Skip to main content.


den 6 januari 2010


  Ett parti för små som vill bli större

Min goda vän Nasrin Mosavi Sjögren beskrev för ett par veckor sedan sina bryderier inför valet 2010. Hennes dilemma består i att hon ser det som sin plikt att rösta men att hon dessvärre inte kan hitta ett parti som tar sig över ”skamnivån”. Detta är förstås enormt frustrerande och jag känner igen mig till 100 procent. Kristdemokraterna har varit mitt parti sedan flera år tillbaka men sedan deras svek i abortfrågan ser jag inte hur jag ska kunna lägga mitt röst på dem igen. Så särskilt efter partisekreterarens uttalande om att han inte kände sig orolig över att förlora ”kärntrupperna” eftersom de ändå inte har någon annan stans att ta vägen. En sådan cynism måste bestraffas! Om vi som väljare troget röstar på det minst dåliga partiet om och om igen signalerar vi till partierna att de ostraffat kan röra sig mot mitten och ignorera sina egna grundprinciper. Resultatet blir ett partiväsende med konturlösa och nästan identiska partier.

I vågskålen ligger tyvärr en förlust för alliansregeringen. Och inte bara det. Alternativet är mardrömslikt med Mona som statsminister och Lars Ohly som, tja, försvarsminister. Så läget är allvarligt. Men det är ändå allvarligare att vi nu inte har något parti som verkar för de oföddas rättigheter. Och inte kan jag då annat än att med vämjelse vända dessa partier ryggen? När jag nu tänker efter handlar det kanske ändå inte om partiernas absoluta positioner i abortfrågan utan om åt vilket håll partierna är på väg och om huruvida de sviker sina ideal. Det är på dessa punkter som kristdemokraterna faller. Samtidigt öppnar detta sätt att tänka för möjligheten att rösta på något av de andra partierna inom alliansen. Jag velar, som ni märker.

Tillbaka till Nasrin. Den lösning hon skisserar på innebär ett nytt parti, ”julkrubbepartiet”. Jag har själv tänkt i liknande banor. Visst behövs ett nytt parti! Jag skisserar visserligen på en möjlighet för människor, som annars hade blankröstat eller legat på sofflocket, att mer konkret och substantiellt signalera sitt missnöje. Men ett nytt parti är det mest konkreta uttrycket för att dagens partier lämnar stora grupper utan representation. Och att bilda parti är så mycket mer konstruktivt än att bara vara missnöjd. Men vad ska då detta parti verka för?

Nasrin och jag är ense om en viktig punkt: partiet måste verka för de ofödda människorna och stärka deras rättigheter. Abortfrågan är av en sådan dignitet att ett parti med detta som enda fråga vore motiverat. Men Nasrin vill mer än så med sitt ”julkrubbepartiet”. Hon vill att partiet verkar för att:

Den sista punkten ovan avfärdar jag. ”Köttfabrikerna” är inte av nödvändighet tortyrkammare. Låt oss istället ställa sådana krav på köttproducenterna så att djuren inte far illa i hanteringen. Den första punkten ovan ställer jag emellertid villigt upp på. Här tänker jag mig att vägen till en generös flyktingpolitik mycket handlar om att lämna dagens välfärdssystem och överlämna ett större ansvar för välfärden till individen, familjen och frivilligorganisationer. Flyktingar måste bemyndigas istället för att passiviseras. Statens generösa ”omhändertagande” skapar vidare missunnsamhet och tankar som ”här kommer dessa utbölingar och parasiterar på vårt samhälle”.

Och vi kommer då till den andra och kanske viktigaste punkten. Här menar jag att våra myndigheter redan fångar upp de människor som faller igenom samhällets skyddsnät. Eller snarare, det offentliga skyddsnätet kan inte bli mycket mer finmaskigt. Det offentliga ansvaret för våra liv bör snarare minska. För jag vill hävda att ju större staten är, desto mindre blir individen. Och vi är små, vi svenskar. Istället för att ta ansvar för våra liv förväntar vi oss ständigt hjälp från det vi ofta kallar ”samhället” men egentligen är de offentligt finansierade myndigheterna.Vårt land är fyllt av ”offer” som på grund av olika omständigheter, helt utanför deras kontroll, nu befinner sig en svår situation. Och då måste självklart ”the super nanny”, staten själv, ingripa. Det är detta vi förväntar oss och det gör oss otacksamma och krävande, istället för att bli glada över den lilla hjälp som vi faktiskt får. Vi har tillåtits glömma att var och ens välfärd primärt är ens eget ansvar. Av dessa, och av flera andra, anledningar menar jag att vår stora välfärdsstat är ett fördärv för våra själar.

Solidaritet, som ju är något vi som kristna bör eftersträva, är en dygd. Men dygder är karaktärsdrag hos människan, inte staten. När Jesus säger ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta…” (Matt 25:40) menar han ju inte ”vad ni låtit tjänstemän göra”¦” utan han riktar sig till var och en av oss (vilket jag tidigare skrivit om). Det innebär förstås inte att vi inte kan organisera oss och betala andra människor som i sin tur hjälper. Men vi kan inte med dessa och liknande ord motivera en stor skattefinansierad allomfattande välfärdsapparat.

Michael Novak skriver upplysande om ”social justice”, ett begrepp som ofta används för att motivera ett större offentligt ansvar:

This new virtue is called “social” for two reasons. First, its aim or purpose is to improve the common good of society at large””outside the family especially, perhaps even on a national or international scale, but certainly in a range of social institutions nearer home. A village or neighborhood may need a new well, or a new school, or even a church. Workers may need to form a union and to unite with other unions. Because the causes of the wealth of nations are invention and intellect, new colleges and universities may need to be founded.

In America, new immigrants formed athletic clubs for the young; social clubs at which adult males could play checkers, cards, or horseshoes; and associations through which women could tend the needs of their neighbors. Because many of the men worked as many as twelve hours a day in the mines or the mills, the women conducted much of the social business of the neighborhoods in political and civic circles. The immigrants formed insurance societies and other associations of mutual help to care for one another in case of injury or of premature death. Alexis de Tocqueville was correct, in his Democracy in America, when he called the voluntary forming of associations by citizens to meet their own social needs “the first law of democracy.”

But this new virtue is called social for a second reason. Not only are its aims or purposes social, but also its constitutive practices. The practice of the virtue of social justice consists in learning new skills of cooperation and association with others to accomplish ends that no single individual could achieve on his own. At one pole this new virtue is a social protection against atomic individualism; at the other pole it protects considerable civic space from the direct custodianship of the state.

Här lyfter Novak fram något väldigt viktigt, nämligen vår plikt att faktiskt hjälpa varandra och att organisera oss för att göra det. Men med en ”nanny state” behöver vi inte göra det. Vi hjälper med våra skatter, lämnar resten åt socialen och fortsätter att leva våra själviska liv.

Nu menar jag inte att staten helt ska dra sig undan och enbart syssla med lag, polis och militär. Även om dessa är statens primära och omistliga uppgifter bör staten, om medborgarna så önskar, tillhandahålla någon form av skyddsnät för dem som faller igenom alla andra. Men den hjälp som på detta vis är offentligt finansierad är inte primär och inte heller sekundär. Staten ska inte ta över ansvaret från individ, familj och andra nära sammanslutningar utan träda in först när dessa misslyckats. Och då med minsta möjliga insatser. För vi ska komma ihåg att skatter, som måste finansiera den offentliga välfärden, är pengar som med hot om våld avtvingas medborgarna. Skatter är därför ett sätt att med tvångsmedel finansiera statens olika uppgifter. Och tvångsmedel kan endast rättfärdigas för sådana uppgifter som är helt nödvändiga. Vi ska därför inte förväxla ett högskattesamhälle med ett solidariskt samhälle. Allt det goda som vi säger att ”samhället” ska göra behöver inte utföras av staten, ja ska inte utföras av staten, utan i första hand av det civila samhället. Och ju mer pengar staten tar i via skatter, desto mindre resurser blir det kvar till det civila samhället.

Den kristne filosofen Peter Kreeft menar att det goda samhället är det samhälle som hjälper människan att bli god. Och jag tänker mig att statens roll i detta samhälle är så liten som möjligt. För när staten träder in, träder den enskilda människan också ut.

Så även om jag i sak kan hålla med Nasrin om att statens uppgift skall vara att fånga upp utsatta människor som fallit igenom alla skyddsnät, menar jag att det Sverige verkligen behöver är en mindre stat. Det vi behöver, och det vi saknar, är människor som tar ansvar för sig själva, sina kära och de närmsta i sin omgivning. Vuxna människor, helt enkelt. Låt oss därför istället bilda ”Ansvarspartiet”, partiet för små som vill bli större.

Läs vad andra skriver om: , , , , , , , ,

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



7 kommentarer till “Ett parti för små som vill bli större”

  1. Jonny säger:

    Vill bara kommentera din syn på staten. Man kan dra en annan slutsats. Eftersom människan är fördärvad av synd behövs både en stark lagstiftning till skydd för utsatta människor, samt en stark stat med uppgift att beskydda sina medborgare. Den hjälp som egentligen familj, släkt och församling borde bistå med, fungerar oftast inte. Och det beror inte på en stark stat, utan på människans egoism. Därför har jag med åren lärt mig att se överheten som en Guds gåva, även om den tyvärr allt mer sällan följer Guds ordningar. Idealet är förstås ett samhälle utan militärt försvar, men det är orealistiskt så länge vi lever i en fallen värld. På samma sätt är idealet självförsörjande människor, alternativt hjälpande omgivning när det är kris, men i en fallen värld fungerar det sällan bra. Därför behövs staten eller kommunen. Detta skriver jag utifrån en konservativ grundsyn.

    den 6 januari 2010 kl 9:54
  2. Lars Flemström säger:

    Ja, du står onekligen till höger politiskt. Men det är väl genomtänkta åsikter, som delvis skulle kunna inkorporeras i en realistisk vänsterpolitik. Förutsättningen för en solidarisk politik är ju ändå att det finns en välfärd att fördela. Men det jag egentligen skulle skriva om är det fantastiska att människor som har en traditionell kristen tro, kan samlas till gemensam gudstjänst även om de har de mest skiljda åsikter politiskt. Och som medlemmar i samma kyrka kan vi utyta erfarenheter över parti- och klassgränser, vilket hindrar att principfasthet övergår i hänsynslöshet och fanatism. De villoläror som tyvärr sprids av Broderskap – en gammal fin arbetarrörelse som tagits över av nygnostiker med akademisk utbildning – splittrar däremot. Man har myntat de teologiskt helt vansinniga begreppen ”högerkristendom” och ”vänsterkristendom”.

    Efter en tid som fackligt aktiv socialdemokrat, och en tid ännu längre vänsterut, har jag tillhört Kristdemokraternas vänsterflygel samtidigt som jag har varit (och är) ”högerkristen”. Det senare har förstås inte gillats av liberalerna i kd. Så vi har trots allt varit partikamrater! Jag hyste den naiva förhoppningen att kd skulle fungera som ett ”socialt samvete” i en borgerlig regering. Men det tror jag att de kristna delarna av Moderaterna gör bättre!

    Jag har kommit fram till att KDS / kd var ett misstag från början, vilket har dränerat de andra partierna på kristet inflytande. Moderaterna har nu en partiledare som är ateist, Folkpartiet som tidigare var ett frikyrkokristet parti, har tagits över av sexliberaler, och den socialdemokratiska partiledningen har förts bakom ljuset av nygnostiker med klassmässig förankring i öfre medelklassen. En kyrkoherde, som kandiderade till riksdagen för ett tiotal år sedan, kickades av dåvarande partiledaren Gudrun Schyman, sedan han visserligen lovat att följa partiprogrammet i riksdagen men Guds ord i kyrkan. Och personer, som vill följa grundläggande kristna värderingar i t.ex. abortfrågan blir utfrysta ur kd.

    Detta talar mycket starkt för att vi borde bilda en tvärpolitisk kristen organisation, som försvarar kristnas rätt att arbeta politiskt i de partier, vars ideologi de i huvudsak stöder, och röstar på. En sådan organisation kunde bevaka att det finns kandidater med en traditionell kristen tro på alla partiers valsedlar.

    Självklart ska man stödja sitt parti i alla religiöst neutrala partiskiljande frågor. Partipolitiseringen av Svenska kyrkan måste avskaffas, men det hindrar ju inte att personer med partipolitiskt bestämda åsikter innehar kyrkliga uppdrag på kristen grund. Vem hindrar socialdemokrater att kandidera för Frimodig kyrka i kyrkovalen? Det gör den socialdemokratiska partiledningen, påhejad av nygnostikerna i Broderskap. Det är inte klokt.

    Jag tror inte på att bilda ett nytt parti. Även ett sådant parti skulle tvingas till taktiska överväganden, i t.ex. abortfrågan.

    den 12 januari 2010 kl 0:53
  3. pelle säger:

    Lars, om vi med vänsterpolitik menar en politik som syftar till att öka jämlikheten i ett samhälle genom statlig inblandning, ja då kan rimligen inte mina åsikter ovan ”inkorporeras i en realistisk vänsterpolitik”. För det är ju synen på statens roll som skiljer vänster från höger. Och här är jag onekligen höger. Samtidigt argumenterar jag för det och skulle önska att du visar var jag har fel. Eller om jag inte har det, förklarar varför du ändå är vänster.

    den 19 januari 2010 kl 22:43
  4. pelle säger:

    Jonny, jag håller inte med dig. I en fallen värld är den stora staten människans främsta fiende. Människans synd har varit ett av argumenten mot statlig expansion från kristdemokratiskt och konservativt håll. Anledningen är ju att en stor ond makt kan ställa till med stor ondska. Vidare tänker jag mig att den stora staten också förstärker den enskilda människans svaghet och egoism och att detta åtminstone delvis förklarar det kalla samhällsklimatet i Sverige. Sedan tror jag ändå på en stark stat, men då stark i sina begränsade funktioner. Försvar är en sådan funktion som åligger staten.

    den 19 januari 2010 kl 22:56
  5. Jonny säger:

    Jo, visst är staten ibland en kanal för ondska. Men alternativet är än värre – laglöshet och otyglad ondska. En normal stat som inte förfaller till historiens extremer (nazism och kommunism)är tillsammans med domstolar en viss garant för människor. Jag räknar mig som konservativ och det finns konservativa riktningar som delar min syn på staten. Du verkar vara mer klassiskt konservativ. Helt ok, det också.

    den 20 januari 2010 kl 7:52
  6. stefan säger:

    Jag tror man får skilja på en stark stat och en stat med starka befogenheter gentemot invånarna.
    Den stora skillnaden är att den förstnämnda vill skydda medborgarna från yttre hot, medan det sistnämnda vill skydda invånarna från sig själva (förmynderi).

    Utan att specifikt argumentera emot Johnny nu, så har jag aldrig riktigt fått ihop hur kristna kan ta parti för den auktoritära sidan i politiken. (för mig handlar det inte om vänster mot höger utan om liberala mot auktoritära system). Men det är alltid den auktoritära sidan som kallar sig vänster.

    Det är den här sidan (vänster) som begränsar yttrandefrihet, människors privatekonomi, förbjuder avvikande läror och religioner och på annat sätt kuvar människor och gör dem beroende av staten.

    Det har exempelvis ständigt varit stater med starka befogenheter över medborgarna som har förföljt och förbjudit kristendom och andra religioner. Detta gäller både internationellt och i Sverige. Det du Johnny pratar om (en stark stat för att hindra anarki och oordning) går däremot alldeles utmärkt att kombinera med ett liberalt styre eller ett ”högerstyre” som ni skulle kalla det för.

    den 23 januari 2010 kl 22:25
  7. basun » basun fyller 10 år! säger:

    […] I ett verkligt solidariskt samhälle hjälper vi varandra av fri vilja. Mer om detta i Ett parti för små som vill bli större, Om skatter och solidaritet och Påskuppropet och kristenhetens socialistiska […]

    den 13 juni 2012 kl 0:17

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function show_subscription_checkbox() in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php:89 Stack trace: #0 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/comment-template.php(1554): require() #1 /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/single.php(41): comments_template() #2 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/poluha...') #3 /var/www/poluha.se/basun/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/poluha...') #4 /var/www/poluha.se/basun/index.php(17): require('/var/www/poluha...') #5 {main} thrown in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php on line 89