Skip to main content.

den 8 maj 2011


  Den politiska korrektheten i aktion – ett skolexempel

När president Obama meddelade att Usama bin Ladin hade dödats av amerikanska soldater sade han samtidigt att bin Ladin inte var en muslimsk ledare. Jag förstår varför presidenten sade så: han ville understryka att USA inte för krig mot islam utan mot en specifik terrorgrupp och dess ledare. Men samtidigt är påståendet falskt. Usama bin Ladin bekände sig som muslim, medlemmarna i al Qaida är muslimer och bin Ladins övriga supporters är muslimer. Att säga detta innebär ingen anklagelse mot alla muslimer, enbart att det inom islam finns ett mer eller mindre stort problem med en våldsam extremism.

Så jag twittrade lite om detta och skrev:

Obama säger att Usama inte var en muslimsk ledare. Men visst var han en som ledde muslimer. al Qaida är en islamistisk terrorgrupp.

Ganska oskyldigt, kan tyckas. En god vän gjorde retweet och min tweet hamnade därför utanför den grupp som följer det jag skriver. Inom några minuter kom flera starka reaktioner från Broderskapsrörelsens politiska sekreterare Anna Ardin. Hon och jag har haft diskussioner tidigare (om solidaritet och aborter) och vi håller antagligen inte med varandra om någonting. Trots våra meningsskiljaktigheter har vi ändå haft en någorlunda hövlig ton mot varandra. Men nu var det slut med det. Så här skriver hon först:

jag vill seriöst kräkas över den här tweeten, sluta hetsa mot utsatta människor, för helvete!

Och sedan:

hutuerna var kristna & kristna väst lät dem hållas, d ledde inte till kyrkobränning här, men ert hetsade legitimerar sånt

Till slut avrundade hon med denna:

Jag kokar över av ilska – kampen FÖR polarisering & muslimhat, kan man ens kalla sig kristen i det här jävla gänget?

Jag svarade henne och skrev att hon hetsade upp sig i onödan, att jag varken hetsade eller legitimerade någonting och att hon borde bättra på språket. Ingen reaktion från henne.

Vad ska man säga om hennes reaktioner? För det första att det är känslorna som talar snarare än förnuftet. Att mitt påstående om att Usama bin Ladin är muslim skulle vara ”hets mot utsatta människor” är direkt larvigt. Mitt påstående är uppenbart sant och har inget att göra med muslimer som grupp.  För det andra är hennes reaktioner uppseendeväckande starka. Hon ”kokar över av ilska”, svär åt mig och kallar mig och min retweetande vän för ”jävla gänget”. Det är verkligen svårt att förstå hur och varför min tweet får henne att reagera så starkt. För det tredje svär hon åt sina trossyskon utan att bry sig om att förklara sig eller be om förlåtelse.

Allt detta är egentligen verkligen upprörande. Nu blir jag inte så upprörd därför att jag är van vid tonen och känslouttrycken i de så kallade ”sociala medierna”. Men det vi skriver, var det än sker, ska vi också kunna säga personligen. Och jag tror inte att Anna Ardin skulle svära åt mig om vi hade haft denna diskussion ansikte mot ansikte. Därför borde hon ta tillbaka sina ord.

Men hennes reaktioner är ändå intressanta i ett vidare perspektiv. De är ett uttryck för en politisk korrekthet som innebär att vissa sanningar inte får sägas därför att de uppfattas såra vissa grupper. Att då säga dessa sanningar, som att Usama bin Ladin var en muslim, likställs enligt detta synsätt med viljan att såra eller hetsa mot gruppen. Och den som vill såra gör ju en ond handling och förtjänar därför inte ett respektfullt bemötande. I toleransens namn är det helt i sin ordning att vara intolerant mot sådana människor. Effekten av denna politiska korrekthet blir att viktiga sanningar förtrycks, att det blir lågt i tak och att den politiska debatten urvattnas så till den grad att ingen törs säga något som har en potential att såra. Och fokus hamnar på folks känslor och upplevelser när det politiska samtalet mer borde handla om vad som är sant och relevant. Så skapas en generation av rädda och lättkränkta medborgare.

Läs även vad andra skriver om , , , , , .