Tankar för dagen

1. Sverige kan väl i så fall kallas ett ”post-kristet” land som har framtiden bakom sig, och det afrikanska landet ett ”pre-kristet” land som har framtiden framför sig. Vi får inte glömma att Sverige har varit lika kaotiskt och våldsamt, men då gjorde inte kyrkan som kyrkan gör nu. Kyrkan vågade kritisera folkmajoritetens livsstil, och rådande värderingar öht, och med tiden förändrades de.

2. Pelles synpunkter på den amerikanska sjukvårdsreformen spretar lite åt olika håll. Det handlar dels om nyttan med ett flerpartisystem, med en opposition som ifrågasätter majoritektens politik, och därigenom tvingar majoriteten att försvara sig / motivera sina förslag, alternativt ompröva och förbättra.

Man kan inte, som ofta görs, motivera den skattefinaniserade sjukvården för alla, med att den är livsnödvändig – överfört på allt annat som är livsnödvändigt skulle det leda till skenande offentliga utgifter med exempelvis gratis mat för alla (och gratis mat på krogen?)

Maten är en utgift av förutsebar storlek, medan de faktiska sjukvårdskostnaderna för den enskilde snabbt kan förändras. En (privat-) försäkringsfinansierad sjukvård har framför allt nackdelen att det finns en grupp fattiga, som inte lägger pengar på sådant som de inte har ett omedelbart behov av. Och det är ju inte så att det helt saknas skattefinansierad sjukvård i USA. Det amerikanska systemet är och upplevs som orättvist för både fattiga och rika.

Det är orättvist för de fattiga som får sämre sjukvård än de rika.

Det är orättvist för de rika eftersom de får betala för något som andra får gratis. De får mycket påtagligt betala för både egen och andras sjukvård, vilket leder till minskad vilja att betala skatt (jämfört med motsvarande inkomstskikt i Sverige).

En ytterligare nackdel med det amerikanska systemet är att sjukvården har helt olika betalare (försäkringsbolagen) och utförare (de privata sjukhusen). Detta medför försäkringsbedrägerier, genom att oseriösa sjukhus fortsätter att vårda friska patienter, så länge försäkringsbolagen betalar.

De nackdelar som de har i USA, har vi i Sverige också, men i mindre omfattning. Rättspsykiatrisk vård betalas av patientens hemlandsting, men vården sker ofta i ett annat landsting, som alltså har ett rent ekonomiskt intresse i att patienterna inte blir friska, eller i vart fall inte bler utskrivna fastän de är friska.

Dessutom är inte all vård skattefinansierad ens i Sverige, och det skiljer mellan olika landsting. Mitt eget landsting betalar i princip inte för vård hos privata vårdgivare, men tvingas förstås göra det i viss utsträckning ändå. Som nämndeman i länsrätten hade jag ett mål, där en patient hade vårdats privat stroke-vård (eftervård), eftersom landstinget inte erbjöd sådan vård.

Jag gick emot rättens majoritet i det fallet, och ansåg att kommunen var skyldig att betala enligt bestämmelserna för socialbidrag, men kom ändå fram till att patienten inte skulle få någon ersättning av skattemedel eftersom hon hade för hög inkomst. Så det finns en marknad för privata sjukförsäkringar även i Sverige.

Och vad tycker du om insemination av lesbiska? Det finns landsting som bara betalar för behandling mot infertilitet (sjukvård), men ej för insemination (ej sjukvård). Och landsting som betalar för insemination vid infertilitet hos mannen, men ej för insemination av lesbiska (finns ingen ”sjuk” man med i bilden). Samt landsting som betalar för insemination även av lesbiska.

3. Att påstå att det finns gott våld är väl ändå att ta i. Snarare handlar det väl om att förebygga ett grövre våld med ett lindrigare våld?

försäkringsfinansierad sjukvård leder enbart till att vanliga människor, framförallt dom som har det svårt ekonomiskt måste slåss mot försäkringsbolagen och deras advokater.

Redan i dag är det många som måste kämpa mot fösäkringsbolagen.
Försäkringsbolag är enbart en mellanhand som gör att sjukvården blir dyrare. Vem tror att försäkringsbolagen ställer upp gratis??

Ska staten tvinga försäkringsbolagen att försäkra alla och allt eller ska det vara fritt för varje bolag?
Ska förtidigt födda få en försäkring? Ska dom som föds med div fel och handikap få täckna försäkringar och till vilken kostnad?

Redan i dag sätter sig försäkringsbolagen på tvären när det gäller att försäkra tex barn som födds med vissa problem. Bolagen vill ha rätt att läsa den försäkrades journaler så att dom kan sätta pris efter risken eller helt avstå från att teckna försäkring.

Nej en statlig grundtrygghet är den enda raka.
Känns tragisgt att du Pelle, som kristen förstår att värna om dom svagaste i samhället.
Dom fattiga och sjuka dom som inte har råd, ork eller kunskap att försäkra sig, slåss mot bolag.

Det är bara ni som har pengar som ska har möjlighet till bra vård.

”Det är bara ni som har pengar som ska har möjlighet till bra vård.”

Är det bara ni som har pengar som ska ha möjlighet till bra vård?

(ska det naturligtvis stå)

Problemet med att vara emot fri sjukvård är att vad är alternativet? Sjuka människor som dör för att de inte har råd med ett läkarbesök?

Kanske tänker nu Pelle att kyrkorna kan gripa in… men de finns inte på alla platser och det verkar finnas ett djup ointresse där också. Ett fåtal bland kyrkornas medlemmar är aktivt engagerade i välgörenhet.

Ett annat alternativ är sjuka människors familjer. Ja det SKULLE kunna fungera i Sverige år 1950, inte Sverige i nuläget. Alla splittrade familjer omöjliggör detta menar jag. Jag och många med mig har en eller kanske båda föräldrarna som de inte har någon kontakt med, om inte de anhöriga vill hjälpa eller inte kan hjälpa de sjuka och äldre, vad händer med dem då?

Ska de svälta till döds på gatan?

Allt för att majoriteten ska få några kronor mer i plånboken?

Ang. gott och ont våld så håller jag i grunden med Pelle, det finns NÖDVÄNDIGT våld och ont våld. Att stoppa Hitler var till 100% nödvändigt, att ta lagen i egna händer var onödigt.

Pensionären gjorde fel som bröt statens monopol på våld, han ansåg att han hade rätt att göra den bedömningen. Självfallet var det rätt att han åtalades, straffet skulle dock varit en tillsägelse anser jag. Problemet är att det våld som staten borde utöva används för sällan och för lite och för sent.

Men vi KAN INTE tillåta att folk själva gör den bedömningen utöver det som är nödvändigt för att rädda liv och lem. te x kvinnan som ingrep i tunnelbanan brukade nödvändigt våld för att rädda ett barn, pensionären brukade onödigt våld för att skydda egendom.

Våld för att skydda liv är bra, våld för att skydda livlös materia är fel.

Men ytterst så skulle naturligvis polisen kommit och tagit hand om barnen, det var inte pensionärens uppgift. Hade det vait min son så skulle jag först ha tagit itu med min son, gett honom en rejäl utskällning, kanske dragit in cykeln osv. Sedan skulle jag, om jag handlade enligt pensionärens synsätt, tagit ett rejält snack med pensionären som kanske ev. skulle slutat i en örfil för att ”tillrättavisa” hans beteende…. eftersom ingen äger rätt att slå mina barn…. låter det rätt tycker ni? Detta kan ju bli konsekvensen om alla tänker som pensionären….

För övrigt var det tre örfilar, inte en. En är förståeligt med tanke på situationen, tre st är misshandel.

Har sällan hållit med någon så mycket som Lars Flemström i hans inlägg. Både i fråga om det ”post-kristna” Sverige + ”pre-kristna” Afrika och sjukförsäkringsfrågan. Det brukar vara tvärtom annars. Jag brukar hålla med herr Poluha idet mesta men irritera mig på herr Flemströms inlägg.

Ett par reflektioner från mig.

Självklart kan våld vara nödvändigt ibland. Vad skulle vi annars ha poliser till? Jag delar f ö helt och hållet Pelles linje i frågan om att Irakkriget faktiskt var nödvändigt.

Sen tycker jag mest att det är tramsigt att döma en gammal gubbe för att han ger en (troligtvis helt ofarlig) örfil till någon unge som inte kan uppföra sig som folk. Har inte domstolarna bättre saker för sig?

Angående sjukvårdsdebatten tycker jag att man får skilja mellan akutvård som självklart ska vara gratis för alla, och mer allmän vård som det känns rimligt om människorna själva betalade i den utsträckning de klarar av. Sätter man inget pris alls på vård blir risken helt uppenbar att människor kommer missbruka systemet (vilket jag har fått för mig är rätt vanligt idag).

Sedan är det helt enkelt en fråga om var gränserna ska sättas för vad som är akutvård och vad som är allmän vård och hur man ska subventionera. Detta tror jag dock är en rätt komplex fråga.

Vill oxå bara säga att du Pelle är inne och nosar på en mycket viktig ideologisk fråga som debatteras på tok för lite i det här landet när du skriver om punkt 2: Att göra människorna beroende av staten och hur detta leder till att medborgarna hamnar i en mycket svår situation den dagen staten inte längre kan leva upp till sina löften.

Det är ju precis det som har hänt i den pågående pensionsdebatten (som jag själv är alldeles för ung för att påverkas av personligen). Nu har alliansen (som jag dock av andra skäl inte är speciellt förtjust i) fått ta emot mängder av kritik från många människor för att de inte vill dela ut tillräckligt med pengar till denna grupp och att enstaka höjningar och sänkningar får enorma konsekvenser för många människor.

Samtidigt verkar inte roten till problemet nämnas öht. Nämligen att staten under alla dessa år har tagit ifrån de här människorna så mycket pengar att de ofta saknar egna förråd att ta av den dagen krisen slår till och regeringen inte kan betala mer.

Det retar mig något fruktansvärt att se hur lågt förtroende den svenska staten har för medborgarnas personliga ansvar i ekonomiska frågor och kanske ännu mer att se hur en majoritet av svenska folket bråkar som en samling fågelungar om vilka grupper staten ska ”satsa på” istället för att fundera på att vi istället kanske borde sänka skatterna och låta människorna hålla i sina egna pengar och ha sina egna prioriteringar och beslut.

Tack Lars för din kommentar. Det finns mycket tänkvärt i det du skriver, särskilt vad gäller skattefinansierad sjukvård. Men först till detta med att kalla Sverige för ett postkristet land. Även om jag i stor utsträckning kan hålla med dig om det har jag ändå en invändning, nämligen att det kristna inte helt lämnat Sverige. Även om kristen tro har ett nödvändigt inslag av bekännelse måste bekännelsen också ta sig konkreta uttryck, på ett individuellt plan men också på samhällsnivå. Som Jakob säger: tron utan gärningar är död. Och kanske är det motsatta också sant: där goda gärningar existerar kan tron inte vara död. Och det är på gärningarnas område som Sverige fortfarande skulle kunna kallas för ett kristet land. Visst, det sitter så att säga i väggarna. Och det kristna flagnar. Men det är fortfarande påtagligt.

Nu över till detta med skattefinansierad sjukvård. Min tanke handlade inte om det amerikanska sjukförsäkringssystemet. Istället handlade den om huruvida en stor offentlig sektor, inkl sjukvården, har ett gott inflytande på mig som individ. Min tes är att en stor stat, som ser till många av mina behov, påverkar mig negativt därför att jag berövas ansvar för mitt liv, jag blir i viss mån omyndigförklarad.

Du, Lars, argumenterar väl för att kostnaderna för sjukvården behöver någon form av försäkringslösning till skillnad från våra kostnader för andra livsviktiga behov som mat och bostad. Så långt hänger jag med dig. Men ansvaret för sjukförsäkringen skulle förstås kunna vara mitt eget. Anför man här rättviseskäl som argument för en skattefinansierad sjukvård (”alla ska ha samma vård”) borde detta argument även gälla saker som mat och bostad. Varför ska rika få bo i fina hus och fattiga i lägenheter? Varför ska rika få äta oxfilé och fattiga bara äta falukorv? Detta kan mycket väl vara rättvist, förresten.

Min tes (som jag håller på att utveckla) är att en stor stat verkar passiviserande och förhindrar verklig solidaritet, alltså den som fritt uttrycks mellan människor. Medkänsla är inte statens ansvar, det är mitt.

Över till uttrycket ”gott våld”. Här menar jag att varje handling som är moraliskt riktig att göra också är god. Handlingen, såsom att ge en uppkäftig tonåring en örfil, hade inte behövts om vi vore i himmelriket nu. Men här på jorden kan den vara nödvändig. Och då är den också god. Alltså finns det ett gott våld.

Till signaturen AH: det är svårt att ta dig på allvar när du vägrar att uppge ditt namn. Återkom sedan när du läst om inlägget och försökt sätta dig in i mina tankar.

Till Åke: Det jag uttrycker är att den stora staten står i vägen för att vi medborgare hjälper varandra mer. Det är inte bara kyrkan som ska gripa in. Nej, du och jag har ett ansvar för hjälpa fattiga och lidande i vår närhet. En stor stat tar våra pengar och förminskar både våra möjligheter samt vår känsla av ansvar.

Det handlar inte alls om att ”majoriteten ska få några kronor mer”. Vad får du det ifrån? Visst, här finns också frågan om att jag har en fundamental rätt till de pengar jag själv har tjänat. Varje ingrepp i denna rätt måste ske efter nogsamt övervägande. Men det är en annan fråga som jag inte har adresserat ännu.

När det gäller pensionären som gav en tonåring en örfil menar jag alltså att han inte borde ha behövt bryta mot lagen för att göra det. Ett milt våld borde få utövas av var och en för att stoppa en orätt, även när det gäller försvar av egendom. Om jag ertappar någon med skadegörelse borde jag ha rätt att få bruka någon form av våld. Tänk dig själv om någon kom för att elda upp ditt hus. Att då enbart kunna ringa polisen är ju helt otillräckligt. Här tänker jag mig att det är rätt att använda det våld som nöden kräver. Mitt hus är mer än ”livlös materia”, det är något jag investerat stora pengar och mycken tid i, och som jag är beroende av. Nej, så kallsinnig till egendom kan jag inte vara.

Till Stefan: Jag kan inte annat än att hålla med dig. Roten till problemet är, som du säger, att den stora staten dragit in så stora summor pengar från oss medborgare att det civila samhället blivit väldigt svagt. Vägen till starka individer och ett starkt civilt samhälle är att staten minskar sina ambitioner och lättar på skattetrycket.

Pelle: men vem avgör vad som är milt våld? Vart går gränsen?

Självfallet ska man få värna sin egendom, men hur mycket våld får man bruka? Tre örfilar är inte milt våld enligt mig. EN är det. Inte tre. Var det nödvändigt med så många? En örfil är förståeligt och t om kanske nödvändigt i detta fall, men tre? T om två skulle vara för mycket.

Skulle detta ha hänt min son skulle jag sökt up pensionären och utövat en hårdare form av våld. Varför? Det är INTE andras plikt att uppfostra mina barn. inte staten, inte pensionärer. Tre örfilar gjorde att han gick över gränsen. Han som vuxen borde vetat bättre.

”Det jag uttrycker är att den stora staten står i vägen för att vi medborgare hjälper varandra mer. Det är inte bara kyrkan som ska gripa in. Nej, du och jag har ett ansvar för hjälpa fattiga och lidande i vår närhet. En stor stat tar våra pengar och förminskar både våra möjligheter samt vår känsla av ansvar.”

Men vem ska ta hand om de nödlidande om vi andra INTE vill göra det? Om man inte är religiös så kanske man inte tycker att man har det ansvaret för andra. Den stora staten kan dock hjälpa en massa människor, vilket den gör i te x Sverige.

Efter att ha bott ett antal år i USA så har jag på nära håll sett hur det går med de som inte får den hjälpen av sina medmänniskor… det finns en massa välgörenhet i USA men det finns också en mängd ilska bland de människor som får den välgörenheten. Det är lättare med en neutral stat som hjälper människor oavsett om de vill gå i kyrkan eller ej (eller vilken organisation det nu kan vara som står bakom hjälpen).

Ofta har denna välgörenhet ett motiv bakom, man försöker frälsa, värva människor till sin verksamhet, inte uttalat men syftet finns där…..

”Vägen till starka individer och ett starkt civilt samhälle är att staten minskar sina ambitioner och lättar på skattetrycket.”

Fel, fel, fel. Så länge familjebildningarna ser ut som de gör idag kan vi inte få ett så starkt civilsamhälle. Familjerna av idag är för svaga för att hantera detta. Eller för splittrade snarare. Hur kan singelmamman ha energi att ta hand om sin gamla mamma när hon knappt kan ta hand om sina barn? Det är många som är i den situationen idag.

Varför ska jag lyfta ett finger för att hjälpa den gamle släktingen som mest är till besvär? En släkting som jag kanske t om inte ens känner. Vem tar hand om honom? Jag har ju fullt upp med att arbeta för om jag inte gör det kommer vi inte ha pengar att betala en svindyr sjukvård, om jag skulle behöva den….

Den frihet en del pratar om med stora skattesänkningar, är bara en frihet för mycket få… de med mycket pengar.

Vägen till ett starkt civilsamhälle ligger i starka, stadiga familjer. Med stabila hemförhållanden och nära relationer till grannar och samhälle. Då kan människor också ta ansvar för varandra på ett annat sätt. Dagens samhälle är för ”individ”fokuserat. När vi fått det, ja då kan skattelättnader stärka civilsamhället.

Eftersom vi inte har detta är det inte en så god tanke att dra ner på te x sjukvård, alla, och det är enormt många i dagens Sverige, står utanför alla former av sociala nätverk. Dessa skulle då offras för en ide som ser bra ut på papper men som inte fungerar i praktiken, förutsättningarna finns inte där! Sverige är inte Usa. Vi kan komma dit (starka familjer) men tankesystem behöver bytas ut först, inte skattesystem. En sak i taget.

Michael, tack för dina kommentarer. Här kommer några reaktioner.

Först detta med vem som avgör vad som är milt våld. Jag är ingen jurist men rimligen borde rättspraxis inkl lagarbetet kunna komma fram en definition av milt våld. Det handlar ju om våld som inte skadar utan som mest chockerar. Sedan kan mycket väl pensionären ha gett fler örfilar än vad nöden krävde. Antalet är inte det enda viktiga utan hur hårt han slog måste vägas in. Skadade han killen? Sedan kan inte uppfostran enbart överlåtas till föräldrarna eftersom föräldrarna inte alltid är i närheten. Förresten kanske pensionärens örfilar inte handlade om uppfostran utan om försvar av egendom.

Vg nödlidande som ingen tar hand om utesluter jag inte att staten (alltså någon skattefinansierad institution) erbjuder ett ”last line of defense”, dvs tillhandahåller ett sista skyddsnät. Jag har skrivit om det tidigare. Sedan är jag övertygad om att de flesta människor vill hjälpa andra, åtminstone i någon mån.

Om människor blir arga för att de tvingas ta emot hjälp av frivillig välgörenhet tycker jag att de lika gärna kan vara utan hjälp. Omgivningens hjälp är en nåd till den behövande, ingen rättighet. Sedan kan det finnas en evangelisk plikt att hjälpa de fattiga, men det är en annan sak. Gud kan kräva av mig att hjälpa andra, men människor, som jag inte har ingått någon förpliktelse med, kan inte ställa sådana krav. Däremot kan de be om hjälp.

Vg vägen till ett starkt civilsamhälle kan du ha rätt. Men jag tänker mig att statens ambitioner varsamt måste minskas för att det civila samhället långsamt ska växa till sig och bli starkare. Jag föreslår inte att skatteuttaget ska minska till 10 procent imorgon. Sedan är ju det civila samhället större än familjen. Det består dessutom av föreningar, folkrörelser, kyrkor och inte minst individer. Men visst, familjen är viktig.

Du skriver att tankesystemet måste bytas innan vi byter skattesystemet. Men jag tror verkligen att ”den stora staten” (med tillhörande stora skatteuttag) starkt påverkat tankesystemet i Sverige. Vi har vant oss vid att staten tar hand om oss och andra. Och vi har vant oss vid att inte ha några pengar över till någon annan än oss själva.

Det här blir ett långt svar men det är inte ett helt okomplicerat ämne.

Michael, jag delar ditt grundresonemang, men tycker inte riktigt att det kan användas på dagens Sverige eftersom jag tror att du underskattar det svenska skattetrycket och överskattar statens välvilja gentemot de svaga i samhället.

Felet som jag tror att du gör är att jag tror att du utgår ifrån att skattenivån har ett direkt samband med kvaliteten i de tre politiska slagorden (vård, skola och omsorg), vilket inte nödvändigtvis är sant. Jag såg för inte länge sedan en siffra på att endast en tredjedel av de pengar vi betalar i skatt går till dessa tre saker.

En mycket viktig anledning till de höga skatterna i Sverige är istället att enormt mycket pengar försvinner i byråkrati samt i de transaktionskostnader som uppstår från det att arbetarna betalar in skatt till staten till att samma människor får tillbaka pengar i form av bidrag (då i betydligt mindre summor)efter det att pengarna passerat olika institutioner och minskat i mängd.

Med risk för att låta konspiratorisk menar jag att politikernas syfte med de höga skatterna många gånger inte bara är att hjälpa de svaga utan minst lika mycket att göra människorna beroende av staten. På så sätt kan man sedan ”satsa” på olika strategiska grupper, för att få över dem på sin sida, framförallt i tider av val.

Östros och socialdemokraterna gick nyligen ut med (minns inte ordagrant citatet men ungefär detta) att alliansregeringen med sina skattesänktingar stjäl pengar från staten när de låter privatpersoner behålla mer av de pengar de själva tjänat ihop (då pratar vi alltså om i många fall lågavlönade arbetare och tjänstemän). Detta visar tydligt på vilken attityd det handlar om: Att alla pengar som kan tas från folket och läggas i statskassan ska tas från folket och läggas i statskassan (för att sedan delas ut i bidrag till dem som ”gör rätt” och de grupper i samhället som i allmänhet ”röstar rätt”).

Anledningen till att skattetrycket inte är högre än vad det är, är att det svenska skattetrycket idag ligger högst upp i världen och troligtvis precis på (om inte över) den smärtgräns som gör att om vi höjer procentsatsen mer, så får vi in mindre pengar till staten i faktiska belopp.

Självklart ska det finnas skatter som finansierar människornas viktigaste behov i samhället (i den mån de inte själva kan betala). Men skatterna får aldrig bli ett självändamål vilket jag menar att de har blivit idag.

Min poäng är därför att vi skulle kunna sänka skatterna rätt mycket utan att de summor pengar som går till de tre slagorden vård, skola och omsorg skulle behöva minska öht.

Därför blir det så tokigt när du skriver att ”Den frihet en del pratar om med stora skattesänkningar, är bara en frihet för mycket få de med mycket pengar”, eftersom detta helt enkelt inte är sant, snarare tvärtom. De nettobelopp som de svenska folket fått behålla i lön till följd av de senaste årens skattesänkningar har ofta kraftigt överstigit de belopp som de tidigare kunde få genom statliga bidrag.

Min uppfattning är att det svenska folket (kristna såväl som okristna) är mycket solidariska med de pengar de har medan staten ofta är direkt dålig med att hantera de pengar som ska användas för att hjälpa de svaga.
^[1]
Därför tror jag att civilsamhället ofta skulle kunna göra bra mycket mer för att hjälpa de svaga än vad staten gör, under förutsättning att civilsamhället tilläts ha några pengar förstås:).

@Pelle och Stefan:

Enligt min mening målar både Pelle och Stefan här upp en illusion och en utopi av ett önskat idealsamhälle, och ett dito kan bara existera i fantasin – och med all säkerhet inte i den praktiska verkligheten. Exemplet USA förskräcker inför liknande experiment här hemma i Sverige.

Bara under de här senaste årens kraftiga skattesänkningar i form av ”jobbskatteavdraget” har gett normalinkomsttagaren mellan 1500 och 2000 kronor mer i månaden efter skatt. Samtidigt får pensionärer, sjuka och arbetslösa betala den gamla och högre skatten.

Somliga menar att den här förskjutningen av skattebördan är helt i sin ordning, särskilt de borgerliga partierna. Andra hävdar lika bestämt att det är orättvist att beskatta pensionärer och andra grupper utanför arbetsmarknaden hårdare än dem som lönearbetar.

Och enligt oppositonen har klassklyftorna ökat påtagligt redan under de här tre första åren med Allians-regeringen. De välbeställda har blivit ännu rikare, medan de mindre välbeställda och fattiga (utifrån svenska förhållanden) har blivit ännu fattigare, vilket har gett den sistnämnda gruppen ett ännu större utanförskap.

Under de senaste två, tre åren har vi ofta fått rapporter i tv, radio och tidningar om hur den ekonomiska utslagningen har ökat i samhället. Inte ens det sista ”skyddsnätet” i form av socialbidrag förslår till en dräglig levnadsnivå i ett ökande antal ärenden.

I vissa fall får de drabbade människorna en akut hjälp via olika kyrkor och andra ideella organisationer. Men den insatsen är troligen oftast av mer tillfälligt slag. Rent generellt har de sämre bemedlade fått en ännu sämre livssituation under de senaste åren, och det kan inte bara relateras till den ekonomiska krisen och lågkonjunkturen.

Är det verkligen ett sådant samhälle, med ständigt ökande klassklyftor, som ni vill ha mer av? I vilket fall somhelst lär det bli följden om era tankar skulle sättas i verket. i vårt egoistiska samhälle finns nämligen inga påtagliga tecken på att ”vanligt folk” upplever det som angeläget att på egen initiativ hjälpa utsatta grupper här hemma i Sverige (katastrofer på Haiti och andra platser är nog en annan sak).

Och hur ska de stora grupperna utanför arbetsmarknaden kunna få leva i en hyfsad ekonomisk trygghet enbart utifrån välgörenhetsmodellen, som ni förespråkar? Hur ska den arbetslöse eller förtidspensionären veta att han eller hon har pengar till nästa månads hyra, telefon, mat, kläder, medicin och andra nödvändigheter? Det skulle bara inte fungera i praktiken.

Trots den rådande lågkonjunkturen har konsumtionen totalt sett i Sverige fortsatt att öka under de senaste ”krisåren”. Även julklappshandeln slog – mot alla odds – nya rekord även under 2008 och 2009! Med all säkerhet förbrukades en hel del av jobbskattesänkningarna i julklappar.

Jag missunnar inte löntagarna möjligheten att sätta sprätt på sina surt förvärvade kosingar. Frågan handlar inte om det. Däremot sticker den ökande konsumtionen hos de redan välbeställda mycket i ögonen på de grupper i samhället som redan i utgångsläget ofta hade en besvärlig ekonomisk situation.

Av samhällsdebatten att döma har löntagarna i gemen ännu inte visat något nämnvärt intresse för att hjälpa de grupper som står utanför arbetsmarknaden. Kanske vill de inte se den verkligheten? Jag vet inte. Däremot är jag rätt säker på att de inte på frivillig basis vill ge av deras överflöd till de sämre bemedlade i samhället.

Därför tror jag heller inte inte att det hjälper särskilt mycket att sänka löneskatten till kanske 10-15 procent. I vårt egotrippade samhälle skulle de flesta människor nästan uteslutande konsumera pengarna på ännu mer kapitalvaror, bilar och dyra utlandsresor – i alla fall så länge bara en liten minoritet i vårt land är troende kristna.

De 2000 som vi skattebetalare fick över vad gör jag med dem? Sparar. Detta eftersom alliansregering gör en ruinerad om man blir arbetslös.

Det finns INGET ekonomiskt utrymme att ge till någon välgörenhet numera. ALLT som blir över måste gå till försäkringar och andra trygghetssystem. OM jag skulle bli arbetslös kan det ta 8 månader, i allra värsta fall, innan den första a-kasseutbetalningen kommer….

Under ett sådant system så kommer de flesta Svenskar hålla hårt i sina pengar. Vare sig konsumera eller ge till välgörenhet.

När jag pratar med människor som bor i länder som har låg skatt, så talar de alla uppskattande om det Svenska (och Kanadensiska) systemet… Visst lite högre skatt, men man behöver inte spara, och spara och spara utifall att man blir sjuk eller ens mamma skulle behöva pengar.

Det man får över kan gå till annat. Detta borde vara ett av skälen till att frikyrkorna ibland får enorma belopp i kollekten. Om man har en grundtrygghet så kan man ge av det som blir över.

Jag tror det skulle gå rent åt skogen med ett system där ”civilsamhället” sköter omsorgen…. T om i USA som har enorm erfarenhet av detta står stora grupper utanför tack vare att de inte passar in i den målgrupp som ”civilsamhället” riktar sig till.

Jag tror att vi kommer få ett mycket, mycket hårt land om man fortsätter med dessa skattesänkningar på de svagas bekostnad.

Jag ska försöka förklara återigen vad jag menade för att det känns inte riktigt som att det gick fram när jag läser reaktionerna på min kommentar (all respekt tillbaka dock, jag var kanske inte helt tydlig). Min poäng är inte att man ska skära ner på omsorg och annat som är nödvändigt för att utsatta människor ska klara sig. Snarare menade jag att skatterna kan sänkas utan att det påverkar de svagaste männskorna negativt öht.

Min första poäng var att politikerna spenderar (slösar) skattepengar på fel saker, att exempelvis omsorgsdelen inte har så stor plats i statsbudgeten som många tror att den har och att vi skulle ha råd att sänka skatterna om pengarna bara gick till rätt saker.

Självklart ska det finnas en buffert för de svagaste och den borde vara starkare än vad den är idag. Och självklart ska inte gamla farmor behöva ligga i sin avföring (även om jag har fått för mig att de flesta fall där de svagaste råkar som mest illa ut inträffar på områden där marknaden är reglerad och konkurrerande privata aktörer förbjudits)

Däremot kan man ju fråga sig om vi ska ha så många myndigheter som vi har idag, om vi ska dela ut kulturbidrag till konstnärer som inte vill arbeta, om riksdagsledamöter ska sitta på en livslång pension som är högre än vanliga människors lön efter endast två mandatperioder, om vi ska betala miljardbelopp i jordbruksstöd varje år till franska bönder, om det är värt att ta obetydliga brottsfall som exemplet med gubben och örfilen till domstol etc etc. (rekommenderar filmen 1200 miljarder för fler exempel)

Vad jag menade med att låta civilsamhället vara starkt kan exempelvis belysas på hur pensionssystemet länge såg ut. Först ska alla människor (fattig som rik) betala in pengar till staten. En del av pengarna försvinner i byråkrati under statens förvaltning, innan pengarna ett antal år senare skickas tillbaka ut till samma människor. Varför i så fall inte bara låta dem som kan försörja sig själva, behålla pengarna från början (då menar jag de pengar som ändå ska gå tillbaka till samma människor) och istället bara ta ut så mycket pengar att det räcker till de svagaste. Så här ser det ut på flera områden i samhället vilket jag inte blir klok på.

Sen tycker även jag att jobbskatteavdraget inte är de sänkningar vi i första hand borde genomföra. Anledningen till att jag öht tog upp det exemplet var för att visa varför det är fel att tro att endast en liten klick rika människor tjänar pengar på skattesänkningarna.

Vad som istället borde sänkas är de skatter som företagen tvingas betala. Då tänker jag framförallt på arbetsgivaravgifterna (som jag menar faktiskt är en skatt). Det är där jag menar att gemene man i allmänhet inte vet hur hårt skattetryck (och svårigheter på grund av andra regler) som små och medelstora företag är utsatta för. Det finns en gräns för hur hårt man kan pressa företag innan de antingen går i konkurs eller oxå lägger ner för att det inte längre är lönsamt att driva verksamheten. Drar vi åt den gränsen för mycket stryper vi det flöde som håller den svenska ekonomin uppe och arbetslösheten nere.

I många fall är handlar det om att det är skatterna mot företagen som skapar arbetslöshet. Pressar du gränserna för hårt så är det färre företag som vill och kan betala för arbetstillfällen (med följden att många av de arbeten som annars skulle finnas tillgängliga helt enkelt uteblir).

Sannolikt ligger vi redan nu över den gränsen i Sverige idag vilket i praktiken innebär att vi om vi sänker de här skatterna så får vi in mer pengar i totala skattebelopp till staten samtidigt som arbetslösheten går ner.

Och apropå allt det här snacket om fattiga amerikaner som alltid dyker upp i såna här sammanhang. Det finns så mycket myter om hur fattigdomen ser ut i USA, och varje gång man granskar dem kommer det fram att det ofta handlar om halvsanningar och rena lögner. Dessutom är inte USA ett så ekonomiskt liberalt land som många här i Sverige verkar tro och knappast heller ett exempel som kan jämföras med Sverige.

Och vad sen alliansen håller på med. Ja det varken kan eller vill jag försvara. Röstade själv på (m) i förra valet men är grymt besviken på hur de har skött vissa frågor. Kommer sannolikt stanna på soffan den här gången i brist på bättre alternativ.

Bengt, jag målar inte alls upp ett idealsamhälle. Gjorde jag det skulle jag beskriva ett samhälle där godheten var naturlig, där våld och fattigdom inte existerade. Med mycket mera. Nej, jag skriver i allra högsta grad om den verklighet vi lever i. Och om den förödande effekt som ”the nanny state” har på vår moral.

Sverige är ett speciellt land i en speciell världsdel. Här har människorna vant sig, i högre grad än i något annat land (möjligen undantaget Danmark), vid att staten tar hand om dem. Och inte bara om det verkligen skiter sig (på det sätt som en pappa ofta gör) utan mycket mer heltäckande (som en mamma). Det gäller att se detta och förstå att det är vi som är annorlunda, inte de länder därute som fortfarande låter individen och det civila samhället ta det största ansvaret för välfärden.

Jag tycker att mitt resonemang borde vara lätt att följa och ta till sig. Det jag skriver är att den stora staten förkrymper människan. Den gör det genom att överta både ansvar och resurser som rätteligen borde tillhöra den enskilde. Jag skulle önskar att dina (och andras invändningar) kunde adressera denna enkla princip istället för att börja diskutera i termer av vinnare och förlorare.

I övrigt vill jag hänvisa till mina andra inlägg som handlar om detta ämne, se ^[2] och ^[3].

Marcus, det är bra att vi sparar de pengarna. Så att vi kan ta hand om oss själva om och när vi skulle förlora våra arbeten. Inget fel med det.

Det jag skriver om (nästan tjatar) är att vi i Sverige har lärt oss att lita på staten. Och vi tvingas lita på staten eftersom den tar mer än hälften av alla våra pengar. Så har den svenska modellen skapat ett samhälle av drängar, drängar som ständigt måste anpassa sig efter de regler staten sätter upp för att få tillbaka rännilar av de pengar vi betalar in.

Jag längtar efter ett samhälle med starka människor som på frivillig basis sluter sig samman för att lösa problemen. Men här är det omöjligt i nuläget. Vägen dit går via successiva skattesänkningar där medborgaren skolas (tvingas) att ansvara för sig själv och sina närmsta.

Jag har för övrigt aldrig avvisat tanken på att det ska finnas ett skattefinansierat sista skyddsnät.

”Varför ska sjukvård betalas över skattesedeln men inte maten som vi har ett större behov av?”

Tyckte bara att svaret på denna fråga är rätt självklar. Mat kan du ordna själv, till och med ända från råvaran. Boende med om du är desperat. Men för sjukvården krävs rätt mycket mer. Vem som helst kan liksom inte utföra avancerade operationer och så… Bara en tanke…

Kan lösas med privat försäkring och rätt läkare. Eller varför inte att man kontinuerligt lägger undan lite pengar. Ämnet har diskuterats ovan.