Skip to main content.

den 5 juni 2011


  Om att älska den onde mer än sin nästa

Reaktionerna på Usama bin Ladins död har gjort mig rejält frustrerad på mina trossyskon. Istället för att glädjas över att en uppenbart ond människa inte längre utgör ett hot mot mänskligheten har kristna från alla schatteringar haft en mängd olika invändningar mot USA:s agerade och de följande glädjescenerna. Så lät Vatikanen meddela att en kristen aldrig jublar över någons död utan istället reflekterar över människans stora ansvar inför Gud. Den välkände amerikanske pastorn Brian McLaren menade att det var ironiskt att fira döden av en människa som själv gladdes åt att döda. Nej, det är dags att bryta våldsspiralen, skriver han. På lite närmare håll har flera brittiska biskopar yttrat sig negativt om USA:s agerande. Exempelvis säger ärkebiskopen av Canterbury att:

Obama might think ‘justice has been done’; but, despite overtones of ‘atonement’, we might reflect that vengeance isn’t necessarily the same as justice.

På ännu närmare håll har Ulf Ekman kommenterat bin Ladins död och menar att ”det alltid känns fel att glädjas över någons död”. Och han inleder sin kommentar med att distanserat säga att ”För många är det en stor lättnad att Bin Laden nu är död”. I en Twitterdiskussion med mig använder han uttrycket ”pöbeln” om de jublande skarorna. Även i mitt eget Twitterflöde har det varit invändningar mot USA:s agerande.

Längst i sin kritik av USA går emellertid den brittiske teologen NT Wright. I en kommentar säger han:

In the present case, the ‘hero’ fired a lot of stray bullets in Iraq and Afghanistan before he got it right. What’s more, such actions invite retaliation. They only ‘work’ because the hero can shoot better than the villain; but the villain’s friends may decide on vengeance. Proper justice is designed precisely to outflank such escalation. … And what has any of this to do with something most Americans also believe, that the God of ultimate justice and truth was fully and finally revealed in the crucified Jesus of Nazareth, who taught people to love their enemies, and warned that those who take the sword will perish by the sword?

Nu över till mina kommentarer och först detta om att glädja sig över en ond människas död. Vi läser i Ordspråksboken 11:10 att ”De rättfärdigas framgång väcker glädje i staden, när de onda förgås höjs jubelrop.” Detta ord bekräftar en grundläggande och allmänmänsklig moralisk instinkt, nämligen att glädjas över de rättfärdigas framgångar och de ondas motgångar. Vi ser samma sak i Uppenbarelseboken 18:20 där vi uppmanas jubla över Guds dom över Babylon. Därför menar jag att det naturliga, och moraliskt oklanderliga, är att reservationslöst jubla över Usama bin Ladins död. Usama bin Ladin var skyldig till tusentals människors död och utgjorde ett fortsatt hot så länge han levde. Därför har Obama helt rätt när han påstår att rättvisa hade skipats. Och i detta har USA agerat som den överhet som står ”i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13:4)

Vidare är det talande att Brian McLaren jämställer glädjescenerna efter bin Ladins död med den glädje vi antar att bin Ladin själv kände efter terrorattackerna den 11/9. Att missa skillnaden tyder på en bristfällig moralisk kompass. Att glädja sig över oskyldigas död är ont, att glädja sig över den ondes död är gott enligt ovanstående resonemang. Men även den som inte håller med om det bör ändå göra åtskillnad mellan dessa båda typer av glädje. Och vi förstår av talet om att bryta våldsspiralen att det är pacifistiska influenser som fördärvat McLarens moraliska intuitioner. För både vårt förnuft, Bibeln och den kyrkliga traditionen bjuder oss att göra skillnad på rättfärdigt och orättfärdigt våld. Det senare skapar våldsspiraler, det förra stoppar dem.

När biskopen av Canterbury säger att hämnd inte nödvändigtvis är samma sak som rättvisa har han självklart rätt på ett allmänt plan. För att rättvisan ska ha sin gång krävs det att den utövas en legitim auktoritet, det som Bibeln kallar överheten. Och det är ju det som det handlar om här. Usama bin Ladin dödades inte av eller på uppdrag av anhöriga till de som dog den 11/9. Nej, jakten på bin Ladin leddes av USA:s överbefälhavare, president Obama. Men även om vi bortser från vem som bemyndigade dödsskjutningen är det svårt att förstå varför den inte skulle vara ett uttryck för rättvisa. Rättvisa som moralisk begrepp handlar ju om att straffet ska stå i proportion till brottet. Så vilket straff kunde vara mer rättvist än ett skott i pannan? Sedan måste det sägas att den amerikanska styrkan inte var ute efter att avrätta bin Ladin. Dess avsikt var att fånga honom. Däremot var de antagligen inte beredda att ta några större risker för att få med sig honom levande. Så hur man än vrider och vänder på biskopens uttalande är det svårt att se hur det gör den amerikanska aktionen rättvisa.

Men nu över till NT Wright. I citatet ovan inleder han med en kritik som liknar den som Mårten Schultz levererade härom veckan och som jag redan har kommenterat, det vill säga att verklig rättvisa förutsätter att bin Ladin hade ställts inför rätta. Intresserade bör läsa den kommentaren. Men nu är ju NT Wright inte en moralfilosof eller jurist utan i första hand en teolog. Och som sådan dessutom en de mest välrenommerade. Därför är det särskilt häpnadsväckande att hans teologiskt grundade kritik utgår från Jesu ord om att älska våra fiender (Matteus 5:44). För Jesu ord syftar ju här till hur en privatperson ska förhålla sig till sina personliga fiender. Exempelvis ska han ”vända andra kinden till”, ge sin mantel till den person som processar för att få skjortan, gå två mil med den som tvingar honom att följa med en mil i hans tjänst. En slags fiende som Jesus vill att vi ska älska skulle kunna vara den kollega som ständigt är på mig och gör mitt arbete svårt. Eller grannen som så ofta skäller ut mig för att mina träd hänger över på hans sida eller att mina maskrosor blommar av sig på hans gräsmattor. Dessa personer är (eller skulle kunna vara) mina personliga fiender. Men Usama bin Ladin var det inte. Han hade inte gjort mig personligen något ont. Men medan mina fiender inte behöver vara särskilt onda människor var Usama bin Ladin det. Han var inte min utan det godas fiende.

Ett ord som ofta använts för att kritisera dem som gladde sig åt Usama bin Ladins död är Ordsspråksbokens 24:17. Där står att vi inte ska glädja oss åt vår fiendes fall, inte jubla när han störtar omkull. Men vi såg också att Ordspråksbokens författare menar att ”när de onda förgås höjs jubelrop”. Dessa två ord blir förenliga endast om vi gör skillnad på vår personliga fiende och den onde. Vår personliga fiende behöver inte vara särskilt ond och den onde behöver inte vara vår personlige fiende. Jag menar att Jesu ord om att älska våra fiender på samma sätt inte säger något om hur vi ska förhålla oss till den onde.

NT Wright bör därför kritiseras å det allvarligaste. Han låter sin antiamerikanism påverka sin teologiska analys samt sitt moraliska omdöme. Och han gör kärleken till den onde viktigare än kärleken till nästan. För det är ju så att ett av de mest centrala buden för både kristna och judar är att vi ska älska vår nästa. Och det är detta bud, eller denna kärlek, som utgör den moraliska grunden för både polisiära och militära ingripanden. De avser att skydda oskyldiga genom att använda det våld som krävs för att avvärja hotet från angriparen. En verksam bin Ladin hade utgjort ett fortsatt hot mot oskyldiga människor. Kärleken till dessa människor krävde därför att USA, som den makt som hade möjligheten att ingripa, inte lät Usama bin Ladin fortsätta sina dödliga affärer. USA:s skyldigheter mot dessa människor var rimligen större än dess skyldighet att älska Usama bin Ladin. Detsamma borde även gälla oss övriga.

Andra kommentarer som är inne på samma spår:

Läs även vad andra skriver om , , , , .