Så har även journalisten Åke Ortmark blivit en ”humanist”. Och en arg sådan, som sig bör. I en nätdebatt med ordföranden för Svenska Humanistiska Förbundet, Anders Björnsson, försöker han förklara varför han blivit en av Christer Sturmarks lärjungar:

Sturmark är en av de få, kanske den ende i Sverige, som systematiskt, offentligt och aggressivt företräder förnuftet i kampen mot vidskepelsen och dess skadeverkningar. ”Aggressivt” är ett honnörsord. Dumheten ska bekämpas med hårda attacker.

Men inte ska väl dumhet mötas med aggressivitet? För visst är det så att där vreden går in går förnuftet ut. Själv tycker jag att dumhet ska bekämpas med intelligens, så särskilt om man vill företräda ”förnuftet i kampen mot vidskepelsen”. Han fortsätter:

Jag anser verkligen inte att Sturmark är Sveriges enda geni.

Ja, ni läser rätt. Sturmark ett geni?! Bara om det vore summan av ego, attityd och spaltmeter. (Om ni undrar varför jag inte är lika imponerad av Sturmark, läs här, här och här.) Vidare!

Längre ner i texten redovisar Ortmark sin syn på vetenskapen:

Konsekvensen [av en förnuftig, skeptisk attityd till verkligheten] är framför allt att man betraktar verkligheten som principiellt förklarbar, att man ödmjukt avvaktar vetenskapliga landvinningar och att man strävar efter att söka stöd i dem innan man uttalar sig om verkligheten.

I sin replik skriver Björnsson:

Här finns således inget utrymme för en utifrån kommande kritik av vetenskapens metoder och resultat, ifrågasättande av dess utgångspunkter, granskning av dess praktik: man ska ödmjukt avvakta. Inte heller bör man uttala sig om saker och ting utan att rådfråga experten, vetenskapsmannen.

Jag instämmer i detta men vill tillägga följande. Att betrakta världen som ”principiellt förklarbar” är ett påstående om verklighetens beskaffenhet som inte är grundad i vetenskap utan i en materialistisk världsbild. Skulle Ortmark verkligen fråga en god vetenskapsman om det är så att världen är ”principiellt förklarbar” tror jag att han skulle svara ungefär så här: ”Det jag observerat hittills kan jag svara för men att allt är förklarbart, det ligger bortom min horisont. Kanske dyker det upp något imorgon som vi inte kan förklara, inte då och aldrig någonsin.” Men Ortmark har förstås inte rådfrågat en vetenskapsman innan han så tvärsäkert uttalar sig om verkligheten.

Det låter vidare vackert att ”ödmjukt avvakta vetenskapliga landvinningar” men det behöver inte alls vara ödmjukt. För det innebär ju att man på förhand avvisar andra förklaringsmodeller, modeller som kanske ger en god förklaring här och nu. En kvinna kan exempelvis bli mirakulöst helad från sin cancer efter att människor bett för henne. Om vetenskapen idag inte kan ge en förklaring till det inträffade vore det knappast ett uttryck av ödmjukhet om läkaren avvisade en övernaturlig förklaring. Nej, en god vetenskapsman låter fakta tala och låter inte någon enskild världsbild begränsa de möjliga förklaringarna.

Ortmark ser en annan konsekvens av denna ”förnuftiga attityd till verkligheten”:

Och konsekvensen blir också att man bekämpar den religiösa propaganda som sköljer över oss i det offentliga rummet, inte minst i radio. Problemet med denna propaganda är att den till stor del är baserad på påståenden som inte är falsifierbara. För att än en gång citera Hedenius: ”… den religiösa tron (innehåller) till en väsentlig del ett försanthållande av vissa föreställningar och antaganden, som vetenskapen inte kan verifiera.”

Björnsson undrar om det är utsändningarna av Bachs Matteuspassionen som Ortmark vill bekämpa. Jag för min del tänker att han måste ha haft ”geniet” Sturmark som lärare i vetenskapsteori. För han verkar ju tro att falsifierbarhet och verifierbarhet är samma sak när de i själva verket är varandras motsatser. Förvisso är det sant att den kristna trons försanthållanden inte går att verifiera med hjälp av vetenskapliga metoder. Men det är mycket som inte går att verifiera, bland annat påståendet att det endast är sådant som går att verifiera som är sant.

Och eftersom kristendomen är en historisk religion som gör påståenden om saker som hänt, går den också att falsifiera. Hitta Jesu kropp i en grav och kristendomen faller. Så enkelt är det, i princip, att omkullkasta världens största religion. Men ingen har lyckats ändå. Det är talande.

Han frågar sig också, retoriskt vad det verkar, varför vi ska se med tolerans på att människor tror på en gud som hör bön och griper in i människors liv. Tja, kanske för att alternativet har prövats i Stalins Sovjet. Ortmark verkar längta efter svunna tider då man helt sonika spärrade in eller avrättade kättarna.

Slutligen menar han att denna debatt inte är en oskyldig lek. Nej, det gäller ”hårdhänta politiska och mänskliga realiteter”. Exempelvis smittas miljontals människor av hiv i Afrika ”för att påven inte gillar kondomer.” Och kristna grupper i Sverige har redan idag stort inflytande. Men detta är rent nonsens. För det första smittas människor av hiv därför att de har sex med en annan människa som har hiv, inte på grund av någon påvlig uppfattning om preventivmedel. Och skulle de göra som påven säger skulle aids vara en utrotad sjukdom eftersom den katolska kyrkan påbjuder avhållsamhet utanför äktenskapet.

Vidare är vi kristna en allt mer marginaliserad grupp i Sverige och vårt politiska inflytande kan knappast sägas överstiga vår numerär. Men kanske är det så för Ortmark att kristna och andra religiösa aldrig kan ha för litet inflytande. För de är ju de onda. Tankegångarna känns igen från mörkare tider.

Andra bloggar om: Åke Ortmark, Christer Sturmark, Humanisterna, korståg