Skip to main content.


den 30 november 2008


  Om dödshjälp och aborter

Biskop Anders Arborelius säger nej till att läkare ska få hjälpa svårt sjuka patienter att ta sina liv. Hans skäl är:

Istället för att erbjuda hjälp till självmord borde beskedet vara: du är värdefull ändå, för att du är människa. Och visst borde vi hjälpa varandra att vilja leva, inte vilja dö?

Så långt Anders Arborelius. Han skulle ha kunnat säga mycket mer i ämnet, exempelvis att vi människor inte äger våra liv och därför inte har rätt att avsluta dem. Eller att självmord är en synd som ingen med gott samvete kan hjälpa till med. Eller att Gud kan utföra ett mirakulöst helande som skulle kunna göra den svårt sjuka frisk igen. Eller att vi kan få betyda mycket för vår omgivning trots att vi är svårt sjuka. Men nu gjorde han inte det utan höll sig till argument som är någorlunda lättsmälta för gemene man.

Detta hindrar nu inte Socialstyrelsens tidigare chefsjurist Manólis Nymark från att svepande avfärda Arborelius argument som omoderna. Nymark anar en premiss bakom Arborelius resonemang, nämligen att livet skulle vara en helig gåva från Gud. Och en sådan tanke låter sig ju inte förenas med ett modernt samhälle!

Huruvida en tanke är modern eller omodern intresserar säkert en idéhistoriker. För alla oss andra är detta rimligen helt irrelevant. För det är ju inte så att sanningar åldras och dör. Så är det exempelvis fortfarande sant att 1 + 1 = 2. Eller att människan måste äta mat för att överleva.

Nåväl, Nymark kanske menade att tanken om det mänskliga livets okränkbarhet inte går att förena med ett modernt sekulärt samhälle? Men inte heller det är rätt. Några värden måste vårt samhälle vila på, vare sig det är sekulärt eller ej. Och kan vi stifta lagar utifrån tanken om människors lika värde, varför inte om livets okränkbarhet? Om vi endast kunde stifta lagar baserade på värden utan religiös anknytning skulle vi få lägga ner riksdagen.

Vad Nymark egentligen menar i sin inledning förblir en gåta. Lika svårt är det att förstå varför han inte angriper det som Arborelius faktiskt säger, istället för avfärda outtalade premisser. Men låt oss inte dröja vid detta utan gå vidare i texten för att se hur Nymark argumenterar för det goda med ”läkarhjälp vid självvalt livsslut” (som det så vackert heter på nyspråk).

I resten av texten kopplar Nymark ihop dödshjälp med aborter. Han skriver:

Abortlagstiftningen är en av vägning av en kollision mellan intressen som är snarlika dem som åberopas för och emot dödshjälp.

Helt klart finns det en verklig intressekonflikt vid en abortsituation, den mellan fostrets rätt till liv och kvinnans önskan att inte föda barnet. Men vilken intressekonflikt finns det när en svårt sjuk människa önskar dö? Nymarks artikel ger inga ledtrådar och jag har svårt att se vilken det skulle vara. Vilka är de inblandade parterna (förutom patienten själv och Gud)?

Nymark avslutar:

Det är i högsta grad befogat att ställa sig frågan varför samhället tillåter – utan samtycke eller till och med i konflikt med vad som kan vara i den drabbades intresse – utsläckande av ett just påbörjat liv med potential till ett långt och för samhället berikande liv, medan det inte är tillåtet att tillmötesgå en äldre, sjuk person som har fullgjort sitt samhällskontrakt, men som tycker att livet blivit plågsamt på grund av sjukdom och uttryckligen önskar att dö värdigt och smärtfritt.

Detta är en relevant fråga! Hur kan det vara legitimt att släcka ett just påbörjat liv men inte att hjälpa någon att dö? Svaret skulle kunna vara det som Arborelius ger och Nymark ignorerar, nämligen att om och när dödshjälp tillåts kommer det att påverka vården i livets slutskede negativt. Varför satsa på att ge gamla och svårt sjuka en god sista tid när de har en möjlighet att få ett slut på lidandet nu? Successivt skulle det kanske skapas ett tryck på patienten att avsluta sitt liv och inte ligga samhället till last. Men principiellt är frågan svår att besvara. Har samhället en gång legitimerat dödandet av människor borde det vara lagligt att även hjälpa människor ta livet av sig.

Ett helt annat perspektiv är förstås möjligt. Samhället, och därmed staten, borde värdesätta allt mänskligt liv och erkänna att varje individ, oavsett ålder och hälsa, har ett egenvärde. En sådan utgångspunkt bejakar livet och borde rimligen leda till ett samhälle där människor i alla livets skeenden i högre grad än idag uppskattar livet. Och framförallt till uppfattningen att vårt stora värde som människor inte hänger på det vi presterar utan på det vi är. Detta perspektiv rymmer en förundran över livet som gör att vi avhåller oss från att göra oss till dess herre. För vad är egentligen en människa? Så länge vi fascineras över den frågan och inte slutgiltigt deklarerat att hon endast är en biologisk maskin finns det goda skäl att bevara och kämpa för en i allt livsbefrämjande lagstiftning.

Andra bloggar om: ,

Du kan kommentera, eller pinga från din egen sajt.



3 kommentarer till “Om dödshjälp och aborter”

  1. Peter säger:

    Det är alltid en risk med att leka gud. I Holland är eutanasi tillåtet. Men där har man utökat listan för vilka som kan komma i fråga för dödshjälp. Det så kallade Groningen-protokollet kan eutanasi ges till barn med missbildningar eller cp-skador, det kan också ges till äldre som lider av depression, äldre med lunginflamation och till människor som upplever livet som en alltför stor börda.
    Man får också, vilket framkom då det diskuterades i England, risken att personal inte ger optimal vård till patienter i livets slutskede utan istället väljer att missköta aptienten så att anhöriga väljer eutanasi.

    den 1 december 2008 kl 17:29
  2. Lars Flemström säger:

    Abortsituationen handlar om en intressekollision mellan två mänskliga personer, vilket dödshjälp inte gör. Det handlar ju också om att förebygga att kvinnor skadas och dör av illegala aborter. Man kan däremot inte förebygga självmord med läkarassisterade självmord.

    Nymark för ju dessutom ett märkligt resonemang, när han ställer mot varandra: ”ett just påbörjat liv med potential till ett långt och för samhället berikande liv, medan det inte är tillåtet att tillmötesgå en äldre, sjuk person som har fullgjort sitt samhällskontrakt.”

    Så säger alltså Socialstyrelsens förre chefsjurist. Det kanske förklarar – även i jämförelse med andra länder som har fri abort – de extremt höga aborttalen i Sverige. Det förekommer subtila påtryckningar på kvinnor att göra abort. Kanske lite extra om det väntade barnet inte förväntas ”berika samhället” så mycket? Och å andra sidan: När ska en äldre, sjuk person anses ha fullgjort sitt samhällskontrakt? Unga, sjuka personer, som aldrig kommer att kunna försörja sig själva, ska kanske avlivas direkt? Dödsönskningarna ska kanske inte tillgodoses, om det gäller en patient med stor kvarvarande arbetskapacitet? Nymarks resonemang påminner mycket starkt om resonemangen i Socialstryelsens socialpsykiatriska nämnde som beviljade aborter och tvångssteriliseringar, innan vi fick den s.k. fria aborten.

    Resonemang som fortfarande fungerar som en hämsko för varje ifrågasättande av de s.k. fria aborterna. På vilka grunder skulle abortansökningar beviljas eller avslås, om vi på nytt fick en restriktiv abortlag? Den beslutande myndigheten skulle leka Gud och försöka framställa en felfri människa medelst selektiva aborteer och dödshjälp. Detta är en annan dimension än det individuella dödandet genom fria aborter. (Skillnaden mellan min användning av begreppen ”fri abort” och ”s.k. fri abort” beror vad som är kvinnans verkligt fria vilja, respektive val mellan dåliga alternativ.)

    Det är förfärligt att så många dör i trafikolyckor (c:a 400 per år), men nog är det väl skillnad mellan ett slumpvis urval genom trafikdöden, och 400 dödade genom selektivt urval av någon myndighet?

    Nymarks utspel är extra allvarligt eftersom passiv dödshjälp redan förekommer i den svenska sjukvården, och anses så självklar så att ingen ifrågasätter. Uppmärksammade fall i andra länder har gällt att man avbrutit livsuppehållande behandlingar för att patienten ska dö en naturlig död. Nymark talar inte om naturlig död, utan om värdig och smärtfri död. Redan idag förekommer, utan någon diskussion, att patienter i livets slutskede får dödliga doser av smärtstillande medel. Man ger helt enkelt den dos som behövs för att bedöva smärtan, och förmodligen hade varit riskfri för en i övrigt frisk patient.

    Detta försvaras t. ex. med att man tidigarelägger döden endast några få timmar, alternativt att patienten ändå skulle ha dött av sina smärtor. En sak jag skulle vilja veta, är om patienten verkligen känner smärtorna i dödsögonblicket i det sistnämnda fallet.

    Eftersom dödshjälp redan ges i troligen stor omfattningen inom den svenska sjukvården, vilket Socialstyrelsens chefsjurist borde känna till, undrar jag vad han egentligen är ute efter. Och om jag själv har missat nyheterna, eller om socialminstern (Göran Hägglund, kd) verkligen är så tyst, som jag tror.

    Det skulle säkert underlätta de ”reformer” av sjukvården, som kd vill genomföra, om man blir av med en del vårdkrävande patienter, som har fullgjort sitt samhällskontrakt. Usch, jag tycker det påminner om värsta sorten frikyrklig nyttomoral, när man ser världen genom en burgen medelklass’ ögon.

    Detta vore väl något för den ”kristna vänstern” att hänga på, i stället för att försöka göra teologi av det som förr kallades ”övre medelklassens depraverade livsstil”?

    den 3 december 2008 kl 22:33
  3. Lars Flemström säger:

    Hörde ett insändarprogram (lyssnarna ringer)i radion i morse. Det var en f.d. sjuvårdsanställd som berättade om den s.k. passiva dödshjälpen som ges inom den svenska sjukvården idag. Enligt henne stänger man av respiratorn för patienter som är vid medvetande och förstår att de ska dö, ibland med svåra plågor. Detta har då och då aktualiserat om det inte vore mer ”värdigt” att döda patienten samtidigt med att respiratorn stängs av. För några år sedan hade en läkare vid Stockholms läns landsting avslöjat att det regelbundet ges en ”dödscocktail” bestpående av smärtstillande + psykokfarmaka i dödlig dos i förhållande till patientens tillstånd. Inför hotet att bli föremål för utredning, tog läkaren sedan tillbaka vad han sagt.

    Om vi sedan kopplar detta till aborterna, så hade ju en sjuksköterska som är pingstvän framträtt anonymt i Dagen, att hon medverkar vid aborter av lojalitet med kollegorna. Även om de inte delar hennes religiöst grundade motstånd mot aborter är det påfrestande för dem också. Det är nog att göra det lätt för sig, att säga att man är mot dödandet inom sjukvården. Men de som har uppdraget att förkunna Guds ord, måste väl ändå säga att det är principiellt fel. Om man måste kompromissa med den s.k. verkligheten, så är det snarare politikerns än förkunnarnas uppgift.

    Man måste också fråga vilket syfte kompromisseran ska tjäna: att bevara status quo eller försök finna en utväg steg för steg ur detta livsfientliga träsk?

    den 5 december 2008 kl 17:33

Kommentera detta inlägg

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function show_subscription_checkbox() in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php:89 Stack trace: #0 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/comment-template.php(1554): require() #1 /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/single.php(41): comments_template() #2 /var/www/poluha.se/basun/wp-includes/template-loader.php(106): include('/var/www/poluha...') #3 /var/www/poluha.se/basun/wp-blog-header.php(19): require_once('/var/www/poluha...') #4 /var/www/poluha.se/basun/index.php(17): require('/var/www/poluha...') #5 {main} thrown in /var/www/poluha.se/basun/wp-content/themes/gila/comments.php on line 89