- basun - http://basun.poluha.se -

Några tankar om barnuppfostran

Min son har i dagarna fyllt fyra år. Han är en mycket verbal, intelligent och viljestark liten man. Så det blir en del fajter. Min hustru och jag har dagliga samtal om hur vi bäst ska möta honom. Vi är överens om mycket. Men på ett grundläggande plan skiljer vi oss åt, om inte intellektuellt så åtminstone känslomässigt. Det handlar om i vilken mån vi ska se på vår son som en människa med eget ansvar. Jag gör det i högre grad än min hustru. Och det leder till att jag ställer högre krav på hans beteende. Min tanke är att även han växer med ansvar och krymper om man ständigt hittar ursäkter för dåligt beteende (som ”han är trött, det är därför han skriker”).

Vidare tror jag inte att vår son är hjälpt av att ständigt höra hur bra eller fantastisk han är på det ena eller det andra. Visst, jag är stolt över honom. Men jag vill endast uppmuntra honom när han gör saker utöver det som kan förväntas av honom. Därför vägrar jag att säga ”å vad du är duktig” när han hinner till toaletten innan han kissar ner sig. Eller berömma honom för att han faktiskt åt upp maten på tallriken.

Minst lika viktigt som beröm är också klander. Ska han lära sig ansvar måste han förstå vad som är rätt och gott och vad som är fel och ont. Och lära sig att klandervärda val och handlingar får allvarliga konsekvenser.

Det blir alltså ganska mycket ”nej” och gränssättningar från min sida. Samtidigt vill jag inte att hans bild av mig ska domineras av detta. Det skulle kunna leda till revolt senare, när han blir större och inte lika lätt går att bestämma över. Därför leker jag mycket med honom och låter honom få ganska fria tyglar. Att han ramlar och gör sig illa är inte så farligt.

Jag köper alltså inte att min första plikt som förälder är ge mitt barn villkorslös kärlek och ständig uppmuntran. Varför förutsätta att min son har en skev självbild och ett dåligt självförtroende? Tvärtom tror han sig själv om mycket. Självklart ska jag älska honom. Men inte på det moderna lättviktiga sättet. Nej, jag måste också vara lära honom moraliska realiteter. Detta, liksom att lära honom att ta ansvar för sitt beteende, ser jag som min främsta uppgift.

Min grundsyn på människan är att hennes problem i tillvaron är hon vänt sig ifrån Gud. Hon vill inte längre av sig själv det goda. Och denna inställning påverkar min syn på barnen. Barnen är också människor även om de är små. Synderna är också små, men de finns där. I Världen är människans problem att hon är skadad på något sätt. Hon lider av kärleksbrist, ofta på grund av en taskig uppväxt. Därför har barnuppfostran mycket kommit att handla om att ge barnen (villkorslös) kärlek. Åtminstone är detta min uppfattning om de rådande trenderna. Och även om vi som kristna vet att människan är en syndare har inte denna insikt fullt ut påverkat vårt förhållande till barnen.

En av mina lärare när jag studerade teologi hade ett uttryck. Det var ”barn buret bär mannen”. Med det ville han säga att ett barn som blir buret, det vill säga väl omhändertaget och älskat, får en grund som bär för resten av livet. Vi tyckte att det var väldigt djupsinnigt och vackert. Så här i efterhand tycker jag att det uttrycket inte nog tar in det faktumet att vårt huvudproblem som människor är vår egen synd, inte en bristande kärlek till oss från vår omgivning. Så jag skulle nog vilja ändra det till ”barn tuktat skapar mannen”.

Men kanske är jag bara en sträng och lagisk far. Och som präglats allt för mycket av en amerikansk radiopratare [1].

5 kommentarer (Öppna | Stäng)

5 kommentarer Till "Några tankar om barnuppfostran"

#1 Kommentera Av Anders Stenström På 18 december 2009 @ 0:48

Jag tycker du har fel. ;.)

Att låta sitt barn växa upp utan moraliska grunder och utan riktlinjer ÄR kärlekslöst. Att låta sitt barn få grundprinciper och respekt för sig själv och andra ÄR kärleksfullt. Inte kärlek enligt vissa trender, men kärlek enligt den Evige Gudens stadgar.

Problemet med vårt samhälle idag är ju att så många barn växt upp utan kärlek, en kärlek utan gränser är ingen kärlek.

Ett daghem hade ett experiment en gång, de hade en stor tomt med staket som barnen sprang omkring på. Barnen befann sig ofta nära staketet. Personalen tyckte att de skulle ha en ännu större yta så de tog bort staketet. Plötsligt befann sig barnen mest i mitten. varför? Jo utan gräns blev de osäkra och otrygga…..

#2 Kommentera Av Jonny På 18 december 2009 @ 7:34

Läste en gammal postilla från 1700-talet av prästen Anders Elfving. Han menar att barn blir högmodiga av för mycket beröm. Den linje du har är väl den som de flesta hade för några årtionden sedan. Men nog kan man väl ge lite uppmuntran även när de små liven klarar saker som de kan förvänntas klara. Så snål behöver man nog inte vara. Vidare finns det ju förmildrande omständigheter som trötthet. Det kan nog skilja sig åt lite vad gäller män och kvinnor också. Men egentligen kan man väl säga att ni kompletterar varandra. Traditionellt har ju fäderna stått för den fasta lite kärvare kärleken, medan mödrarna representerat den mer…vad ska vi säga…omhändertagande. Tror inte man behöver oroa sig så mycket för det.

#3 Kommentera Av Lachen På 18 december 2009 @ 12:24

Klart grabben ska ha beröm om han hinner på toa och äter upp maten! (Inte i samma situation menar jag. Maten ska han äta i köket)
Jag brukade (av förklariga skäl) bli arg och sur när en av mina pojkar hade problem med att hinna på toa. Det hjälpte absolut inte. Han vågade inte ens berätta vad som hänt utan smusslade och försökte ta reda på kladdet själv. Påminnelser och mycket beröm när det fungerade, tröst när det misslyckades, gav bättre resultat.

#4 Kommentera Av Lachen På 19 december 2009 @ 18:52

Good points av den amerikanske radioprataren som är väldigt avgörande när man ska uppfostra de små liven. En realistisk syn på barn i stället för att man sätter upp dem på pedistaler för tillbedjan.

#5 Kommentera Av St. Conleth’s CHA På 24 december 2009 @ 16:36

We hope that you will enjoy the series that we have been running on our blog on Swedish customs.

[2]

Please feel free to link/follow/blogroll to our blog.

Happy Christmas!

St. Conleth’s Catholic Heritage Association – Ireland