Skip to main content.


den 3 mars 2011


  Vad fattiga behöver

Joe Carter på First Things skriver bra om vad fattiga behöver:

The fact that the government needs a safety net to catch those who would slip between the cracks of our economic system is evidence that I have failed to do God’s work. The government cannot take the place of Christian charity. A loving embrace isn’t given with food stamps. The care of a community isn’t provided with government housing. The face of our Creator can’t be seen on a welfare voucher. What the poor need is not another government program; what they need is for Christians like me to honor our savior.

I can attest to that truth from my own experience. What my family needed, what I needed, was not just a handout””either from the state or the church. We needed true, Godly charity.

Det så kallade påskuppropet visar hur kristna alltför ofta ser sitt uppdrag som identiskt med socialbyråns. Ja, faktiskt värre än så: den materiella hjälp som sjuka behöver får inte komma från individer och församlingar utan måste komma från staten. Tänk att staten på några årtionden har blivit nödvändig för kyrkans diakonala insatser! Nej, det är dags att kavla upp ärmarna och vara kyrka.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



2 kommentarer till “Vad fattiga behöver”

  1. Emelie säger:

    Hej Pelle,

    jag hoppas att du har läst min kommentar till dina tankar om påskuppropet.
    Först och främst vill jag säga att det förra sjukförsäkringssystemet gick med vinst. Nu menar jag inte att vi skall tillbaka till det, men det nuvarande systemet bygger på felberäkningar och kommer att gå med förlust. Samhällsekonomiskt är detta alltså ett dåligt system.

    Det var socialdemokraterna som lade grunden till det nuvarande, nya systemet, så det är synd att moderaterna ändå känner att de måste försvara det, när det är så dåligt underbyggt.

    Jag tycker faktiskt att det verkar som att du är väldigt dåligt insatt i de här frågorna. Det är synd att du kommer med så dåligt grundade antaganden, jag har i vanliga fall respekt för din blogg. Men nu har du gått över gränsen till lösa åsikter utan faktaunderlag.

    Min andra fråga är ifall du någonsin har nödgats ta emot socialbidrag? I ditt förra inlägg skriver du att de utförsäkrade visserligen kan ”få socialbidrag”, ungefär som det låg någon sorts automatik i det. Men det är långt ifrån alla som kan få bidrag, än färre som klarar att överleva på det.

    Jag blir besviken över att du verkar ha övertagit den cyniska syn på sjuka som många som förespråkar det nya systemet har; att sjuka bara låtsas vara det för att de inte vill jobba. Att få sina motiv ifrågasatta på det sättet är oerhört kränkande. Att man ska behöva ursäkta sig för att man är sjuk.

    Bidragsfusket låg på under 1% i det gamla systemet, så jag förstår inte var den här cynismen har kommit ifrån. Den är människofientlig.

    Personligen skulle jag inget hellre vilja än att fungera i samhället, kunna jobba heltid och/eller slutföra mina studier. Jag tror inte heller någon frisk person skulle velat genomlida min sjukdom eller ha mina funktionshinder.

    Tillslut kommentaren angående inlägget ovan:
    jag har som sagt blivit tvungen att leva både på bidrag från stat, kyrka och anhöriga sedan i somras.

    Statens nuvarande socialbidragsmetod gör det omöjligt för människor att resa sig. Så fort man lyckas öka sitt välstånd något över existensminimum dras det av. Svårt att ta egna initiativ till saker, då man hela tiden hamnar mellan stolarna mellan olika lagparagrafer. Det är bökigt, man blir synad i sömmarna på ett integritetskränkande sätt, man kan inte planera sin framtid, man får inte äga något, osv. T ex får man inte äga sin bostad. Om du bor i en bostadsrätt och är sjuk ska du alltså behöva söka upp en hyresrätt och flytta innan du kan få socialbidrag.

    Men att tvingas leva på anhörigas bidrag har jag FAKTISKT upplevt som jobbigare. Varför? När man får ett bidrag från staten är det någorlunda neutralt.

    Men om tar emot pengar från privatpersoner hamnar man i en personlig tacksamhetsskuld och i lojalitetskrav och framförallt är det oerhört (för)ödmjukande att behöva tigga av t ex sina föräldrar om pengar som vuxen om och om igen.
    Att ligga sina älskade anhöriga till last på det sättet är inte roligt, kan jag berätta för dig, om du inte prövat. Man känner ofta att det vore bättre att man inte fanns, eftersom man är en sådan börda, oavsett om man mötts av en otrolig generositet.

    Nu vill jag inte verka otacksam på något sätt. Jag är oerhört tacksam för den hjälp jag har fått. Utan hjälp av min familj hade jag nu levt på gatan flera gånger om (bl a för att det inte bara är att ”få” socialbidrag)!

    Men det är tyvärr inte alla som har möjlighet att få, eller ens orkar ansöka om den hjälpen (det är en ganska stor administration från ens egen sida som krävs för att ansöka.) Man måste som sagt vara frisk för att orka vara sjuk.

    Om du någonsin kommer i min situation kommer du kanske börja tänka annorlunda. Man kan vara konsekvent i sina fina ideologier tills man möter verkligheten, men den är oftast inte så svartvit.

    Att leva i ett samhälle som har ett fungerande socialförsäkringssystem innebär att man skonar de svaga från tiggeri och ovärdighet. Det kan bevara den svages jämlikhet och självrespekt så att den kan resa sig igen: En hjälp till självhjälp.

    Att ha ett samhälle utan ett fungerande socialförsäkringssystem innebär att en särskild grupp av utslagna människor kommer att konserveras i fattigdom, misär och behov av allmosor.

    Ska vi som kristna uppmuntra icke-kristna människor till medmänsklighet och ett samhälle som tar sig an de svaga?

    Eller ska vi tänka ”vad bra att de skiter i de svaga, då kan vi som kyrka äntligen få göra det”? Jag tycker att det verkar unket och överandligt.

    Dessutom har ju inte kyrkan ännu inte byggt upp vare sig organisation eller välstånd till detta, eftersom det inte behövts.

    Och jag tycker vi kan vara tacksamma för att det inte behövts, för att till och med de icke-kristna lyckats visa kärlek.

    Synd att socialismen lagt beslag på begrepp som solidaritet och medmänsklighet. Man behöver faktiskt inte vara socialist för att uppmuntra vårt alltför sekulariserade och cyniska samhälle att göra bra och medmänskliga saker.

    den 28 april 2011 kl 20:05
  2. pelle säger:

    Hej igen Emelie. Se min kommentar under artikeln om Påskuppropet för en längre utläggning av hur jag tänker. En del av det du skriver om här har jag redan berört i den kommentaren.

    Nej, jag har aldrig tagit emot socialbidrag (eller försörjningsstöd som det nu tydligen heter). Och du får gärna bättra mina kunskaper på reglerna kring detta bidrag.

    Jag har inte skrivit eller ens tänkt att de utförsäkrade skulle fejka sin sjukdom. Jag förstår inte var du får det ifrån. Det jag då och då frågar mig är hur det kan komma sig att vårt land har haft (och kanske fortfarande har) rekordhöga sjuktal. Vad finns det i vårt land som gör oss sjukare än kanske alla andra västländer? Dålig luft? För lite semester? Eller kanske en för stor välfärdsapparat?

    Du talar nedsättande om att behöva ta emot allmosor om vi skulle sakna ett fungerande socialförsäkringssystem. Men socialbidrag är en allmosa det också. Den är inte personlig, förstås. Men det finns både fördelar och nackdelar med ett anonymt system. Fördelen är som du skriver att det inte känns så förnedrande att ta emot ett bidrag om det kommer från en myndighet. Men myndigheten följer sina regler och har ingen möjlighet att anpassa sitt givande efter den behövandes kanske unika situation. Och den kan inte ge det känslomässiga stöd som kanske behövs. Sedan tycker inte att det ska kännas helt ok att emot bidrag. Just nu är min familj smått beroende av föräldrapenning och barnbidrag. Men jag är verkligen inte glad över det. Vi bör alla sträva efter att klara oss själva (talar om familjen här). Blir man sjuk får man svälja stoltheten och söka hjälp. Men det ska finnas en stolthet att svälja och inte ske med en axelryckning.

    Jag skrev i min andra kommentar mycket om statens tillbakadragande till förmån för det civila samhället. Men jag vill samtidigt säga att jag tror på något slags skyddsnät för de som faller igenom alla andra nät. Människor får ju inte ligga och dö på gatan. Så staten bör tillhandahålla någon form av hjälp men på en väldigt låg nivå.

    Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer i sakfrågan här. Det mesta är redan avhandlat i min andra kommentar. Men återigen: jag längtar efter ett medmänskligare samhälle jag också men ser en annan väg till det än du gör.

    Jag hoppas att du inte tagit illa vid dig av mitt ideologiska resonerande. Jag förstår att det inte hjälper dig i din nuvarande situation. Återkom med dina reflektioner!

    den 28 april 2011 kl 23:44

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>