Skip to main content.

den 13 februari 2010


  Om konsten att samtala

Bäste läsare!

För snart ett och ett halvt år sedan införde jag möjligheten att kommentera mina inlägg. Jag gjorde det för att få till ett samtal med er. Och det har fallit ganska väl ut. De flesta av mina inlägg kommenteras och det är sällan jag behöver radera någon kommentar. Så ni sköter er väl. Eller ganska väl i alla fall. En sak som frustrerar mig är att samtalet ofta bara tar slut utan att jag vet varför. Jag anstränger mig ganska mycket med att besvara era synpunkter och frågor. Men vid flera tillfällen den sista tiden har mina svar lämnats helt okommenterade. Detta varken förstår jag eller kan sympatisera med.

På nätet bör gälla samma regler som i ett vanligt samtal. Det innebär att man inte bara lämnar ett samtal utan förklaring. Det innebär också att om man ställer en fråga eller har invändningar så ger man också en reaktion på det svar jag lämnar. Allt annat är egentligen ganska ohyfsat.

Kommentarsfunktionen finns för att möjliggöra ett samtal med er, inte enbart för att ge er utrymme att reagera på det jag skriver. Som ni säkert förstår är detta ett beteende som jag inte kan reglera fram. Jag är därför beroende av er välvilja.

Eder,
Pelle P


  Debatten mellan Tunehag och Swärd

Jag såg precis debatten i ”Kväll med Ulf Ekman” mellan Mats Tunehag och Stefan Swärd. Det handlade om den globala uppvärmningen, en fråga där Tunehag och Swärd tycker helt olika. Tyvärr var debatten på tok för kort och varken Tunehag, Swärd eller Ekman var vidare rappa eller precisa. Jag gissar därför att debatten inte gjorde många särskilt mycket klokare. Men Mats Tunehag kom ändå fram till något väldigt väsentligt precis vid slutet. Och det gäller skälet till att minska vårt beroende av fossila bränslen och då framförallt oljan. Det är nämligen vår oljekonsumtion ”som stöder världens värsta diktaturer och finansierar terrorism”, menade Tunehag. Och gör västvärlden väldigt sårbar för störningar av trafiken från Persiska gulfen, skulle jag vilja tillägga.

Detta är viktigt och jag tycker Mats Tunehags fokus är helt rätt. Det är terror och diktaturer, det vill säga konkret mänsklig ondska, som är människans största fiende. I jämförelse med detta bleknar det eventuella hotet från koldioxiden.

Andra skriver om: , , , ,