Skip to main content.

den 23 juni 2010


  ”Se till att era ideal är de rätta!”

Några rader från ett tal som Antonin Scalia, en domare i USA:s högsta domstol, höll till avgångselever i en high school:

I am here to tell you that it is much less important how committed you are, than what you are committed to.

More important than your obligation to follow your conscience, or at least prior to it, is your obligation to form your conscience correctly.

Nobody — remember this — neither Hitler, nor Lenin, nor any despot you could name, ever came forward with a proposal that read, ‘Now, let’s create a really oppressive and evil society.’ Hitler said, ‘Let’s take the means necessary to restore our national pride and civic order.’ And Lenin said, ‘Let’s take the means necessary to assure a fair distribution of the goods of the world.

In short, it is your responsibility, men and women of the class of 2010, not just to be zealous in the pursuit of your ideals, but to be sure that your ideals are the right ones. That is perhaps the hardest part of being a good human being: Good intentions are not enough. Being a good person begins with being a wise person. Then, when you follow your conscience, will you be headed in the right direction.

Amen. Det påminner lite om den gamla sanningen att ”tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. Men ack så sällan vi hör detta sägas idag.

den 22 juni 2010


  Facebook och våra själar

Hos First Things kan vi läsa om hur Facebook har gjort att många kristna har fått problem med den känslomässiga anspråkslöshet som vi är kallade till. Ashley E. Samelson skriver:

Emotional immodesty on Facebook looks like a forlorn woman posting, “I feel invisible to men,” a thought one might share with one’s closest friends, or maybe a psychiatrist. It amounts to little more than emotional prostitution that turns Facebook into a sentimental red-light district. Facebook’s emotional immodesty has a spiritual dimension too. It reads the way people might tweet about their inner prayer life, updating their status with their deepest spiritual insights. Its tone is holier-than-thou and uncomfortably personal. In fact, it’s downright pharisaical: a platform to be excessively public about spirituality and the inner life. Take this recent Facebook posting, for example:

“I love that I can talk to @[Twitter name] about anything, but I love it more when we spend hours over coffee talking about God’s love for us and how we can grow in displaying that through our marriage and to our son.” The instinct to display happiness and God’s love to the world is a good one. However, announcing it in a sentimental display is only showy and embarrassing.

Läs hela artikeln!


  Vetenskap à la Dawkins

För några år sedan visade BBC en serie om ateismen. En av dem som intervjuades var Richard Dawkins, känd som en av evolutionsteorins främsta förespråkare. I ett avsnitt beskriver han det naturliga urvalet på detta vis: 

There cannot have been intermediate stages that were not beneficial. There’s no room in natural selection for the sort of foresight argument…It doesn’t happen like that. There’s got to be a series of advantages all the way…If you can’t think of one, then that’s your problem, not natural selection’s problem.

Alltså, det naturliga urvalets tillräcklighet som utvecklingsmekanism behöver inte förklaras eller försvaras. Den är självklart sann. Detta är vetenskap à la Dawkins.

den 21 juni 2010


  Om oljan och månlandningar

Låt oljan ligga, menar miljöpartiets språkrör i ett debattinlägg i Expressen apropå oljekatastrofen utanför USA:s kust. De skriver:

Olyckan ställer åter frågan om vår användning av olja på sin spets. Vi använder mer och mer, samtidigt som den blir allt svårare att hitta. Förr var det ganska lätt att hitta nya oljekällor och man kunde pumpa upp oljan utan några större risker eller kostnader. Men den tiden är förbi – i dag söker man oljan på allt mer extrema platser och riskerna ökar. En del av problemet i Mexikanska golfen beror på just detta.

Detta var också det budskap Obama själv hade i sitt tal till folket häromdagen. Det är dags att förnya våra ansträngningar att hitta ersättningar till oljan, menade han. Precis som finanskrisen var ett gyllene tillfälle för den amerikanska administrationen under Obama att flytta USA kraftigt åter vänster använder nu Obama oljekatastrofen för att skapa, eller åtminstone som ett argument för, den ”gröna ekonomi” som han länge talat om.

Jag håller inte med. Visst är västerlandets oljeberoende ett problem. Men framförallt för att den olja vi köper kommer från diktaturer i Mellanöstern. I fallet med USA har landet stora egna oljeresurser som de av miljöskäl inte vill använda. Det är miljökrav som gjort att oljeföretagen nu borrar på 1500 meters djup, krav som Obama står bakom. Och nu säger samma personer som verkade för förbud av oljeborrningar på land att oljeborrning till havs är för riskabelt och att det därför är dags att ”låta oljan ligga”. Det är magstarkt.

Skulle USA börja tappa sin oljekällor uppe i Alaska eller längs Stilla havskusten skulle de kunna bli självförsörjande. Vilket i sin tur skulle förändra hela oljemarknaden eftersom USA är den största importören. Men språkrören och Obama vill införa en ”grön ekonomi” och det är detta som styr deras agerande. Oljan är emellertid svår att ersätta. Den är, till skillnad från de flesta andra energikällor, transporterbar, energirik och lätt att använda. Oljan är inget gift som vi är beroende av utan tvärtom en av de bakomliggande faktorerna till västvärldens välstånd.

Men nu ska oljan ligga kvar och ersättas med något annat. Problemet är att det inte finns något annat. Det går varken att från politiskt håll kommendera fram teknologiska landvinningar eller ny slags grön ekonomi. En ny ekonomi uppstår spontant, och underifrån, när det finns förutsättningar för den. Och varje uppfinning är något att vara tacksam för och aldrig något att räkna med.

Men om människan nu kan landstiga på månen, varför då inte detta? Så frågade Obama retoriskt. Svaret är enkelt (och levereras med sedvanlig elegans av krönikören Charles Krauthammer i National Review): vi visste hur vi skulle skicka en man till månen. Men vi vet inte hur man skapar en grön ekonomi.

den 15 juni 2010


  Stefan Swärd: Dåligt med krav på kristen statschef

Häromdagen skrev pastor Stefan Swärd och ateistklubbens ordförande Christer Sturmark en liten debattartikel i Svenska Dagbladet. De menar att vår grundlags krav på att vår statschef ska tillhöra Svenska kyrkan är… ja, förlegat. Jag måste så här inledningsvis erkänna att jag direkt blir på dåligt humör när jag ser kristna använda detta ord. Det signalerar en omedvetenhet om vad som är en av de största kritikpunkterna mot kristendomen, nämligen att den är just förlegad. Allt det där om synd, frälsning, änglar och demoner, himmel och helvete är ju uråldriga föreställningar som det inte passar en modern människa att tro på. I denna tidsålder av förakt för det gamla, och därmed för allt vad visdom heter, skulle det vara så uppfriskande med ett argument i den här stilen:

Vår successionsordning är gammal och väl beprövad. Vi tror emellertid att vi ständigt måste pröva våra lagar mot den moraliska lag som ständigt är densamma och därför inte tar hänsyn till föreställningars ålder eller ungdom. Vi finner att vår grundlag bryter mot religionsfriheten som måste sägas vara fundamental i den västerländska civilisationen.

Denna ansats hade jag kunnat sympatisera med. Istället blir det sådant här:

För kronprinsessan Victoria gäller inte bara att hon ska hålla sig till den evangeliska läran och vara en god medlem i Svenska Kyrkan, hon ska också hålla sig till den Augsburgiska bekännelsen. Det är en mycket dogmatisk skrift med tydliga avståndstaganden mot baptister, katoliker, muslimer och judar.

Ah, den Augsburgiska bekännelsen är en dogmatisk skrift. Återigen ett sådant där ord som gärna används om Bibeln, katekesen och den kristna läran överhuvudtaget. Men låt oss för all del nu inte fastna i enstaka ordval utan se till artikelns huvudargument. Låt mitt tillfoga ytterligare ett citat:

Vi företräder två helt olika typer av organisationer men tycker att det är helt tokigt att kronprinsessan Victoria bryter mot grundlagen om hon går med i Humanisterna eller i Elimkyrkan på Östermalm som tillhör baptistsamfundet och Evangeliska Frikyrkan.

Argumentet är således att Victoria, liksom hennes far och mor, saknar religionsfrihet vilket är ”helt tokigt” eftersom (lägger jag till) religionsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet. Men detta argument är ju uppenbart falskt! Victoria, Carl-Gustav och Silvia kan när som helst bli medlemmar i Elimkyrkan eller Humanisterna. Vår grundlag lägger inga hinder i vägen för det.

Det vår grundlag däremot säger är att Sveriges statschef måste tillhöra Svenska kyrkan och bekänna sig till den Augsburgiska bekännelsen. Lagen ställer dessa krav på ämbetet, ej på personen. Det är ett anställningskrav, helt enkelt. Vår grundlag ger alltså uttryck för att Sveriges statschef ska vara kristen. Och det är väl inte så illa?

Victoria, liksom hennes föräldrar, kan abdikera från tronen (med andra ord säga upp sig från jobbet som statschef) och bli medlemmar i Elimkyrkan om de vill det. Att Stefan Swärd kan mena att detta är ”helt tokigt” förstår jag inte. I detta sammanhang tycker jag att vi borde vara glada över den rest av kristendom som återfinns i våra lagar.

Det förefaller som om Stefan Swärd tycker att det skulle gå lika med bra med en muslimsk statschef. Eller varför inte en ”humanist”? Märkligt, minst sagt.

Andra skriver om: , , , , ,

den 14 juni 2010


  Rekommenderad blogg

Ni som följer mitt Google Reader-flöde till höger har kanske sett mig rekommendera texter från bloggen The Politics of the Cross Resurrected. Det är en alldeles lysande blogg! Mannen bakom, en ”katolsk evangelikal” teolog vid namn Craig Carter från Kanada, levererar dagligen högintressanta inlägg om dagsaktuella frågor. Eller vad ska man säga om följande?

Och så vidare. Ni som följt mig ett tag förstår varför jag blir upphetsad över att hitta tankar om allt detta samlade på en plats.

Det är bara att prenumerera!

den 7 juni 2010


  Mer om proportionalitet i krig

Jag har precis läst en gedigen genomgång av den akademiska diskussion som finns om proportionalitetskravet i krig. Det säger, lite kortfattat, att de beräknade förlusterna vid ett militärt anfall måste stå i proportion till de beräknade vinsterna. Kravet kommer från teorin om det rättfärdiga kriget och har blivit till lag genom Genèvekonventionen. Jag skrev om det under Gazakriget för 1,5 år sedan.

Ofta missbrukas detta krav och används för att döma ut alla militära operationer som leder till civila dödsoffer. Artikeln visar att detta verkligen är ett missbruk av proportionalitetskriteriet som det är formulerat i teorin om det rättfärdiga kriget samt visar på de orimliga konsekvenser som följer av denna moderna tolkning.

Från Proportionality in Warfare:

This criticism reveals an important moral misunderstanding. In everyday usage, the word “proportional” implies numerical comparability, and that seems to be what most of Israel’s critics have in mind: the ethics of war, they suggest, requires something like a tit-for-tat response. So if the number of losses suffered by Hezbollah or Hamas greatly exceeds the number of casualties among the Israel Defense Forces (IDF), then Israel is morally and perhaps legally culpable for the “disproportionate” casualties.

But these critics seemed largely unaware that “proportionality” has a technical meaning connected to the ethics of war. The long tradition of just war theory distinguishes between the principles governing the justice of going to war (jus ad bellum) and those governing just conduct in warfare (jus in bello). There are two main jus in bello criteria. The criterion of discrimination prohibits direct and intentional attacks on noncombatants, although neither international law nor the just war tradition that has morally informed it requires that a legitimate military target must be spared from attack simply because its destruction may unintentionally injure or kill noncombatants or damage civilian property and infrastructure. International law and just war theory only insist that the anticipated collateral damage — the “merely foreseen” secondary effects — must be “proportionate” to the military advantage sought in attacking the legitimate military target. This sense of proportionality is the second jus in bello criterion; it has to do almost entirely with the foreseen but unintended harm done to noncombatants and to noncombatant infrastructure.

Rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig i de moraliska resonemang som existerar om våldsanvändning i krig!

Andra skriver om: , , , , ,

den 6 juni 2010


  Dagens insikter

Av någon anledning kom jag att tänka på Irakkriget idag och varför så många har haft så svårt att stödja USA i det kriget. Om jag förstått kritiken rätt handlar motståndet mot kriget mest om att den dåvarande amerikanska administrationen misstänktes ha snäva ekonomiska avsikter med kriget. Kriget handlade aldrig om att befria det irakiska folket från en brutal förtryckare utan om att säkra oljetillförseln från Irak till USA. En vanlig slogan i USA var ”Bush lied, people died”.

Men George Bush var inte USA. Om vi ska bedöma USA:s avsikter borde vi fråga alla de amerikaner som deltog i kriget, i Irak och på hemmafronten. Det handlar om flera hundratusen människor. Till soldaten i Irak borde vi fråga: ”Varför är du här?” Och till soldaternas föräldrar: ”Varför krigar er son i Irak?”. Vi kunde också ställa frågan varför de var villiga att riskera sina liv? Något säger mig att ingen skulle ha svarat: ”Jag är här för oljans skull.” Inte heller tror jag att någon förälder skulle ha svarat: ”Min son riskerar livet i Irak för att vi ska fortsätta att ha billig bensin här i landet.” Vad de faktiskt hade svarat på frågan skulle ha skiftat. Men jag är övertygad om att en överväldigande majoritet skulle ha svarat något i stil med: ”Jag är här för att göra gott, för Irak och för Amerika”.

Om vi bedömer USA:s avsikter på detta viset, vilket jag tycker är mer rättvist, tillsammans med krigets resultat (att Iraks folk för första gången själva får ha inflytande över sitt lands utveckling) menar jag att det blir ganska enkelt att komma till slutsatsen att Irakkriget var rättfärdigt och hade förtjänat vårt stöd. Sedan har jag aldrig tvivlat på vare sig George Bushs eller Tony Blairs avsikter. Men det vet ni redan.

Dagens andra insikt handlar om på vilket sätt folk i allmänhet bedömer en handling. Inom teorin för det rättfärdiga kriget finns en uppdelning mellan moraliska och visliga bedömningskriterier. Ett land kan exempelvis ha en moralisk rätt att inleda ett krig om det är allvarligt hotat eller om ett annat land utför en allvarlig orätt, som att slakta sin befolkning. Men bara för att landet har denna moraliska rätt kan det finnas andra skäl som talar emot. Oddsen att vinna kriget kanske är små. Och har verkligen alla andra medel (typ diplomatiska) prövats? Dessa är de visliga (eng. prudential) bedömningskriterierna.

Om de moraliska kriterierna oftast är någorlunda lätta att avgöra för en person med sin moraliska kompass intakt är det visliga bedömningskriterierna avsevärt svårare att reda ut. För hur ska man säkert kunna veta sin motståndares styrka? Eller veta om ytterligare en diplomatisk giv skulle kunna ge något? Det är inte för inte som dessa kriterier kallas visliga: endast en klok (och oftast erfaren) statsman kan bedöma dem.

De moraliska kriterierna är primära och de visliga sekundära eftersom det måste vara viktigast att bedöma vad som är moraliskt rätt. Och nu kommer min upptäckt: det verkar som om människor idag har svårt med moraliska resonemang och istället fokuserar på politiska, juridiska eller militära bedömningar av en handling. Dessa blir primära trots att det i många fall är helt omöjligt att på avstånd (läs: på läktarplats) göra en korrekt bedömning av exempelvis de politiska konsekvenserna av en handling eller de militära alternativen.

Det fall jag självklart tänker på nu är Israels blockad av Gaza och bordningen av skeppen i ”Ship to Gaza”. Jag har inte hört eller läst något i svenska medier om huruvida Israel skulle ha rätt att blockera sjötrafiken till Gaza. Eller om huruvida Israel hade rätt att borda fartygen. Och då menar jag moraliskt rätt, inte juridiskt. Det är som att denna kategori inte existerar i Sverige. Istället handlar diskussionen om hur smart det var av Israel att borda skeppen på det sätt som de gjorde. Gynnas inte Hamas av den våldsamma konfrontation som uppstod? Det handlar också om juridik. Och det handlar om ”övervåld”. Eller, som Johan Norberg skrev häromdagen, att blockaden endast gynnar Hamas.

Men ärligt talat: vem gör bäst dessa ganska komplexa bedömningar? Jag menar att det är uppenbart att de flesta av oss här i Sverige knappast har den fulla bilden och vi därför borde vara sparsamma med denna typ av bedömningar. Däremot tycker jag att vi borde ägna frågans moraliska dimensioner mer uppmärksamhet.

Andra skriver om: , , , , , , ,

den 4 juni 2010


  Israels blockad av Gaza

Charles Krauthammer, prisbelönt kolumnist på Washington Post, skriver väl om Israels rätt att blockera trafiken till Gaza:

The world is outraged at Israel’s blockade of Gaza. Turkey denounces its illegality, inhumanity, barbarity, etc. The usual U.N. suspects, Third World and European, join in. The Obama administration dithers.

But as Leslie Gelb, former president of the Council on Foreign Relations, writes, the blockade is not just perfectly rational, it is perfectly legal. Gaza under Hamas is a self-declared enemy of Israel — a declaration backed up by more than 4,000 rockets fired at Israeli civilian territory. Yet having pledged itself to unceasing belligerency, Hamas claims victimhood when Israel imposes a blockade to prevent Hamas from arming itself with still more rockets.

In World War II, with full international legality, the United States blockaded Germany and Japan. And during the October 1962 missile crisis, we blockaded (”quarantined”) Cuba. Arms-bearing Russian ships headed to Cuba turned back because the Soviets knew that the U.S. Navy would either board them or sink them. Yet Israel is accused of international criminality for doing precisely what John Kennedy did: impose a naval blockade to prevent a hostile state from acquiring lethal weaponry.

Men Johan Norberg, som jag hyser stor respekt för (åtminstone i ekonomiska frågor) skriver i Metro att Israels blockad bara gynnar Hamas:

Frågan är varför Israel och Egypten fortsätter att blockera Gaza. Blockaden försvaras med att islamisterna i det styrande Hamas inte ska få tag på vapen och material som kan användas för att angripa israeler. Det kanske förklarar varför cement stoppas vid gränsen, men frågan är om sylt, choklad, leksaker, musikinstrument och kylskåp verkligen är militära hot.

Den verkliga avsikten är att knäcka Hamas. Det är en begriplig målsättning. Hamas är en antisemitisk organisation som vill utplåna Israel och har genomfört terrorangrepp mot civila i stor skala. Men blockader drabbar främst civilbefolkningen. Ekonomin har kollapsat, massarbetslöshet råder och 80 procent av Gazaborna är beroende av mathjälp, enligt Amnesty.

Men detta talar inte mot blockaden som sådan, bara mot dess finmaskighet.

Ett annat alternativ är att Israel helt lämnar Gaza åt sitt öde. Trots att det lilla landet är helt beroende av Israel för sin överlevnad avfyrar det ideligen missiler mot sin granne och dess ledning vill Israels förintelse. Kanske är det dags att säga ”nu får det vara nog!”. I Israels mest inflytelserika tidning Haaretz kunde vi igår läsa om att det nu är läge för en verklig separation mellan Israel och Gaza:

Israel would inform the international community that it is abandoning all responsibility for Gaza residents and their welfare. The Israel-Gaza border would be completely sealed, and Gaza would have to obtain supplies and medical services via the Egyptian border, or by sea. A target date would be set for severing Gaza’s water and electricity systems from those of Israel. The customs union with Israel would end, and the shekel would cease to be Gaza’s legal tender. Let them print their own Palestinian currency, featuring portraits of Sheikh Ahmed Yassin.

Israel would also make it clear that it will exercise its right to self-defense by inspecting suspicious cargo on the high seas in order to thwart arms smuggling. That is also how the Western powers behave: They search cargo ships for nuclear weapons and missile components. And if we are shot at from Gaza, we will shoot back – with intent to cause harm. We have already proved that we can do so.

This scenario has a precedent: until the peace agreement was signed with Egypt, all of Israel’s borders were sealed tight. Israel’s foreign trade was conducted entirely via its air and sea ports. Even today, traffic over its land borders remains negligible. This isn’t pleasant, but it is legal. A sovereign state has the right to close its borders, especially when its neighbors are hostile and hate-filled.

Vi kan bara vara säkra på en sak: vilken väg Israel än väljer kommer de att fördömas av omvärlden.

Andra skriver om: , , , ,


  We con the world

”We’ll make the world abandon reason.” Det är helt lysande.

Uppdatering 14/6: YouTube har tagit ned videon. Jag låter er spekulera över anledningen (läs gärna Caroline Glicks kommentarer). Men internet är stort och det finns andra sajter som fortfarande har den uppe. Så här kommer den igen. Lyssna och njut.

Andra skriver om: , , , , ,

« Tidigare inlägg  Nästa sida »