Skip to main content.

den 28 januari 2008


  Likriktning

J.P. Green på bloggen Akademin för klassisk kulturkritik skriver träffande:

De senaste veckorna har varit fyllda av mantraliknande ställningstaganden och deklarationer vart än man vänt sig i den utarmade offentligheten. Från akademins finrum till Expressens kloaker flödar samma familjepolitiska budskap ut i en aldrig sinande ström.

Så är det. Åsikterna i vårt land likriktas inte bara horisontellt, människor emellan och opinionsbildare emellan, utan även vertikalt. Från kvinnan på gatan, från ledarskribenter och professorer och faktiskt även från statsministern själv kommer samma oreflekterade ståndpunkter i äktenskapsfrågan. Det pågår en gigantisk härdsmälta av hela det offentliga samtalet.


  Lovande

På onsdagskvällen bildades i Stockholm stiftelsen Claphaminstitutet, ett kristet ekumeniskt forskningsinstitut. Claphaminstitutets uppgift blir att stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro. Stiftelsen skall, enligt de nyantagna stadgarna, verka för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros-, och samhällsförhållanden både inom och utom Sverige. För detta vill man också bilda opinion.

Läs mer här.

den 15 januari 2008


  Att vara god för sin egen skull – går det?

På julafton publicerade DN Debatt en artikel av Stefan Einhorn om godheten och dess drivkrafter. I artikeln lovordar Einhorn godhetens högtid julen och menar att vi kan och bör göra det goda, om inte för Guds skull, så åtminstone för vår egen. För det verkar som om vi mår bra av att göra gott! Einhorn skriver:

Studier har till exempel visat att när vi är generösa aktiveras ett njutningscentrum i hjärnans mesolimbiska system, vilket innebär att vi faktiskt får en lustupplevelse av att behandla andra människor väl. Intressant nog är det samma njutningscentrum som också blir aktiverat av att vi äter god mat, ägnar oss åt sex eller använder narkotika.

Genom att vara god mot våra medmänniskor startar vi också en mängd positiva spiraler där vår godhet inspirerar andra människor och de i sin tur andra. Det tycks som om människan är skapad för goda gärningar vilket ju Paulus också vittnar om (Ef 2:10). Det är gott att vara god! Godhet lönar sig.

Einhorn menar nu att dessa godhetens effekter skulle kunna vara den sekulariserade människans drivkraft för att göra det goda. Den religiöse gör det goda för att Gud belönar det (och straffar det onda). Ateisten, och agnostikern, har nu bevisligen ett annat motiv, nämligen att de tjänar på det för egen del. Einhorn citerar Dalai Lama som tydligen sagt att vi kan välja att vara goda av egoistiska motiv.

Detta är snurrigt. För det första bör vi av språkliga skäl fortsätta att göra skillnad mellan godhet och egoism. Dessa två ord är ju varandras motsatser, det ena positivt värdeladdat och det andra negativt. Egoisten är inte god och den gode inte egoist. Om jag mår bra av att bjuda in grannen på middag visar det bara att jag är riktigt funtad, inte att jag är egoist i mitt inre.

För det andra har jag svårt att tänka mig att mina goda gärningar skulle ha någon större effekt på min egen person om jag samtidigt som jag utför dem funderar över hur bra jag kommer må efteråt. Att godheten har goda effekter på mig själv beror ju på att jag för tillfället glömmer mig själv och går upp i att hjälpa någon annan. Det goda, för mig själv, ligger alltså i att min uppmärksamhet riktas utåt, mot andra, och inte inåt, mot den förtjänst som mina gärningar kommer att ge mig.

Min största invändning är emellertid att Einhorn helt missförstått godhetens drivkraft. Drivkraften är nämligen densamma för alla människor, oavsett livsåskådning. Vi är alla människor och fungerar på ett likartat sätt, även om våra världsbilder skiljer sig åt. Och det är så här vi fungerar: när vi ser en ensam granne eller flodvågskatastrofens offer väcks vår medkänsla och det är denna som, i första hand, får oss att göra lite extra kvällsmat eller ta fram plånboken. Det är denna utåtriktade kraft, somliga kallar den kärlek, som primärt leder oss till att uppoffra oss för vår nästa. I den mån bekämligheten eller snålheten gör sig gällande finns det visserligen utrymme för beräkningar av vad som gynnar mig själv i längden. Men kärleken är de goda gärningarnas startmotor. Att en förälder riskerar sitt liv för sitt barns skull eller att en soldat hämtar en sårad kamrat på slagfältet kan inte förklaras på annat sätt.

Andra bloggar om: ,

den 2 januari 2008


  Mycket tjat om homoäktenskap

Linda Skugge, som jag vanligtvis inte läser, skriver i Expressen (30/12) att kd måste sluta tjata om ”homoäktenskap” och ge upp sitt försvar av äktenskapet. Anledning: det är mossigt, stofiligt och gammeldags. Hon skulle ha kunnat tillägga att det också är reaktionärt, dinosauriskt och kung-och-fosterlandigt för att ytterligare understryka tomheten i sin argumentation. ”Homoäktenskap” är alltså inne och alla som säger något annat är ute. Typ så ba.

När Skugge närmar sig ett argument låter det så här: ”Låt vuxna människor gifta sig med vem de vill.” Hon skriver ”vem” men kunde lika gärna ha skrivit ”vilka”. För det är ju kärleken som räknas, inget annat. Och är inte tvåsamhetsidealet ganska konservativt, egentligen? Och varför, i kärlekens namn, avgränsa sig till vuxna individer? Barn och ungdom kan älska som få andra. Nej, låt oss alla få gifta oss med vem eller vilka vi behagar. Ty ”svenska folket gillar kärlek”.

Eller så kan vi låta oss styras av goda principer. Som att ord bör behålla sin naturliga innebörd om vi ska undvika språkförbistring. Och viktigare: att relationen mellan man och kvinna är och bör få vara unik eftersom den är fundamentet för alla goda samhällen. Att införa homogifte och senare månggifte kommer inte att förändra detta. Lagändringen, om den nu kommer, kommer däremot att ge en stark signal från överheten om att äktenskapet inte är särskilt viktigt för vårt land. Och våra beteenden kommer så sakteliga att förändras. Och antalet trygga hem för barnen att växa upp i att minska. Så blir Sverige ett sämre land att leva i. För alla.

Slutligen några ord om vem som egentligen tjatar om ”homoäktenskap”. Att frågan diskuteras mycket beror inte på den minskande skaran nej-sägare utan på den klick högröstade ja-sägare som utan goda skäl och med retoriska knep försöker genomdriva en förändring av den mycket traditionstyngda institution som kallas äktenskap. De som argumenterar mot förändringen gör det i så stark motvind att de knappt hörs. Men de stör. Som små saltkorn i förruttnelsen.

Andra bloggar om: , ,

den 1 januari 2008


  Barn är komplicerat

Barn har i vårt moderna västerländska samhälle blivit något ohyggligt komplicerat. När man som kvinna är mest fertil – i tonåren – anses det vara en katastrof om ett barn kommer. Då är barn lika med förstörda liv och omintetgjorda livsdrömmar. Därför har vi i Sverige, trots preventivmedel och sexualkunskap för alla, höga abortsiffror för tonårstjejer. Samtidigt har vi en massa trettio-någonting-par som har gjort precis sådär som man ska göra – pluggat, rest, provat sig fram, tills den rätta dykt upp. Och då har de först skaffat lägenhet, säkrat karriären, fått ordning på ekonomi och skaffat rätt antal vänner innan de börjat jobba på att skaffa barn. Fast det där barnet som är så minutiöst inplanerat behagar inte infinna sig. Enligt artikeln i gårdagens Expressen drabbas var femte par av ofrivillig barnlöshet. Barn kommer inte alltid när man önskar dem.

Marie Söderqvist i Expressen.