Skip to main content.

den 4 februari 2009


  Den kristna vänstern och det goda samhället

Broderskapsrörelsen har alltså skrivit ett manifest – ett manifest för en kristen vänster. Först några grundläggande fakta om dokumentet: Det är uppdelat i fyra avsnitt med rubrikerna Glöd, Solidaritet, Öppenhet och Hopp.  Av de totalt 1458 ord som manifestet innehåller förekommer ”Jesus” noll gånger och ”Gud” fem gånger i positiva ordalag och två gånger för att markera mot andra grupper. Bibeln refereras till en gång (Matt 25:40). Ordet ”kärlek” förekommer åtta gånger och ”sanning” två gånger (och då för att markera mot andra som säger sig äga den).

Dessa enkla fakta reser vissa frågetecken kring manifestets påstådda kristlighet, även om jag inte vill dra för långtgående slutsatser redan nu. Särskilt reagerar jag över frånvaron av Jesus och Bibeln. En bibelvers räcker inte för att fånga den del av Bibelns budskap som går att applicera på politiska sammanhang.

Låt oss titta närmare på manifestets inledande del. Det lyder:

Vi, den kristna vänstern, är en progressiv kraft för ett rättvist, öppet och solidariskt samhälle. Vi står med ett ben i arbetarrörelsen och ett ben i den kristna ekumeniska rörelsen. För oss är tron en källa till hopp, mening och en väg till mänskligt växande och frigörelse.

Vår utgångspunkt är kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Gud är kärlek och eftersom människan är skapad till Guds avbild har vi alla en del av den gudomliga kärleken inom oss. Människovärdet är därför okränkbart och eftersom vi alla är en del av Guds kärlek har vi också lika värde och lika rättigheter och skyldigheter.

Tillsammans har vi ett ansvar för dem som har sämst förutsättningar och de som är mest utsatta. Varje människa, oavsett vad hon gått igenom, oavsett vad hon själv gjort sig skyldig till, har rätt till förlåtelse, till upprättelse och till ett värdigt liv. Vår uppgift är att bidra till att skapa politiska förutsättningar för denna upprättelse.

Spontant reagerar jag på att det är ”tron” som utgör broderskaparnas källa till hopp och mening. Kanske hakar jag upp mig på ord men det är inte tron utan Gud som utgör källan till hopp och mening. Sedan är förstås min tillit till Gud, eller min tro på honom, avgörande för om detta hopp och denna mening blir en verklighet för just mig. Utan tro finns ju inget hopp. Jag måste vilja ha med Gud att göra för att det ska finnas en framtid för mig. Men hoppets och meningens källa är Gud själv.

En annan sak, och kanske viktigare, är att broderskaparna endast talar om trons, eller Guds, betydelse för ”mänskligt växande och frigörelse”. De skriver inget om trons betydelse för frälsningen. Visst kan man tala om frälsning som en slags frigörelse. Och växande skulle kunna tolkas som helgelse. Men både frälsning och helgelse handlar om förlåtelse och omvändelse från synd vilket ju ”mänskligt växande och frigörelse” inte ger några associationer till direkt. Och redan här kommer vi till en avgörande skillnad mellan denna ”kristna vänster” och den kristdemokratiska ideologin. I detta manifests inledning finner vi inget om människans syndfullhet utan människosynen är idel ljus. Så står det exempelvis att ”vi alla har en del av den gudomliga kärleken inom oss” men inget om att människan vänt sig bort från Gud och hans kärlek. Vi kan kontrastera med kristdemokraternas människosyn:

Människans ofullkomlighet innebär att för mycket makt inte får läggas i en enskild människas, grupps eller partis händer. Det krävs alltid någon form av balansskapande maktdelning. Ofullkomlighetstanken ger också en realistisk grund för synen på demokratin som arbetsform. Ingen person, parti eller grupp vet allt om hur ett samhälle ska skötas, men genom samarbete kan det gemensamma bästa främjas.

Människosynen får alltså konsekvenser för hur man organiserar samhället och för vilken tilltro vi ska ha till politikens förmåga att adressera människans allvarligare problem. Och det bör inte råda något tvivel över vilken av dessa två människosyner som ligger närmast kristendomens.

Det andra stycket har jag inga större problem med. Men entusiasmen brister och det beror på den lite snäva utgångspunkten; kärleksbudet och Guds gränslösa nåd. Denna utgångspunkt blir det filter som broderskaparna använder när de reflekterar över den kristna tron. Och då går de miste om perspektiv som Guds helighet, Kristi återkomst, människans syndfullhet och behov av räddning. Med andra ord: med deras val av utgångspunkt undviker de mycket av det som ger kristendomen sälta. Kvar blir det lättsmälta, det vi gillar att höra. Inte för att dessa saker är felaktiga men det handlar ändå om en reducering av kristendomens budskap till människan.

När broderskaparna i tredje stycket skriver ”Tillsammans har vi ett ansvar för dem med sämst förutsättningar och de som är mest utsatta” kan jag bara instämma i detta. I ett gott samhälle hjälper människor varandra och de sämst lottade blir hjälpta upp på fötter igen. Men även om vi har ett kollektivt ansvar för de svaga och fattiga innebär inte det att lösningen måste vara politiskt organiserad och finansierad med skattemedel. I broderskaparnas värld är det i första hand myndigheterna som ska bistå de utsatta. Så skriver de också i sista meningen att de vill verka för att skapa ”politiska förutsättningar” för människors upprättelse. Men människor kan förstås organisera sig helt frivilligt för att hjälpa de svaga och fattiga. Och vi gör också det när vi engagerar oss i exempelvis Stadsmissionen eller lokala församlingar. Detta är verklig solidaritet.

Och jag tänker mig att det i första hand är hjälp människor emellan som Jesus syftar till i Matt 25:40. Där står ju ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta”, inte ”vad ni låtit tjänstemän göra…”. Det utesluter inte att omsorg även måste skattefinansieras men det visar vilken slags hjälp som borde vara den primära i ett samhälle präglat av kristna värderingar. Inom parentes bör sägas att texten i Matt 25:40 inte bör tolkas som om den handlade om allmän omsorg. Där står ju ”dessa mina minsta som är mina bröder” och ”dessa mina minsta” borde då rimligen referera till Kristi lärjungar. Betänker vi att texten handlar om vår eviga destination blir detta än mer troligt eftersom vi annars skulle frälsas genom våra gärningar. Överhuvudtaget är det svårt att få ihop denna text med Bibelns undervisning om frälsning genom tron men om vi förstår ”dessa mina minsta” som medkristna kan texten harmoniera med den övriga undervisningen om frälsningen.

Klart är att broderskaparna förväxlar makro- och mikronivåerna. Jesu undervisning handlar inte om överheten eller om hur man bäst organiserar ett land. Nej, den är ett budskap riktat till individen om hur han ska uttrycka kärlek till Gud och sin medmänniska. Jesu undervisning rör sig på mikroplanet medan broderskaparna vill få den att gälla makroplanet. Det är ett klassiskt socialistiskt språng: om du verkligen älskar din medmänniska måste du också älska välfärdsstaten. För övrigt är broderskaparna inte de enda som blandar ihop mikro och makro. Vi är så genompolitiserade i vårt samhälle att vi ofta läser Bibelns texter med politikerglasögon. Ett annat exempel på det är undervisningen om att vi ska älska våra fiender och vända andra kinden till (se Matt 5:38-). Många menar att detta är ett pacifistiskt budskap, det vill säga att om fienden tar Gotland ska vi ge dem Skåne också. Men det Jesus talar om är hur vi på ett personligt plan ska förhålla oss till dem som gör oss illa. Om detta kan förstås sägas mycket mer.

Broderskaparna skriver också att varje människa, oavsett vad hon gjort, har rätt till förlåtelse, upprättelse och ett värdigt liv. Detta vänder jag mig starkt mot. Vi har aldrig rätt till förlåtelse. Vi har visserligen en evangelisk skyldighet att förlåta men någon motsvarande rättighet att bli förlåten existerar inte. Tvärtom ska förlåtelsen, när den erbjuds, ses som en nåd och tas emot med tacksamhet. Detsamma gäller upprättelse och ett värdigt liv. Utgångsläget är därför att människor inte har rätt till hjälp. Ytterst är det vi själva som ansvarar för våra liv och myndigheterna bör inte, så långt det går, ta detta ansvar från oss om vi ska växa upp och bli vuxna. Nej, hjälpinsatsen bör motiveras av kärlek till medmänniskan. Vi ser nöd och reagerar på den genom att ge av våra egna resurser. Likaså bör den skattefinansierade omsorgen baseras på en vägning av tillgångar och verkliga behov och inte på att medborgaren har rätt till bistånd. Jag kan aldrig kräva pengar av grannen om jag skulle råka bli arbetslös, exempelvis. Däremot kan grannen förbarma sig över mig. Samma sak bör gälla det bistånd som jag kan få från myndigheterna.

Ja, mycket mer kan förstås sägas. Men jag ser att broderskaparna snart kommer en ny version av manifestet och jag kan därför inte hålla längre på denna text. Jag lär återkomma med mer i detta ämne.

Andra bloggar om: , , , ,