i köttet: ”jag har minsann varit trogen i 10 långa år och får endast skäll i belöning, jag förtjänar att ha lite kul och se på andra med lusta och fantisera fritt.”
Har vi däremot vår identitet i Anden ser vi det knappast som en belöning att bryta mot buden, istället ser vi det som något avskyvärt och något som bringar undergång. Vår belöning består då av frukten som kommer efter uppoffringar såsom obekvämlighet, arbete och tid som måste göras för att fröet skall mogna.
Så ser jag på skillnaden mellan att ”leva under lagen” och att ”leva under Anden”: har vi vår identitet i köttet eller anden? Skillnaden i praktiken blir att vi i slutändan saboterar för oss själva om vi lever under lagen medan vi har vår identitet i köttet. Men vi bygger ständigt upp oss själva och får bekräftelse i lagen om vi har vår identitet i anden.
Att byta identitet från köttsligt sinnad till andligt sinnad är en process som tar tid. Att vi är förlåtna genom korset spelar en enorm roll i den processen pga skuld över misslyckanden och tillkortakommanden som annars avstannar den andliga tillväxten.
Ju mer jag identifierar mig med anden desto ”friare från lagen” känner jag mig. Lagen är inte längre en våt trasa över mitt liv som förbjuder allt det som jag/köttet egentligen tycker är kul eftersom jag/anden tycker att det är kul att se frukten av allt arbete och tålamod som kommer av att följa lagen.
#4 Kommentera Av Martin På 29 juni 2012 @ 23:08
Jag reagerade på tre saker; först ditt citat av 1 Tim. 6:3; i Svenska Folkbibeln står det: ”Om någon ger en falsk undervisning och inte håller sig till vår Herre Jesu Kristi sunda ord och till den lära som hör till gudsfruktan.”
Det står alltså ”lära”, inte ”religion”. Jag gick därefter till Strong’s Bible Concordance som finns online ( [3]) och vad jag får ut av den så är ordet som översatts ”didaskalia”, vilken har följande beskrivning: ”from didaskaloV [grekiska bokstäver används för detta ord, därav stavningen] – didaskalos 1320; instruction (the function or the information):–doctrine, learning, teaching”. Det tycks för mig helt enkelt röra sig om den undervisning som Jesus predikade och som sedan hans lärjungar förde vidare. Om man ser Kristendomen som en religion så kan man säkert skriva religion där.
Det andra som jag reagerade på var att du ibland inte verkar bry dig om vad Bibeln säger i frågan(detta tror jag inte egentligen, men en del som du du skrev kan tolkas så), detta är en mycket farlig väg eftersom man helt plötsligt kan komma med idéer som motsäger Bibeln, vi bör följa de ädla judarna i Beroia (Berea) som dagligen forskade i skrifterna för att se så att undervisningen stämde med Bibeln (Apg. 17:11).
För det tredje så kan ingen hålla lagen (detta säger Jesus, tyvärr hittar jag inte stället), hur mycket man än försöker. Vad som är rättfärdigt framgår dock i lagen, då syndiga saker pekas ut. Men det är skillnad på att försöka leva ett rättfärdigt liv och att strunta i det.
Vad er lilla dispyt egentligen handlar om är den ”spänning” som finns mellan nåden (som Paulus ofta återkommer till) och att i handlingar faktiskt visa att man tror (vilket Jakobsbrevet handlar om). Ni betonar helt enkelt olika saker. Vag vill avsluta med att citera Joh. 14:21 (SFB; Jesus talar): ”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom.”
#5 Kommentera Av pelle På 01 juli 2012 @ 22:18
Elias! Mitt problem med vårt samtal hade inte så mycket med din ”bibelorientering” att göra. Nej, problemet var att du inte svarade på mina frågor ordentligt. Jag upplevde det som om du var tvungen att få med ett bibelcitat i varje svar och att dessa bibelcitat inte alls träffade rätt. Det var därför jag uppmanade dig att tona ner teologin i dina svar och istället faktiskt besvara mina frågor.
Min grundfråga hade ju att göra med Nasrins ursprungliga påstående om att hon ”hatade religion men älskade Jesus.” Och att hon tog avstånd från lagiskhet, vad det nu innebär. Detta med lagiskhet är något jag verkligen själv vill förstå. Ordet förekommer inte i skriften, vad jag vet, utan är ett modernt påfund.
Jag hör ofta sägas att den kristna tron inte är en religion utan en relation, och det är väl ungefär det som Nasrin säger. 1 Tim 6:3 är här ett nödvändigt korrektiv, även om ”religion” måhända borde ha ersatts av ”lära” (mitt citat är hämtat fr NT81). För visst är det så att vår kristna tro innehåller både lärosatser och moral som vi som kristna är kallade att anamma och följa. Den kristna tron kan därför inte enbart förstås som en relation, åtminstone inte om relation ställs i motsats till lära eller religion.
För mig är det uppenbart att kristna, liksom den övriga mänskligheten, är kallade att följa 10 Guds bud. Jag tog tre exempel: vi ska hedra våra föräldrar, vi ska inte dräpa och vi ska inte fara med osanningar om vår nästa. Dessa bud är det vår mänskliga plikt att följa. Och de flesta av oss kan också göra det, alldeles av oss själva.
Här talar jag inte om vad vi måste göra för vår frälsnings skull. Du glider över till frälsningen när jag talar om moral. Frälsningsfrågan är ett kapitel för sig och vi måste väl kunna diskutera hur vi kristna ska leva utan att samtidigt tala om grunden för vår rättfärdiggörelse? Det var i alla fall inte mitt syfte.
Om det nu är så att vi kristna är kallade att följa 10 Guds bud (synonym för att söka det goda och undvika det onda) och vi förmår göra detta utan extern inblandning (typ av Den Helige Ande), vad skiljer då kristen moral från all annan moral? Här tänker jag att vi som kristna är kallade till större saker än laguppfyllnad. Gud önskar inte bara att vi gör rätt, han vill också att vi vill rätt. Han önskar ett rent hjärta. Och för detta behöver vi Guds hjälp.
Men att vi är kallade till större saker än laguppfyllnad innebär inte att vi kan strunta i 10 Guds bud. Precis som alla andra ska vi hedra våra föräldrar och precis som alla andra får vi inte mörda eller bedra. Och det behöver inte alltid komma av sig själv. Har man exempelvis haft taskiga föräldrar är det väldigt lätt att kapa kontakten med dem, även om man råkar vara kristen och ”lever under Anden”. Så jag köper inte det du säger om att det aldrig är jobbigt och alltid glädjefyllt att uppfylla våra plikter. Om det vore så skulle det inte behövas några plikter. Och jag kan visst behöva reflektera över vad kärleken kräver av mig i förhållande till min fru eftersom äktenskapet inte alltid är en dans på rosor.
Allt väl!
#6 Kommentera Av pelle På 01 juli 2012 @ 22:21
Martin! Se mitt svar till Elias som berör flera av de frågor som du tar upp.
#7 Kommentera Av Martin På 09 juli 2012 @ 17:05
Vi tycks vara ganska eniga. Följande bibelställe som jag läste häromdagen förklarar det hela ganska bra: ”För om vi syndar med vett och vilja sedan vi fått kunskap om sanningen, återstår för oss inte mer något offer för synderna, utan en förskräcklig väntan på domen, och hetta av en eld som skall förtära motståndarna. Den som bryter Mose lag måste dö utan barmhärtighet, efter två eller tre vittnesmål. Hur mycket hårdare straff tror ni då inte att den förtjänar som förtrampar Guds Son och håller för orent förbundets blod, genom vilken han är helgad, och som smädar nådens Ande?” (Hebr. 10:26-29)
#8 Kommentera Av Elias På 30 juli 2012 @ 15:59
Jag inser att jag åtminstone delvis måste ha missuppfattat dig. Låt mig därför förtydliga vad jag egentligen menar på ett kort och koncist sätt:
Frågan om vad man måste göra som kristen, beror på av vilken anledning man måste göra det. Som kristna kan vi inte bara strunta i att göra det som är gott och att istället göra det som är ont (se Rom 6). Ur det perspektivet sättet måste vi lyda och hålla fast vi Jesu bud (jfr Joh 14:21), det vill säga att älska Gud helt och fullt och våra medmänniskor som oss själva. Vi ska inte bara vara ordets hörare, utan även dess görare (se Jak 1:22ff). En tro utan gärningar är död och kan inte rädda någon (se Jak 2:14).
Det innebär dock inte att vi blir frälsta genom att göra gott eller genom egen kraft (se Ef 2:8 och 2 Tim 1:9). Om vi följer Lagen och tror att det är därför vi blir räddade förkastar vi Jesus och i praktiken gör vi hans offer om intet (se Gal 2:15-21). Se även 1 Johannesbrevet och Hebreerbrevet 10:26-29 (som Martin citerade).
Det gäller att förstå paradoxen här (som blir särskilt tydlig i Jakobsbrevet): Vi blir rättfärdiggjorda genom Jesu offer och bevisade rättfärdiga genom gärningarna som följer på offret. På frukten känner man trädet (Luk 6:43-35).
Slutligen vill jag förklara begreppet ”lagiskhet”, även kallat ”fariseism”: Det innebär att vi måste hålla Lagen för att kunna bli frälsta. Det är en lära som kan ge sken av att vara biblisk, men egentligen är obiblisk. Det är i den betydelsen som ordet religion används i uttalanden som ”kristendomen är en relation, inte en religion” och ”jag hatar religion men älskar Jesus”. Anledningen til kopplingen mellan begreppen religion och relation i det här sammanhanget kan förklaras med uppfattningen (som även jag delar) att alla religioner i världen (undantaget kristendomen) är gärningsläror: De lär att man blir rättfärdig och får komma till sin gud (eller gudarna) genom att göra vissa saker och låta bli andra. Alla religioner är lagiska utom kristendomen och hängivna religiösa människor (ofta, men inte alltid, undantaget kristna) är lagiska.
Som Martin säger tror jag egentligen inte att det finns någon egentlig skillnad mellan våra uppfattningar, utan det handlar nog mest om missförstånd och att vi betonar olika saker.