Skip to main content.


den 8 september 2011


  Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia

Micael Grenholm kommenterar på sin sajt Hela Pingsten min Dagenartikel om rättfärdiga krig från förra veckan. Han menar att min artikel har vissa brister. Låt mig gå igenom vilka dessa skulle vara och kommentera dem allt eftersom.

För det första menar han att jag påstår att läran om det rättfärdiga kriget ”alltid varit huvudfåra inom kyrkan”. Detta är inte sant, menar han. Under sina första 300 år var kyrkan pacifistisk.

Här läser Micael mig fel. Jag påstår inte att läran om det rättfärdiga kriget alltid varit huvudfåran. Det jag säger är att pacifismen aldrig varit det. Den tidiga kyrkan var varken det ena eller det andra. Dess lära i denna liksom i många andra frågor var ännu inte utmejslad. På sin sajt citerar Micael flera kyrkofäder för att bevisa dominansen av pacifistiskt tänkande hos kyrkans ledare på den tiden. Men när jag läser dem tycker jag att många snarare tar avstånd från mordlust och orättfärdigt krigande.

Här finns förvisso några starka påståenden från särskilt Hippolytus och Tertullianos som tydligt manar kristna att ta avstånd från soldattjänsten. Men då ska man veta att Clemens av Alexandria, Tertullianos samt Origenes även har gjort uttalanden åt motsatt håll. Så berömmer Tertullianos Rom för dess modiga arméer, arméer som han är stolt över att kristna strider i. Detta är alltså långt innan kejsar Konstantin kommer till makten. Origenes å sin sida önskade och bad för att Roms arméer skulle segra och nedkämpa fienden. Och skulle de kristna någonsin komma till makten pekade han på hebréerna som ett föredöme när det gällde skyldigheten att, med våld, beskydda landet och dess invånare. Om detta och mycket mer finns att läsa på sajten Crusades-Encyclopedia. När det gäller Clemens av Alexandria är han den första att, enligt historikern James Turner Johnson, formulera en ansats till kriterierna för rättfärdigt krig, nämligen att samhälleliga värden var hotade samt att den militära insatsen auktoriserades av kejsaren. Det var också tillåtet, enligt samme Clemens, för kristna att vara soldater. Min uppsats innehåller ett stycke om detta. I övrigt hänvisar jag till Johnsons utmärkta bok The Quest for Peace för att verifiera att detta verkligen var vad Clemens menade.

Så det är långt från en enhetlig bild av kyrkofäderna som träder fram vid en närmare granskning. Till detta kommer att kristna faktiskt har observerats deltaga i den romerska arméerna långt innan kejsar Konstantin kom till makten. Mycket tyder på att det fanns en utbredd negativ inställning till arbete inom militärmakten bland kristna. Men den måste inte ha härstammat från pacifistiska övertygelser utan kan mycket väl ha haft att göra med den avgudadyrkan som påtvingades människor i statlig tjänst. Helt nyligen skrevs en längre artikel på detta tema i den katolska tidskriften Logos med rubriken Pacifists, Patriots, or Both?: Second Thoughts on Pre-Constantinian Early-Christian Attitudes toward Soldiering and War. Den går inte längre att fritt ladda ner men skicka mig ett mail så kan jag ordna en kopia.

För att sammanfatta denna punkt: Att bevisa den tidiga kyrkans pacifism låter sig inte göras med några lösryckta citat från kyrkofäderna. Nej, för detta krävs en mycket mer omfattande dokumentation av både praxis och övertygelser bland vanliga kristna samt kyrkans ledare. Och det är fullt naturligt att kyrkan vid denna tidiga tidpunkt saknar en genomreflekterad övertygelse om hur kristna ska förhålla sig till statsmakterna och om statsmaktens uppdrag när så centrala frågor som dem om Jesu natur och treenigheten avgörs först vid kyrkomötet i Nicaea år 325.

Micael påstår vidare att läran om det rättfärdiga kriget inte bygger på Bibeln. Och det är antagligen sant, åtminstone i alla sina detaljer. Mycket tillhör den allmänna uppenbarelsen vilket förstås inte gör läran mindre sann. Men en hel del går att reflektera sig fram till om man tar som utgångspunkt vad Skriften säger om överheten och dess ansvar. Jag tänker förstås främst på Rom 12-13. Men redan i 1 Mos 9 kan vi se hur Gud överlåter en dömande och straffande makt åt människan. Där står:

Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor…

Här förstår vi att det måste finnas någon slags överhet och att den utför vedergällning åt Herren. Dess uppgift är att försvara liv (och därmed ordning och upprätthålla någon slags fred). Här talas om rättfärdig anledning, det vill säga att den som straffas måste ha gjort sig skyldig till något ont. Straffet ska också vara proportionerligt till brottet: endast hans blod skall utgjutas. Vi förstår också av andra texter att det var någon ur Guds folk som utförde denna bestraffning. Man kallade inte på hedningarna för att utföra de straff som var beordrade av Herren.

När det gäller Rom 12-13 verkar Micael helt ha missförstått mig. Han skriver: ”På något sätt verkar Poulha [sic] mena att den kristnes kall att inte ta rätten i egna händer upphör när hon arbetar för staten som soldat.” Nej, det varken menar eller skriver jag i min artikel. För Micael visar dessa kapitel klart ”att det som staten sysslar med inte gäller de kristna”. Men texten säger inte det. Rom 12:19 säger: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Några verser senare får vi förklarat vem som skall utkräva denna hämnd. Och det är precis som i 1 Mos 9 ovan, nämligen överheten: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” När en kristen soldat eller polis motar ondskan ”med svärdet” tar han inte rätten i egna händer. Han utför Guds rätt. Han verkar som Guds arm i denna värld. Men gör jag samma sak som privatperson tar jag verkligen rätten i egna händer. Våldet måste utföras på uppdrag av överheten som ju i sin tur har fått uppdraget från Gud. Här ser vi dessutom en annan av kriterierna för rättfärdig våldsanvändning definieras: det måste utföras av en legitim auktoritet.

Micael skriver: ”Poluha har rätt i att vi har ingen rätt att tvinga vår granne att vända andra kinden till även om vi själva tar Jesu ickevåldsprincip på allvar.” Men det är inte detta jag skriver. Jag skriver att vi inte har rätt att vända kinden till å vår nästas vägnar. Med det menar jag, om nu detta inte är tydligt, att vi inte kan applicera Jesu uppmaning att vända andra kinden till när vi bevittnar någon annan bli angripen. Tvärtom måste jag då ingripa och bli en levande sköld mellan angripare och offer. Och som sådan kan jag behöva ta till våld för att få slut på angreppet. Är jag inte beredd att göra det älskar jag inte min nästa som kanske ligger där på golvet och blir sparkad på.

Därmed tror jag också mig ha förklarat varför våldsanvändning mot en våldsam inbrottstjuv som hotar familjen inte rimmar illa med kallelsen att älska våra fiender. I detta fall handlar det om min familjs fiende och inte bara min egen. Och vi måste göra det vi kan göra för att förhindra våld och andra orättfärdigheter mot vår nästa, i detta fall familjen (se för övrigt min kommentar Om att älska den onde mer än sin nästa). Jag måste heller inte hata tjuven för att förhindra honom från att begå ett allvarligt brott. Men fokus är förstås kärleken till familjen och min skyldighet att beskydda den. Micael skriver att Gud kan ingripa och avväpna våldsverkaren genom exorcism. Den möjligheten kanske finns men Guds ingripande kan ju inte garanteras. Så be då en bön och skrid sedan till verket. Vår tro måste fungera i praktiken och i den mån den förhindrar oss att älska vår nästa är den bara att förkasta.

Därmed har jag besvarat Micaels invändningar. Det förtjänar att noteras att han enbart kommenterar de delar av min artikel som har med Bibeltolkning och kyrkans historia att göra. Men fokus i artikeln ligger inte där. Mest handlar artikeln om hur vi ska förstå begreppet fred, om det rättfärdiga våldets begränsade ambitioner och på vilket sätt kriget på ett principiellt plan skiljer sig från de våldshandlingar som ligger oss mer nära, exempelvis det våld en polis använder. Micael ger inga svar här. Och det brukar inte pacifister göra, tyvärr.

Läs även vad andra skriver om , , , ,

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



10 kommentarer till “Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia”

  1. Anders N säger:

    Även om jag börjat vackla något i ämnet på äldre dagar, med tanke på all ”soppa” av orättfärdighet och hämnd som i regel följer med i krig, måste jag hålla med Pelle i första hand.

    För mig är det obegripligt och orättfärdigt att rättfärdiga mig själv med att låta ”någon annan” utföra ett ”arbete” med våld (ex. polis), som jag själv anser och inser måste utföras i det samhälle vi lever i.

    För mig är det mer i samklang med budet ”älska din nästa” att jag själv utför det våldsarbete som eventuellt kan vara moraliskt tveksamt, så att min ”broder” slipper göra det. Och själv ta det eventuella framtida straffet för det jag anser behöver utföras för att samhället skall kunna bestå. Allt annat tycker jag luktar hyckel.

    Det är också märkligt om vår Fader bara använder sig av ogärningsmän för att upprätthålla ordningen och skipa rätt på vår jord.
    Märkligt också att Elia, som dräpte 850 ”profeter” för att hålla ordning, inte ens behövde dö utan hämtades direkt upp till himmelen med hästar och vagn av eld. Så pass rättfärdig var den mannen tydligen ändå. Tänk ändå att få dela den ”våldsverkarens” slutdestination…

    Är det inte samma Gud (Abrahams, Isaks och Jakobs) i både GT och NT…?

    den 9 september 2011 kl 13:33
  2. Dan säger:

    Jag tycker personligen att man kanske inte skall gå alltför långt utanför bibeln för att bilda sig en uppfattning. Det räcker att se på Jesu liv för att få en bra insikt i hur en kristen bör förhålla sig till våld och krig. Självklart skulle lärjungarna kunnat gått ihop och skapat en privat arme med kristna sförtecken för att beskydda sig. Men istället så led dom martyrdöden för dom räkna det här livets förlust som en vinning.

    den 9 september 2011 kl 20:02
  3. Johan N säger:

    Så många kristna idag som blandar ihop snällhet och kärlek. Jesus gick inte runt och var snäll, han var fylld med Helig Ande, han gick kärlekens väg i alla situationer. Så många även jag själv väljer alldeles för ofta att vara snälla istället för att välja den Helige Andes väg.
    Snällism drar ner både utövare och utsatta, det är en quick fix så att säga. Jesus gav människor möjligheten till personliga genombrott. Människor får inte den möjligheten när det möter snällhet istället för kärlek. Han gick inte runt och var snäll!
    Jesus var inte pacifist och han har aldrig menat att vi som hans utvalda ska vara det heller.

    Tack Pelle för en intressant sida, du är verkligen inte pacifist!

    den 9 september 2011 kl 21:10
  4. Anders N säger:

    Dan

    Vet inte om jag förstår vart du vill komma med ditt inlägg. Anser du att vi bör lägga ner all polisiär verksamhet i världen?

    den 10 september 2011 kl 7:23
  5. Johan N säger:

    Kristna behöver genomsyra alla yrken även polis och militär. Personligen önskar jag det fanns fler kristna både inom polisen och det militära. Och jag anser att vi behöver både fler poliser och ett större försvar.

    den 10 september 2011 kl 8:45
  6. Mathias B säger:

    Jag har sett ett antal program på kanal 10 (inte den kristna kanalen) om 2:a världskriget och funderat på några saker. Om en kristen ställer upp för sitt land och sin armé, kan han då tänka sig att utföra alla de uppgifter som finns i den armén? Kan han till och med tänka sig att bli spion eller medlem i en motståndsrörelse? Ett av programmen handlade just om detta, och hur motståndsmännen kallblodigt och utan att tveka avrättade kollaboratörer och landsförrädare. Hur ställer sig Bibeln till detta?

    den 10 september 2011 kl 14:44
  7. Dan säger:

    Anders jag menar att det blir aningeng förvirrande om jag är villig att lida döden för min tros skull men om jag blir attackerad för någon annan skull så är jag villig att ta liv.

    den 10 september 2011 kl 22:41
  8. Anders N säger:

    Dan

    Rom. 14:9 ”´Du skall icke dräpa´,´ Du skall icke stjäla´”.
    Skall vi sluta att bestraffa de som dräper och stjäl?

    Är det att bättre ”älska sin nästa”? – att älska ogärningsmännen. Vad gör vi åt alla nuvarande och kommande offer om vi också älskar dem? Tittar bort? Är det att älska dem?

    ”Det är ju såå synd om mördare…”

    Så brukar flumvänstern resonera då de är i liten ynklig opposition, tills de fått makten. Då slår ”björnsaxen” igen och nästan hela BNP går fortsättningsvis till fängelser, vapen, polis och militärmakt. Alla som inte jolmar med utplånas eller tvångsförvisas till slavläger där de flesta får arbeta ihjäl sig.

    Akta er för vänsterns surdeg med skenhelighet och avund!

    den 11 september 2011 kl 13:03
  9. micael grenholm säger:

    Hej Pelle! Tack för ditt svar.

    Att Tertullianus och Origines skulle säga två motsatta saker samtidigt och argumentera för kristet deltagande i armén samtidigt som de uppmanade till pacifism är en missuppfattning jag mött tidigare, och sajten du hänvisar till har enligt min mening missuppfattat det de skriver. Båda menade att man skulle be för överheten, inklusive dess arméer, men man kan därmed inte dra slutsatsen att de menade att kristna ska vara med i dessa, snarare ansåg de i linje med Rom 13 att överheten skulle bära svärdet medan kristna inte skulle det. För att använda deras bön för arméerna som argument för att de menade att kristna skulle delta där har man lagt till två andra citat i samma kontext, i Terullianus fall om att han skriver att det finns kristna i armén, men tillägget att han var ”stolta över dem” går inte att utläsa i texten, särskilt inte när man tänker på att han i andra texter förbjöd kristna att vara med i armén. Inte ens att han erkänner att kristna soldaters böner blev bönhörda används som legitimering för att kristna ska vara i armén, han bara konstaterar att de är där. I Origenes fall skriver artikeln du länkade till att han använder judarnas krig i GT som argument för att ”om kristna skulle få en stat i framtiden så skulle de kunna använda våld”, något Origenes inte säger. Återigen läser man in något i texten som inte finns där. Origenes säger att judarna enligt Gamla förbundet hade rätt att döma och föra krig, men han gör klart på ett annat ställe i Contra Celsum att det Nya förbundet är annorlunda:

    If a revolt had been the cause of the Christians combining, and if they had derived their origin from the Jews, to whom it was allowed to take arms on behalf of their families, and to destroy their enemies, the Lawgiver of the Christians would not have altogether forbidden the destruction of man, teaching that the deed of daring on the part of his own disciples against a man, however unrighteous he be, is never right-for he did not deem it becoming to his own divine legislation to allow the destruction-of any man whatever.

    To those who ask us whence we have come or whom we have for a leader, we say that we have come in accordance with the counsels of Jesus to cut down our warlike and arrogant swords of argument into ploughshares, and we convert into sickles the spears we formerly used in fighting. For we no longer take ‘sword against a nation,’ nor do we learn ‘any more to make war,’ having become sons of peace for the sake of Jesus, who is our leader, instead of following the ancestral customs in which we were strangers to the covenants.

    För att gå vidare, det man kan finna i Bibeln är argument för krig i GT, men dessa krig ser inte ut som de rättfärdiga krig Augustinus utformade. RKK:s nuvarande formulering av rättfärdiga krig, som går tillbaka på Augustinus och Aquino säger bl.a.:

    the damage inflicted by the aggressor on the nation or community of nations must be lasting, grave, and certain;
    all other means of putting an end to it must have been shown to be impractical or ineffective;
    there must be serious prospects of success;
    the use of arms must not produce evils and disorders graver than the evil to be eliminated. The power as well as the precision of modern means of destruction weighs very heavily in evaluating this condition.

    Problemet är att man inte kan finna detta i Bibeln, 1 Mos 9 formulerar inte dessa kriterier utan argumenterar för dödsstraff (något som flera kyrkofäder också tog avstånd från, men det är en annan fråga). Min poäng är: vi har i Bibeln krig som de ser ut i GT (där ovanstående kriterier ofta saknas) och pacifism i NT, som du enligt vad jag förstår menar gäller i det civila men inte när man utför Guds rätt inom överheten. Men läran om det rättfärdiga kriget formulerades först av Cicero, inte den Heliga Skrift.

    Jag skrev i kommentarsfältet på mitt eget inlägg till en annan debattör att antagandet att det kristna kallet att vända andra kinden till etc. upphör när hon arbetar för staten inte finns i Bibeln. Ditt argument är 1. Vi ska inte ta rätten i egna händer. 2. När en kristen är soldat tar hon inte rätten i egna händer utan i statens och Guds händer. 3. Alltså kan en kristen vara soldat. Problemet är att en tankegången inte är synlig i Rom 12 och 13 eftersom uttrycket i Rom 12:19 snarare betyder att vi inte ska hämnas oss själva. Och eftersom Rom 13:4 säger att staten är en Guds hämnare så innebär det att kristna inte kan utföra denna hämnd i statens namn. Den är ju kallad att göra något kristna inte får göra.

    Till sist hänvisar jag till en text jag redan har skrivit om ”en beväpnad man anfaller din familj”-argumentet: http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/19/krig-del-5-en-bevapnad-man-anfaller-din-familj-%e2%80%93-vad-gor-du-da/

    Gud välsigne dig!

    Micael

    den 14 september 2011 kl 12:33
  10. micael grenholm säger:

    Och en sak till: Jag ville inte undvika någon fråga men tog upp det jag tyckte var mest relevant (jag skriver en hel del om allt möjligt och måste begränsa mig) men jag ser det som självkart att en kristen inte kan vara polis utan leva ickevåldsligt och övernaturligt varje sekund av sitt liv, och bekämpa gärningsmän med exorcism istället för våld, som ovanstående länk talar om.

    den 14 september 2011 kl 12:38

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function show_subscription_checkbox() in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php:89 Stack trace: #0 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/comment-template.php(1554): require() #1 /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/single.php(41): comments_template() #2 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/poluha...') #3 /var/www/poluha.se/basun/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/poluha...') #4 /var/www/poluha.se/basun/index.php(17): require('/var/www/poluha...') #5 {main} thrown in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php on line 89