Skip to main content.

den 8 september 2011


  Mer om pacifism, rättfärdigt krig och kyrkans historia

Micael Grenholm kommenterar på sin sajt Hela Pingsten min Dagenartikel om rättfärdiga krig från förra veckan. Han menar att min artikel har vissa brister. Låt mig gå igenom vilka dessa skulle vara och kommentera dem allt eftersom.

För det första menar han att jag påstår att läran om det rättfärdiga kriget ”alltid varit huvudfåra inom kyrkan”. Detta är inte sant, menar han. Under sina första 300 år var kyrkan pacifistisk.

Här läser Micael mig fel. Jag påstår inte att läran om det rättfärdiga kriget alltid varit huvudfåran. Det jag säger är att pacifismen aldrig varit det. Den tidiga kyrkan var varken det ena eller det andra. Dess lära i denna liksom i många andra frågor var ännu inte utmejslad. På sin sajt citerar Micael flera kyrkofäder för att bevisa dominansen av pacifistiskt tänkande hos kyrkans ledare på den tiden. Men när jag läser dem tycker jag att många snarare tar avstånd från mordlust och orättfärdigt krigande.

Här finns förvisso några starka påståenden från särskilt Hippolytus och Tertullianos som tydligt manar kristna att ta avstånd från soldattjänsten. Men då ska man veta att Clemens av Alexandria, Tertullianos samt Origenes även har gjort uttalanden åt motsatt håll. Så berömmer Tertullianos Rom för dess modiga arméer, arméer som han är stolt över att kristna strider i. Detta är alltså långt innan kejsar Konstantin kommer till makten. Origenes å sin sida önskade och bad för att Roms arméer skulle segra och nedkämpa fienden. Och skulle de kristna någonsin komma till makten pekade han på hebréerna som ett föredöme när det gällde skyldigheten att, med våld, beskydda landet och dess invånare. Om detta och mycket mer finns att läsa på sajten Crusades-Encyclopedia. När det gäller Clemens av Alexandria är han den första att, enligt historikern James Turner Johnson, formulera en ansats till kriterierna för rättfärdigt krig, nämligen att samhälleliga värden var hotade samt att den militära insatsen auktoriserades av kejsaren. Det var också tillåtet, enligt samme Clemens, för kristna att vara soldater. Min uppsats innehåller ett stycke om detta. I övrigt hänvisar jag till Johnsons utmärkta bok The Quest for Peace för att verifiera att detta verkligen var vad Clemens menade.

Så det är långt från en enhetlig bild av kyrkofäderna som träder fram vid en närmare granskning. Till detta kommer att kristna faktiskt har observerats deltaga i den romerska arméerna långt innan kejsar Konstantin kom till makten. Mycket tyder på att det fanns en utbredd negativ inställning till arbete inom militärmakten bland kristna. Men den måste inte ha härstammat från pacifistiska övertygelser utan kan mycket väl ha haft att göra med den avgudadyrkan som påtvingades människor i statlig tjänst. Helt nyligen skrevs en längre artikel på detta tema i den katolska tidskriften Logos med rubriken Pacifists, Patriots, or Both?: Second Thoughts on Pre-Constantinian Early-Christian Attitudes toward Soldiering and War. Den går inte längre att fritt ladda ner men skicka mig ett mail så kan jag ordna en kopia.

För att sammanfatta denna punkt: Att bevisa den tidiga kyrkans pacifism låter sig inte göras med några lösryckta citat från kyrkofäderna. Nej, för detta krävs en mycket mer omfattande dokumentation av både praxis och övertygelser bland vanliga kristna samt kyrkans ledare. Och det är fullt naturligt att kyrkan vid denna tidiga tidpunkt saknar en genomreflekterad övertygelse om hur kristna ska förhålla sig till statsmakterna och om statsmaktens uppdrag när så centrala frågor som dem om Jesu natur och treenigheten avgörs först vid kyrkomötet i Nicaea år 325.

Micael påstår vidare att läran om det rättfärdiga kriget inte bygger på Bibeln. Och det är antagligen sant, åtminstone i alla sina detaljer. Mycket tillhör den allmänna uppenbarelsen vilket förstås inte gör läran mindre sann. Men en hel del går att reflektera sig fram till om man tar som utgångspunkt vad Skriften säger om överheten och dess ansvar. Jag tänker förstås främst på Rom 12-13. Men redan i 1 Mos 9 kan vi se hur Gud överlåter en dömande och straffande makt åt människan. Där står:

Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa. Den som utgjuter människoblod, hans blod skall utgjutas av människor…

Här förstår vi att det måste finnas någon slags överhet och att den utför vedergällning åt Herren. Dess uppgift är att försvara liv (och därmed ordning och upprätthålla någon slags fred). Här talas om rättfärdig anledning, det vill säga att den som straffas måste ha gjort sig skyldig till något ont. Straffet ska också vara proportionerligt till brottet: endast hans blod skall utgjutas. Vi förstår också av andra texter att det var någon ur Guds folk som utförde denna bestraffning. Man kallade inte på hedningarna för att utföra de straff som var beordrade av Herren.

När det gäller Rom 12-13 verkar Micael helt ha missförstått mig. Han skriver: ”På något sätt verkar Poulha [sic] mena att den kristnes kall att inte ta rätten i egna händer upphör när hon arbetar för staten som soldat.” Nej, det varken menar eller skriver jag i min artikel. För Micael visar dessa kapitel klart ”att det som staten sysslar med inte gäller de kristna”. Men texten säger inte det. Rom 12:19 säger: ”Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren.” Några verser senare får vi förklarat vem som skall utkräva denna hämnd. Och det är precis som i 1 Mos 9 ovan, nämligen överheten: ”Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” När en kristen soldat eller polis motar ondskan ”med svärdet” tar han inte rätten i egna händer. Han utför Guds rätt. Han verkar som Guds arm i denna värld. Men gör jag samma sak som privatperson tar jag verkligen rätten i egna händer. Våldet måste utföras på uppdrag av överheten som ju i sin tur har fått uppdraget från Gud. Här ser vi dessutom en annan av kriterierna för rättfärdig våldsanvändning definieras: det måste utföras av en legitim auktoritet.

Micael skriver: ”Poluha har rätt i att vi har ingen rätt att tvinga vår granne att vända andra kinden till även om vi själva tar Jesu ickevåldsprincip på allvar.” Men det är inte detta jag skriver. Jag skriver att vi inte har rätt att vända kinden till å vår nästas vägnar. Med det menar jag, om nu detta inte är tydligt, att vi inte kan applicera Jesu uppmaning att vända andra kinden till när vi bevittnar någon annan bli angripen. Tvärtom måste jag då ingripa och bli en levande sköld mellan angripare och offer. Och som sådan kan jag behöva ta till våld för att få slut på angreppet. Är jag inte beredd att göra det älskar jag inte min nästa som kanske ligger där på golvet och blir sparkad på.

Därmed tror jag också mig ha förklarat varför våldsanvändning mot en våldsam inbrottstjuv som hotar familjen inte rimmar illa med kallelsen att älska våra fiender. I detta fall handlar det om min familjs fiende och inte bara min egen. Och vi måste göra det vi kan göra för att förhindra våld och andra orättfärdigheter mot vår nästa, i detta fall familjen (se för övrigt min kommentar Om att älska den onde mer än sin nästa). Jag måste heller inte hata tjuven för att förhindra honom från att begå ett allvarligt brott. Men fokus är förstås kärleken till familjen och min skyldighet att beskydda den. Micael skriver att Gud kan ingripa och avväpna våldsverkaren genom exorcism. Den möjligheten kanske finns men Guds ingripande kan ju inte garanteras. Så be då en bön och skrid sedan till verket. Vår tro måste fungera i praktiken och i den mån den förhindrar oss att älska vår nästa är den bara att förkasta.

Därmed har jag besvarat Micaels invändningar. Det förtjänar att noteras att han enbart kommenterar de delar av min artikel som har med Bibeltolkning och kyrkans historia att göra. Men fokus i artikeln ligger inte där. Mest handlar artikeln om hur vi ska förstå begreppet fred, om det rättfärdiga våldets begränsade ambitioner och på vilket sätt kriget på ett principiellt plan skiljer sig från de våldshandlingar som ligger oss mer nära, exempelvis det våld en polis använder. Micael ger inga svar här. Och det brukar inte pacifister göra, tyvärr.

Läs även vad andra skriver om , , , ,