Skip to main content.

den 28 februari 2011


  Pengar, sparande och givande

Jag lyssnade till en predikan om pengar idag. Det var gott att istället för att höra det vanliga om hur Gud älskar alla människor få sig undervisning till livs som har med vardagen att göra. Mer sånt! Predikan baserade sig på Ordspråksboken och John Wesleys undervisning i ämnet. Mer sånt också! Kort sagt gäller det att:

För att vi ska kunna spara effektivt måste vi lära oss att skilja på begär och behov. Och för ha något att spara måste vi först ha tjänat en del pengar. Och vi tjänar pengar genom att arbeta, inte genom att köpa lotter. Våra sparade pengar ska vi sedan använda för att ge där tionde är ett riktmärke tilltaget i underkant.

Predikan var god och innehöll mycket mer stoff än så här. Men detta räckte för att min hjärna skulle börja arbeta på högtryck. Frågor som direkt dök upp var:

1. Wesley sparade för att ge. Men är inte vi förpliktigade att spara även till oss själva? Huset kan behöva repareras, oväntade utgifter kan komma och pensionen måste tryggas. Är det ”oandligt” att tänka så? Eller bara ansvarsfullt?

2. Att skilja på begär och behov är ofta svårt. Vi står nu inför ett bilköp. Familjen har växt och vår gamla bil har blivit väldigt trång. Att göra längre resor kommer att bli obekvämt. Men är en ny bil ett behov? Och vad ska vi säga om huset vi äger? Eller en semesterresa till fjällen? Om vi accepterar att allt detta utgör rimliga utgifter är frågan hur mycket som sedan finns kvar. Huset och bilen kan sluka hur mycket pengar som helst.

3. Hur ska vi ser på sjukdoms- och olycksfallförsäkringar till barnen och livförsäkringar som täcker skulder? Kan de anses vara behov? Eller är de uttryck för en bristande tillit till Herren? Samma fråga kan ställas om hem- och bilförsäkringen.

4. Hur ska man se på att låna pengar? Att sätta sig i skuld innebär i någon mån att låta sig bli förslavad menade predikanten. Och så är det ju. Alternativet till hus- och billån är emellertid att vänta väldigt länge på att köpa huset och bilen. Och att spara pengar är ju idag en förlustaffär. Den reella sparräntan är negativ.

5. Förändrar inte våra höga skatter hur vi ser på givande? En del av skatterna omvandlas ju till bidrag till mindre bemedlade. Kanske är behovet av tiondegivande inte lika stort idag? Sedan blir ju vår möjlighet att ge så mycket sämre också. När staten tagit sitt återstår ju bara hälften av inkomsten.

6. Ska man rikta sitt givande helt till församlingen eller ska man använda eget huvud och fördela pengarna själv?

7. Kanske är det så att vi inte borde äga varken bil eller hus. Men då talar vi om rejält annorlunda livsstil. Utan bil tar vi oss inte till mina föräldrar. Ja, faktiskt knappt till kyrkan i grannorten. Och att bo i en lägenhet vore bara marginellt billigare. Den stora fördelen är annars att någon annan står för ägandet och reparationer. Men hur ok är det att låta någon annan stå för de riskerna?

Vi har det väldigt bra, sägs det. Och vi borde kunna ge mer än någonsin. Ändå är det min personliga erfarenhet att inkomsten snabbt går åt till saker som långt ifrån självklart kan klassas som begär. Skulle jag lägga undan till pensionen och kommande renoveringar av huset, spara för oförutsedda utgifter och att ge tionde talar vi om rejält röda siffror i resultaträkningen.

Jag tror självfallet på det personliga och frivilliga givandet. Mitt problem är få pengarna att räcka till när jag samtidigt har ett ansvar för min familj och dess framtida försörjning. Något måste bort, frågan är bara vad. Och säg nu inte semesterresan till fjällen, det var tre år senast.

Andra skriver om: , , , ,

den 3 februari 2011


  Om Perelandra och människans stora ansvar

Jag läser CS Lewis underbara bok Perelandra för andra gången. Vi får följa Ransom som blir sänd till Venus på ett uppdrag av en ängel. Vad han ska göra vet han inte. Väl på Venus, som heter Perelandra på det språk som talas utanför Jorden, möter han Damen. Damen är planetens första kvinna och lever ett paradisiskt liv tillsammans med Konungen. Men hon och Konungen har blivit tillfälligt åtskilda på grund av någon av naturens nycker. Damen och Konungen lever ett liv med Gud som vi också skulle ha gjort om det inte hade varit för syndafallet.

Men så händer något. Satan anländer. Och han inleder ett samtal med Damen för att få henne att bryta mot det enda som är förbjudet: att övernatta på Det Fasta Landet. Ransom inser sin uppgift: att förhindra Damens fall och därmed rädda Perelandras framtid. Samtalet som följer mellan Satan, Damen och Ransom är enormt fascinerande. Ransom kommer så småningom till insikt om att han spelar en direkt avgörande roll för Perelandras framtid. Antingen stoppar han satans angrepp eller så går Perelandra samma väg som Jorden. Denna tanke är hisnande för honom. Gud kommer inte att rädda situationen om Ransom misslyckas. Det räcker inte att ”göra sitt bästa” och sedan överlåta resultatet åt Gud. Nej, det gäller att segra mot den Onde.

Förvisso kommer Maleldil, som Gud kallas, att rädda även Perelandra om det skulle gå så långt. I slutänden är segern garanterad. Men så mycket kommer att ha gått förlorat under tiden. Allt det goda Maleldil avsåg med Damen och Konungen skulle gå om intet. Så mycket lidande, krig och elände skulle följa Damens brott med Maleldil. Tragedin vore episk.

Jag talade en gång med en prolife-person om vårt gemensamma arbete. Han sa: ”Tur att det inte hänger på oss i slutänden, Gud gör jobbet och vi gör bara vår lilla ynkliga del.” (parafras) Jag svarade något i stil med, inspirerad som jag var av Lewis, att vi nog inte har den turen. Det är vi som måste göra jobbet, annars kommer folk att dö i onödan. Själsligt och kroppsligt. Samma sak borde gälla mycket av det arbete vi gör: om vi inte gör jobbet blir det inte gjort. Gud rycker inte in och täcker upp för oss. Vi är verkligen hans medarbetare och vi har fått ansvaret för det som händer här på Jorden. Så vilken uppgift har då Gud? Om detta är jag osäker. Här vore det förstås bra att kunna krydda med några Bibelverser men låt mig fortsätta utan dem. Guds uppgift är att rusta oss för våra uppgifter. Det är också Gud som sänder oss och vi borde därför ha en rimlig chans att lyckas med uppgiften. Han är också med oss på något sätt men det är oklart hur.

Nu finns det säkert många som menar att Gud är väldigt påtaglig i sin närvaro här och nu. Och det kanske han är. Men inte på ett sätt som konkret hjälper oss med uppdraget.

Jag tycker att detta perspektiv ger ett större allvar åt våra liv. Och det är bra. Livet är allvarligt. Sedan stämmer det väl in på Tolkiens berättelse om Härskarringen. Och det är ju väldigt bra det också! Utan brödraskapets insatser, och då särskilt Frodos, hade Midgård gått under. Allt hänger i slutet på Frodo som fått det stora uppdraget att bära Ringen. Skulle han ha fallit skulle inte Skaparen ha trätt in och förgjort Sauron. Nej, det hängde på de utvalda människorna att lyckas med de uppgifter de fått. Allvarligt? Ja! Men också klargörande och storslaget.

Nyckeln till framgång borde vara att lita på att Han som sänt mig visste vad han gjorde. Fienden blir då framförallt jag själv.

Ja, det var lite fria tankar inspirerade av Perelandra. Det är verkligen en fantastisk bok.

Uppdatering 8/1: Lade till ”storslaget” i sjätte stycket.

den 2 februari 2011


  Sarah Palin, Dagen och vem som egentligen hatar vem

Jag och Annette Westöö har idag en insändare i Dagen som handlar om reaktionerna på morden i Tucson och hur Dagen kopplade ihop dessa våldsdåd med Sarah Palin. Birger Thureson och Elisabeth Sandlund besvarar också kritiken som vi riktar mot dem. Eftersom insändaren har kortats ner lägger jag ut hela texten här:

Lördagen den 8/1 dödades sex människor i Tucson, Arizona, och flera andra skadades. En av dem som skadades allvarligt var den demokratiska kongressledamoten Gabrielle Giffords. Denna mycket tragiska händelse kom omedelbart att handla om Sarah Palin som på en Facebook-sida från i mars har en karta över USA där viktiga distrikt markerats med kikarsikten. Under kartan finns namnen på de demokratiska kandidater som var republikanernas motståndare i dessa distrikt. Ett av dessa namn var Gabrielle Giffords.

Trots att ingen visste något om mördarens motiv startade ett massmedialt drev utan dess like. Den så kallade Tea Party-rörelsen i allmänhet och Sarah Palin i synnerhet anklagades för att piska upp stämningarna i landet och kartan med kikarsikten blev snabbt känd som ”dödskartan”. Sarah Palin pekades ut som indirekt ansvarig för dödskjutningarna.

Svensk media hakade på och så även Dagen. På opinionssidorna skrev först Birger Thureson ett känslosamt blogginlägg där han menade att Sarah Palin haft en karta där politiker markerats med hårkors. Detta var ”politisk retorik laddad med besinningslöst hat” som kunde inspirera människor, liksom mördaren i Tucson, till våldsdåd. Nästa dag skrev Elisabeth Sandlund en ledare på samma tema. Hon menade att dödsskjutningarna var ett ”symtom på ett överhettat politiskt klimat där de retoriska greppen passerat anständighetens gränser”. Och Sarah Palins karta var enligt Sandlund ”ett tydligt exempel på när bildspråket övergår från att vara målande till att bli förödande.” Samtidigt som alltså både Thureson och Sandlund åtminstone indirekt lägger skulden för dödsskjutningarna på Sarah Palin medger båda att mördarens motiv fortfarande är okända.

Varken Thureson eller Sandlund verkar själva ha sett Sarah Palins Facebook-sida. För ser man på kartan och läser tillhörande kommentar bör det med all tydlighet framgå att den knappast inspirerar till våldsdåd. För det första är inte kikarsiktena riktade mot personer utan mot valdistrikt. För det andra är texten solklar om vad det handlar om: ”We’ll aim for these races and many others. This is just the first salvo in a fight to elect people across the nation”. Det handlar alltså om att vinna val och att kämpa för att rätt människor blir valda. Här saknas alla anspelningar på våld.

De vapenmetaforer, liksom den kampretorik, som Sarah Palin använder är inte heller unika för henne. Under valkampanjen 2008 använde Barack Obama dessa ord: ”Om de tar en kniv till denna kamp, så kommer vi att ta ett skjutvapen.” Ja, själva ordet ”kampanj” är egentligen en militär term. När det gäller kartan har liknande kartor använts av demokraterna vid minst två tillfällen där republikaner gjorts till måltavlor. Ingen reagerade då och det med rätta.

Drevet mot Sarah Palin saknar alltså sakliga grunder. Förvisso finns det mycket hat inom den amerikanska politiken men det är främst riktat mot konservativa republikaner. Så måste exempelvis Sarah Palin, liksom skribenterna Ann Coulter och David Horowitz alltid omge sig med livvakter vid offentliga framträdanden. Det behöver inte motsvarande figurer inom den amerikanska vänstern. Minns också filmen om mordet på George W Bush som vann priser världen över.

Sandlunds och Thuresons logik är halsbrytande. Båda erkänner att de inget vet om mördarens motiv. Ändå drar de sig inte för att skylla på Sarah Palin. Detta när inget talar för att det var ett ”överhettat politiskt klimat” som inspirerade till dåden. Thureson anklagar Sarah Palin för att sprida ett besinningslöst hat. Men anklagelsen faller tillbaka på honom själv. Sällan har en politiker varit så oförtjänt hatad som Sarah Palin. Genom sina artiklar bidrar Sandlund och Thureson till det hatiska politiska klimat som de själva tar avstånd ifrån. De har heller varken använt sitt eget omdöme för att pröva det rimliga i sina anklagelser eller gått till källan för att verifiera uppgifterna om Facebook-sidan. Så det är dags för självrannsakan. Och en förklaring.

Tyvärr haltar ”förklaringen” från Sandlund och Thureson rejält. Thureson refererar till Sarah Palins karta och menar att den visar att Gabrielle Giffords ”skulle bort”. Som om Sarah Palin inte skulle bry sig om hur Giffords skulle bekämpas, bara hon plockades bort! I kommentaren till kartan skriver Sarah Palin att det handlar om en kamp för att välja rätt människor till kongressen. Och det är lågt av Thureson att antyda något annat.

Han skriver också att det inte var ett slumpskott som fällde Giffords. Det är sant. Men vad har det för relevans för vår kritik? Varken Thureson, Sandlund eller någon annan visste någonting om motiven för våldsdåden när de skrev sina artiklar för drygt tre veckor sedan. Nu när vi vet mer visar det sig att mördaren hade haft ett horn i sidan till Gabrielle Giffords sedan 2007, alltså långt innan Obama kom till makten och långt innan Sarah Palin lägger ut sin måltavla. Vidare att hans drevs av minst sagt förvirrade tankar om att den federala staten hjärntvättade medborgarna genom kontrollen över grammatiken. Det finns inget, och jag upprepar inget, i hans bakgrund som indikerar att han tagit intryck av Tea party-rörelsen, Sarah Palin eller på något sätt inspirerats av ett ”överhettat politiskt klimat”.

Det är också beklämmande att Thureson tror att New York Times kolumnist Paul Krugman skulle vara en sansad och seriös bedömare av den politiska situationen i USA. Bland konservativa är han, och hela New York Times, ökända för sin besinningslösa och känslofyllda kritik av Sarah Palin, Tea Party-rörelsen och allt konservativt. De utgör vänsterns avant garde i USA. Krugman har också fått mycket kritik för sina skriverier om våldsdåden i Tucson. Så skriver exempelvis den Pulitzervinnande kolumnisten Charles Krauthammer i Washington Post: ”The origins of Loughner’s delusions are clear: mental illness. What are the origins of Krugman’s?”

Det är vidare synd att Thureson fortsätter att tro att hatet kommer från högerkanten. Fakta talar för motsatsen men Dagen valde tyvärr, antagligen av utrymmesskäl, att klippa bort den delen av insändaren.

Elisabeth Sandlund fortsätter att argumentera som om den politiska retoriken hade något med morden att göra. Men argumenten för detta lyser med sin frånvaro.

Det är beklämmande att varken Elisabeth Sandlund eller Birger Thureson inser och bekänner det orimliga i sina anklagelser om Sarah Palins skuld till morden i Tucson. De vapenmetaforer som Sarah Palin använde tillhör den politiska vardagen i USA och läser man hennes kommentar är det ju alldeles uppenbart att den kamp hon förordar är den vanliga demokratiska processen. Så det saknas skäl för det minsta klander, än mindre att göra henne indirekt ansvarig för massmord.

Här finns också en naivitet om den politiska situationen i USA. Det pågår ett kulturkrig i USA där skiljelinjen inte går mellan förnuftiga liberaler och råbarkade högerkristna utan mellan höger och vänster. På båda sidor finns vettiga och ovettiga människor. Att då läsa Paul Krugman och tro att man får en sansad bedömning av situationen leder helt fel. Jag föreslår att redaktionen tillägnar sig lite mer av det konservativa och intelligenta tankegods som det faktiskt finns gott om bara man vågar gå utanför den rapportering som kommer svenskarna till del genom TT, Aktuellt och Godmorgon Världen.

Andra skriver om , , , ,