- basun - http://basun.poluha.se -

Skälen till Irakkriget (repris)

Häromdagen hade jag ett, ska vi säga, passionerat samtal om Irakkriget med några av mina kollegor. De var allmänt negativa till kriget och menade, som många andra, att USA ljugit om sina motiv för att anfalla Irak. Det handlade aldrig om vare sig massförstörelsevapen, 11/9 eller Saddams förtryck av sitt eget folk. Det egentliga skälet var… oljan! Hur USA:s oljeintressen egentligen gynnades av kriget skiftade under samtalet, allt från att USA helt enkelt skulle lägga beslag på Iraks olja till att det mer handlade om att tillsätta en USA-vänlig regim som skulle hålla kranarna öppna. Jag opponerade mig på varje punkt men hade frustrerande svårt att få genomslag för mina synpunkter.

Det första som stör mig i all debatt om Irakkriget, precis som i detta samtal, är att krigsmotståndarna blundar för att Saddam var en brutal diktator som suttit vid makten alldeles för länge. Att avsätta honom var en välgärning, oavsett bakomliggande motiv. Om inte USA hade gått in 2003 hade Saddam suttit kvar vid makten idag och fortsatt sitt terrorvälde. Och det väldet kostade miljontals människor livet. Ett exempel: UNICEF har beräknat [1] att 5000 barn dog per månad av svält som en följd av FN-sanktionerna (eller snarare på grund av att Saddam vägrade följa säkerhetsrådets resolutioner om avväpning och att han omfördelade landets resurser så att de Saddamtrogna kunde fortsätta att leva i lyx). Att detta var effekten av FN-beslut är det få som diskuterar idag. Lika lite som att detta var det realistiska alternativet till krig. Det finns förstås fler exempel. Någon som minns massgravarna? Med mera. Faktum är att de 30 000 som kriget sägs ha kostat är en liten siffra i jämförelse med vad tre ytterligare år med Saddam vid makten hade kostat Iraks invånare.

Till detta kan vi lägga den opinionsundersökning [2]som visar att en majoritet av irakierna tycker att regimskiftet har varit värt lidandet. Snarare än att envist hålla fast vid att kriget är fel eftersom det inleddes på tveksamma grunder borde man kunna dra slutsatsen att USA, trots ett dåligt underbyggt case, har gjort en god sak. Iraks framtid hänger nu, kanske för första gången, på irakierna själva.

Men låt oss titta på upprinnelsen till kriget. Allt sedan Gulfkriget 1991 pågick en konflikt mellan FN och Irak. Irak skulle avväpnas. Som alla vet var detta inte det lättaste. Vapeninspektörerna hindrades ständigt i sitt arbete och till slut blev de helt sonika utslängda. Jag tror det var 1998. Redan detta var egentligen skäl för FN att ingripa med våld mot Irak. Men den politiska viljan fanns inte hos något av säkerhetsrådets medlemsländer. Bill Clinton menade att en regimförändring var den enda hållbara lösningen. Andra förespråkade sanktioner och isolering. Det enda som inte diskuterades var att låta Saddam vara ifred. Det var han för farlig för. De länder som åtog sig den farliga bevakningen av Saddams Irak var USA och Storbritannien, ett uppdrag som inte sällan kostade liv.

Vi kommer så till den ödesdigra elfte september 2001. USA attackeras av terrorister och fler än 3000 dör. I ett slag inser den amerikanska ledningen att detta bara är en försmak av vad som kan komma. Detta inser även den brittiska regeringen och Tony Blair argumenterar om och om igen för dödligheten i statsunderstödd terrorism. Om Al Qaida etablerade kontakt med Saddam skulle han kunna förse dem med mångfaldigt farligare vapen. Både motiv, vilja och möjlighet fanns för detta. Efter indikationer på att Al Qaida-ledare befann sig i Irak riktades så ljuset mot Saddam igen. Nu fanns plötsligt den politiska viljan att en gång för alla avsätta honom. Den 11/9 gjorde det amerikanska folket redo att ge sig ut i krig.

Det fanns givetvis andra anledningar för USA att ge sig in i Irak. Donald Rumsfeld menade exempelvis att USA inte passivt borde vänta på angrepp och sedan agera polisiärt. Nej, USA måste angripa terrorn vid dess källa. Och terrorns källa var och är onekligen Mellanöstern. Till detta kommer de så kallade neokonservativa idéerna om att sprida frihet och demokrati och att detta är det enda som kan eliminera terrorismen på lång sikt. Genom att avsätta Saddam skulle Irak kunna bli en modellstat för övriga länder i regionen.

Vi är nu framme vid hösten 2002. USA och Storbritannien rustar för krig och gör ett försök att få med FN. Många intressen står på spel men man lyckas ändå genomdriva vad som måste kallas en krigsresolution, resolution 1441 [3]. Den säger, i korthet, att Saddams Irak för FN måste presentera ”a currently accurate, full, and complete declaration of all aspects of its programmes to develop chemical, biological, and nuclear weapons”. Resolutionen varnar Irak för vad som händer om detta inte sker: ”it will face serious consequences as a result of its continued violations of its obligations”. Att dessa allvarliga konsekvenser innebar krig står utom allt tvivel. Men trots fortsatta obstruktioner från Saddams sida, vilket Hans Blix rapporterar till Säkerhetsrådet, vill inte Ryssland, Kina och Frankrike sanktionera en väpnad aktion. Man vill ge honom mer tid och låta vapeninspektörerna fortsätta sitt arbete. Saddam fortsätter sin lek med västländerna och spelar ut dem mot varandra, precis som han gjort allt sedan 1991. I detta läge behövdes faktiskt ingen ”smoking gun” för att angripa Irak. Det hade räckt med att konstatera att Irak återigen bröt mot Säkerhetsrådets resolutioner. Men alla länder utom USA och Storbritannien vägrade att ta konsekvenserna av vad man tidigare beslutat. Detta är den verkliga kollapsen av FN-systemet och det är i detta läge som USA och Storbritannien, i enlighet med tidigare beslut, fortsätter på egen hand.

Efter invasionen har vi kunnat konstatera att Irak (antagligen) inte hade några större arsenaler av massförstörelsevapen. Några mindre depåer av kemiska vapen har påträffats, liksom även uran som kunnat användas för att göra så kallade smutsiga bomber. Dessa upptäckter har i stort sett ignorerats av svensk media trots att de, i formell mening, visar att USA och Storbritannien hade rätt. Men visst, de små mängderna hade inte i sig motiverat ett krig. Innebär detta faktum då att Bush och Blair har ljugit för sitt eget folk och resten av världen? Inte nödvändigtvis. Att ha fel är inte detsamma som att ljuga. Det finns goda skäl att tro att både Bush och Blair agerade i enlighet med deras övertygelse. Ett sådant är att det inte enbart vara USA och Storbritannien som menade sig vara övertygade om att Irak fortfarande hade massförstörelsevapen. Exempelvis blev vi bara för några veckor sedan [4] påminda om att detta även var den svenska regeringens hållning. Och chefen för den svenska militära underrättelsetjänsten menade att vi ”var i ganska gott sällskap med resten av världen”. Ett annat skäl är att Irakinvasionen var ett stort politiskt risktagande för både Bush och Blair. Och vi kan ju nu konstatera att kriget knappast har stärkt deras ställning på hemmaplan. Sådana risker tar man endast om man är övertygad om sin sak. Ett tredje skäl är mer psykologiskt och gäller framförallt Tony Blair. De flesta politiska bedömare verkar vara överens om att Blair är en övertygelseorienterad politiker. Han är inte i första hand en pragmatiker. Och har man hört honom tala är det lätt att hålla med. Det skulle vara så totalt mot hans karaktär att i en fråga om liv och död ljuga för sitt eget folk.

Egentligen borde vi först fråga oss varför vi inte skulle tro på Bush och Blair. Vilka andra skäl fanns det för att invadera Irak? Det är här oljan kommer in i bilden. USA gick i krig för att värna sitt lands behov av olja, lyder den populära tesen. Men detta är mycket illa genomtänkt. Det är snarare så att oljan komplicerat invasionen. Som SvD skrev 2003 [5]:

Oljepriset har passerat 31 dollar redan innan en invasion av Irak inletts. Ett sådant angrepp kommer att stoppa den irakiska exporten, som nu ligger på ungefär två miljoner fat olja per dag i flera månader eller kanske år, om Saddam Hussein beordrar att oljeinstallationerna ska sprängas och sättas eld på. …

De som argumenterar för att de är målet för en amerikansk invasion reflekterar emellertid sällan över hur USA skulle dra nytta av dessa. Tänker man sig verkligen att USA som en gammaldags kolonialmakt skulle pumpa upp oljan och frakta den till sin oljehungriga hemmamarknad utan att betala för den? Skulle en ny regering i Irak lämna oljekartellen Opec? Är det värt att kriga för 60 miljarder dollar för att överta oljekontrakt i Irak värda 38 miljarder dollar? …

Genom FN:s olja-för-mat-program, har USA mer kontroll över den irakiska oljesektorn än någonsin tidigare, och förmodligen mer än i något framtida alternativ utan Saddam. Dessutom importerar USA mer irakisk olja i dag än vad vi gjorde när Saddam var vän med USA på 1980-talet.

Det enklaste sättet att få tag på Iraks olja hade helt enkelt varit att köpa den. Detta är, som Mike Vinnerstig på Försvarets forskningsinstitut sagt, inget annat än en vulgärdebatt. Argumentets popularitet avslöjar att krigsmotståndarna egentligen inte är seriösa i sin kritik av Bush och Blair.

En annan ofta hörd anklagelse är att George Bush lät sig styras av de neokonservativas ideologerna. Men denna anklagelse rimmar illa med att USA endast vill roffa åt sig Iraks olja. Enligt de neokonservativa är ju USA:s uppdrag först och främst att plantera frihet och demokrati i Irak, inte att värna snäva ekonomiska intressen. Här måste Bushkritikerna bestämma sig.

Överhuvudtaget förmår ingen visa upp några realistiska alternativ till kriget. Man borde ha låtit vapeninspektörerna fortsätta, säger man. Men detta är att glömma allt som hänt under 90-talet då Saddam lekte katt och råtta med FN och västvärlden. Då lyckades han obstruera vapeninspektörerna under 6-7 år innan han slutligen kastade ut dem. Hur länge skulle man vänta denna gång? Och varför egentligen vänta när Saddam redan brutit mot resolution 1441? Att så många fortfarande tvekade under början av 2003 indikerade att man egentligen saknade vilja att ta till vapen, oavsett när det kunde bli aktuellt. Frankrikes president deklarerade till och med att ”krig är alltid fel” och med den uppfattningen kommer man förstås aldrig att ha uttömt alternativa möjligheter. Även om dessa, realistiskt sett, är utsiktslösa. Och även om ekonomiska sanktioner i praktiken kan få allvarligare konsekvenser än ett krig. Så kan förstås ingen ansvarig statsman tänka och agera.

Andra skriver om: Irakkriget [6], USA [7], Saddam Hussein [8], oljan [9], krig [10], George W Bush [11], Tony Blair [12], FN [13], Hans Blix [14]

Detta inlägg publicerades första gången 2006-03-20.