Skip to main content.

den 28 juli 2008


  Vårt land lider av en skilsmässoepidemi

Barn far illa av skilsmässor skriver Alf B Svensson, Annelie Enochson med flera i en debattartikel i DN. Artikelförfattarna, som presenteras som medarbetare vid Claphaminstitutet, hänvisar till ny forskning som visar att skilsmässa är bäst för barnen endast när det finns en öppen konflikt mellan föräldrarna. Och så är det endast i en tredjedel av de fall där föräldrar skiljer sig från varandra. Vidare hänvisar artikelförfattarna till en rapport från Folkhälsoinstitutet vars slutsats är att barn verkligen behöver en engagerad och närvarande fader, vilket de allt som oftast inte får om föräldrarna skiljer sig.

Inga märkligheter alltså. Skilsmässan är vuxenvärldens påfund, inte barnens. Den var aldrig tänkt att lösa problem för barnen utan är ett trubbigt redskap för vuxna att lösa sina konflikter på. Och det krävs ingen större fantasi för att sätta sig in i hur det känns för ett barn när dess föräldrar går skilda vägar (ofta ingen fantasi alls eftersom så många har upplevt det personligen). Och i följande stycke tycker jag att Svensson & co träffar helt rätt när de kritiserar hur vi negligerar skilsmässans negativa effekter:

Vi framhåller hur betydelsefullt det är för barnen att papporna tar föräldraledigt och är hemma och närvarande under barnets första år. Men att många barn sedan får växa upp med en frånvarande pappa som de sällan eller aldrig ser betraktar vi inte som ett lika stort problem.

Så visst är det så att skilsmässor drabbar barnen hårt. Och det borde betraktas så i samhället i stort och därför även inom politiken. Och det är egentligen endast det som artikelförfattarna önskar: att skilsmässor börjar betraktas som ett problem och att politikerna börjar jobba på att hitta sätt att få ner antalet skilsmässor. Och då inte bara för att lindra barns lidande utan för att samhället i stort vinner på att barn får en trygg uppväxt.

Oskyldigt? Icke så för Expressen. I en ledare går tidningen till skarpt angrepp mot vad man kallar religiöst motiverade irrläror. Redaktionen sparar inte på krutet: Claphaminstitutet associeras med Livets Ord (ve och fasa!), kd sägs föra ett krig mot skilsmässor, man kallar artikelförfattarna för dårfinkar med mycket mera. Ibland blir det riktigt komiskt. Exempelvis skriver man att Claphaminstitutets argumentation faller lika platt ”som de kristna förr trodde att jorden var.” Men att idén om att jorden är platt skulle ha ett kristet ursprung är enbart en populär myt, skapad i samma syfte som Expressen använder den nu: för att förlöjliga kristna. Sydsvenskan är inte mycket bättre. I en kort kommentar kallar man debattartikelns budskap för ”moralkakor” samt ”reaktionärt snömos”, allt under rubriken ”Kristdemokraternas sanna jag”. Men vari består egentligen det moraliserande, reaktionära eller religiösa i debattartikelns budskap? Varför denna upphetsning?

Precis som för några veckor sedan, när 12 läkare och barnmorskor skrev en artikel om att risken att få könssjukdomar ökar med antalet sexpartner, misstänker jag att den starka reaktionen beror på vilka budskapets avsändare är. Visst har artikeln vissa brister: den hänvisar till ”ny forskning” utan att säga vilken och artikeln har inte så mycket att säga om vad som egentligen kan göras för att minska antalet skilsmässor. Men det gör ju inte artikelns resonemang och slutsatser ogiltiga. Till och med Expressen erkänner att ”en skilsmässa inte är en framgångssaga”. Varför söker inte Expressen och Sydsvenskan gemensam mark med Claphaminstitutet och utan övertoner avfärdar de delar av artikeln som man inte håller med om (lite som Sanna Rayman gör på SvD:s blogg)?

Antagligen beror Expressens starka reaktion på att kristna, motiverade av sin kristna övertygelse, försöker påverkar politiken. Man skriver att debattartikeln ”är en obehaglig påminnelse om att en högerevangelistisk idérörelse har sina tarmar långt inne på socialdepartementet.” Men på vilket sätt är detta värre, ur demokratisk synvinkel, än att Svenskt näringsliv, för att inte tala om LO, utövar inflytande över näringsdepartementet och andra politiska maktcentra? Det är en del av demokratins väsen att människor, utifrån sina övertygelser, söker påverka politiken. Och att detta även sker i organiserad form. Men för Expressen verkar ”högerkristna” övertygelser vara på ungefär samma nivå som fascistiska och för de som hyser dem ges ingen pardon. Nej, de ska misstänkliggöras och avfärdas brutalt. Men detta är inget annat än ohyfsat beteende och förråande journalistik. Här finns utrymme för en offensiv replik från debattartikelns författare.

Vårt land lider av en skilsmässoepidemi och Claphaminstitutetgör rätt i att lyfta denna fråga. Att skilsmässor är ett gissel för barnfamiljer är givet. Men problemet är större än så. En skilsmässa skapar ju lidande för alla inblandade. Ett perspektiv som det inte talas mycket om är att varje skilsmässa innebär ett brutet löfte. När vi gifter oss deklarerar vi högt att det är för livet. Att sedan skilja sig gör att omgivningen rätteligen kan fråga vad det löftet egentligen var värt. Kan man överhuvudtaget lita på den personens ord? Vilken maka eller make kan lita på den andres löfte om livslång trohet vid det tredje eller fjärde äktenskapet? Kan man under sådana omständigheter ens avge ett sådant löfte med rent samvete? Brutna löften skapar misstro, mot andra och mot sig själv. Och misstro är knappast en god grund för stabila relationer. Så skapas en nedåtgående spiral mot allt skörare äktenskap.

Andra bloggar om: , ,