Skip to main content.

den 30 november 2008


  Om dödshjälp och aborter

Biskop Anders Arborelius säger nej till att läkare ska få hjälpa svårt sjuka patienter att ta sina liv. Hans skäl är:

Istället för att erbjuda hjälp till självmord borde beskedet vara: du är värdefull ändå, för att du är människa. Och visst borde vi hjälpa varandra att vilja leva, inte vilja dö?

Så långt Anders Arborelius. Han skulle ha kunnat säga mycket mer i ämnet, exempelvis att vi människor inte äger våra liv och därför inte har rätt att avsluta dem. Eller att självmord är en synd som ingen med gott samvete kan hjälpa till med. Eller att Gud kan utföra ett mirakulöst helande som skulle kunna göra den svårt sjuka frisk igen. Eller att vi kan få betyda mycket för vår omgivning trots att vi är svårt sjuka. Men nu gjorde han inte det utan höll sig till argument som är någorlunda lättsmälta för gemene man.

Detta hindrar nu inte Socialstyrelsens tidigare chefsjurist Manólis Nymark från att svepande avfärda Arborelius argument som omoderna. Nymark anar en premiss bakom Arborelius resonemang, nämligen att livet skulle vara en helig gåva från Gud. Och en sådan tanke låter sig ju inte förenas med ett modernt samhälle!

Huruvida en tanke är modern eller omodern intresserar säkert en idéhistoriker. För alla oss andra är detta rimligen helt irrelevant. För det är ju inte så att sanningar åldras och dör. Så är det exempelvis fortfarande sant att 1 + 1 = 2. Eller att människan måste äta mat för att överleva.

Nåväl, Nymark kanske menade att tanken om det mänskliga livets okränkbarhet inte går att förena med ett modernt sekulärt samhälle? Men inte heller det är rätt. Några värden måste vårt samhälle vila på, vare sig det är sekulärt eller ej. Och kan vi stifta lagar utifrån tanken om människors lika värde, varför inte om livets okränkbarhet? Om vi endast kunde stifta lagar baserade på värden utan religiös anknytning skulle vi få lägga ner riksdagen.

Vad Nymark egentligen menar i sin inledning förblir en gåta. Lika svårt är det att förstå varför han inte angriper det som Arborelius faktiskt säger, istället för avfärda outtalade premisser. Men låt oss inte dröja vid detta utan gå vidare i texten för att se hur Nymark argumenterar för det goda med ”läkarhjälp vid självvalt livsslut” (som det så vackert heter på nyspråk).

I resten av texten kopplar Nymark ihop dödshjälp med aborter. Han skriver:

Abortlagstiftningen är en av vägning av en kollision mellan intressen som är snarlika dem som åberopas för och emot dödshjälp.

Helt klart finns det en verklig intressekonflikt vid en abortsituation, den mellan fostrets rätt till liv och kvinnans önskan att inte föda barnet. Men vilken intressekonflikt finns det när en svårt sjuk människa önskar dö? Nymarks artikel ger inga ledtrådar och jag har svårt att se vilken det skulle vara. Vilka är de inblandade parterna (förutom patienten själv och Gud)?

Nymark avslutar:

Det är i högsta grad befogat att ställa sig frågan varför samhället tillåter – utan samtycke eller till och med i konflikt med vad som kan vara i den drabbades intresse – utsläckande av ett just påbörjat liv med potential till ett långt och för samhället berikande liv, medan det inte är tillåtet att tillmötesgå en äldre, sjuk person som har fullgjort sitt samhällskontrakt, men som tycker att livet blivit plågsamt på grund av sjukdom och uttryckligen önskar att dö värdigt och smärtfritt.

Detta är en relevant fråga! Hur kan det vara legitimt att släcka ett just påbörjat liv men inte att hjälpa någon att dö? Svaret skulle kunna vara det som Arborelius ger och Nymark ignorerar, nämligen att om och när dödshjälp tillåts kommer det att påverka vården i livets slutskede negativt. Varför satsa på att ge gamla och svårt sjuka en god sista tid när de har en möjlighet att få ett slut på lidandet nu? Successivt skulle det kanske skapas ett tryck på patienten att avsluta sitt liv och inte ligga samhället till last. Men principiellt är frågan svår att besvara. Har samhället en gång legitimerat dödandet av människor borde det vara lagligt att även hjälpa människor ta livet av sig.

Ett helt annat perspektiv är förstås möjligt. Samhället, och därmed staten, borde värdesätta allt mänskligt liv och erkänna att varje individ, oavsett ålder och hälsa, har ett egenvärde. En sådan utgångspunkt bejakar livet och borde rimligen leda till ett samhälle där människor i alla livets skeenden i högre grad än idag uppskattar livet. Och framförallt till uppfattningen att vårt stora värde som människor inte hänger på det vi presterar utan på det vi är. Detta perspektiv rymmer en förundran över livet som gör att vi avhåller oss från att göra oss till dess herre. För vad är egentligen en människa? Så länge vi fascineras över den frågan och inte slutgiltigt deklarerat att hon endast är en biologisk maskin finns det goda skäl att bevara och kämpa för en i allt livsbefrämjande lagstiftning.

Andra bloggar om: ,

den 15 november 2008


  Irakkriget är över

Michael Yon, en oberoende reporter som varit inbäddad med amerikansk och brittisk trupp i Irak, meddelar att Irakkriget i praktiken är över. Så skriver han i en analys från den 10:e november:

The Iraq war is over. Barring the unforeseen, the darkest days are behind, though we are still losing soldiers to low-level fighting with enemies that are true ”dead-enders.”

Och i en telefonrapport till en av de mest kända bloggarna i USA, juristen Glenn Reynolds på Instapundit, meddelar Yon från Bagdad: Kriget är över och vi vann! Han fortsätter:

”There’s nothing going on. I’m with the 10th Mountain Division, and about half of the guys I’m with haven’t fired their weapons on this tour and they’ve been here eight months. And the place we’re at, South Baghdad, used to be one of the worst places in Iraq. And now there’s nothing going on. I’ve been walking my feet off and haven’t seen anything. I’ve been asking Iraqis, ’do you think the violence will kick up again,’ but even the Iraqi journalists are sounding optimistic now and they’re usually dour.” There’s a little bit of violence here and there, but nothing that’s a threat to the general situation. Plus, not only the Iraqi Army, but even the National Police are well thought of by the populace. Training from U.S. toops has paid off, he says, in building a rapport.

Det är verkligen goda nyheter! Den amerikanska truppförstärkningen liksom den förändrade taktiken som infördes av befälhavaren David Petraeus har gett fantastiska resultat. Tacka Bush och McCain för att detta blev verklighet!

Andra bloggar om: , , ,


  Till er som läser basun via rss

På sistone har jag levererat flera inlägg med både film och ljud. Om man läser dessa med hjälp av en rss-läsare som exempelvis Google Reader, en förträfflig applikation för övrigt, kommer endast en av mediafilerna att kunna spelas upp. Filmerna och ljudfilerna kommer inte heller att placera sig korrekt i inlägget.

Bara så ni vet. Navigera till basun.poluha.se så fungerar det som det är tänkt.


  Eftersträva inte att bli älskad

Min dagliga dos av sundhet får jag av den amerikanske radioprataren Dennis Prager. Häromdagen talade han om varför vi inte borde sträva efter att bli älskade. Detta gäller i alla relationer där man utövar någon form av auktoritet, såsom att vara far, chef eller president. Det vi bör sträva efter är snarare att göra det rätta. Och det kan i många fall leda till att vi blir hatade. Tänk exempelvis om Jesus hade eftersträvat att bli älskad av alla när han vandrade här på jorden. Då hade han inte gått till rätta med fariséer och skriftlärda. Och han hade tonat ner sina gudomliga anspråk.

Att vara älskad eller omtyckt behöver därför inte vara något positivt. Det kan betyda att man helt enkelt vikt sig för opinionen. Och här tar Prager Sverige som exempel på ett land som han menar är älskat. Anledning: Sverige gör inget avtryck i världen. Vi var neutrala i förhållande till både nazismen och kommunismen. Men ingen säger heller att de har befriats av Sverige. Däremot är det många som säger att de befriats av Amerika.

Lyssna på klippet (2 minuter):

[audio:http://basun.poluha.se/uploads/2008/11/prager_dont_seek_love.mp3]

Andra bloggar om: ,


  Upp till bevis, Europa!

Birger Schlaug nämnde det förra veckan i tv-soffan. Och nu skriver New York Times om samma sak. Nämligen att vaktombytet i Washington kommer att öka trycket på Sverige och andra europeiska länder att bidra med pengar och trupp till världens oroshärdar. Med Obama som president kommer det inte längre att finnas några ursäkter att gömma sig bakom. Bush har ju varit paria i Västeuropa medan Obama är älskad och är de flesta européers favoritpresident. Och om kärleken är äkta måste den åtföljas av handling. Thomas Friedman i NYT skriver:

Examples: I understand any foreigner who objected to the U.S. invasion of Iraq and the gross mishandling of the postwar. But surely everyone in the world has an interest in helping Obama, who opposed the war, bring it to a decent and stable end, especially now that there is a chance that Iraq could emerge as the first democracy, albeit messy, in the heart of the Arab-Muslim world. Obama was against how this Iraq war started, but he is going to be held responsible for how it ends, so why don’t all our allies now offer whatever they can – money, police, aid workers, troops, diplomatic support – to increase the odds of a decent end in Iraq? Ditto Afghanistan.

The U.N. says it doesn’t want Iran to go nuclear and doesn’t want the U.S. to use force to prevent Iran from going nuclear. I agree. That’s why I want all those people in China, France, Russia, India and Germany who are smiling for Obama to go out and demand that their governments use their tremendous economic leverage with Iran to let the Iranians know that if Tehran continues to move toward a nuclear weapon, in opposition to U.N. resolutions, these countries will impose real economic sanctions. Nothing – and I mean nothing – would more help President-elect Obama to forge a diplomatic deal with Iran than having a threat of biting Chinese, Indian and E.U. economic sanctions in his holster.

Och han avslutar:

President Bush, because he was so easily demonized, made being a free-rider on American power easy for everyone – and Americans paid the price. Obama will not make it so easy.

So to everyone overseas I say: thanks for your applause for our new president. I’m glad you all feel that America ”is back.” If you want Obama to succeed, though, don’t just show us the love, show us the money. Show us the troops. Show us the diplomatic effort. Show us the economic partnership. Show us something more than a fresh smile. Because freedom is not free and your excuse for doing less than you could is leaving town in January.

Alltså, Europas ursäkt för sin passivitet i Irak, Afghanistan och Iran lämnar sin post i januari. Då kommer vi att få se om kärleken till Obama är mer än vackra ord.

Andra bloggar om: , ,

den 13 november 2008


  Eva Dahlgren skiter i vem som tänder stjärnorna

Per Ewert, frilansskribent, och Stefan Gustavsson skriver i Norrbottens-Kuriren om Eva Dahlgren och Humanisterna. Eva Dahlgren är ju mest känd för sin låt ”Vem tänder stjärnorna?” från 90-talet. Då fanns det hos Eva Dahlgren en öppenhet för det andliga. Men nu har hon tyvärr fallit för neohumanismen och hon har deklarerat att hon inte tror på Gud. Ewert och Gustavsson kommenterar en intervju i tidningen Humanisten där Eva Dahlgren talar om hur hon kom att vända Gud ryggen. Så här säger hon:

Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud. Jag kände att det låg ett slags omänsklighet i gudstron, som jag inte tyckte om. Jag ville tro på oss som är här. Att vi måste ta vårt ansvar. Så egentligen lämnade jag frågan med: ”Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.”

Om detta skriver Ewert och Gustavsson, och här får de verkligen till det:

Eva Dahlgren har haft hela 17 år på sig att fundera över vem som tänder stjärnorna. Och till slut avfärdar hon frågan med förklaringen att hon helt enkelt inte vill att Gud ska finnas, så därför struntar hon i saken. Onekligen en anmärkningsvärd motivering för en fråga med sådan dignitet.
Ingemar Hedenius förespråkade grundprincipen ”att inte tro på något, som det inte finns några förnuftiga skäl att anse vara sant.” Denna princip har knappast varit vägledande för Eva Dahlgrens val att bli ateist.

Så är det och Christer Sturmark, som intervjuar henne, verkar inte reflektera över hennes oförnuftiga hållning. Och här får Ewert och Gustavsson till det igen:

Kanske bör vi istället lyfta fram Eva Dahlgren som ett föredöme? Det skulle ju kunna vara så att hon helt enkelt bara är mer uppriktig än de flesta andra ateister. För tänk om sekulärhumanismen främst är byggd på smak, inte på argument?

Ja, säg mig den ateist som baserar sin övertygelse på goda argument.

Läs hela artikeln! Och läs även intervjun med Eva Dahlgren. Samtalet mellan Sturmark och Dahlgren illustrerar verkligen den nya humanismens närmast skrattretande ytlighet.

Per Ewert kommer i dagarna ut med en bok som heter just Vem tänder stjärnorna? Boken vill vara ett heltäckande försvar för den kristna tron utifrån människans stora existentiella frågor. Det verkar lovande.

Andra bloggar om: , , ,

den 12 november 2008


  Paglia om Palin

Vänstern kommer att vakna upp från sin sadomasochistiska anti-Palin orgie med en mycket tung baksmälla.

Camilla Paglia, som fortfarande gillar Palin (via Dick Erixon).

Se också en underbar intervju med Sarah Palin där hon berättar om alla illasinnade rykten om henne och hur hon ser på sin roll 2012. Det jag slås av när jag ser henne är hur glad och framåt hon är, trots all smutskastning. Har jag förresten sagt att jag gillar henne?

Andra bloggar om: ,

den 10 november 2008


  Reinfeldts makt framför allt

Sällan har jag varit så besviken på vår statsminister som när jag hörde honom förklara hur och varför Sverige snart kommer få en könsneutral äktenskapslagstiftning. Kristdemokraterna hade verkligen sträckt ut en hand till de övriga allianspartierna med sitt förslag om en könsneutral samlevnadsbalk där staten skulle reglera det juridiska kring två personers samlevnad. Men nej, detta dög inte för Fredik Reinfeldt. Och motivet? De homosexuella ska vigas i kyrkan! Så här säger Reinfeldt till Ekot:

[audio:http://basun.poluha.se/uploads/2008/11/reinfeldt1.mp3]

Detta sägs av en statsminister som själv inte är medlem i Svenska kyrkan och dessutom, och viktigare, saknar mandat över kyrkan. Notera också hur han argumenterar: det är min förhoppning att… och det var inte mitt syfte… En statsminister borde självfallet inte låta egna preferenser så styra arbetet att regeringsunderlaget hotas. Ändå gör han det. Tydligare än så kan det inte bli att det aldrig funnits utrymme får några kompromisser från hans sida.

När han sedan kommenterar själva proceduren, att regeringen lägger en oviktig ”grundproposition” som sedan kompletteras med en motion som innehåller förslaget om en könsneutral lagstiftning, motiverar han tillvägagångssättet med att kristdemokraterna då slipper reservera sig. Han menar alltså att han går dem till mötes. I nästa ögonblick säger han att han är en ”resultatpolitiker” som egentligen struntar i hur denna nya lag kommer till, bara den kommer till. Låt oss höra på honom:

[audio:http://basun.poluha.se/uploads/2008/11/reinfeldt2.mp3]

Det märkliga är att han inte inser att även kristdemokraterna och dess väljare bryr sig om resultatet. Vi får nu sannolikt en könsneutral äktenskapslagstiftning men tydligen ska kristdemokraterna vara nöjda eftersom de nu fått ge uttryck sin avvikande uppfattning. Hans agerande är rent ut sagt cyniskt.

Hur reagerar då Göran Hägglund på att bli överkörd på detta sättet? På SvD:s Brännpunkt skriver han:

Det fanns en statsmannalösning inom räckhåll. Jag beklagar att vi inte kommit överens och därmed ytterligare manifesterat alliansens förmåga att lösa svåra frågor. Jag hoppas och tror att alliansen fortsatt kan samarbeta väl. Kristdemokraterna har självklart för avsikt att fortsätta regeringssamarbetet för att nå ytterligare fyra framgångsrika år i majoritet.

Han menar alltså att det är självklart för honom att fortsätta regeringssamarbetet. Varför det är självklart verkar han vara ensam om att förstå. Om frågan är central för partiet, vilket den är, och man blir överkörd av sina partners trots att det existerar sakligt sett acceptabla alternativ, borde kristdemokraterna självklart lämna regeringen. Om det stämmer som KDU-ordföranden Charlie Weimers skrivit, att Reinfeldt krävt av Hägglund att acceptera lösningen eller lämna regeringen, borde Hägglund ha stirrat ner honom och sagt: Antingen tar du vårt kompromissförslag eller så blir det regeringskris. Hur som helst låter kristdemokraterna sig köras över utan att säga flasklock. Det kallas också att sälja sin själ.

Detta var också Birger Schlaugs slutsats när SVT:s nyhetspanel diskuterade frågan i torsdags:

[flashvideo filename=/uploads/2008/11/schlaug_om_kd.flv image=/uploads/2008/11/schlaug.jpg height=288 width=384 /]

Alltså: Hägglund kan inte säga att äktenskapsfrågan är viktig och sedan bara fortsätta som om inget hänt när han blir överkörd.

Andra har redan skrivit mycket om denna sak. Jag kan rekommendera Bengt Malmgrens kommentarer (här, här, här och här), liksom Elisabeth Sandlunds ledare i Dagen. Läs även Stefan Swärds, David Nyströms och Jakob E:son Söderbaums reaktioner.

Andra bloggar om: , , , , ,

den 6 november 2008


  2012

den 4 november 2008


  Dear Mr Obama

Här är den mesta sedda valfilmen på YouTube just nu. En amerikansk soldat beskriver varför han lägger sin röst på McCain. ”Friheten har alltid ett pris och för att du, mr Obama, varken förstår eller uppskattar dessa principer kommer jag att lägga min röst på senator John McCain.” Se videon:

« Tidigare inlägg  Nästa sida »