Skip to main content.


den 1 april 2009


  Äktenskapet mindre värt när fler får dela begreppet

Så har vi då fått en ny äktenskapslag i Sverige. Rent mänskligt sett var inget annat att vänta. Så här dags på dagen finns det bara tid för en snabb liten kommentar. Jag reagerade på vad Fredrik Lundh, socialdemokratisk riksdagsledamot, berättade för Dagen:

Vi delar inte rädslan för att äktenskap blir mindre värt för att fler får dela begreppet.

Det är säkert sant att Fredrik Lundh och hans meningsfränder inte är rädda för att äktenskapet urvattnas med denna nya lag. Men jag bryr mig inte om vilka rädslor han har eller inte har, denne Fredrik. Frågan är: kommer äktenskapet att förlora i status ”för att fler får dela på begreppet”? Och självklart är det så! Ponera att vår riksdag om några år vidgar äktenskapslagen ytterligare så att även månggifte blir tillåtet. Och sedan om ytterligare några år får alla som känner och vill leva med varandra ingå äktenskap. Allt för kärlekens skull. Vem skulle då inte säga att äktenskapets status hade devalverats? Och det börjar nu när vi nu får en radikalt annorlunda grund för vad ett äktenskap egentligen är.

Från att haft en mycket stark koppling till föräldraskap och ansvar för kommande generationer skulle äktenskapet efter en sådan utveckling ha kommit att enbart bli en slags offentlig bekräftelse av människors kärlek till varandra. Från att ha handlat om något utöver de två inblandade parterna skulle då äktenskapet enbart ha blivit en angelägenhet för de som gifter sig, för deras behov av bekräftelse.

Visst blir äktenskapet mindre värt, från mänsklig synvinkel, i och med dagens beslut. Och om Fredrik Lundh bara tänkte efter lite och inte lät sig styras av sina känslor tror jag nog att han åtminstone skulle vara lite bekymrad.

Andra bloggar om: , ,

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on LinkedInEmail this to someonePin on PinterestShare on TumblrShare on Reddit

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



12 kommentarer till “Äktenskapet mindre värt när fler får dela begreppet”

  1. Pekka S säger:

    Jag är själv gift och enligt min uppfattning reduceras inte mitt äktenskaps värde på något sätt av den nya äktenskapslagen. Snarare tvärtom. Jag känner glädje över att fler nu kan ingå i denna förening som ett uttryck av deras kärlek för varandra. Samma sak gäller för månggifte.

    den 2 april 2009 kl 9:43
  2. Peo säger:

    Mamma, pappa, barn!
    När den konstellationen får vara den beskyddansvärda finns det hopp för vårt samhälle, utan det tror jag bara att trasigheten ökar! Det spelar inte någon roll hur mycket social acceptans en samlevnadsform får, när den i grunden är fel.

    den 3 april 2009 kl 3:02
  3. Pelle säger:

    Pekka, det var ju roligt (för dig) att du känner så. Men jag förstår inte hur du resonerar. Att det fortfarande finns ett skimmer kring äktenskapet måste ju bero på att äktenskapet är något speciellt. I takt med att allt fler konstellationer får gifta sig kommer äktenskapet onekligen att bli mindre speciellt. Och då förlorar äktenskapet sitt värde.

    den 3 april 2009 kl 20:20
  4. Pekka S säger:

    Pelle, skimret bygger enligt mig inte på exklusivitet. Istället handlar det om ett förbund av kärlek. Och ju fler som får deklarera sin kärlek på detta vis desto bättre. Kärleksklubben blir inte mindre värdefull av ett ökat antal medlemmar. Tvärtom.

    den 3 april 2009 kl 21:01
  5. Kaffepaus säger:

    Ja du Pekka S, vad härligt det måste vara att få vara med att sprida kärleken på detta obegränsade vis. Snart behöver vi inte ens deklarera vår trohet till en endaste, utan kan liksom fritt fördela den som vi vill, utan att behöva ta ansvar för dess frukter eller, om det går illa, dess oanade konsekvenser. Kärlek är ju inte alls att exkludera andra, utan att bjuda in alla! Vi kan väl ligga i en ormgrop hela kvarteret? Vad är kärlek egentligen, är det verkligen att stänga ute folk genom sådan där gammeldags ”exklusivitet”? En ensamrätt? Nä, låt nu Lasse ligga med din fru, så får du ligga med Lasse. Hans och Greta kan ligga med Bengt och Susanne, medan… osv. Vad alldeles underbart att slippa få känna sig speciell och älskad utav bara en endaste, utan numera kan bjudas ut – och bjuda ut – sig själv till fler!

    Fri kärlek, oj, vilken kärlek!

    den 3 april 2009 kl 22:26
  6. Pelle säger:

    Pekka, det traditionella (och enda) äktenskapet är öppet för alla. Alla människor har fått gifta sig men inte när och med vem och hur många som helst. Nej, äktenskapet har varit ett förbund mellan (1) två (2) vuxna (3) människor av (4) motsatt kön. Det har inte berott på att endast två vuxna människor av olika kön kan älska varandra, nej det har berott på att denna konstellation är unik i det att den är reproducerande och bildar en enhet som är gynnsam för kommande generation. Tre personer kan älska varandra och bilda familj men svartsjuka kommer alltid att vara en ingrediens i familjelivet. Två personer av samma kön kan älska varandra men de kommer aldrig att få gemensamma barn på naturlig väg. Två barn i tonåren kan förstås också älska varandra men de är inte vuxna nog att fatta beslut om och än mindre ansvara för stora frågor som äktenskap och familj. Och en människa kan älska ett djur mer än någon människa. Men på vilket sätt gynnas djur och denna människa av att kunna ingå äktenskap med varandra?

    Så samhället har alltså haft dessa fyra begränsande kriterier för äktenskapets ingående. Nu slopar riksdagen ett av dessa kriterier. Och jag menar att riksdagen på så sätt urvattnar äktenskapets betydelse. För äktenskapet har varit mycket mer än en ”kärleksklubb” vilken det nu reduceras till att bli. Det har varit en samhällsbärande enhet och grunden för familjen. Givetvis har det också varit ett kärleksförbund men ett förbund med förpliktelser inte bara mot varandra utan mot omgivningen och framförallt mot barnen.

    Människor ska givetvis få deklarera sin kärlek till varandra. Men varför inte göra det genom en sång? Äktenskapet står för så mycket mer.

    den 5 april 2009 kl 23:05
  7. Pekka S säger:

    Kaffepaus: Om folk vill hålla på med ormgropsorgier så är det ok för mig. Men nu handlade väl inte frågan om sex utan om äktenskap/samlevnad?

    Pelle: Visst har äktenskapet traditionellt varit ett förbund reserverat för två av motsatt kön. Och troligtvis har det haft en hel del att göra med reproduktion. Men måste det vara så i all evighet? Inte enligt mig.

    Vad gör det ifall samkönade, som på naturlig väg inte kan skaffa barn, får gifta sig? De flesta i heteroäktenskap kan fortfarande skaffa barn. Inget förändras för dem. Vari ligger problemet? Blir äktenskapet mindre ”samhällsbärande” nu?

    den 6 april 2009 kl 10:41
  8. Pelle säger:

    Pekka, visst blir äktenskapet mindre samhällsbärande nu. Det får en helt ny innebörd och har inte längre något med reproduktion, barn och familj att göra. Vidare kan jag tycka att alla inblandade borde se att det finns denna kvalitativa skillnad mellan heterosexuella och homosexuella relationer; den förra ger oss nya barn vilket den senare inte gör. Oavsett om man tycker att denna skillnad är viktig eller ej borde den berättiga att vi betecknar de hetero- och homosexuella partnerskapen olika, alltså att vi ger dem olika namn. Att kalla dem båda för äktenskap förvirrar och vi kommer att börja behöva lägga till prefixet ”homo” eller ”hetero” framför ordet äktenskap för att veta vad vi pratar om. Det är ju olika saker även fast riksdagen nu beslutat om att båda ska kallas äktenskap.

    den 10 april 2009 kl 20:52
  9. Pekka S säger:

    Håller med om att denna skillnad än så länge finns mellan hetero- och homopar. Men är det skäl nog att inte inkludera homosexuella i äktenskapet? Inte enligt mig. För mig personligen handlar inte äktenskapet nödvändigtvis om reproduktion. Jag ser ingen anledning att kalla dessa partnerskap olika namn. Ska man även exkludera heteropar som är sterila eller saknar vilja att skaffa barn?

    Jag misstänker att vi inte kommer att nå en gemensam slutsats i denna frågan…

    den 16 april 2009 kl 10:46
  10. Pelle säger:

    Nej, vi når säkert inte en gemensam slutsats. Men diskussionen kan ju också visa på vilka grunder vi har de uppfattningar vi har. Jag tycker att jag visat varför homosexuella par inte ska få ingå äktenskap. Du å andra sidan uttrycker mest din personliga åsikt. Jag har argumenterat för att äktenskapet mellan man och kvinna är unikt och samhällsbärande, att homo- och heterorelationer skiljer sig från varandra på en viktig punkt. Från dig har jag mest fått ”personligen tycker jag…”.

    Men du ställer en fråga om även heteropar som inte kan/vill få barn borde nekas äktenskap. Par som uttryckligen säger att de inte vill ha barn tycker jag inte borde få gifta sig heller. Vad som händer med äldre par kan man aldrig säga. Abraham och Sara fick ju Isak på äldre dagar, som du kanske vet. Hur som helst borde vi vända på perspektivet och se på barnen. När ett barn blir till, hur ska dess rättigheter garanteras bäst? Ett barn kan endast bli till i förhållandet mellan en man och en kvinna, och det har då rättigheter i förhållande till både sin mamma och sin pappa. Äktenskapet kopplar på ett unikt sätt samman de vuxna till föräldraskapet och barnet. Denna koppling skulle man tvingas bortdefiniera från äktenskapet om homosexuella par – var samliv per definition är stängt för ”barnalstring” – också skulle kallas äktenskap. Detta är en central aspekt: vilkas intresse ska väga tyngst – barnens eller de homosexuellas.

    den 17 april 2009 kl 6:40
  11. Pekka S säger:

    Jag kan ju endast tala för mig själv, inte säga vad andra tror och tycker. Dina åsikter har jag tolkat på samma sätt, dvs som ditt personliga perspektiv. Men precis som med dina åsikter kan man, om man så vill, utveckla mitt resonemang till samhällsnivån. Jag anser alltså att reproduktionsaspekten inte behöver ses som en central del av äktenskapsbegreppet ur ett samhällsperspektiv. Istället handlar äktenskapet om ett kontrakt med vissa medföljande rättigheter och skyldigheter mellan två individer som vi leva med starkare band till varandra. Så tror jag att många ser på äktenskapet, inte bara jag.

    Intressant att du anser att par som inte kan eller vill få barn inte borde gifta sig. Du snuddar även vid ålderdomen och rimligtvis borde äktenskapet som förbund upplösas när kvinnan når klimakteriet? Hur tror du att folk i allmänhet ser på sådana resonemang? Är detta ”samhällets” syn på äktenskapet?

    Till din sista fråga. Förutsatt att homopar skulle få adoptera eller skaffa sig barn genom konstgjord befruktning (eller frivillig donator) så skulle din fråga väl vara irrelevant?

    den 17 april 2009 kl 20:36
  12. Pelle säger:

    Du har nog rätt i att många ser äktenskapet som ett mer eller mindre tillfälligt kontrakt mellan två individer. Det har skett en förskjutning här det senaste århundradet vilket resulterat i en explosionsartad ökning av antalet skilsmässor. Men hur vill vi egentligen ha det? Vad är bäst för samhället och dess individer? Här är jag övertygad om att äktenskapet, i dess traditionella form och betydelse, gagnar både samhälle och individer mycket mer än det ”moderna” äktenskapet som är mer kortsiktigt och innehåller en lägre grad av åtagande. Det senare lockar förstås oss moderna människor som har svårt för livslånga åtaganden och uppoffringar. Men barnen kräver detta av oss. Barn är i sig ett livslångt åtagande och innebär stora uppoffringar. Och det är därför dem som i första hand blir lidande av denna förändrade äktenskapssyn. Och är det dåligt för barnen är det dåligt för samhället.

    Sedan misstolkar du mig när du skriver att jag inte vill att par som inte kan få barn inte ska få gifta sig. Jag är negativ till att par som uttryckligen säger att de inte önskar barn gifter sig. Man måste vara öppen för barn för att ingå äktenskap, tänker jag. Det har att göra med äktenskapets starka koppling till familj.

    Och jag ”snuddar” inte alls vid tanken att äldre par inte ska få gifta sig eller att äktenskapet borde upplösas när kvinnan når klimakteriet. Var får du det ifrån? Faktum är att detta ”rättighetsperspektiv” på äktenskapet är felaktigt, vilket jag skriver om i slutet av min förra kommentar. Hela diskussionen har kommit att handla om äktenskapet som rättighet. Det frågan egentligen borde handla om är hur barnets bästa garanteras. Vem/vilka ska ta hand om det och hur länge? Traditionellt har äktenskapet inbegripit dessa skyldigheter och det är därför vi snarare borde anstränga oss att bevara och återföra äktenskapet till dess traditionella form.

    Även om homopar adopterar eller får barn genom konstgjord befruktning kvarstår det faktum att deras egen relation är steril. Det måste komma in en tredje part, med alla komplikationer som det innebär. Här säger jag som Göran Hägglund: Barnet mår bäst av att leva med sin mamma och pappa. Notera att alla som varit negativa till det nya äktenskapet också har varit negativa till både homoadoptioner och konstgjord befruktning för homosexuella par.

    den 17 april 2009 kl 22:26

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>