- basun - http://basun.poluha.se -

När oförnuft och hat får råda

Roland Poirier Martinsson menar i en debattartikel i Expressen [1] att liberaler egentligen borde vara mot den fria aborten. De menar ju att alla människor borde ha samma rättigheter. Han skriver:

Betrakta liberalismens historia. Inom loppet av halvannat sekel har denna ideologi förmått utsträcka fundamentala rättigheter från att enbart gälla välbesuttna vuxna vita män till att omfatta också människor som tidigare hölls som slavar; egendomslösa män; kvinnor, som förnekades rösträtt och utvecklingsmöjligheter… Hur passar abortfrågan in i ett sådant schema? Svaret är att den går att förstås alldeles utmärkt som ytterligare ett steg i liberalismens kamp för att utvidga den sfär av individer som omfattas av rätten till sitt liv. …

Liberalismen har tvingat fram en syn på individen som innebär att alla bör försäkras lika rättigheter och möjligheter till meningsfulla liv, också när någon råkar befinna sig i underläge till följd av ungdom, ålder, handikapp eller avvikande preferenser – ”den starkes rätt” uppfattas som fel skäppa att mäta ut våra chanser till ett gott liv. Det är svårt att se varför den principen inte bör utsträckas till att gälla också för de ofödda barnen.

Roland för här ett principiellt resonemang om liberalismens kärna och dess effekter på synen på de ofödda människorna. Han hyser en from förhoppning om att abortförespråkare och -motståndare ska kunna mötas på gemensam mark, kanske runt dessa idéer och kanske utan att skrika åt varandra. En vecka senare levereras reaktionen [2]av två s-kvinnor:

Abortförbud har länge varit den kristna högerns symbolfråga i samhällsdebatten. Som symbol vittnar den om ett behov att kontrollera församlingen och om en skräck för sexualiteten som frigörande kraft. Medlen för kontroll är beprövade; förnekande, skuld och skam.

Det är alltså stora släggan som gäller. Pang på bara. Det är bara att inse att abortfrågan inte lämpar sig för stillsamma, förnuftiga resonemang. Riktigt hur det har blivit så här förstår jag inte. Men helt klart är att aborter berör och ofta skapar känslomässiga låsningar. Hos dem som försvarar den fria aborten, alltså. Oförnuft och hat tar över i deras hjärtan när aborträtten kommer på tal. Eller vad ska man säga om detta:

Enligt vår uppfattning är det emellertid inte i första hand synen på när liv uppstår som skiljer oss från abortmotståndarna utan synen på vem som avgör om ett havandeskap ska avbrytas. Ska avgörandet fattas av den gravida kvinnan eller av lagstiftaren. Vi diskuterar nu naturligtvis endast aborter fram till vecka 18 i graviditeten.

Det hatfyllda visar sig i den totala nonchalansen över vad det är för slags varelse som växer i den gravida kvinnans mage. Det må vara en människa eller inte, det viktiga är att kvinnan får bestämma. Bestämma vadå? Jo, att ”havandeskapet ska avbrytas”. Och visst avbryts kvinnans graviditet vid en abort, det är uppenbart. Lika uppenbart är emellertid att aborten dödar det liv som kvinnan bär på. Denna andra sida av myntet förblir osagd. Alltid.

Det oförnuftiga består i att kvinnans rätt att bestämma över sin kropp ”naturligtvis” upphör vecka 18. Men hur är detta naturligt om det kvittar vad det är som växer i mammans mage? Varför kräver de inte att kvinnan ska få bestämma över sin kropp under hela graviditeten? Så är det i USA. Genom hela graviditeten kan ju samma skäl för abort åberopas: barnet måste vara välkommet, mamman saknar utbildning, mamman är övergiven eller vill helt enkelt inte ha barn. På något sätt blir det efter vecka 18 viktigt vad det är som existerar i kvinnans mage. Men om detta är viktigt efter vecka 18, varför är det inte det tidigare? Jag räknar inte med något vettigt svar från s-kvinnorna Carina Hägg och Nalin Pekgul.

Andra bloggar om: abort [3], mänskliga rättigheter [4]