SvD skriver idag [1] om att det är fortsatt svårt att få in kvinnorna i styrelserummen. Men inte någonstans i artikeln står det något om varför detta överhuvudtaget borde vara ett mål. I en sidoartikel hänvisas till Norge som har lagstiftat om att kvinnorepresentationen ska vara 40 procent i börsbolagens styrelser. ”Lagen har gett resultat och Norge är nu världsledande i kvinnorepresentation”, står det. Men rimligen finns det andra saker som är viktigare än hög kvinnorepresentation. Typ hur det går för företagen samt ledningens kompetens.
New York Times skrev om ämnet förra veckan. Och i den långa artikeln [2] finns ett stycke som faktiskt förklarar motståndet mot att forcerat ersätta män med kvinnor i bolagsstyrelserna:
But as the dust has settled, researchers are grappling with some frustrating facts: Bringing large numbers of women into Norway’s boardrooms has done little ”” yet ”” to improve either the professional caliber of the boards or to enhance corporate performance. In fact, early evidence from a little-noticed study by the University of Michigan suggests that the immediate effect has been negative on both counts.
”Professional caliber” samt ”corporate performance” borde vara riktmärken i sammanhanget. Självklart, kan tyckas. Men det behöver tydligen sägas ändå.
Mats Qviberg säger det [3] bra: ”Det är bra att väcka tankar om att de kanske ska satsa på sin karriär istället för styrelsearbete”. På samma sätt gäller att ett heligt liv är bra mycket viktigare än fina ämbeten för att nu dra en parallell till kvinnoprästfrågan.
Läs vad andra skriver om: kvotering [4], näringsliv [5], styrelser [6], kvinnor [7]
8 kommentarer Till "Hög kvinnorepresentation inget självändamål"
#1 Kommentera Av Peo På 06 februari 2010 @ 2:40
Hojt,
Har då såklart gjort samma reflektioner och kan inte annat än att häpna. Könet är alltså den huvudsakligt kvalificerande faktorn, precis som om det var en kompetens i sig. Hur rimmar det med att man inte vill inse könens olikheter? Märkligt motsägelsefullt må jag säga…
#2 Kommentera Av Michael Nordström På 07 februari 2010 @ 12:23
Först: Fast i Sverige får ju de flesta INTE en styrelseposition tack vare meriter, utan tack vare kontakter….. Min egen erfarenhet är att detta stämmer i väldigt hög grad även utomlands… Vilka får positionerna? Unga kvinnor eller män med nya fräscha ideer eller gamlingar som känner ”alla”? Tja svaret hittar vi ju i hur styrelserna ser ut runtom i världen…..
Sedan: Visst finns det olikheter mellan könen, men just därför skulle ju företag vinna på att ha blandade styrelser… däremot ska naturligtvis INTE staten lägga sig i det.
#3 Kommentera Av Pelle På 07 februari 2010 @ 22:19
Och det är förstås upp till varje enskilt bolags ägare att se till att styrelsemedlemmar tillsätts på rätta grunder. Värderar de specifikt kvinnliga kvaliteter bör de rekrytera kvinnor. Sedan tycker jag inte att det faktum att mest gamlingar sitter i styrelserna är ett bevis på att kontakter är det viktigaste. Jag jämför styrelsen med ett slags äldsteråd, dvs ett forum där erfarenhet är av avgörande betydelse. Så gammal kan lika gärna betyda erfaren. Och det är ju inte fel, i sig själv.
#4 Kommentera Av Lars Flemström På 08 februari 2010 @ 4:22
Äldre är allvarligt diskriminerade i vårt evigt ung-åldersfixerade samhälle. Det är en ständig förväxling mellan förnyelse och föryngring. De unga och medelålders står sällan för någn förnyelse. Det är de för oerfarna till. Titta bara på Kristdemokraterna. Hela partiet domineras av gamla undomsförbundare, som tror att de är – just det – evigt unga.
Och här har du problemet med den dåliga kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna. När nutidens gummor var unga och omogna, rekryterades inga kvinnor till karriärstegarna. Men egentligen är det inget kvinnoproblem. Män, som står för både ålder och förnyelse, kommer inte heller ifråga. Sverige har gjort sitt, Pelle. Det där afrikanska landet, som du skrev om, där allt är kaos, kommer att få ordning och gå förbi Sverige.
Men först blir vi förstås förbigånga av Polen, och sedan av Ryssland. Sedan kommer ingenting, och sedan kommer ingenting, och sedan kommer ingenting, och sedan kommer något afrikansk land som ingen trodde skulle lyckas kravla sig upp ur dyn, exempelvis Somalia eller Kongo.
Allt medan solen går ner i ett Sverige, som gjorde misstaget att tro att förnyelse och förýngring är samma sak, och inbillade sig att kvotering är detsamma som att kvotera in de fjorton ledande affärskvinnorna i varenda bolagsstyrelse.
Borde man inte tänka på att bredda rekryteringen, innan man börjar kvotera? Och varför då inte även kvotera in äldre män och kvinnor, som aldrig har suttit i en bolagsstyrelse och blivit företagsblinda?
#5 Kommentera Av Lars Flemström På 08 februari 2010 @ 4:44
Jo, min filosofi är nämligen den att ett område som verkligen behöver föryngring, så är det förstföderskornas medelålder. Och då sjunker ju även pappornas medelålder. I stället för detta rutinmässiga aborterande av första första barnet för utbildningens och karriärens skull.
Det skadar väl inte, innan man börjar ta ansvar för ett helt land – eller för ett företag med en massa anställa – att man har övat i mindre skala, exempelivs genom att ta ansvar för sina egna barn? De första uppdragen utanför den egna familjen kan ju då lämpligen vara i någon skolstyrelse. Nu börjas det liksom i fel ända. Och hur gammal är egentligen den där abortfanatikern Birgitta Ohlsson, som nu – om jag är rätt underrättad – ska få sitt första barn samtidigt som hon tillträder som EU-minister?
En snabbkoll på nätet visar att tanten är 35 år. Då borde väl ungen vara i tonåren, i stället för inte ens född? Medan de flesta debattörer, som har synpunkter menar att hon borde avstå jobbet för barnets skull, menar jag alltså att regeln för både män och kvinnor borde vara barn först, karriär sedan. Och att ingen borde vara för gammal för de nedersta stegen på karriärstegen.
#6 Kommentera Av Jörgen På 11 februari 2010 @ 9:38
Hittade denna blogg av en slump, men det verkar som du tar upp intressanta ämnen med modiga infallsvinklar. Härligt med någon som vågar vara lite politiskt inkorrekt.
#7 Kommentera Av Karl På 12 februari 2010 @ 11:21
Runt millennieskiftet låg andelen kvinnor i bolagsstyrelser på runt fem procent i samtliga nordiska länder. Talen har nu ändrats något, kraftigast i Norge som du nämner. I Sverige var andelen kvinnor i bolagsstyrelser förra året runt 19 procent. Två enkla frågor:
1. Tror du att denna skeva fördelning beror på att bolagen tillsatt sina styrelser utefter kompetens, eller snarare – tror du att denna skeva fördelning gäller trots att bolagen har tillsatt sina styrelser utefter kompetens?
2. (Om du svarat ja på 1). Vad tror du att kvinnors allmänt låga kompetens (i förhållande till männens) beror på?
#8 Kommentera Av Pelle På 12 februari 2010 @ 23:14
1. I huvudsak är det en kompetensfråga, skulle jag tro. Men jag vill inte utesluta att det också handlar om kontakter och uppfattningar om att män är bättre lämpade i ledande positioner.
2. Jag har aldrig uttalat mig om kvinnors ”allmänna” kompetens. Men när det gäller kvinnors styrelsekompetens tror jag att den, i allmänhet, är lägre än männens därför att det helt enkelt finns färre kvinnor än män i ledande positioner i näringslivet. Det beror i sin tur på att kvinnor, i allmänhet, prioriterar andra saker i livet, typ familjen.
Hur det än är med kompetensen tycker jag att den viktiga frågan är att ägarna fritt ska få utse bolagets styrelse. I den mån kvinnor i högre utsträckning når ledande positioner, och skaffar sig erfarenhet från att driva företag, kommer de också så småningom in i bolagens styrelser. Verkliga förändringar kommer underifrån, inte ovanifrån.