Skip to main content.

den 25 juni 2012


  Uncommon Knowledge

I helgen lyssnade på jag på fyra goda samtal på Uncommon Knowledge, en amerikansk podcast från Hoover-institutet. Jag kan rekommendera samtalen med Dennis Prager, som ni kanske redan är bekanta med, Thomas Sowell om hans bok Intellectuals and Society, den förre utrikesministern Condoleezza Rice om hennes tid i hetluften och kanske framförallt den brittiske historikern Andrew Roberts om hans bok The Storm of War som handlar om andra världskriget.

Fascinerande samtal, allihop! Här finns en klarsyn jag saknar hos svenska röster.

den 19 juni 2012


  Reflektioner om kristenliv och kristenhet

Det började med att Nasrin (som jag känner väl) twittrade om att hon ”avskyr religion men älskar Gud”. Instinktivt reagerar jag negativt pÃ¥ pÃ¥stÃ¥enden som dessa därför att jag ser dem som uttryck för en väldigt individualiserad tro och ett avstÃ¥ndstagande av kyrkan. Liksom allt vad riter heter. Och jag tror pÃ¥ riter, kyrkan och den kollektiva erfarenheten. Nasrin förtydligade sedan: ”Tänk fariséer kontra Jesus. Lagiskhet kontra frivillig relation.”

Detta stillade inte mitt sinne. För ordet ”lagiskt” används sÃ¥ ofta om allt som tar emot lite i kristenlivet. Det ska vara kul att vara kristen, vi ska vandra pÃ¥ beredd mark utan nÃ¥got större motstÃ¥nd. Vi ska känna frid i allt vi gör. Ja, känslan av frid ersätter här vÃ¥ra samveten och förnuft som det som leder oss. Nu säger jag inte att Nasrin stÃ¥r för allt detta. Men det är dessa tankar jag fÃ¥r av pÃ¥stÃ¥enden som detta. Jag kontrade med att citera 1 Tim 6:3 där Paulus skriver om ”vÃ¥r religion” samt positivt skriver om kristen lära.

Här någonstans anslöt sig ytterligare en person till konversationen. Samtalet som följde mellan honom och mig tydliggjorde för mig själv vilken distans jag upplever med den väldigt bibelorienterade kristenhet som han i mitt sinne kom att representera. Det är en kristenhet som sällan blir praktisk, som inte värdesätter förnuftet och inte bryr sig om att få ihop helheten. Samtalet följer till stora delar nedan. En twitterdiskussion är ökänt svår att sammanfoga i efterhand och bilderna nedan visar därför inte allt som sades. Man börjar längst ner och läser uppåt.





NÃ¥gra spridda kommentarer:

1) Det förefaller för mig helt uppenbart att exempelvis 10 Guds bud gäller för kristna. Vi är inte mer fria än andra att bryta mot Guds bud. Och vi är heller inte mindre fria. I frihet kan vi följa eller bryta med Gud. Jesu korsdöd förändrar inte detta.

2) Det är vi som styr våra liv, inte Anden. Uppgiften för mig som kristen är att förstå vad Gud önskar av mig och sedan göra det. På så sätt styr förstås Gud men på ett väldigt övergripande sätt. Exempelvis önskar han att jag ska vara generös med mina ägodelar. Men han bryr sig inte särdeles mycket om hur jag går tillväga för att uppfylla detta önskemål. Han har försett mig med ett omdöme och ett samvete och det är därför mer än ok att använda dessa gåvor.

3) Även kristna har plikter (ja, det är sant!). Detta har med punkt 1 att göra. Exempelvis ska vi hedra våra föräldrar, enligt Guds bud. Det innebär att vi ska göra det. Slut på diskussionen. Hur jag känner för saken spelar ingen roll.

4) Att människan står under synden är ett generellt påstående om mänskligheten. Det innebär inte att var och en av oss är slavar under synden. Så måste väldigt få av oss ljuga, bedra eller mörda. Det står i vår makt att inte göra det därför att vi är fria varelser. Det finns ingen enskild synd som inte kan besegras. Vår skröplighet kommer då och då att vilja dra oss nedåt, mot synden. Och vi kommer att falla, gång på gång. Men vid varje tillfälle då vi frestas är vi fria att gå Guds väg. Vårt fall är aldrig nödvändigt.

5) Det är helt i sin ordning att använda sitt förnuft, även när man diskuterar teologi. Gud har sunt förnuft och vi är hans avbilder även i detta.

Det finns mer men det är dags att lägga sig.

den 13 juni 2012


  basun fyller 10 Ã¥r!

Denna dag för 10 år sedan skrev jag mitt första inlägg på bloggen. Sidan hette då poluha.rocks.it (en gratisdomän) och verktyget jag använde för att skapa sidorna var Radio Userland. Detta var innan de stora bloggverktygen som WordPress och Blogger slog igenom och bloggen blev var mans egendom.

En av mina käpphästar från första början var att religiösa påståenden kan bedömas som alla andra; med förnuftet och logikens lagar. Det andliga tillhör inte en dimension som är onåbar för vårt förnuft. Med denna utgångspunkt kommenterade jag hetslagstiftningen, könsneutrala äktenskap och kanske framförallt det stora samtalet om den kristna trons sanningsanspråk som pågick under 2002 och 2003.

Samtidigt pågick en intensiv diskussion i samhället om USA och konflikten med Irak. Mitt intresse för etiska aspekter på våldsutövning väcktes av en präst som kategoriskt fördömde USA:s anfall mot Afghanistan. Anfallet var att möta ont med ont och våld löser inga problem, menade han. Återigen var här ett exempel på hur särskilda sanningar började gälla så fort man trädde in i en kyrka eller öppnade Bibeln. För hur kan man annars komma fram till sådana märkliga uppfattningar? Våld löser ju problem om det stoppar en tjuv eller mördare. Nåväl, det har blivit en hel del inlägg om detta ämne. Och en hel magisteruppsats! Och en längre artikel i Dagen!

Sedan frÃ¥gar jag mig vad denna blogg hade varit utan KG Hammar och Christer Sturmark. De utgör bÃ¥da tvÃ¥ väldigt tacksamma meningsmotstÃ¥ndare i det att de har sÃ¥ tydligt fel. Medan Sturmark representerar den nyateistiska vÃ¥gen i Sverige med sin ytliga, ogenomtänkta och vulgära kristendomskritik stod Hammar för en kritik av den kristna tron som var mer sofistikerad och antagligen mer förödande. Hammar talade till alla dem som ville tona ner kyrkans sanningsansprÃ¥k och den ”tunga teologin” om synd och dom till förmÃ¥n för ett mer tillrättalagt och terapeutiskt evangelium. I hans fotspÃ¥r vandrar nu mÃ¥nga präster och pastorer med budskap tunnare än vatten.

Under åren har jag även försvarat Åsa Waldau, kritiserat Lena Andersson, försvarat USA:s invasion av Irak, kritiserat Jönköpings pingstförsamling (och särskilt Pelle Hörnmark) och försvarat Sarah Palin.

Under 2009 började jag sÃ¥ sakta vakna rent politiskt. Visserligen hade jag redan tidigare konstaterat att en kristen bör vara höger men mitt ställningstagande hade dÃ¥ inte sÃ¥ mycket att göra med principer för hur samhället bör organiseras för att kunna sägas vara gott. I en kritik av Broderskapsrörelsens nya manifest skriver jag om det socialistiska felslutet: ”om du verkligen älskar din medmänniska mÃ¥ste du ocksÃ¥ älska välfärdsstaten.” För även om vi har ”ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen mÃ¥ste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel.” I ett verkligt solidariskt samhälle hjälper vi varandra av fri vilja. Mer om detta i Ett parti för smÃ¥ som vill bli större, Om skatter och solidaritet och PÃ¥skuppropet och kristenhetens socialistiska slagsida.

Över hela denna period på 10 år är det nog det moraliska haveri som aborter utgör det ämne som legat mig närmast hjärtat. Glädjande nog har det blivit lite mer accepterat att ventilera abortkritik. Men dödandet fortsätter i oförminskad skala.

När jag började skriva fanns det väldigt fÃ¥ kristna röster pÃ¥ nätet. Jag hade heller inga barn. SÃ¥ det var inte svÃ¥rt att finna motivation och tid. Idag är läget helt annorlunda. Antalet kristna röster är stort, tre barn (och en fru) pockar pÃ¥ uppmärksamhet och de ”sociala medierna” har förändrat landskapet pÃ¥ nätet. Det har därför blivit allt mer sällan som jag skriver. Samtidigt uppskattar jag skrivandet och det reflekterande som det kräver av mig. Och jag tycker att bloggen är ett bättre ställe att föra ordentliga samtal pÃ¥ än Twitter, Facebook och Google+. Ett inlägg där rullar snart förbi och är snabbt glömt. SÃ¥ jag kommer att fortsätta här sÃ¥ länge jag har nÃ¥got att skriva om och tankar att utveckla.

Passa ocksÃ¥ pÃ¥ att läsa min artikel Pacifismen – en fara för freden som även den publiceras idag.


  Pacifismen – en fara för freden

När detta skrivs har Ryssland precis provskjutit en ny slags missil som ska kunna penetrera det missilförsvar som NATO nyligen har aktiverat i Europa. Det är nästan som gamla tiders kapprustning mellan Öst och Väst. Hur ska vi förhålla oss till denna utveckling?

En vanlig reaktion är att militära satsningar överhuvudtaget är av ondo. Bygger vi upp vårt försvar kommer potentiella motståndare att göra detsamma med vapenindustrin som enda vinnare. Och varför använda pengar som bättre behövs för vård och skola på dyra vapen? Bakom dessa argument finns ofta inställningen, mer eller mindre genomtänkt, att vapnen aldrig under några omständigheter kan komma till någon nytta. Används de blir det katastrof. Används de inte, ja då kunde vi lika gärna ha varit utan dem. Detta är pacifism, rätt och slätt.

I Sverige har vi flera respekterade fredsrörelser som företräder denna uppfattning. Så skriver Plogbillsrörelsen på sin hemsida att de vill “avskaffa krig och konstruktivt omvandla vapen och militär industri till nyttig och livsbejakande produktion.” Kristna Fredsrörelsen skriver att de tror på en värld utan våld och verkar för “total nedrustning”. De uppmanar också kyrkor att ta avstånd från våld. Konflikter ska lösas med ickevåld. Vi har också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som vill samla alla människor “som är övertygade om att konflikter kan lösas utan våld och att krig kan förebyggas genom samarbete, ekonomiska medel och diplomati.” Symbolen för föreningen är ett avbrutet gevär.

Det är förstås inget fel med att önska sig fred. Inte heller att arbeta för att uppnå den. Alla borde göra det. Ändå menar jag att dessa rörelser är helt fel ute och att deras idéer, i takt med att de får större fotfäste, faktiskt är en fara för freden.

För det första är det inte existensen av moderna vapen som skapar våldsamma konflikter. Närmare en miljon tutsier mördades av machetebeväpnade hutuer i Rwanda under tre blodiga månader 1994. Här saknades det moderna vapen, i händerna på soldater skickade att stoppa folkmordet.

Även utan machetes hade massmördandet ägt rum men då med knivar, liar eller grepar. Människans uppfinningsrikedom är på detta område väldigt stor. Och det illustrerar ett annat problem, nämligen fredsrörelsernas idylliska människosyn. En värld utan våld och krig där alla konflikter löses genom samtal förutsätter en ny människa. I denna värld, här och nu, kommer det alltid att finnas onda män som är beredda att gå över lik för sin egen upphöjelses skull. Plogbillsrörelsens namn kommer från gammaltestamentliga profetior om ett kommande fredsrike där det inte längre behövs några svärd. Men vi är inte där än och att för oss i förtid skrota våra vapen är att inbjuda till övergrepp.

Med sitt fokus på våld och krig likställer dess fredsrörelser i realiteten fred med vapenvila. Förvisso är vapenvila en förutsättning för fred. Men vapenvila kan också stå i vägen för verklig fred om vi med fred menar ett tillstånd av harmoni och rättvisa. Så kunde Saddam Husseins regim systematiskt förtrycka kurderna utan att bryta mot någon vapenvila. Det tog ett krig för att det förtrycket skulle upphöra.

Jag saknar, för det fjärde, ett moraliskt ställningstagande för de stater där frihet och demokrati råder. Att kräva “total nedrustning”, att ta avstånd från våld i största allmänhet och att förstöra vapen som tillhör Sverige eller England är att missa det enkla faktum att det spelar roll vem som bär vapnen. Att som Nätverk Mot Krig, sitt namn till trots, enbart protestera mot USA:s kriginsatser är rentav omoraliskt. Fredsrörelserna borde istället erkänna att det för fred krävs säkerhet och rättvisa och att den bästa garanten för denna är de västliga makterna, med USA i spetsen.

Med detta perspektiv blir vapenexport inte alltid fel. Ibland är det rätt, som när vi säljer vapen till exempelvis NATO-länder för användning i Afghanistan. Ibland är det fel, som när vi säljer vapen till Burma. Att modernisera Europas missilförsvar kan också vara rätt väg att gå, om det existerar ett reellt hot mot våra länder som vi inte förmår neutralisera på annat sätt. Att här verka för allmän nedrustning och ett generellt förbud av vapenexport tjänar paradoxalt inte freden eftersom de enda som lyssnar till fredsrörelsernas krav är ledarna för de västliga demokratierna.

Med allt detta sagt kan det ändå mycket väl finnas utrymme för en ömsesidig och kontrollerad nedrustning. Men vilka är dagens parter som ska fås att nedrusta? Även när det gäller ickevåldsbetonade konfliktlösningsmetoder finns korn av sanning i fredsrörelsernas budskap. Om vi, både som nation och som individer, vill vara en fredsbevarande kraft får inte den spontana reaktionen vara att svara aggression med aggression. Konflikter kan lösas utan våld. Krig kan förebyggas med diplomati och genom ekonomiska medel. Men detta arbete måste ske med realistiska förväntningar på vår förmåga att förhindra våld och krig.

Vid mitt arbetsbord har jag en bild på ett amerikanskt hangarfartyg. Det påminner mig om att freden, som vi alla bör sträva efter, i den tid vi nu lever faktiskt är beroende av vapenmakt. De verkliga fredsaktivisterna är inte de som demonstrerar på gatorna i London, Paris och Washington. Nej, de är de män och kvinnor som med risk för sina liv beger sig till världens konfliktområden för att bekämpa tyranner och folkmördare. Allt som oftast bär de amerikansk flagg.

När den amerikanske presidenten Barack Obama mottog Nobels fredspris sade han följande:

Världen måste komma ihåg att det inte bara är internationella institutioner — inte bara avtal och fördrag — som skapat stabilitet efter andra världskriget. Oavsett de misstag vi kan ha begått, råder ett självklart faktum: Förenta Staterna har hjälpt till att skapa global säkerhet under mer än sex årtionden, med blodet från våra medborgare och styrkan hos våra militära förband.

Den tjänstgöring och de uppoffringar som män och kvinnor i uniformer gjort har skapat fred och välstånd, från Tyskland till Korea, och möjliggjort demokrati.

SÃ¥ sant.

Läs även vad andra skriver om , , ,