Din tanke om en mer självständig medborgare är nog god. Men man ska då inte som näringsminister Maud Olofsson plädera för särskilda ungdomsavtal och låga ungdomslöner upp till 26 år. Eftersom det driver upp aborttalen ytterligare i kvinnornas mest fertila ålder. Att behandla unga vuxna som barn, vilket är innebörden i näringsministerns förslag, fostrar inte de unga till självständiga medborgare

Men jag kan också se detta med arbetsgivarnas ögon, att ungdomar med lång arbetslöshetsperioder bakom sig inte känner ansvar för att sköta ett jobb. I båda avseendena, föräldraskap och jobb, måste vi börja behandla unga vuxna som vuxna.

Det är direkt hårresande att t.o.m kvinnor som är 19 eller 20 år för höra av sina barnmorskor att de är FÖR UNGA att få barn. Det är väl inget sätt att uppmana till ett vuxet och ansvartagande beteende? Och vad säger detta till män i samma ålder? Jo, att de ska tvinga sina kvinnor att göra abort! Det är lätt att glömma att även de unga männen har ett ekonomiskt problem. Hur de ska försörja barn till någon annan kvinna, än den som de slutligen gifter sig med och vill ha ”planerade” barn med.

Men det är en verklighet som man inte ändrar på i en handvändning, utan det måste vara ett långsiktigt projekt att återupprätta äktenskapet. Så frågan är vad som ska göras under tiden. Det är ju ändå ett friskhetstecken när de yngsta feministerna börjar prostestera mot sina äldre kamrater: ”Men vi får ju inte bestämma själva. Det var ju världens övertalning innan jag gjorde abort.”

Jag skulle vilja ha en lag, som förbjuder barnmorskor, socialsekretetare och sexualupplysare att bedriva oefterfrågad abortrådgivning till gravida kvinnor.

När man inte är tillräckligt många för att driva igenom en förändring, måste man bygga allianser för att uppnå delmål. Och tänkbar allierad för ett första delmål är unga kvinnnor, som visserligen ideologiskt är för fri abort, men kräver rätt att få bestämma själva även i de fall då de vill behålla sina ofödda barn.

Som vill ha en reformering av föräldraförsäkringen – i stället för att föräldraförsäkningens konstruktion ska användas, av samhällets företrädare, som ett argumet i deras övertalning av de unga kvinnorna att de ska göra abort.

Det är särskilt vedervärdigt att lura unga kvinnor att avbryta sin första graviditet. De har ju inga tidigare barn som de kan älska, utan står där med den absoluta tomheten. Kan det vara en slump att ”unga kvinnors psykiska hälsa” betecknas som ett katastrofområde i just Sverige?
Aborter + p-piller med psykiska biverkningar. Det är priset för samhällets våld mot naturen – den kvinnliga naturen.

Men jag förstår ändå vad du menar. Unga kvinnor som inte har haft ett jobb får bara 180 kr/dag i föräldraförsäkring istf 80 procent av lönen om de hade haft ett arbete innan mammaledigheten. Då blir abort en utväg för slippa leva på så lite pengar. Hur hantera detta här och nu? En tanke jag får är att barnbidraget borde behovsprövas. De familjer med någorlunda god inkomst får inget bidrag medan unga kvinnor får ett högre bidrag. Det är fördelningspolitik som jag gillar! Bidrag ska gå till de som verkligen behöver dem, inga andra.

I övrigt vill jag säga att jag verkligen inte ivrar för att ”rentvå alliansregeringen”. Jag vet inte var du får detta ifrån. Och jag är inte medveten om att jag lagt ord i din mun. Sedan är förstås våra riksdagsledamöter de som är ytterst ansvariga för abortlagstiftningen.

Du tillskriver mig dessutom åsikter som jag inte har. Jag har studerat och debatterat abortfrågan under flera år, i syfte att finna en politiskt framkomlig väg ut ur abortträsket.

Anneli Kero, som verkar vara din huvudkälla, skriver själv i Läkartidningen: ”Förutom att kvinnor som saknar partner inte vill bli ensamstående föräldrar visar abortmotiven att kvinnor först vill skaffa sig en utbildning och etablera sig på arbetsmarknaden innan de är beredda att gå in i ett föräldraskap. Deras val är i linje med föräldraförsäkringens konstruktion, som är baserad på tidigare inkomstnivå och som skickar ut signaler om att arbete bör föregå föräldrablivande.”

Man väntar alltså med barn till man får bättre ersättning av föräldraförsäkringen, och ”tar bort” barn som råkat avlats dessförinnan.

I övrigt drar Kero en massa slutsatser som inte borde få stå oemotsagda, och t.o.m. motsägs av hennes egen forskning. Hennes huvudbudskap verkar vara att, eftersom så många aborter görs av kvinnor i en god ekonomisk och social situation, så är aborter någonting bra, som inte alls bör problematiseras. Överklassen gör det också – alltså är det rätt!

Keros egen forskning pekar på att föräldraförsäkringens konstruktion är åtminstone en bidragande orsak till drygt 6.000 arborter per år. Det är ganska mycket, du Pelle! Lägg därtill övriga delar av fördelningspolitiken. Och det faktum att alliansregeringen har allvarligt försämrat möjligheten för alla utom de mest välsituerade att förutse sin framtida försörjningsförmåga.

Det är stor skillnad mellan Sverige idag och under 1920-talet, då många hade något litet jordbruk att falla tillbaka på vid exempelvis arbetslöshet, och barnen började bidra till sin egen försörjning redan i fem-årsåldern, exempelvis genom att hjälpa till med att mata kalvarna. Vi är mer ”bidragsbereoende” i vår tid. Men det är samhällsutvecklingen, och inte någon ”dålig arbetsmoral” som är orsak till det.

Det är också lite märkligt att det enligt dig främst är dålig moral hos de enskilda, kvinnorna och deras närmaste omgivning – som sedan har spridits till och sprids vidare av barnomorskor, journalister och andra propagandamakare – som är orsak till de höga aborttalen. Och inte hos de politiska makthavarna.

I din iver att rentvå alliansregeringen, så rentvår du också de tidigare socialdemokratiska regeringarna. Det är ju ingen skillnad mellan blocken i inställning till aborterna som sådana.

I internationell jämförelse styrs aborterna i Sverige i anmärkningsvärt hög grad av ”samhällets” uppfattningar om rätt ålder att få barn. Med en högre andel aborter, jämfört med andra länder, i den yngsta åldersgruppen, kvinnnor under 20 år. Samt en något högre andel, jämfört med andra länder, även i den äldsta fertila åldersgruppen, kvinnor över c:a 45 år.

Det är mest synd om de yngsta kvinnorna, som luras att göra abort. De har ju inget att sätta emot. De äldre kvinnornas abortbeslut kan ju ändå antas vara deras egna beslut – även om samhällets attityder uppenbarligen spelar in i de fallen också.

Ett abortförbud är ingen politisk framkomlig väg. Vi måste börja med att bekämpa de aborter, som är oönskade av kvinnnorna själva. Och hoppas på snöbollseffekten, när bollen väl har kommit i rullning!

Jag förstår inte varför jag förvånar dig. Jag redogjorde för varför jag inte trodde att en annan fördelningspolitik skulle påverka aborttalen. Människor får inte en större respekt för livet om de får allmosor. Genomsnittssvensken har aldrig haft de så bra ekonomiskt som idag. Ändå aborteras som aldrig förr. Nej, sänkta aborttal kräver istället en moralisk resning.

Sedan är jag medveten om att abortförbud i sig självt är otillräckligt. Framförallt är det omöjligt i dagens Sverige. Därför krävs först en rejäl upplysning så att folket på gatan får upp ögonen för vad en abort är och gör. Jag är en stark anhängare av det som Människorätt för ofödda gör, nämligen att med bilder visa att verkligheten bakom aborter heter ond bråd död. I Polen infördes abortförbud först efter att folkmajoriteten fått upp ögonen, de yttre och de inre, för denna verklighet. Så måste det vara i en demokrati.

Skatter gör fördelningspolitiken möjlig. Stat, landsting och kommuner tar in skatter som de sedan fördelar till bättre behövande. Jag förstår inte vad du menar med att bidragen går till de med de högsta inkomsterna (men gör nu inte detta ämne till huvudtråden i ditt svar).

Din fråga om vem som är omoralisk syftar väl tillbaka på mitt påstående att de höga aborttalen beror på dålig moral. Dålig moral kan sammanfattas med ett ord: egoism. Den omoraliske är alltså den som sätter sitt liv och sin bekvämlighet framför det ofödda barnet. Specifikt handlar det om pojkvännen som inte vill bli pappa, föräldrar som inte vill hjälpa sina döttrar att bli mammor och självfallet kvinnan själv som av tusen anledningar inte vill. Den moraliska förvirringen sprids av barnmorskor, journalister och andra propagandamakare. Den moraliska förvirringen dövar samvetet och gör aborterna möjliga.

Sedan håller jag med att unga blivande mammor verkligen behöver sin omgivnings stöd, så särskilt i dessa tider som så präglas av att människor inte tror på sig själva. De behöver uppmuntran, kanske någon stans att bo och kanske lite pengar. Det behöver nu inte organiseras storskaligt av stat eller kommun. Faktum är att det inte alls sker eller kommer att ske något från det hållet, vad man än tycker politiskt i frågan. Istället är det upp till den omedelbara omgivningen att stå för detta stöd. Här skulle förstås Sveriges församlingar kunna göra stora insatser. Och även du och jag.

Du vänder på de siffror jag hänvisat till. Om 40 procent av aborterna utförs av kvinnor över 30 varav många av dessa lever i stadiga förhållanden innebär det framför allt att abortfrågan inte kan reduceras till att handla om ”unga, fattiga och utsatta kvinnor”. Som 14-åringar som blivit våldtagna av sina fäder. Uppgiften säger att aborter inte har med ekonomi att göra, åtminstone inte primärt. Förvisso sker då 60 procent av aborterna av de som är under 30. Men det är ju inte så konstigt eftersom kvinnans fertilitet avtar efter 30.

Det som skiljer oss åt är vilken orsak vi anser vara primär för de höga aborttalen. Du menar att det är ekonomi och fördelningspolitik. Jag menar att det är den utbredda omoralen och den moraliska förvirringen. Jag tror också att kvinnan oftast vill föda sitt barn, inte döda det. Men det är mycket hon vill och mycket hon påverkas av. Det är här det krävs moralisk resning och en förmåga att avgöra vad som är viktigast. Föräldrainstinkten, att göra allt för sitt barn, har blivit avtrubbad. Och här hjälper pengar föga.

Du förvånar mig, Pelle. Jag vet att du är abortermotståndare. Jag vet att du är fördelningspolitikmotståndare. Men vad är du mest?

Du vet säkert också att en så restriktiv abortlagstiftning, som skulle behövas för att aborttalen ska minska enbart till följd av lagstiftningen, är ett politiskt omöjligt projekt i Sverige – och de flesta andra länder.

Var ska vi börja?

Dessutom två frågor:
1. Vad har skatterna att göra med fördelningspolitiken? De största bidragstagarna är ju de, som har de högsta inkomsterna.
2. Vem är omoralisk?

Sverige har INTE anmärkningsvärt många påbörjade graviditeter. Vi råkar bara ha något fler påbörjade graviditeter än italienare och japaner, som är folkslag som håller på att utrota sig själva genom sin överdrivna preventivmedelsanvändning. Utan invandringen skulle även Sverige ha en reell folkminskning. Utan aborterna skulle vi ha en marginell folkökning.

Säger det dig då inget att de svenska aborttalen är högst (jämfört med både andra åldersgrupper i Sverige, och samma åldersgrupper i andra länder med fri abort) i just de åldersgrupper, som har de lägsta inkomsterna? Och alltså är mest beroende av stöd från samhället, om de ska försörja barn.

Det är MYCKET upprörande att 60 %, enligt den undersökning du hänvisar till, av alla aborter i Sverige görs av kvinnnor under 30 år. Jag tycker verkligen synd om de kvinnor som känner sig tvingade till detta. I de flesta fall deras första barn. Kanske oplanerade barn, men likafullt önskade barn. Den kvinnliga naturen, barnönskan, kan inte planeras bort.

Aborterna har mångfaktorella orsaker. Jag har inte skrivit att kurvan kan vändas nedåt enbart med en bättre fördelningspolitik. Men det är en förutsättning för att andra åtgärder ska ge resultat.

Nej, jag tror inte att det dålig ekonomi utan snarare dålig moral som bäst förklarar de höga aborttalen här i Sverige. Människor värderar inte livet, knappt sitt eget. Och människan är ju bara ett djur bland andra så varför uppröra sig? Nej, faktum är att vanvården av djuren är värre än aborter. Läs Anna Ardins kommentarer till sin ursprungliga artikel där hon på slutet skriver att slaktindustrin ”orsakar ett oändligt mycket större vanhelgande av livet”. Så det är en kombination av moralisk förvirring och egofixering som jag tror bäst förklarar utbredningen av dödens kultur här och i övriga världen.

När jag använder begreppet borgerlig vänster avser jag personer med borgerliga värderingar (därmed inte sagt att dessa värederingar delas av hela borgerligheten), som de förpackar i ett slags gammaldags klasskamps- och antihögerretorik.

Det kan därför inte finnas någon ”högerkristendom” eller någon ”vänsterkristendom”. Det som nu kallas ”högerkristendom” har ju dessutom under äldre tider varit slavarna och fattigfolkets religion, medan det som nu kallas ”kristen vänster” (d.v.s. nygnosticismen) under antiken mest tilltalade de intellektuella och medel-/ överklassen.

Och så är det ju fortfarande. Inte finner du dessa ideer bland kyrkligt aktiva arbetare eller arbetslösa! Utan hos en högutbildad elit, med liten risk att bli arbetslösa. Det är också skillnad i inställning till barn mellan kvinnliga LO-medlemmar och kvinnliga Saco-medlemmar! Vilka är det som gör abort för att de inte är färdiga med sin utbildning?

Ekonomin kan vara den yttersta orsaken till en abort, även om den motiveras med något annat. Och sedan är det väl så, att en kvinna som har en starkt övertygelse om att abort är fel, kanske avstår även om ekonomin talar för abort. Utan hon hoppas på att det löser sig.

Anledningen till att jag fokuserar på de fördelningspolitiiska frågorna (och det är ”prolife-vänster”) är att det är genom dem, som samhället har möjlighet att påverka aborttalen inom ramen för en aborttillåtande lagstiftning. Vad som framför allt saknas är förutsebarhet, att man kan försörja barnet under hela dess uppväxt.

Och det är ju på den punkten som en ”kristen vänster”, som vill göra skäl för båda orden, kristen och vänster, borde sätta in kritiken mot alliansregeringen, i stället för att ”städa” efter regeringens försämringar av de sociala skyddsnätet, genom att försöka göra aborterna till något slags mänslig rättighet. En rättighet kan bli ett tvång, och har blivit det när det gäller just aborter. Det krävs idag ganska mycket av förmåga att ”stå på sig” hos en kvinna, att stå emot påtryckningar att göra abort.

Men det handlar inte enbart om ekonomisk trygghet och förutsebarhet, utan att man också kritiserar den lättvindiga inställningen till abort, då man abstrakta slagord, såsom ”kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp” mot barnets rätt till liv. Man framhåller ju då bestämmanderätten i sig, och inte de risker och komplikationer som en graviditet kan medföra, som vägande tyngre än barnets liv.

Och egentligen är detta ett svepskäl för att planera sin tid. Vilket klart framgår av argumentet ”jag kan ju få barn senare”. Förutom att dessa argument måste tillbakavisas ideologiskt, borde samhällets attityd och regelsystem vara sådant att ingen tidpunkt i en kvinnas (eller en mans) liv är olämplig för barn.

Föräldraskap borde verkligen inte hindra någon att skaffa en utbildning! Även på denna punkt vore det en uppgift för en ”prolife-vänster” att kritisera alliansregeringen, för dess försämringar av vuxenutbildningen.

Men det viktiga är att det inte bara blir en kritik mot regeringen, utan att tyngdpunkten läggs på argumentationen mot aborterna som sådana, allas vårt ansvar att motverka arborterna.

Vi kan ha olika åsikter om vilka socialpolitiska metoder som är de rätta, men vi borde verkligen uppträda som en enig kristenhet över alla partigränser i grundfrågan, att abort är fel.

Innan vi fick de fria aborterna var den ekonomiska tryggheten, förutsebarheten i synnerhet för barnfamiljerna, huvudtemat i den socialdemokratiska valrörelsen! Skillnaden mellan jhöger och vänster handlade då om ekonomi, inte om teologi.

Du får gärna lägga ut texten kring hur vi bidrar till att oplanerade barn blir önskade barn. Det vore intressant att höra hur en ”prolife-vänster” skulle kunna se ut.

Unga fattiga kvinnor, som gör abort är en realitet i alliansens Sverige. De skulle inte behöva göra abort. DET är vänsterpolitik. Att inte bara vara mot aborter, utan att dessutom bidra till att oplanerade barn blir önskade barn, och inte en ekonomisk börda.