Björn Ulvaeus kan skapa musik. Efter att i Expressen [1] ha läst hans varningar för religiösa ledare förstår jag bättre hans geni. Hans stora musikalitet beror, vad det verkar, på att den lagt beslag på stora delar av hans övriga förmågor. Jag tänker då främst på intellektuella färdigheter som att föra ett logiskt resonemang, att författa en text längre än 30 ord och att vara kritisk till sina egna uppfattningar. Stefan Gustavsson skriver i en kommentar [2] till artikeln att Humanisterna, som Björn Ulvaeus är medlem i och inspireras av, regerar i avdelningen enögda perspektiv. Enögda?! Stefan är alltför mild.
Redan i inledningen, den som man normalt filar mest på, blir det helt fel. Här jämför Björn Ulvaeus det stora klimathotet med det oroväckande i att mormonen Mitt Romney har chansen att bli republikanernas presidentkandidat. Helt uppenbart pratar vi här om ”hot” i helt olika divisioner. Faktum är att Ulvaeus inte vet mycket mer om Romney än att han är mormon. Och tydligen räcker det för börja jämföra honom med orkaner och istider. Nyanser, någon?
Han raljerar sedan över dem som tror på domedagen. Tror man på denna och ett liv efter detta, ja då blir jordelivet något sekundärt och ganska oviktigt. Och då kan man göra vilka hemskheter som helst. Så är det med Irans president Ahmadinejad. Vilken annan mäktig man delar Ahmadinejads övertygelser om domedag och himmelrike? Och som därmed är kapabel till samma illdåd. Ledtråd: hans förnamn är George… Självklart är det George W Bush, denne president som för ”humanister” och vänsterfolk har blivit den ständige referenspunkten i diskussioner om mänsklig ondska. Vilka illgärningar anklagar han då Bush för? Jo, han vill att man lär skolbarnen om en ”bibelgrundad skapelseberättelse sida vid sida med evolutionsteorin.” Men går detta, om det nu vore sant, verkligen att jämföra med Ahmadinejads hot om att förinta Israel? Eller de brott mot mänskliga rättigheter som Iran, med Ahmadinejad vid makten, gör sig skyldig till? Även här är det uppenbart att Ulvaeus har förblindats av Humanisternas religiofobi. För Sturmarks anhang är religiös lika med ond, oavsett vad människan i övrigt gör och tror.
Björn Ulvaeus kommenterar sedan det faktum att Tony Blair blivit katolik och att han smugit med sin tro i rädsla för att bli betraktad som en ”knasboll”. När Blair träffade Bush, smed de då sina planer med Bibeln som rättesnöre, undrar Ulvaeus. Sådana är hans kunskaper om kristna och om hur den kristna tron inspirerar människor. Det som gör det sorgligt är att denna uppfattning inte enbart delas av Björn Ulvaeus. Nej, många verkar på fullaste allvar tro att Bibeln är en instruktionsbok som kristna i varje livssituation kan ta fram och bara följa. Som robotar. Men ett uns av bibelkunskap räcker för att veta att Bibeln inte ger instruktioner om huruvida Irak skulle invaderas eller ej. Eller om hur biologilektionerna i grundskolan ska läggas upp. Bibeln berättar om Gud, hans folk och om Jesus. Av detta kan man lära sig vissa grundläggande saker om tillvaron såsom ondskans realitet och människans destruktivitet. Men också om hennes möjligheter till gott och därmed också hennes ansvar att göra det rätta. Det är på detta plan som kristna ledare kan mötas och dra vissa gemensamma slutsatser om rätt väg framåt. Den kristna tron ger oss vissa grundprinciper som sedan måste appliceras i ett specifikt sammanhang helt utan Bibelns hjälp. Därmed blir ledarens personliga karaktär och erfarenheter viktiga. Därför kan också två kristna ledare komma till olika slutsatser om vilken politik som bäst främjar landets intressen.
Ulvaeus fortsätter med att påstå att Bibeln påverkat Bush i beslut som rör aborter, homosexuellas rättigheter, biståndspolitiken och Mellanöstern. Detta må vara sant men endast i den meningen att alla människor låter sig styras av grundläggande värderingar och att kristna låter dessa präglas av sin tro. Och återigen, Bibeln ger inte detaljerade instruktioner om hur ett land ska styras. Men framförallt: de ställningstaganden som Bush gjort i de frågor som Ulvaeus här nämner kan förklaras utan minsta hänvisning till den kristna tron. Abort är fel därför att den dödar en liten oskyldig människa. Äktenskapet bör bevaras för man och kvinna för att äktenskapet inte ska försvagas ytterligare, till skada för barnen. Irak invaderades för att avsätta en brutal diktator som allt för länge förslavat sitt folk och lekt katt-och-råtta med världssamfundet. (Ulvaeus nämner även biståndspolitiken och syftar antagligen på att Bush inte velat spendera amerikanska biståndspengar på åtgärder för så kallad reproduktiv hälsa, det vill säga att hjälpa kvinnor att utföra aborter.)
Björn Ulvaeus avslutar med en lovsång till förnuftet och vetenskapen. Det är de människor som låter sig styras av dessa ideal som är de goda och som vårdar livet här och nu, till skillnad från dem med ett ”paradisperspektiv”. Men käre Björn, är det inte dags att öppna ögonen? Åk till Afrika och se vilka det är som gör något gott där. Jag lovar dig: du hittar inga ”humanister”.
Andra bloggar om: Björn Ulvaeus [3], Bush [4], religion [5], pinsam okunnighet [6]
1 kommentar Till "Ulvaeus bajsar på sig"
#1 Kommentera Av Henry Alexandrovich På 02 april 2009 @ 7:07
Inget nytt under Guds himmel. Får man makt i det ena eller andra sättet tar Galigulan över.
Värdesätt dem begåvningar som du fått från Skaparen, gör det ödmjukt så kanske kan du lära dig förvalta den gåvan som du fått. Det kulturarvet som består efter tusen år är skapat av människan som ville med sin konst närma sig den universella makten som har fått många namn i historiens gång. Ateister som enbart tror på materiella ting kan aldrig ens drömma om att skapa underverk som Mozart, Michel Angelo, Albinoni, da Vinci. Varken Beethoven, Bach eller Händel var hedonister och många ”genier” i vår era kommer ej ens i närhet deras register. Njut av livet ja, bra motto och bli en slav av lotto när Allsmäktige Mammonan styr man flyr till den eviga törsten tänder ett ljus ber till Börsen i sin ny religion i tron för en apa inte undra då varför vi tappat förmågan att skapa något nytt bestående, nåt av värde som kan nämnas efter tusen år. Henry Alexandrovich, kompositör, poet